Behöver lagstiftningen om emissionsprospekt reformeras?

 

 

Av hovrättsassessorn HANS CAPPELEN-SMITH

1. Inledning
Emissionsprospekt utgör ett viktigt instrument för att tillhandahålla kapitalmarknaderna information i samband med utgivande eller försäljning av aktier eller olika slag av skuldebrev. Regler om emissionsprospekt lagfästes för första gången i svensk rätt genom bestämmelser i 1975 års aktiebolagslag. I aktiebolagslagen anges under vilka förutsättningar styrelser i publika aktiebolag skall upprätta emissionsprospekt.
    På den europeiska gemenskapsrättens område finns flera direktiv som berör skyldigheten att upprätta prospekt i samband med emissioner eller försäljningar av värdepapper. I samband med Sveriges anpassning till dessa s. k. prospektdirektiv tillkom under 1992 lagstiftning dels i lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet angående skyldighet att upprätta prospekt i samband med inregistrering av fondpapper vid börs, dels i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument angående skyldighet att upprätta prospekt i samband med utgivande av finansiella instrument som inte skall inregistreras vid börs. Finansinspektionen har utfärdat föreskrifter om de nyssnämnda lagbestämmelsernas närmare tillämpning.
    Prospektreglerna i aktiebolagslagen skall alltid iakttas, när publika aktiebolag eller aktieägare i sådana bolag skall genomföra en emission eller avyttring av fondpapper till marknaden. Härutöver måste emellertid de nämnda aktörerna också beakta reglerna i lagen om börs- och clearingverksamhet och i lagen om handel med finansiella instrument. Emissionen eller avyttringen kan alltså samtidigt vara underkastad flera regelverk. Det kan ifrågasättas om detta är en ändamålsenlig ordning och om inte prospektskyldigheten borde vara underkastad en mera enhetlig reglering.
    I denna uppsats redogörs först översiktligt för EGs prospektdirektiv och för gällande svensk rätt (avsnitt 2 och 3). Härefter diskuteras vilken konstitutionell karaktär prospektreglerna i finansmarknadslagarna skall anses ha, och hur de förhåller sig till regeringsformens bestämmelser om normgivning (avsnitt 4.1). Slutligen skisseras en reformerad prospektlagstiftning (avsnitt 4.2).

2. EG:s prospektdirektiv
EG har beträffande prospekt avseende teckning eller förvärv av värdepapper utfärdat bestämmelser om två slag av prospekt. Det är dels sådana prospekt som skall upprättas vid inregistrering av värdepapper vid fondbörs (börsprospekt), dels sådana prospekt som skall upprättas vid erbjudanden till allmänheten (emissionsprospekt).
    Regler om börsprospekt har meddelats i rådets direktiv 80/390/EEG, utfärdat den 17 mars 1980. Direktivet — det s. k. andra börsdirektivet — syftar till samordning av kraven på upprättande, granskning och spridning av prospekt som skall offentliggöras vid upptagande av värdepapper till officiell notering vid fondbörs. Enligt direktivet är en förutsättning för inregistrering av värdepapper vid en fondbörs att ett prospekt har godkänts av en behörig myndighet och därefter offentliggjorts. I direktivet meddelas regler om innehållet i prospektet. Det andra börsdirektivet har ändrats genom tre senare direktiv. Det första ändringsdirektivet är rådets direktiv 87/345/EEG, utfärdat den 22 juni 1987. Detta ändringsdirektiv upptar regler om ömsesidigt godtagande mellan medlemsstater av börsprospekt och om vilket lands myndigheter som skall granska och godkänna ett prospekt för det fall att ansökan om inregistrering görs samtidigt i flera medlemsstater. Det andra direktivet om ändring av direktiv 80/390/EEG är rådets direktiv av den 23 april 1990 med beteckningen 90/211/EEG. Enligt detta andra ändringsdirektiv skall ett emissionsprospekt under vissa förutsättningar kunna godtas som ett börsprospekt. Direktivet gäller såväl inom en medlemsstat som mellan medlemsstater. Det tredje ändringsdirektivet är Europaparlamentets och rådets direktiv 94/18/EG som utfärdades den 30 maj 1994. Ändringsdirektivet behandlar möjligheten för en medlemsstat att medge undantag från kravet på offentliggörande av prospekt i fråga om emittenter, vilkas värdepapper redan har upptagits till officiell notering i en annan medlemsstat.
    Emissionsprospekt har reglerats i rådets direktiv 89/298/EEG, utfärdat den 17 april 1989. Direktivet gäller samordning av kraven på upprättande, granskning och spridning av prospekt som skall offentliggöras när överlåtbara värdepapper erbjuds allmänheten. I direktivet meddelas minimikrav för prospekt avseende värdepapper som i en eller flera medlemsstater erbjuds allmänheten och som inte redan är inregistrerade vid en börs i den stat där erbjudandet lämnas. Ytterligare innehåller direktivet regler om ömsesidigt godkännande mellan medlemsstater av

 

emissionsprospekt och om godtagande av emissionsprospekt som börsprospekt.
    Av preamblarna till såväl det andra börsdirektivet som prospektdirektivet framgår, att de är avsedda att bereda ett likformigt minimiskydd åt investerare i medlemsstaterna.

 

3. Gällande rätt
3.1 Aktiebolagslagen
Enligt 4 kap. 18 § aktiebolagslagen gäller att om ett publikt aktiebolag eller en aktieägare i sådant bolag offentliggör eller på annat sätt riktar inbjudan till en vidare krets att förvärva aktier eller teckningsrätter i bolaget, skall styrelsen upprätta en särskild redogörelse enligt 4 kap. 19-26 §§ för bolagets förhållanden, om summan av de belopp som till följd av inbjudan kan komma att erläggas uppgår till minst 300 000 kronor.
    Av motiven till 4 kap. 18 § framgår, att begreppet vidare krets inte kan definieras entydigt. Avgörande är om allmänheten eller en större krets av personer berörs av erbjudandet. Om erbjudandet utformas så att antalet tecknare eller köpare kan beräknas överstiga cirka 200, skall prospekt utges. Till de åtgärder som kan utlösa skyldighet att upprätta emissionsprospekt hör kontantemissioner, försäljning av ett stort antal aktier på en gång (blockutförsäljning), introduktion på marknaden av aktier som tidigare inte haft någon större spridning samt s. k. utbyteserbjudanden. När det gäller att avgöra om summan av de belopp som erbjudandet kan beräknas inbringa uppgår till minst det i lagen angivna beloppet, skall hänsyn tas till det sammanlagda värdet av de kontantbelopp och den apportegendom som köparna eller tecknarna skall erlägga. Paragrafen gäller inte bolag under bildande och inte heller vid fondemissioner (SOU 1971:9 s. 80–81, 101 f., prop. 1975:103 s. 345–346, jfr prop. 1993/94:196 s. 158).
    Oavsett om det är bolaget eller en aktieägare som lämnar erbjudandet, är det styrelsen som ansvarar för emissionsprospektets upprättande och innehåll. I 4 kap. 19 § föreskrivs därför att aktieägare, som avser att sälja aktier eller teckningsrätter under sådana former att emissionsprospekt skall upprättas, skall underrätta styrelsen härom senast sex veckor före den dag då inköp för första gången skall kunna ske. Genom bestämmelsen ges styrelsen tid att upprätta prospektet.
    I 4 kap. 20–22 §§ meddelas bestämmelser om innehållet i emissionsprospekt.
    Enligt 4 kap. 20 § skall emissionsprospektet innehålla balansräkningar avseende de tre senaste räkenskapsår, för vilka årsredovis-

