Aktuella spörsmål

 

 

Några idéer rörande rättsväsendets tillgänglighet och effektivitet
Hyresnämnderna höll i april 1994 ett 25-årsseminarium på temat: hur tvister kan lösas enkelt, snabbt och billigt. Detta har inspirerat mig till nedanstående idéer rörande rättsväsendets tillgänglighet och effektivitet. Jag tänker närmast på enklare, dispositiva tvistemål och sådana hyres- och arrendetvister där mer omfattande juridisk biträdeshjälp inte är aktuell, men jag hoppas att idéerna kan få vidare tillämpning. Målgruppen är främst den förmodligen stora andel av befolkningen som inte känner till rättsreglerna, har svårt att ta reda på eller förstå dem och av kostnadsskäl ogärna anlitar advokat. Vidare vill jag göra det lättare att få överblick över en del elementära processregler. I sammanhanget är nyttan av och kostnaden för olika insatser särskilt intressant.
    1. Ändamålet med rättsreglerna torde bl. a. vara att tvisterna löses i enlighet med dem när parterna inte finner någon bättre utväg. Om avtalsparter misslyckas med att själva lösa en tvist, bör samhället medverka till att den kan lösas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt.
    2. För att uppfylla nämnda ändamål beträffande ifrågavarande stora målgrupp behövs mer information om rättsreglerna, vilka myndigheter som kan avgöra tvisterna, möjligheten till allmän rättshjälp och kostnaden för sådan hjälp.
    Under några års tjänstgöring på Hyresnämnden i Göteborg har jag vid upprepade tillfällen kommit i kontakt med arrendatorer och hyresgäster som under lång tid inte ens känt till möjligheten att få upplysning av nämnden i hyres- och arrendefrågor. Om sådan kunskap funnits, skulle de i många fall ha sluppit att förlora stora summor på grund av felaktig uppfattning; t. ex. att hyresvärden haft rätt att ensidigt höja hyran, att de varit tvungna att betala full hyra trots stora brister i lägenheten eller att jordägaren haft oinskränkt rätt att bryta arrendekontraktet vid överlåtelse av arrenderätten (jfr t. ex. 10 kap. 7 § jordabalken). — Att per telefon ge den enskilde rätt upplysning i ett sådant fall tar ofta bara några minuter och är därför mycket effektivt. Som exempel kan nämnas att arrendatorn kanske tjänar 50 000 kr. på upplysningen och samtidigt slipper den psykiska påfrestningen av att känna sig orättmätigt utnyttjad av jordägaren. Upplysning kan också leda till färre tvistemål genom att de tvistande får reda på vad de har att rätta sig efter (vilka ”spelregler” som gäller) och därför lättare kommer överens. I dagens komplexa samhälle med mycket stor informationsmängd behövs det återkommande rättsinformation i massmedia, bl. a. i TV.
    3. Inrättande av en ”Rättsväsendets informationscentral” skulle enligt min mening bli till god hjälp för att sprida sådan information. Tanken är att centralen skall vara ekonomiskt självbärande och kunna nås via 071-nr per telefon eller telefax. Allmänheten skall ha möjlighet att vända sig dit när den trots all annan information inte vet var det utan onödig kostnad går att få erforderlig neutral vägledning i en uppkommen tvist. På cent-

ralen bör man besvara enkla rättsfrågor och dylikt som man behärskar och i övrigt hänvisa den hjälpsökande till rätt domstol, hyresnämnd, kommunal konsumentrådgivning, allmänna reklamationsnämnden, advokatbyrå etc.
    Vad gäller domstolarna kan diskuteras om deras upplysningsplikt är tillräckligt långtgående i detta sammanhang. Förvaltningsmyndigheterna är enligt 4 och 5 §§ förvaltningslagen (1986:223) skyldiga att lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Myndigheten skall ta emot besök och telefonsamtal från enskilda. Om inte domstolarna hjälper allmänheten lika mycket som förvaltningsmyndigheterna är skyldiga att göra, är det lämpligt att centralen, med undantag av besök, ger allmänheten kompletterande opartisk vägledning upp till denna nivå. I den mån sökanden efterfrågar mer än neutral upplysning om rättsreglerna och möjlig effekt av dem i det enskilda fallet — t. ex. taktiska överväganden i en uppkommen tvist — bör han hänvisas till att anlita ombud. Grundtanken är att han skall kunna få önskad hjälp med användning av så lite resurser som möjligt.
    4. Berörda myndigheter, eventuellt också centralen, bör tillhandahålla förutom ansökningsblanketter, vilket sker i dag, även blanketter för olika åtgärder som samhället har formaliserat, t. ex. underrättelse enligt 12 kap. 58 § jordabalken vid uppsägning av lokalhyresgäst. Det händer tyvärr inte så sällan att parter gör stora rättsförluster på grund av att de inte känt till en sådan föreskrift.
    5. Ovan har berörts situationen innan en tvist har anhängiggjorts vid domstol eller annan myndighet. För handläggningen därefter finns utförliga föreskrifter i bl. a. nämndlagen (1973:188) och 42–43 kap. RB om komplettering av ofullständiga ansökningar och processledning vad gäller klarläggande av tvistefrågorna, förebringande av bevisning o. d. Däremot finns det ingen bestämmelse som tydligt anger att nämnden eller rätten är skyldig att närmare tala om för parterna vilka materiella och processuella regler som är aktuella i målet eller ärendet. Det faller sig dock naturligt att på förberedelsestadiet gå in på en hel del av dessa frågor. Avsaknaden av tvingande bestämmelser härvidlag medför emellertid att parterna ofta inte får reda på alla väsentliga ”spelregler” som gäller för den rättsliga process som de tvingas att inordna sig under för att lösa sin tvist. Detta förefaller vara en brist i upplysningsskyldigheten med tanke på att ambitionen hos myndigheterna härvidlag bör vara större än ett cyniskt konstaterande att rättsordningen är avsedd för den som känner till lagen eller har råd att anlita advokat.
    Enligt min mening bör rätten eller nämnden, när så erfordras, tala om för parterna vilka materiella regler som är aktuella, vilka tidsfrister som gäller, vem som har åberopsbördan, vad som iakttas ex officio eller först efter invändning av part, vilka beviskrav som gäller etc.
    I dag kan t. ex. följande inträffa i ett medlingsärende på hyresnämnden. En hyresvärd har i sin uppsägning glömt att underrätta lokalhyresgästen om de villkor som han kräver för att förlänga hyresförhållandet.

