Litteratur

 

 

SAID MAHMOUDI, EU:s miljörätt, Norstedts Juridik, 1995, 239 s.

 

Författaren är tf. professor i internationell rätt vid Stockholms universitet. Han har under senare i år i allt högre utsträckning engagerat sig i frågor som rör internationell miljörätt, ett ämnesområde som attraherar en växande skara jurister och som har vuxit väsentligt i omfång under senare år, särskilt om man räknar EG:s miljörätt till detta område.
    Mahmoudis bok visar klart hur en rättsvetenskapsman med folkrättslig bakgrund och med insikter i EG-rättens grunder kan öka kunskaperna och fördjupa diskussionen i en så speciell fråga som EG:s miljörätt. Genom att med utgångspunkt i gemenskapens övergripande rättsliga reglering ställa EG:s miljörätt i centrum, visar han på ett övertygande sätt den spännvidd som miljörätten har inom EG-rätten.
    I bokens första del ges en koncentrerad redogörelse för de europeiska gemenskaperna och deras uppbyggnad, utvecklingen av EU:s miljöpolitik samt EG:s miljörätt. Denna del ger de läsare som är mindre bevandrade i EG-rätten och miljöreglerna de nödvändiga kunskaperna för att följa författarens resonemang i bokens senare del. Innehållet i de olika rättsakterna på miljöns område redovisas tämligen utförligt i bokens första del. I en särskild rättsaktsförteckning anges de rättsakter som redovisas i boken. Allt detta är naturligtvis mycket förtjänstfullt, men det hade varit ännu bättre om rättsaktsöversikten gjorts fullständigare så att åtminstone de få förordningar som finns på miljörättens område alla hade upptagits i förteckningen och omnämnts i framställningen. I den svenska kemikalielagstiftningen hänvisas t. ex. till bl. a. EG-förordningarna 2455/92 om import och export av vissa farliga kemikalier och 793/93 om bedömning och kontroll av risker med existerande ämnen, två förordningar som inte finns omnämnda i boken. Denna brist får dock sägas vara marginell i förhållande till det värdefulla, att ha en nära nog komplett rättsaktsförteckning på miljörättens område. Denna förteckning med sidhänvisningar till olika avsnitt i boken kommer att vara ett användbart instrument, när man vill fördjupa sig i en eller ett par rättsakter eller ett visst ämnesområde.
    I bokens andra del, som handlar om fördelning av kompetens särskilt i fråga om lagstiftningsmakten mellan gemenskapen och medlemsstaterna, har författaren lagt ner en avsevärd intellektuell tyngd när han post Maastricht diskuterar vilka rättsliga möjligheter medlemsstaterna har att agera utanför gemenskapens ramar.
    Frågan när och i vilken utsträckning gemenskapen kan agera vid sidan av eller över medlemsstaterna är central när det gäller både EU:s politiska roll och fördelningen av den judiciella kompetensen mellan unionen och medlemsländerna. Med utgångspunkt i kompetensfrågan närmar sig författaren temat subsidiaritetsprincipen och miljörätten. Subsidiaritetsprincipen sägs ha hämtats från den katolska kyrkans sociallära och anses innebära att inom områden där EU:s organ inte har exklusiv