 

ning och revisionsberättelse avgivits, resultaträkningar för dessa tre räkenskapsår samt ett sammandrag av de uppgifter som det ålegat bolaget att inta i förvaltningsberättelserna för de tre räkenskapsåren. Om de inte redan framgår av årsredovisningshandlingarna, skall till emissionsprospektet fogas en finansieringsanalys och för vissa bolag en kapitaltäckningsanalys. Ett moderbolag skall i emissionsprospektet inta koncernresultaträkning och koncernbalansräkning för de tre senaste räkenskapsåren. När redovisningshandlingar och andra uppgifter för koncernen intas i prospektet får häremot svarande uppgifter om bolaget utelämnas ur prospektet i den mån de kan anses sakna väsentlig betydelse för bedömningen av bolagets aktier. Bolagets resultat- och balansräkningar för det senaste räkenskapsåret får dock inte utelämnas. I 4 kap. 21 § föreskrivs att i emissionsprospektet skall lämnas uppgift om sådana för bedömningen av bolagets resultat och ställning viktiga förhållanden och övriga händelser av väsentlig betydelse som inträffat efter den tid som avses med de i prospektet intagna årsredovisningshandlingarna. Om prospektet läggs fram senare än åtta månader efter utgången av det senaste räkenskapsår, för vilket årsredovisning och revisionsberättelse upprättats, skall uppgifter motsvarande delårsrapport avseende tiden från räkenskapsårets utgång till en dag ej tidigare än tre månader före emissionsprospektets tillhandahållande lämnas Vidare skall i emissionsprospektet enligt 4 kap. 22 § lämnas redogörelse för bolagets och, om dotterföretag finns, koncernens verksamhet, råvarutillgångar, produkter och driftställen samt dess ställning inom branschen. Emissionsprospektet skall också innehålla uppgift om bolagets styrelse, revisorer och ledande befattningshavare samt en redogörelse för ägar- och rösträttsförhållanden i fråga om bolagets aktier. Är bolagets aktier inte noterade vid börs eller auktoriserad marknadsplats, skall prospektet dessutom innehålla en kort historik över bolaget och dess verksamhet.
    Med undantag för eventuell delårsrapport, skall enligt 4 kap. 24 § samtliga uppgifter i emissionsprospektet granskas av bolagets revisorer. Deras granskningsberättelse skall intas i prospektet.
    Bolag, som inte bedriver någon verksamhet och inte heller har dotterföretag som bedriver någon verksamhet, behöver enligt 4 kap. 23 § i emissionsprospektet endast inta senast fastställda balansräkning eller koncernbalansräkning samt vissa av de i 4 kap. 22 § angivna uppgifterna.

 

Enligt 4 kap. 25 § skall emissionsprospektet hållas tillgängligt på de platser, där teckning eller inköpsanmälan mottages senast tre vardagar före den dag då teckning eller inköp tidigast kan ske.
    Har bolaget upprättat emissionsprospekt med anledning av erbjudande från aktieägare, äger bolaget enligt 4 kap. 26 § uppbära ersättning från aktieägaren för sina kostnader för emissionsprospekt och revision.
    På grund av föreskrifter i 5 kap. 16 § och 7 kap. 4 § gäller motsvarande bestämmelser i fråga om skyldighet att upprätta emissionsprospekt och sådant prospekts innehåll för erbjudanden som avser förvärv av konvertibla skuldebrev, skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning, optionsbevis och vinstandelsbevis. Aktiebolagslagen upptar inga särskilda sanktionsbestämmelser för det fall att styrelsen åsidosätter sin skyldighet att upprätta emissionsprospekt enligt lagens regler. Fondbörsutredningen föreslog att den som av uppsåt eller oaktsamhet i väsentligt hänseende åsidosatte bestämmelserna om emissionsprospekt skulle dömas till böter eller fängelse i högst ett år (SOU 1971:9 s. 107–108). I propositionen till aktiebolagslagen uttalade emellertid föredragande statsrådet att någon sådan straffsanktion inte var erforderlig. Föredraganden erinrade inledningsvis om att vilseledande uppgifter i emissionsprospekt kunde föranleda ansvar enligt bestämmelserna i 9 kap. 9 § brottsbalken om svindleri. Han framhöll vidare, att om en inbjudan till kapitaltillskott skulle få önskad effekt måste bolaget rimligen lämna den berörda personkretsen sådana upplysningar om bolagets situation att den, till vilken inbjudan riktades, kunde bedöma om ett engagemang vore fördelaktigt eller ej. Att emissionsprospekt upprättades i föreskriven ordning låg därför i bolagets intresse. Härtill kom att ifrågavarande slag av emissioner regelmässigt torde ske under medverkan av bank eller fondkommissionär, som för sin medverkan kunde förmodas fordra att prospekt upprättades. På de anförda skälen fann föredraganden att någon straffsanktion för underlåtenhet att upprätta emissionsprospekt inte erfordrades (prop. 1975:103 s. 571).
    Utöver ansvar för svindleri torde lämnande av vilseledande uppgifter i emissionsprospekt kunna aktualisera ansvar för bedrägeri enligt 9 kap. 1 § brottsbalken och för osant intygande enligt 15 kap. 11 § samma balk. Lider någon ekonomisk skada på grund av sådant brott, kan skadeståndsskyldighet för den som fällts till ansvar för gärningen inträda enligt 2 kap. 4 § skadeståndslagen.
    Ansvar eller skadeståndsskyldighet för den som skall upprätta prospekt kan tänkas inträda dels när skyldighet att upprätta prospekt inte iakttas, dels när det föreligger fel eller brist i prospektet.

 

Ett typfall är att någon på grund av felaktiga uppgifter i ett prospekt tecknar eller köper aktier till överpris och därigenom lider ekonomisk skada.
    Möjligheterna att fordra skadestånd är emellertid olika i emissionsfallen, där ett aktiebolag ger ut aktier eller andra värdepapper, och erbjudandefallen, där en aktieägare erbjuder sig att sälja sådana papper. I fråga om emissionsfallet gäller följande. Sådan ekonomisk skada, som kan tillfogas aktietecknare på grund av fel eller brist i prospekt, utgör med skadeståndslagens terminologi ren förmögenhetsskada. Utanför kontraktsförhållanden är ren förmögenhetsskada enligt 2 kap. 4 § skadeståndslagen ersättningsgill om den vållats genom brott. I kontraktsförhållanden däremot är ren förmögenhetsskada ersättningsgill om den vållats uppsåtligen eller av oaktsamhet, utan att något brott behöver föreligga. I vissa köprättsliga situationer kan ansvaret t. o. m. vara strikt, dvs. oberoende av culpa.
    Skadeståndsskyldighet för fel eller brist i prospekt torde i kontraktsförhållanden närmast vara att bedöma enligt reglerna om s. k. culpa in contrahendo. Och aktieteckning får, åtminstone vid nyemission, anses ge upphov till ett kontraktsliknande rättsförhållande mellan tecknaren och bolaget. Emellertid anses enligt svensk rättspraxis och doktrin ett aktiebolag inte på kontraktsrättslig grund kunna bli skadeståndskyldigt mot sina aktieägare eller den som i väsentlig mån är att likställa med sådan aktieägare, när dessa personers anspråk hänför sig till teckning eller förvärv av aktier eller andra fondpapper som utgivits av bolaget. Detta avsteg från allmänna rättsgrundsatser har i doktrinen motiverats av hänsyn till skydd för aktiebolagets aktiekapital och med understrykande av att utbetalning till aktieägare kan ske endast enligt aktiebolagslagens regler om vinstutdelning, nedsättning av aktiekapital eller reservfond samt utskiftning vid likvidation.1 Principen har kommit till uttryck i rättsfallet NJA 1935 s. 270. I målet bevakade köpare av s. k. participating debentures i Aktiebolaget Kreuger & Toll i bolagets konkurs fordran på skadestånd för förlust, som de lidit till följd av köpet, under åberopande av att de vid köpen förlitat sig på uppgifter i bolagets balansräkningar och andra av bolaget offentliggjorda handlingar, vilka sedermera befunnits oriktiga. För ifrågavarande debentures gällde bl. a. att räntan på dem skulle höjas parallellt med utdelningen på bolagets aktier samt att innehavarna av debentures i händelse av bolagets likvidation skulle erhålla utdelning först efter det att alla bolagets övriga skulder blivit betalda men innan utdelning skedde till aktieägarna och med belopp som mot-

1 Kaj Hobér, Tillämplig lag på utländska företags emissionsprospekt, SvJT 1987 s. 586.

 

svarade förbindelsernas marknadsvärde. Med hänsyn till den rätt i avseende på vinstutdelning och andel i bolagets tillgångar vid likvidation, som sålunda tillförsäkrats debenturesinnehavarna, fann HD att dessa måste anses vara i väsentlig mån likställda med aktieägare och därför, oansett de omständigheter under vilka de förvärvat förbindelserna, icke kunna å dylikt förvärv grunda skadeståndsfordran mot bolaget. Bevakningarna ogillades därför.
    Rättsfallets betydelse har diskuterats av Hjalmar Karlgren (SvJT 1938 s. 187 ff.). Karlgrens resonemang tar sin utgångspunkt i frågan om ogiltighetsreglerna i 30 och 33 § avtalslagen kan tillämpas på aktieteckning. Han framhåller att om den som t. ex. på grund av felaktiga uppgifter i emissionsprospekt förletts att teckna aktier i ett bolag kunde återfordra sitt erlagda kapital under åberopande av ogiltighet, skulle det medföra faror för bolagsborgenärerna. Garantierna för framförallt aktiekapitalets bestånd skulle nämligen i sådant fall i hög grad förfela sitt syfte. I de fall, där aktieteckning inte kan förklaras ogiltig, kan enligt Karlgren aktietecknaren inte heller erhålla ersättning för skada som aktieteckningen vållar honom. Karlgren understryker å andra sidan att de skäl som i allmänhet kan anföras för svikligen framkallade rättshandlingars ogiltighet gör sig gällande även med avseende på aktieteckning. Han framför därför en förmedlande uppfattning av innebörd, att aktietecknare mot bolaget skulle kunna åberopa allmänna rättsgrundsatser om ogiltighet av sin rättshandling och om skadestånd så länge anspråket inte inkräktade på de mot bolagets aktiekapital svarande tillgångarna. En sådan lösning skulle enligt honom stå i god överensstämmelse med grunderna för aktiebolagslagen.
    Rättsläget kan inte sägas vara helt klart. Av NJA 1935 s. 270 synes närmast följa att en aktietecknare inte kan föra talan om skadestånd på grund av fel eller brist i prospekt mot det aktiebolag som givit ut prospektet. Huruvida en så sträng regel skall upprätthållas eller om aktietecknare bör ges möjlighet att fordra skadestånd i den utsträckning Karlgren förordat, kan diskuteras. Att ett aktiebolag i nu behandlade situationer inte kan åläggas obegränsad inomobligatorisk skadeståndskyldighet mot aktietecknare eller aktieägare torde emellertid vara tydligt.2 Vad gäller frågan vilka andra fondpapper som i förevarande sammanhang kan vara att jämställa med aktier, synes man i första hand ha att utgå från om de ifrågavarande papperen ger rätt till betalning efter bolagets vanliga borgenärer. Aktiebolagslagen