 

Enligt 12 kap. 58 § andra stycket jordabalken är en sådan uppsägning utan verkan. För att detta skall beaktas krävs dock invändning härom av hyresgästen. Nämndens ordförande, som inte är skyldig att tala om ”spelreglerna”, frågar bara hyresgästen om han godtar uppsägningen, varpå denne av okunnighet svara ja på frågan med påföljd att ärendet fortsättningsvis handläggs som om uppsägningen var giltig. — Staten har alltså här inte upplyst part om en elementär regel i det ”rättsliga spel” som man tvingat på parterna, vilket fått till följd att tvisten löses tvärtemot bestämmelsen i 58 § ovan. Fråga uppkommer om det är moraliskt riktigt att handla så mot en part och om det är förnuftigt att få ett resultat som strider mot ändamålet med rättsreglerna enligt punkt 1 ovan på grund av att en enkel upplysning om dem inte har lämnats. 6. För att ordföranden utan tidsutdräkt skall kunna upplysa parterna om nämnda elementära ”spelregler” bör dessa klart framgå av lagen eller annan lättillgänglig text. Så är det tyvärr inte alltid; läs exemplen a)– d) nedan utifrån frågeställningen om angivna frister m. m. skall iakttas ex officio eller först efter invändning av part. a) Har hyresvärden sagt upp ett bostadshyresavtal till hyrestidens utgång och föreligger tvist om förlängning av avtalet är uppsägningen utan verkan, om inte hyresvärden senast en månad efter hyrestidens utgång hänskjuter tvisten till hyresnämnden ... (12 kap. 49 § första stycket JB). b) Gäller hyresavtal för obestämd tid och har avtalet sagts upp, får beslut om ändring av hyresvillkoren inte avse tiden före den tidpunkt till vilken uppsägning skett. Har frågan om villkorsändring utan uppsägning hänskjutits till nämnden, får beslutet inte avse tiden före det månadsskifte som inträffar närmast efter tre månader från dagen för ansökningen. Beslut om ändring av hyresvillkoren får dock inte i något av de fall som nu angetts avse tiden innan sex månader förflutit efter det att de förut gällande villkoren började att tillämpas (12 kap. 55 c § första stycket JB). c) För att hyresnämnden skall kunna pröva ett ärende om återbetalning av oskälig hyra vid upplåtelse av möblerat eller omöblerat rum och vid upplåtelse i andra hand av annan bostadslägenhet skall ansökan ha kommit in till hyresnämnden inom tre månader från det att hyresgästen lämnade lägenheten (12 kap. 55 d § fjärde stycket JB). d) Skall lokalhyresförhållande upphöra efter uppsägning som gjorts av hyresvärden ..., får hyresnämnden på ansökan av hyresvärden ... medge skäligt uppskov med avflyttningen ... Ansökan om uppskov skall ha kommit in till hyresnämnden före hyrestidens utgång (12 kap. 59 § första stycket JB).
    Jag låter avsiktligt bli att besvara frågeställningen rörande a)–d) på annat sätt än att ex officioprövning bör ske i två av fallen. Även om man kan spåra ett visst mönster i sättet att skriva, är det som synes inte lätt att utan vidare svara rätt.
    Jag har förståelse för att det kan vara svårt att med bibehållande av ett koncist lagspråk ändra skrivsättet så, att det i lagtexten upplyses om formella ”spelregler” beträffande ex officioprövning m. m. En åtgärd för att förbättra situationen kan förslagsvis vara att i rättsdata införa en särskild fil,

 

där man förser lagtexten med hänvisningar som anger dessa ”spelregler” jämte relevanta lagmotiv, rättsfall etc.
    Det är ganska lätt att ta fram fler exempel på nackdelen av bristfällig information m. m. Enligt min mening kan man utan påtagliga kostnadsökningar göra en hel del för att förbättra rättsväsendets tillgänglighet och effektivitet.
Jan Adèll