kompetens skall beslut fattas på lägsta möjliga effektiva nivå, nationellt, regionalt eller lokalt. Endast under förutsättning att en bättre måluppfyllelse kan uppnås skall beslut i ärendet fattas på gemenskapsnivå. I boken lämnas en fyllig historik hur subsidiaritetsprincipen vuxit fram decennierna före Maastrichtfördraget. Erfarenheterna hittills har visat att gränserna för subsidiariteten i praktiken är utomordentligt diffusa. Vad miljön beträffar förefaller inte subsidiariteten ha någon större effekt på lagstiftningsambitionerna. Detta kan förklaras av att medlemsländerna manifesterar sin politiska vilja genom att besluta om miljöhandlingsprogram som följs upp genom lagstiftningsarbetet. I princip kan emellertid frågan om en rättsakt enligt EG-fördraget hör hemma eller inte i gemenskapen prövas av domstolen. Författaren slår antagligen huvudet på spiken när han i sammanhanget konstaterar att beslutet att anta eller inte anta en rättsakt på gemenskapsnivå är ett politiskt beslut som domstolen med säkerhet kommer att vara obenägen att vräka. Gemenskapsinstitutionernas strävan att expandera sin lagstiftande behörighet får i stället hållas tillbaka av medlemsstaterna, när de så önskar, i samband med att förslag till rättsakter förbereds. Bokens viktigaste avsnitt behandlar frågan under vilka förutsättningar medlemsländerna behåller sin rätt att införa eller tillämpa nationella regler. Inför den svenska folkomröstningen var detta en omdiskuterad fråga. Fortfarande behåller frågan sin aktualitet inte minst genom de övergångsregler på kemikalieområdet som tillerkändes Sverige vid medlemskapet. I boken redovisas de grundläggande förutsättningarna i EGfördraget för medlemsländerna att ha egna nationella regler samt de möjligheter till en sådan ordning som ges i gemenskapens sekundärrätt. Mahmoudi behandlar de grundläggande förutsättningarna i fördraget samt relevanta artiklar som 100a och 130r–t. Författaren utvecklar också skillnaderna mellan direktiv som grundar sig på artikel 100a respektive 130s och redogör för de två rättsfall där domstolen kom till skilda slut beroende på att man grundade sin bedömning på det aktuella direktivets huvudsyfte. Genom att försöka tolka detta syfte måste domstolen i sina överväganden också beakta rättsaktens preambel, dvs. den inledande, mer politiskt betonade deklarationen till rättsakten. Vid en sådan bedömning får alltså domstolen väga in de miljöpolitiska ambitioner som har lagts ner i det aktuella direktivet och slutligen göra en rättspolitisk bedömning. En sådan utveckling har kritiserats, men frågan är om kritikerna har förstått den politiska dynamiken i den rättsutveckling som nu sker.
    Skyddet för miljön och de konflikter som en reglering med sådant syfte kan föranleda i förhållande till kravet på varornas fria rörlighet kan indelas i två undergrupper; dels de fall där gemenskapen saknar lagstiftning, dels de fall där både nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning existerar. Mahmoudi lämnar en givande redogörelse för rättsläget och de domar som finns på området. Vid beskrivningen av rättsläget när gemenskapslagstiftning saknas kommenteras betydelsen av avgörandet i det danska s. k. flaskmålet. Mahmoudi konstaterar att domstolens avgörande kom att utgöra den verkliga milstolpen i fråga om antagande av nationella miljöskyddsåtgärder i de fall tillämplig EG-rätt saknas. I fråga

 

om var gränsen går mellan tillåtna nationella åtgärder och sådana åtgärder som utgör fördragsbrott övertolkar han emellertid enligt min mening domskälen när han antyder att domstolen gör en distinktion mellan ett effektivt skydd för miljön och ett mycket effektivt skydd för miljön. Det ligger nog närmare till hands att uppfatta saken på det sättet att domstolens sätt att resonera visserligen leder till en sådan uppdelning, men då som en effekt av att kravet på en åtgärd som begränsar varornas fria rörlighet skall vara nödvändig och proportionell i förhållande till skyddsintressena.
    På vissa områden har både gemenskapen och medlemsländerna omfattande lagstiftning. Detta gäller särskilt avfallsregleringen. EG:s avfallsreglering har mycket tydliga politiska förtecken. Det är genom att agera på detta område som medlemsländerna och så småningom kommissionen har markerat sin miljöpolitiska profil. I gemenskapen finns flera rättsakter som rör avfallsområdet. Dessa rättsakter sträcker sig över nära 20 år och speglar en växande miljöpolitisk ambition från gemenskapens sida. Att en nationell reglering av avfallsströmmarna mot den bakgrunden kan komma i konflikt med EG:s växande regelverk på området speglas i den s. k. Vallonska avfallsmålet. Det är därför befogat att ge domen den uttömmande redovisning och tolkning som Mahmoudi gör. Även om domen innehåller mycket som kan glädja miljöns företrädare slår den dock fast en tydlig gräns för den nationella avfallslagstiftningen, nämligen att i de fall gemenskapen har rättsregler som avser att reglera avfallsfrågan, är medlemsstaten förhindrad att ha särlagstiftning av generell karaktär.
    En särskild fråga som rör medlemsländernas rätt att bibehålla strängare nationella regler på varuområdet är den s. k. miljögarantin, artikel 100a.4, som framgångsrikt har prövats i ett fall. Kommissionen medgav sålunda efter diverse turer Tyskland att behålla en strängare reglering av ett träimpregneringsmedel än vad som annars medges av EG-regleringen på detta varuområde. Såvitt nu kan bedömas kommer kommissionens beslut inte att föranleda någon domstolsprövning. Möjligheten att åberopa miljögarantin spelade en viktig roll vid de svenska medlemskapsförhandlingarna och har ofta framhållits som den yttersta garanten för medlemsländerna att bibehålla en strängare särreglering. Om detta stämmer med verkligheten återstår att se, men onekligen talar det tyska exemplet för att möjligheten finns. Sammanfattningsvis visar den gedigna genomgång som Mahmoudi har gjort att det inte finns någon anledning för medlemsländerna att misströsta om sina möjligheter att uppnå eller bibehålla höga ambitioner på miljöskyddets område. Hans bok innehåller prov på en analysförmåga som vi sällan sett prov på inom miljörätten och som stimulerar läsaren till egna ställningstaganden. För den som praktiserar miljörätt finns det anledning att många gånger återvända till denna bok.
Stefan Rubenson