 

2 Se även Wilhelm Lüning, Prospektansvaret. En problemorientering. Stockholm 1986, s. 37–42.

 

innehåller inga bestämmelser härom. Avgörande blir därför vad som bestäms i emissionsvillkoren. I allmänhet torde därvid föreskrivas att konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning samt vinstandelsbevis skall vara efterställda bolagets övriga förpliktelser.
    Enligt aktiebolagslagen bereds aktietecknare eller annan i förevarande fall skydd genom bestämmelsen att styrelsen är skyldig att upprätta prospekt. Enligt 15 kap. 1 § gäller nämligen att styrelseledamot, som uppsåtligen eller av oaktsamhet genom överträdelse av aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen skadar aktieägare eller annan, skall ersätta skadan. På grund av detta stadgande kan en styrelseledamot bli skadeståndsskyldig, om prospekt inte upprättats trots att skyldighet därtill förelegat enligt aktiebolagslagen eller sådant prospekt inte erhållit i lagen föreskrivet innehåll. Av 15 kap. 2 § följer att skadeståndsskyldighet kan drabba revisor som medverkat vid tillkomsten av emissionsprospekt. Styrelseledamots eller revisors ansvar prövas individuellt; är flera skadeståndsskyldiga kan de enligt 15 kap. 4 § åläggas solidariskt betalningsansvar. Paragraferna innebär alltså ett lagfäst ansvar för ren förmögenhetsskada.
    Rättsläget är tydligare när det gäller en aktieägare som säljer ut aktier eller teckningsrätter under sådana förhållanden att prospektskyldighet föreligger. I den mån säljaren åberopat sig på uppgifter i prospektet, kan köparen på grund av köpeavtalet föra talan mot honom om skadestånd eller andra köprättsliga påföljder i anledning av fel eller brist i prospektet. Eftersom styrelsen är skyldig att upprätta prospektet, kan även i detta fall styrelsens ansvar aktualiseras enligt 15 kap. 1 § aktiebolagslagen.

 

3.2 Lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet
Enligt 1 kap. 1 § lagen om börs- och clearingverksamhet (börslagen) kan företag som driver verksamhet i syfte att åstadkomma regelbunden handel med finansiella instrument få auktorisation som börs eller marknadsplats. I 1 kap. 4 § 1 samma lag anges att med börs förstås företag som fått auktorisation att driva verksamhet som syftar till att åstadkomma regelbunden handel med finansiella instrument mellan till verksamheten anslutna medlemmar. Finansiellt instrument och fondpapper har enligt samma paragraf punkten 9 den betydelse som anges i 1 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument. Av sistnämnda paragraf framgår att finansiellt instrument utgörs av fondpapper och annan rättighet eller förpliktelse avsedd för handel på värdepappersmarknaden. Med fondpapper förstås enligt paragrafen aktie och

 

obligation samt sådana andra delägarrätter eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel i värdepappersfond och aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis). Enligt motiven till paragrafen räknas till fondpapper även mellanformer mellan delägarrätt och fordringsrätt såsom konvertibla skuldebrev, skuldebrev förenade med optionsrätt och vinstandelsbevis ävensom emissionsbevis och interimsbevis (prop. 1990/91:142 s. 141–143). Under begreppet fondpapper faller alltså alla de slag av löpande värdepapper som kan ges ut av ett aktiebolag.
    Enligt 4 kap. 1 § börslagen får vid en börs ske notering av och handel med alla slags finansiella instrument. Notering av och handel med ett visst finansiellt instrument får dock inte inledas, innan börsen har lämnat sitt godkännande därtill. Fondpapper får godkännas för notering och handel genom att börsen, efter prövning enligt 5 kap. 1 §, beslutar om inregistrering av fondpapperen. För fondpapper, som inte är föremål för inregistrering, får godkännande för notering och handel lämnas endast efter en av börsen enligt närmare bestämmelser i 6 kap. 1 § företagen prövning.
    I 5 kap. börslagen meddelas bestämmelser om förutsättningar för inregistrering av fondpapper vid börs. Enligt 5 kap. 1 § första stycket sker sådan inregistrering efter ansökan av den som givit ut fondpapperen. Inregistrering får enligt paragrafens andra stycke ske endast om det med hänsyn till marknadsförhållandena för de fondpapper som avses och omständigheterna i övrigt föreligger förutsättningar för en ändamålsenlig börshandel med fondpapperen. Om skyldighet föreligger att upprätta börsprospekt, får enligt 5 kap. 1 § tredje stycket fondpapperen inte inregistreras förrän prospektet har godkänts eller — såvitt avser vissa prospekt som godkänts i annan EES-stat — godtagits av börsen och offentliggjorts av utgivaren.
    Börslagen innehåller inga bestämmelser om ansvar för felaktiga uppgifter i börsprospekt. Enligt 5 kap. 4 § gäller emellertid att en börs kan besluta om avregistrering av fondpapper bl. a. om utgivaren allvarligt åsidosatt sina förpliktelser enligt lag eller någon annan författning. Av lagmotiven framgår att avregistrering kan föranledas av att utgivaren gjort sig skyldig till grova eller upprepade överträdelser av informationsplikten (prop. 1991/92:113 s. 189).
    Av 5 kap. 1 § fjärde stycket framgår att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen meddelar närmare föreskrifter om villkoren för inregistrering.

 

Enligt 5 kap. 5 § första stycket skall utgivaren av fondpapperen till en ansökan om inregistrering foga en särskild redogörelse för sina förhållanden (börsprospekt). Prospektet skall innehålla de upplysningar som behövs för att en investerare skall kunna göra en välgrundad bedömning av utgivarens verksamhet och ekonomiska ställning samt av de rättigheter som är förenade med fondpapperen. Skyldighet att upprätta börsprospekt föreligger enligt paragrafens andra stycke inte, om inregistreringen avser fondpapper som är utgivna av stat inom EES eller är andelar i en värdepappersfond eller i utländskt fondföretag med säte i en EES-stat. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten att upprätta börsprospekt i de fall då behovet av information har tillgodosetts på något annat sätt. När prospektet har godkänts eller, i fråga om vissa utländska prospekt, godtagits av börsen, skall det, enligt 5 kap. 5 b § tredje stycket, offentliggöras av utgivaren.
    Av motiven till paragrafen framgår, att den innebär en anpassning av reglerna om börsprospekt till bestämmelserna i EGs andra börsdirektiv. Lagrummet innehåller enbart den grundläggande ramen för skyldigheten att upprätta prospekt vid inregistrering och för innehållet i sådant prospekt. Det förutsätts att Finansinspektionen, efter regeringens bemyndigande, får uppgiften att närmare utforma föreskrifterna, vilka skall vara minst i nivå med minimikraven i det andra börsdirektivet. Skyldighet att upprätta börsprospekt inträder inte bara då emittenten för första gången låter inregistrera värdepapper vid en börs, utan även vid senare inregistreringar av nyemitterade fondpapper. Även statligt ägda företag omfattas av skyldigheten att upprätta prospekt. Det ankommer på den börs, till vilken prospektet ges in, att granska att detsamma är formellt riktigt upprättat (prop. 1991/92:113 s. 99 och 191–192, jfr prop. 1992/93:90 s. 51–52).
    Av 6 kap. 1 § framgår att notering vid en börs av fondpapper, som inte är föremål för inregistrering, får ske efter ansökan av den som har givit ut fondpapperen. Även i detta fall gäller dock som en allmän förutsättning att marknadsförhållandena och omständigheterna i övrigt är sådana att en ändamålsenlig börshandel kan äga rum med fondpapperen.
    Enligt 2 § 1 och 3 förordningen (1992:561) om börs- och clearingverksamhet skall Finansinspektionen meddela närmare föreskrifter dels om villkoren för inregistrering av fondpapper vid börs enligt 5 kap. 1 § fjärde stycket börslagen, dels om innehållet i börsprospekt enligt 5 kap. 5 § samma lag samt om offentliggörande av sådana prospekt och bl. a. vissa utländska prospekt. Enligt 1 § 3

 

samma förordning meddelar Finansinspektionen de föreskrifter som behövs om undantag enligt 5 kap. 5 § andra stycket från skyldigheten att upprätta börsprospekt.
    Med stöd av förordningen har Finansinspektionen meddelat föreskrifter om börsprospekt (FFFS 1995:21). De detaljerade föreskrifterna innehåller bestämmelser om skyldighet att upprätta börsprospekt och om innehållet i och offentliggörande av sådant prospekt.
    Enligt föreskrifterna skall börsprospekt innehålla en försäkran av de fysiska eller juridiska personer som är ansvariga för hela eller delar av börsprospektet av innebörd att, såvitt de känner till, uppgifterna i hela eller den del av börsprospektet för vilken de är ansvariga, överensstämmer med de faktiska förhållandena och att ingenting av väsentlig betydelse är utelämnat som skulle kunna påverka den bild av bolaget som skapas av prospektet. Börsprospektet skall vidare innehålla en förklaring av de revisorer som granskat årsredovisningen för de tre senaste räkenskapsåren, enligt vilken förekommande uppgifter ur årsredovisningarna blivit korrekt återgivna i prospektet samt uppgift om eventuella anmärkningar som intagits i revisionsberättelse för de tre senaste räkenskapsåren. Över sin granskning skall revisorerna avge en berättelse som skall intas i prospektet.
    Föreskrifterna motsvarar i övrigt i huvudsak aktiebolagslagens regler om emissionsprospekt. De fall, vid vilka föreskrifterna inte motsvarar aktiebolagslagens regler, synes kunna sammanfattas enligt det följande.

 

— Börsprospekt avseende aktier behöver inte upprättas när ansökan om inregistrering avser aktier, vilkas antal eller beräknade marknadsvärde eller nominella värde eller, om nominellt värde saknas, vilkas bokföringsmässiga värde understiger tio procent av antalet aktier eller av motsvarande värde på aktier av samma slag, vilka redan är inregistrerade vid samma börs eller när sådan ansökan avser aktier, som tilldelas anställda i ett bolag, under förutsättning att aktier av samma slag redan är inregistrerade vid samma börs. — Ett börsprospekt avseende aktier behöver endast innehålla uppgift om större aktieägare och deras aktieinnehav. Sådan uppgift skall dock omfatta aktieägare, vars andel av aktiekapitalet eller röstetalet uppgår till tre procent eller mer. — Ett börsprospekt avseende skuldebrev behöver inte innehålla någon uppgift om aktieägare i utgivande bolag.

 

— Något sammandrag av de uppgifter som det ålegat bolaget att inta i förvaltningsberättelsen för de senaste tre räkenskapsåren behöver inte lämnas i ett börsprospekt. — Avser ansökan om inregistrering aktier, som med företrädesrätt erbjuds bolagets aktieägare och har bolaget redan aktier inregistrerade vid samma börs, behöver till prospektet fogade balans- och resultaträkningar samt finansieringsanalys endast avse det senaste räkenskapsåret. Under samma förutsättningar behöver prospektet inte heller innehålla uppgift om bolagets verksamhet, råvarutillgångar, produkter och driftställen. Motsvarande lättnader i fråga om kraven på prospektets innehåll gäller när ansökan om inregistrering avser konvertibla skuldebrev, andra mot aktier utbytbara skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning, om skuldebreven erbjuds utgivarens ägare med företrädesrätt och utgivaren har aktier inregistrerade vid samma börs. Sådana lättnader gäller också vid ansökan om inregistrering av andra slag av skuldebrev, om utgivaren redan har fondpapper inregistrerade vid samma börs. — Ett börsprospekt skall alltid upprättas av utgivaren.

 

Föreskrifterna medger också undantag från prospektskyldigheten för vissa bolag som bildats enligt särskild lag eller regleras av sådan lag. Oklarhet råder om vilka bolag som avses, men det synes inte vara fråga om bolag som lyder under aktiebolagslagen.

 

3.3 Lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument
Regler om prospekt återfinns också i lagen om handel med finansiella instrument (LHF). Lagen innehåller grundläggande bestämmelser om handel med fondpapper och andra finansiella instrument. Enligt lagmotiven upptar den näringsrättsliga regler som riktar sig till värdepappersmarknadens aktörer (prop. 1990/91:142 s. 82).
    Enligt 2 kap. 1 § LHF jämförd med 2 och 3 §§ samma lag skall prospekt upprättas vid emission av fondpapper, som inte är inregistrerade och inte heller föremål för ansökan om inregistrering vid en börs, och vid erbjudande om köp eller försäljning av finansiella instrument, om emissionen eller erbjudandet riktas till en öppen krets och summan av de belopp som kan komma att erläggas till följd av emissionen eller erbjudandet uppgår till minst 300 000 kronor. Ett sådant prospekt skall innehålla de upplysningar som, med hänsyn till de finansiella instrument som avses, behövs för en välgrundad bedömning av emissionen eller erbjudandet. Prospekt behöver enligt paragrafen inte upprättas om

 

1. emissionen eller erbjudandet görs av en stat inom EES,
2. emissionen eller erbjudandet avser andelar i en värdepappersfond eller i utländskt värdepappersföretag med säte i EES-stat,
3. emissionen eller erbjudandet avser fordringsrätter med kortare löptid än ett år, eller
4. lägsta belopp som skall erläggas av en enskild investerare är 300 000 kronor eller mer. Ytterligare undantag kan meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av Finansinspektionen.
    Av motiven till prospektreglerna i LHF framgår att dessa innebär en anpassning till EGs prospektdirektiv. I lagstiftningsärendet övervägdes att genomföra denna anpassning genom ändringar av prospektreglerna i aktiebolagslagen. Med hänsyn till att dessa regler endast gäller vissa typer av fondpapper och endast för aktiebolag, valdes i stället en lagreglering i LHF. Härigenom samlas bestämmelser om prospekt för alla typer av utgivare på ett ställe. På samma sätt som i börslagen anges endast de grundläggande bestämmelserna om skyldighet att upprätta prospekt vid emissioner och andra erbjudanden. Skyldighet att upprätta prospekt enligt LHF föreligger som huvudregel vid alla erbjudanden till en öppen krets att förvärva fondpapper, under förutsättning att det sammanlagda vederlaget för dem uppgår till minst 300 000 kronor och att det inte är fråga om fondpapper som är inregistrerade vid eller avsedda att inregistreras vid börs. Även andra offentliga erbjudanden till allmänheten än emissioner regleras av LHF. Som framgått ovan, regleras skyldigheten att upprätta prospekt vid inregistrering av fondpapper vid börs av börslagen. Detsamma gäller fondpapper som är föremål för ansökan om inregistrering vid börs. Vid emission av fondpapper, som utan att vara inregistrerade eller föremål för ansökan om inregistrering noteras vid en börs eller auktoriserad marknadsplats, skall skyldigheten att upprätta prospekt bedömas enligt LHF (prop. 1991/92:113 s. 153– 154, 217–218, jfr prop. 1992/93:90 s. 56 och 80).
    Prospektskyldigheten förutsätter att emission eller annat erbjudande riktas till en öppen krets. Sistnämnda rekvisit har hämtats från 1 kap. 3 § 5 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. I motiven till det lagrummet anges att med öppen krets avses ett obestämt antal personer. Att emissioner eller erbjudanden är riktade till en öppen krets innebär att emissionen eller erbjudandet offentliggörs på ett eller annat sätt, t. ex. genom annonser i dagspress eller genom att emissionen eller erbjudandet riktas till kunderna hos ett värdepappersinstitut. Emittenten har alltså inte bestämt vilka som kan teckna emissionen eller acceptera

 

erbjudandet; ett visst bestämmande kan dock finnas kvar, t. ex. vid överteckning, då någon fördelning måste ske. Således omfattas bl. a. vad som brukar kallas uppköpserbjudanden, offentliga erbjudanden och introduktionserbjudanden. Emissioner eller erbjudanden som riktas till vissa bestämda mottagare sker inte till en öppen krets. En emission eller ett erbjudande till styrelsen eller de anställda i ett företag riktar sig alltså inte till en öppen krets (prop. 1991/92:113 s. 153, prop. 1990/91:142 s. 113, 153).
    I fråga om rekvisitet öppen krets tilläggs i motiven till prospektreglerna i LHF följande. Prospektdirektivet är tillämpligt på erbjudanden till allmänheten men innehåller ingen bestämning av detta begrepp. Direktivet anger däremot att erbjudanden till personer inom en begränsad krets inte omfattas. Genom begreppet öppen krets omfattas sådana erbjudanden inte av LHF. Begreppet öppen krets är förenligt med prospektdirektivet men skiljer sig från det i aktiebolagslagens prospektregler använda begreppet vidare krets som tar sikte på antalet mottagare av erbjudandet. Som exempel anges att om ett erbjudande riktar sig till samtliga eller i vart fall flertalet av aktieägarna i ett aktiebolag riktas det till en öppen krets, eftersom antalet aktieägare kan skifta när som helst (prop. 1991/92 113 s. 216).
    Prospekt skall upprättas också vid erbjudande om köp eller försäljning av finansiella instrument. Det kan vara en större aktieägare som riktar ett erbjudande till en öppen krets att köpa aktier eller ett erbjudande från en person att förvärva aktier från allmänheten. Bestämmelsen omfattar alla slag av finansiella instrument, dvs. även s. k. derivatinstrument (prop. 1991/92:113 s. 218).
    Det förutsätts att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen utfärdar närmare föreskrifter om innehållet i prospekt och offentliggörande av dessa (prop. 1991/92:113 s. 218–219).
    Av 2 kap. 2 § framgår att prospekt vid emission av fondpapper skall upprättas av utgivaren. Vid erbjudande om köp eller försäljning av finansiella instrument åligger det enligt 2 kap. 3 § den som lämnar erbjudandet att upprätta prospekt.
    Enligt 2 kap. 4 § skall prospektet lämnas till Finansinspektionen med ansökan om registrering. Ett emissionsprospekt skall godkännas av Finansinspektionen innan det registreras. Om samma fondpapper emitteras i ett eller flera andra länder inom EES, vilkas lagstiftning kräver förhandsgranskning av prospekt, och utgivaren därvid upprättar prospekt enligt reglerna om börsprospekt, skall inspektionen dock inte pröva frågan om godkännande om utgivaren har sitt säte i ett av länderna och fondpapperen emitteras där

 

eller om utgivaren i annat fall har ansökt om godkännande av prospektet i något av länderna.
    Av kravet på att Finansinspektionen skall godkänna prospektet följer att inspektionen skall förhandsgranska prospektet på det sätt som är en förutsättning för fullt ömsesidigt godtagande av prospekt mellan EES-stater. Granskningen skall avse att prospektet innehåller föreskrivna uppgifter (prop. 1992/93:90 s. 80).
    Om ett prospekt inte upprättas eller uppfyller de krav som följer av lagen eller de föreskrifter som utfärdats med stöd av denna eller inte lämnas in till Finansinspektionen, får inspektionen förelägga utgivaren eller den som lämnat erbjudandet att vidta rättelse (prop. 1991/92:113 s. 219). Ett sådant föreläggande kan enligt 6 kap. 3 § 1 förenas med vite.
    Enligt 1 § 1 och 2 förordningen (1991:1007) om handel och tjänster på värdepappersmarknaden får Finansinspektionen meddela de föreskrifter som behövs beträffande undantag enligt 2 kap. 1 § tredje stycket LHF från skyldigheten att upprätta prospekt och om innehållet i prospekt enligt 2 kap. 3 § samma lag. Inspektionen meddelar enligt 2 § 1 och 2 samma förordning närmare föreskrifter om innehållet i prospekt vid emissioner av fondpapper som avses 2 kap. 2 § LHF och om offentliggörande av prospekt enligt 2 kap. 6 § första stycket nämnda lag.
    Med stöd av förordningen har Finansinspektionen utfärdat föreskrifter om emissionsprospekt som avses i 2 kap. 2 § LHF och om offentliggörande av prospekt som avses i 2 kap. 3 § samma lag (FFFS 1995:21).
    Föreskrifterna om innehållet i emissionsprospekt är detaljerade. De upptar bestämmelser om försäkran av de för prospektet ansvariga och förklaring av revisorer motsvarande vad som gäller för börsprospekt. De fall där föreskrifterna inte uppfyller aktiebolagslagens motsvarande bestämmelser är följande.

 

— Ett emissionsprospekt behöver endast innehålla uppgift om större aktieägare och deras aktieinnehav. Sådan uppgift skall dock omfatta aktieägare, vars andel av aktiekapitalet eller röstetalet uppgår till tre procent eller mer. — Har ett fullständigt emissionsprospekt upprättats och offentliggjorts i enlighet med föreskrifterna inom den senaste tolvmånadersperioden, är det vid en därefter företagen emission som ej omfattas av prospektet tillräckligt att prospekt som upprättas av samma utgivare endast innehåller information rörande förändringar som skett efter offentliggörandet av det förstnämnda pro-

 

spektet och som kan antas påverka bedömningen av ifrågavarande fondpapper.

 

Finansinspektionen har inte meddelat några föreskrifter rörande innehållet i sådant prospekt som enligt 2 kap. 3 § skall upprättas vid erbjudanden om köp eller försäljning av finansiella instrument.

4. Behöver lagstiftningen om prospekt reformeras?
Såväl ett publikt aktiebolag, som skall genomföra en emission eller lämna ett erbjudande till en vidare krets att förvärva av bolaget utgivna aktier eller skuldebrev av vissa slag, som en aktieägare, som lämnar ett sådant erbjudande, har idag att beakta prospektreglerna inte bara i aktiebolagslagen utan även, allt efter omständigheterna, bestämmelserna om prospekt i börslagen och LHF. Det finns bl.a. med hänsyn till begränsningen av prospektskyldigheten till bolag, vilkas papper kan handlas på värdepappersmarknaden, skäl att överväga dels om den utförliga reglering av förutsättningarna för upprättande av prospekt och om innehållet i dessa, som meddelats i börslagen och LHF med anslutande av Finansinspektionen utfärdade föreskrifter, gör prospektbestämmelserna i aktiebolagslagen överflödiga, dels vilka lagändringar som kan föranledas av ett upphävande av sistnämnda bestämmelser.

 

4.1 Prospektreglernas konstitutionella karaktär
Ett första problem som särskilt med hänsyn till det civilrättsliga ansvaret för prospekt måste lösas, är frågan om prospektreglerna i börslagen och LHF är privaträttsliga eller offentligrättsliga i den mening som dessa begrepp har i regeringsformen (RF). En rättsregel kännetecknas enligt motiven till RF av att den är bindande för myndigheter och enskilda och att den utgör en generell föreskrift (prop. 1973:90 s. 203). I RF omfattar normbegreppet lagar och andra föreskrifter. Regler om normgivningen och om i vilken form denna skall ske har meddelats i 8 kap. RF.
    Enligt 8 kap. 2 § RF meddelas föreskrifter om enskildas personliga ställning samt om deras personliga och ekonomiska förhållanden inbördes genom lag. I paragrafen ges exempel på sådana föreskrifter som avses med densamma. Hit räknas bl. a. föreskrifter om svenskt medborgarskap, om rätt till fast eller lös egendom, om avtal samt om bolag, föreningar, samfälligheter och stiftelser. Med undantag för bestämmelsen om svenskt medborgarskap avser paragrafen privaträttsliga föreskrifter.
    I 8 kap. 3 § RF stadgas att föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska för-

 

hållanden, meddelas genom lag. Som exempel på sådana föreskrifter anges i paragrafen bl. a. föreskrifter om brott och rättsverkan av brott samt om skatt till staten. Med rekvisitet det allmänna avses i paragrafen i första hand stat och kommun. De föreskrifter som faller under paragrafen brukar betecknas som betungande offentligrättsliga föreskrifter.
    Såväl 8 kap. 2 § som 8 kap. 3 § RF stadgar att föreskrifter i de i paragraferna angivna ämnena skall meddelas genom lag. I fråga om föreskrifter enligt 8 kap. 2 § gäller detta — utom såvitt avser vissa i 8 kap. 8 § behandlade fall som här saknar betydelse — undantagslöst, varför paragrafen sägs tillhöra det obligatoriska lagområdet. Beträffande vissa av de ämnen som regleras av 8 kap. 3 § har emellertid stadgats i 8 kap. 7 § första stycket 1–7 RF att regeringen efter bemyndigande i lag genom förordning kan meddela föreskrifter. Till dessa ämnen hör enligt 8 kap. 7 § första stycket 3 in- eller utförsel av varor, av pengar eller andra tillgångar, tillverkning, kommunikationer, kreditgivning, näringsverksamhet, ransonering m. m. Stadgandet kan sägas avse reglering av ekonomisk verksamhet. Under begreppet näringsverksamhet faller jordbruk, skogsbruk, bank- eller försäkringsrörelse, konsult-, revisions- och advokatrörelse m. m. (prop. 1973:90 s. 310). Enligt 8 kap. 11 § gäller att riksdagen, om den bemyndigat regeringen att meddela föreskrifter i visst ämne, kan medge att regeringen överlåter åt förvaltningsmyndighet att meddela bestämmelser i ämnet, s. k. subdelegation. Eftersom riksdagen således kan delegera sin normgivningskompetens beträffande vissa i 8 kap. 3 § angivna ämnen till regeringen, anses paragrafen i denna del tillhöra det s. k. fakultativa lagområdet, under det att dess icke delegationsbara delar tillhör det obligatoriska lagområdet.
    Oavsett om viss lagstiftning tillhör det obligatoriska eller det fakultativa lagområdet, kan regeringen — med vissa undantag som här saknar intresse — enligt 8 kap. 13 § 1 RF genom förordning besluta föreskrifter om verkställighet av lag. Eftersom denna regeringens behörighet inte grundar sig på delegation av riksdagens lagstiftningsmakt, behöver en med stöd av paragrafen utfärdad förordning inte grundas på något bemyndigande.
    Avgörande för om en föreskrift är att hänföra under 8 kap. 2 § eller 8 kap. 3 § är om den skall anses vara privaträttslig eller offentligrättslig. Motiven till RF ger ingen direkt ledning för hur denna uppdelning skall göras (jfr prop. 1973:90 s. 311). Håkan Strömberg har uttalat att distinktionen mellan offentlig rätt och privaträtt i princip kan genomföras efter olika kriterier.

 

Att bygga distinktionen på rättsreglernas ändamål är enligt honom ogenomförbart i ett samhälle, där det privaträttsliga regelsystemet har genomsyrats av olika sociala hänsyn. I RF har man, enligt Strömberg, valt ett formellt kriterium. Regler om enskildas förhållanden ”inbördes” faller under 8 kap. 2 §, medan regler om förhållandet "mellan" enskilda och det allmänna faller under 8 kap. 3 §. Strömberg hävdar att detta måste betyda att en regel som kan åberopas av en enskild mot en annan enskild är privaträttslig, medan en regel som kan åberopas endast av eller mot en representant för det allmänna är offentligrättslig.3 Strömbergs uppfattning torde innebära att en rättsregels rättsföljd skall vara bestämmande för om regeln är att betrakta som privaträttslig eller offentligrättslig. Denna uppfattning är dock inte oomtvistad. Enligt en av regeringsrådet Petrén i rättsfallet RÅ 1980 2:69 uttalad mening, kan det förhållandet att lagstiftaren i en viss författning angivit ett visst slag av sanktion, t. ex. straff, för den som överträder en rättsregel inte vara avgörande för om rättsregeln skall klassificeras som privaträttslig eller offentligrättslig. Vidare kan en viss lag innehålla både offentligrättsliga och privaträttsliga föreskrifter och i doktrinen har antagits att även enskilda bestämmelser kan ha en sådan blandad karaktär.4 Frågor om giltigheten av normgivningsbemyndiganden och om gränsdragningen mellan offentligrättsliga och privaträttsliga regler har berörts i flera lagstiftningsärenden. Lagrådet behandlade i sitt yttrande över propositionen med förslag till lag om börs- och clearingverksamhet m. m. bl. a. bestämmelsen i 11 kap. 2 § 2 börslagen, enligt vilken regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om företagens löpande bokföring, årsbokslut och årsredovisning samt förvaring och inventering av värdehandlingar. Lagrådet konstaterade att detta bemyndigande omfattade hela redovisningsområdet. Enligt Lagrådets mening kunde det knappast råda något tvivel om att åtminstone vissa föreskrifter på redovisningsområdet var privaträttsliga. Det rörde främst bestämmelserna i 11–21 §§ bokföringslagen (1976:125) om årsbokslut samt reglerna i aktiebolagslagen om årsredovisning och koncernredovisning. Det övergripande syftet med dessa bestämmelser var att förstärka borgenärernas ställning mot näringsidkaren. Överträdelse av dessa regler kunde medföra skadeståndsskyldighet för ett aktiebolags styrelse eller verkställande direktör. Mot denna bakgrund kunde det enligt Lagrådet ifrågasät-

3 Håkan Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, Juristförlaget i Lund, 2 uppl., Lund 1989, s. 183. 4 Jfr Claes Norberg, Reglering och beskattning av banker, Iustus förlag, Uppsala 1991, s. 137 ff.

 

tas om bestämmelsen i 11 kap. 2 § 2 börslagen var förenlig med 8 kap. RF. Lagrådet konstaterade emellertid att liknande lösningar godtagits i tidigare lagstiftningsärenden samt att det fanns anledning anta att Redovisningskommittén i sitt arbete skulle ta upp frågan i vad mån reglerna i 8 kap. RF utgjorde ett hinder mot delegation av rätten att utfärda redovisningsföreskrifter. I avvaktan på en förutsättningslös prövning av rätten till delegation inom det berörda området, ville Lagrådet inte motsätta sig det föreslagna bemyndigandet (prop. 1991/92:113 s. 469–471).
    Redovisningskommittén tog i ett delbetänkande upp frågan om redovisningsreglernas ställning enligt RF. Under hänvisning till det nyss behandlade lagrådsyttrandet, uttalade kommittén att gränsdragningen mellan privaträttsliga och offentligrättsliga regler kunde göras även med beaktande av reglernas syfte och ändamål. Kommittén anförde vidare att det framstod som osäkert om Finansinspektionens föreskriftsmakt på redovisningsområdet till alla delar var förenlig med RF. En mera fullständig analys av frågan och ett slutligt ställningstagande till denna måste emellertid anstå till ett senare skede av kommitténs arbete (SOU 1994:117 s. 111–117).
    Den konstitutionella frågan om normgivningsbemyndiganden på finansmarknadsområdet behandlades av regeringen i propositionen Nya kapitaltäckningsregler m. m. (prop. 1994/95:50 s. 283 ff.). I propositionen framhöll regeringen, att användningen av en av Finansinspektionens föreskrifter utfylld ramlagstiftning på det förevarande området främst betingas av att de nya reglerna skall implementera tekniskt komplicerade och detaljerade EG-direktiv. Det skulle varken vara lämpligt eller praktiskt genomförbart att i lag införa sådana detaljerade regler, särskilt som dessa kunde förutses bli föremål för återkommande justeringar till följd av den ständiga utvecklingen på finansmarknaderna. Vad gällde den principiella gränsdragningen mellan privaträttsliga och offentligrättsliga regler hänförde sig regeringen till en av försäkringsdomaren Bo Malmqvist på uppdrag av Finansdepartementet upprättad promemoria. I promemorian, vilken som bilaga fogades till propositionen, förespråkas en metod för gränsdragningen som nära ansluter till den av Strömberg förordade. Gränsen bör, enligt promemorian, kunna dras med ledning av när reglerna kan åberopas och avgörande vikt därvid fästas vid hur reglerna är sanktionerade och vid vem som har rätt att initiera sanktionerna. Av en på detta sätt utförd gränsdragning följer, framhålls i promemorian, att redovisningsreglerna i bokföringslagen och aktiebolagslagen, vilkas åsidosättande kan medföra skadeståndsansvar antingen på grund av uttrycklig lagbestämmelse eller till följd av reglerna om skadestånd

 

på grund av brott, är privaträttsliga. Regeringens och Finansinspektionens föreskrifter på redovisningsområdet är däremot inte skadeståndssanktionerade eller eljest normerande för enskildas förhållanden inbördes och därför, enligt promemorian, att betrakta som offentligrättsliga. — De normgivningsbemyndiganden som förekom i propositionen godtogs av Lagrådet och riksdagen.
    Regeringen har senast i propositionen 1995/96:10 Års- och koncernredovisning uttalat, att den inte funnit anledning att frångå den bedömning i fråga om normgivningsbemyndiganden som gjorts i tidigare lagstiftningsärenden. Regeringen har vidare förklarat, att det kan finnas anledning att återkomma till frågan om normgivning på redovisningsområdet, när Redovisningskommittén avgivit sitt slutbetänkande (prop. 1995/96:10 Del 1 s. 192 f.). I sitt yttrande över de remitterade förslagen anförde Lagrådet i denna del att Lagrådet, med hänsyn till Redovisningskommitténs avsikt att göra en fullständig översyn av frågan, inte nu gick närmare in på frågan om normgivningsbemyndiganden på redovisningsområdet (prop. 1995/96:10 Del 5 s. 311).
    Av intresse är också hovrättens över Skåne och Blekinge remissyttrande över Redovisningskommitténs delbetänkande SOU 1994:17. I remissyttrandet anslöt sig hovrätten till Strömbergs metod för gränsdragningen mellan privaträttsliga och offentligrättsliga föreskrifter. Hovrätten framhöll emellertid, att det även med denna metod kunde vara svårt att hänföra redovisningsregler till den ena eller andra kategorin. Redovisningsregler kunde förvisso åberopas av det allmänna mot enskild i t. ex. mål om bokföringsbrott. Underlåtenhet att iaktta i författning fastställda redovisningsregler kunde emellertid också åberopas i tvist om skadestånd mellan enskilda. Mycket talade därför för att redovisningsreglerna åtminstone i stor utsträckning borde betraktas som privaträttsliga och alltså hänföras till det obligatoriska lagområdet. Försiktigheten vid tillämpning av RF och respekten för riksdagen som det lagstiftande organdet bjöd därför, enligt hovrätten, att lagformen i princip valdes för regler om redovisning.5 Vad gäller normgivningsbemyndiganden inom lagstiftningen om prospekt ger utformningen av reglerna om prospektskyldighet i 5 kap. 5 § börslagen och 2 kap. 1 § LHF vid handen, att lagstiftaren bedömt dessa regler som offentligrättsliga. I båda paragraferna bemyndigas nämligen regeringen eller, efter dess bemyndigande, Finansinspektionen att meddela föreskrifter om ytterligare undantag från skyldigheten att upprätta prospekt än som följer av para-

5 Hovrättens remissyttrande är dagtecknat den 25 maj 1994.

 

grafen. Som framgått ovan är en sådan delegation av riksdagens lagstiftningsmakt möjlig endast med avseende på sådana föreskrifter som tillhör det offentligrättsliga lagområdet. Lagmotiven anger inte med stöd av vilken bestämmelse i 8 kap. 7 § RF som delegation skett. De allmänna uttalanden om LHF:s karaktär som departementschefen gjort, ävensom lagrådets yttrande över prospektbestämmelsen i börslagen (prop. 1991/92:113 s. 467) visar emellertid att bestämmelserna ansetts som näringsrättsliga. Av denna kvalificering torde följa att reglerna inte kan åberopas mellan enskilda och inte heller förenas med civilrättsliga påföljder som t. ex. skadestånd.
    Frågan om prospektbestämmelsernas grundlagsmässiga karaktär har berörts i Malmqvists promemoria. I promemorian anförs följande därom. De förskrifter som avses med bemyndigandet i 5 kap. 5 § börslagen om undantag från skyldigheten att upprätta börsprospekt är inte skadeståndssanktionerade och kan inte heller i något annat sammanhang åberopas av en enskild mot en annan enskild så att de kan anses vara normerande för enskildas förhållanden inbördes. Detsamma gäller de föreskrifter om prospekts innehåll och offentliggörande som Finansinspektionen beslutar med stöd av bemyndiganden från regeringen. Dessa föreskrifter är emellertid verkställighetsföreskrifter och det saknar därför praktisk betydelse om de är privaträttsliga eller offentligrättsliga. En annan sak är att en överträdelse av dessa föreskrifter kan ha betydelse och åberopas som bevis i rättsförhållanden mellan enskilda, t. ex. för att i en tvistig aktieaffär styrka att sådana uppgifter i ett prospekt som är vilseledande och oförenliga med föreskrifterna har lämnats av oaktsamhet.
    Emellertid är kvalificeringen av prospektreglerna i LHF och börslagen som offentligrättsliga diskutabel. Teckning av aktier har i utländsk doktrin betecknats som en form av standardavtal.6 Eftersom teckning av aktier regelmässigt sker på grundval av de uppgifter och under de villkor som anges i prospektet, får denna beskrivning anses riktig. Motsvarande synsätt kan anläggas på sådana erbjudanden om förvärv av värdepapper som är underkastade prospektskyldighet. Prospektreglerna i LHF och börslagen med anslutande föreskrifter bestämmer med en betydande grad av detaljrikedom vilka uppgifter som skall lämnas i prospektet och bestämmer därmed i inte ringa grad avtalets innehåll. Skäl talar alltså för att bestämmelser om prospekt är att bedöma som sådana föreskrifter om avtal som enligt 8 kap. 2 § andra stycket 3 RF skall

 

6 Se t. ex. Allan Philip, Studier i den internationale selskabsrets teori, Juristforbundets forlag, Köpenhamn, 1961, s. 207.

 

meddelas genom lag. Prospektreglerna i LHF och börslagen borde alltså i förevarande sammanhang kunna åberopas direkt av en enskild gentemot en annan enskild och därmed anses privaträttsliga. Härtill kan tilläggas, att de berörda reglerna i likhet med de EG-direktiv på vilka de griper tillbaka har som övergripande syfte att bereda skydd åt investerare. Om dessa regler inte kunde åberopas av investerarna själva skulle de närmast bli ett slag i luften.
    Att de ifrågavarande reglerna kan tänkas kunna åberopas mellan enskilda hindrar inte att de dessutom, åtminstone i vissa delar, är näringsrättsliga. Att reglerna om börsprospekt, vilkas åsidosättande kan medföra att den felande börsmedlemmen avregistreras, även är näringsrättsliga synes klart. Detsamma kan sägas om reglerna i LHF i den mån de berör värdepappersinstitut. Det synes emellertid riktigast att hänföra sådana blandade föreskrifter till det obligatoriska lagområdet.
    Mot att beteckna de nu ifrågavarande prospektreglerna som privaträttsliga talar framförallt, att de inte är förenade med någon särskilt angiven privaträttslig sanktion som t. ex. skadeståndsskyldighet för den som åsidosätter dem. Huruvida lagstiftarens val av sanktion för en viss regel ensamt skall avgöra dess grundlagmässiga bestämning är dock tveksamt. Även ifråga om prospekt gör sig synpunkter gällande, liknande dem som hovrätten över Skåne och Blekinge anfört i sitt ovannämnda remissyttrande.
    Med hänsyn till det nu anförda framstår bemyndigandena i 5 kap. 5 § börslagen och 2 kap. 1 § LHF avseende undantag från prospektskyldigheten som konstitutionellt diskutabla. Även i ett ytterligare avseende kan den ifrågavarande regleringens förenlighet med RF:s normgivningsregler diskuteras. Finansinspektionens befogenhet att utfärda föreskrifter om innehållet i prospekt och offentliggörande av sådana handlingar grundar sig på bemyndiganden i av regeringen utfärdade förordningar. Dessa bemyndiganden grundar sig emellertid inte på någon delegation av riksdagens lagstiftningsmakt, varför med de stöd av dessa bemyndiganden utfärdade föreskrifterna måste ha ansetts utgöra verkställighetsföreskrifter.
    Av motiven till RF framgår att föreskrifter om verkställighet av lag i första hand är avsedda att vara tillämpningsföreskrifter av rent administrativ karaktär. I viss utsträckning är det emellertid möjligt att låta sådana föreskrifter ”fylla ut” en lag i materiellt hänseende. En förutsättning för att regeringen skall få göra detta måste emellertid vara, att den lagbestämmelse som skall kompletteras är så detaljerad att regleringen inte tillförs något väsentligt nytt genom

 

den av regeringen beslutade föreskriften. I verkställighetsföreskriftens form får således inte beslutas något som kan upplevas som ett nytt åliggande för enskilda eller betraktas som ett tidigare ej föreliggande ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden (prop. 1973:90 s. 211). Strömberg har framhållit att motivuttalandet visar att regeringens behörighet att meddela verkställighetsföreskrifter har en väsentligt mindre räckvidd än den normgivningsmakt som kan grundas på delegation. Att lagstiftningsvis fastslå vissa allmänna principer och överlåta åt regeringen att meddela preciserade föreskrifter kan vara möjligt inom det delegeringsbara området. Är delegation inte möjlig eller har delegation inte skett, måste riksdagen ”bekväma sig” att genomföra en någorlunda uttömmande reglering i lag. Verkställighetsföreskrifter bör så långt möjligt undvikas för utfyllnad av privaträttsliga lagregler.7 Lagbestämmelserna i 5 kap. 5 § börslagen och 2 kap. 1 § LHF innehåller mycket allmänt hållna principer för prospekts innehåll. Lagbestämmelserna får hela sin konkretion genom Finansinspektionens föreskrifter. Lagrådet har i ett par lagstiftningsärenden, där liknande konstruktioner föreslagits, underkänt dessa med understrykande av att verkställighetsföreskrifter inte får tillföra den grundläggande lagregleringen något väsentligt nytt (prop. 1987/88:3 s. 194 och 198, prop. 1987/88:93 s. 75 f.). Själva lagregeln skall i princip ge den rättstillämpande domstolen eller förvaltningsmyndigheten det avgörande beskedet om vad som gäller för dess rättstillämpning (prop. 1987/88:93 s. 75.). I båda lagstiftningsärendena godtog regeringen Lagrådets synpunkter. I propositionen med förslag till lag om börs- och clearingsverksamhet m. m. behandlade Lagrådet inte frågan om användningen av verkställighetsföreskrifter.
    Svensk lagstiftning torde uppvisa en inte obetydlig variation i fråga om precisionen i de lagregler, beträffande vilkas verkställighet regeringen meddelat föreskrifter. Bestämmelserna om prospektinnehåll i 5 kap. 5 § börslagen och 2 kap. 1 § LHF är emellertid så allmänt hållna, att det kan ifrågasättas om det är grundlagsenligt att precisera dem med användande av verkställighetsföreskrifter.
    När det gäller att avgöra om prospektreglerna i börslagen och LHF kan ersätta prospektreglerna i aktiebolagslagen är det visserligen tydligt att de förstnämnda lagreglerna tillsammans med Finansinspektionens föreskrifter om skyldighet att upprätta och offentliggöra prospekt samt innehåll i prospekt väsentligen tillgodoser aktiebolagslagens krav. Avgörande för om de sistnämnda

7 Strömberg a. a. s. 132 ff.

 

reglerna skall kunna utan ändringar ersätta aktiebolagslagens prospektreglering måste emellertid vara frågan om de bereder tecknare och förvärvare av aktiebolags fondpapper ett tillfredsställande rättsskydd, särskilt i fråga om möjligheterna att göra gällande ansvar för fel eller brist i prospekt. Vid denna prövning måste man beakta de tveksamheter i fråga om regleringens konstitutionella karaktär och förenlighet med RF som redovisats ovan. Dessa tveksamheter gör att det framstår som osäkert vilket rättsskydd tecknare eller förvärvare erhåller genom regleringen. Är denna, såsom lagstiftaren synes ha åsyftat, av offentligrättslig karaktär, kan överträdelse av den, till skillnad från vad som gäller enligt aktiebolagslagen, inte grunda skadeståndsskyldighet mellan enskilda. Att offentligrättsliga prospektregler möjligen kan åberopas som bevis om oaktsamhet i mål om skadestånd där den som avyttrar fondpapperen på kontraktuell grund svarar för uppgifterna i prospektet är, som framhålls i Malmqvists promemoria, en annan sak. Av skäl som skall utvecklas i det följande förutsätter ett prospektansvar, motsvarande det som följer av aktiebolagslagen, vissa lagfästa skadeståndsregler. Ett avskaffande av aktiebolagslagens prospektregler fordrar därför att prospektreglerna i LHF och börslagen skadeståndssanktioneras, åtminstone i vad de avser aktiebolag. Härav följer då att de tydligt kommer att tillhöra det privaträttsliga och därmed också det obligatoriska lagområdet.

 

4.2. Huvuddragen i en reformerad prospektlagstiftning
Det framstår som olyckligt att publika aktiebolag och aktieägare i sådana bolag, som avser att emittera eller sälja fondpapper, skall behöva beakta prospektregler i flera olika lagar. Det förefaller därför önskvärt att bestämmelser om prospekt för alla typer av utgivare nu samlas på ett ställe. Härvid kan det vara rimligt att utgå från den i LHF:s förarbeten uttalade uppfattningen att dessa bestämmelser bör återfinnas i den lagen, dock med undantag för fondpapper som är inregistrerade eller avsedda att bli inregistrerade vid börs. Med denna utgångspunkt bör bestämmelserna om prospekt i aktiebolagslagen upphävas och ersättas av bestämmelser i LHF och börslagen.
    I fråga om vilket innehåll en sådan lagstiftning bör ha för att tillgodose de skyddsintressen som aktiebolagslagens prospektregler uppbär, kan följande anföras. De grundläggande föreskrifterna om skyldighet att upprätta och offentliggöra prospekt samt om innehållet i prospekt bör lagfästas. Som Värdepappersmarknadskommittén påpekat står prospektreg-

 

lerna i aktiebolagslagen i relativt god överensstämmelse med EGdirektivens krav (SOU 1989:72 s. 468). Att utforma prospektreglerna i LHF på liknande sätt som i aktiebolagslagen framstår därför som en lämplig teknik. I enlighet därmed bör de grundläggande föreskrifterna om prospekt i LHF ta sikte på emissioner, som genomförs av aktiebolag. Dessa bestämmelser kan sedan kompletteras med erforderliga särregler för andra utgivare. Med så detaljerade föreskrifter i lagtexten synes det inte finnas konstitutionella hinder mot att komplettera lagtexten med de ytterligare verkställighetsföreskrifter som kan påkallas av EG-direktivens detaljkrav.
    Den nu förordade lagstiftningstekniken står visserligen inte i överensstämmelse med de överväganden som gjordes i motiven till prospektreglerna i LHF (prop. 1991/92:113 s. 153–154). Privaträttsliga prospektbestämmelser faller emellertid inom det obligatoriska lagområdet och måste följaktligen åtminstone till sina viktigaste delar vara lagfästa. Det förtjänar även att påpekas att regler om prospekt torde ha sin främsta betydelse för aktiebolag och aktieägare som genomför emissioner eller avyttringar av fondpapper.
    En viktig skillnad mellan prospektreglerna i aktiebolagslagen och LHF ligger i det sätt på vilket den krets bestäms, till vilken en emission eller ett erbjudande skall vara riktat. Visserligen tar båda lagarna sikte på bl. a. erbjudanden till allmänheten. Enligt aktiebolagslagen inträder emellertid prospektskyldighet så snart erbjudandet riktas till en krets, som överstiger omkring 200 personer, under det att LHF gör prospektskyldighetens inträde beroende av att erbjudandet riktas till ett obestämt antal personer. En öppen krets kan alltså omfatta både fler och färre mottagare av erbjudandet än 200. Å andra sidan utesluter LHF från prospektskyldigheten varje bestämd krets, även om denna är nog så talrik och t. ex. utgörs av de anställda i ett stort företag. Rekvisitet öppen krets uppges vålla svårigheter vid tillämpningen av prospektreglerna och det kan ifrågasättas om rekvisitet är ändamålsenligt utformat.
    Av det ovan anförda har framgått, att användningen av begreppet öppen krets i LHF syftar till att anpassa dess prospektregler till EGs prospektdirektiv. Direktivet gäller prospekt som skall offentliggöras när överlåtbara värdepapper erbjuds till allmänheten. Enligt direktivets preambel har det visat sig omöjligt att fastställa en gemensam definition av begreppet ”erbjudande till allmänheten” och av allt som ingår i detta begrepp. Artikel 2 i direktivet anger att det inte omfattar erbjudanden av överlåtbara värdepapper till personer inom en begränsad krets. Någon närmare bestämning av begränsad krets återfinns inte i direktivet.

 

Enligt uppgift från tjänstemän vid EG-kommissionen överlåts därmed till varje medlemsstat att avgöra vad som ligger i begreppet. Med hänsyn till det sagda synes anpassningen till EGs prospektdirektiv inte nödvändiggöra att LHF arbetar med begreppet öppen krets. Rekvisitet vidare krets synes vara bättre ägnat att täcka in begreppet allmänheten än rekvisitet öppen krets som ju träffar även t. ex. en emission till aktieägarna i ett fåmansföretag. Mot begreppet vidare krets kan visserligen invändas att det är stelt och inflexibelt. Häremot måste dock vägas att begreppet är klart och tydligt och erfarenhetsmässigt synes ha varit lätt att tillämpa. Att använda rekvisitet vidare krets i LHF skulle undanröja den viktigaste skillnaden i fråga om tillämpningsområde mellan den lagens prospektregler och dem i aktiebolagslagen. Att inte genomföra en sådan lagändring skulle medföra att LHF i detta hänseende kunde anses motsvara syftet med aktiebolagens prospektregler endast om det i LHF föreskrevs särskilda regler beträffande prospektskyldigheten för publika aktiebolag och aktieägare i sådana bolag bl. a. av innebörd att sådan skyldighet inträdde även vid emissioner eller erbjudanden till de anställda. Som ett led i reformeringen av lagstiftningen om prospekt bör därför föreskrivas, att skyldighet att upprätta prospekt enligt LHF under vissa ytterligare förutsättningar skall inträda, när en emission eller ett erbjudande riktas till en vidare krets. Vad gäller övriga förutsättningar för prospektskyldighet enligt LHF, är till en början att märka att prospekt skall upprättas av den som genomför emissionen eller lämnar erbjudandet. Prospektskyldighet kan alltså enligt LHF åvila såväl ett aktiebolag som aktieägare i detta. Regleringen i LHF skiljer sig från den i aktiebolagslagen och aktualiserar problem, vilka sammanhänger med vad som gäller om aktiebolags och dess organföreträdares skadeståndsansvar mot aktieägare och sådana subjekt som i förevarande sammanhang skall anses likställda med aktieägare.
    Aktiebolagslagens regler innebär att styrelsen kan åläggas skadeståndsskyldighet för skada, som vållas av överträdelse av prospektreglerna, även i de fall där ersättning av aktiebolagsrättsliga skäl inte kan utkrävas av bolaget. Frågan blir då, om ett avskaffande av aktiebolagslagens prospektregler nödvändiggör särskilda bestämmelser om ansvar för styrelsen med avseende på prospekt. Ett sådant avskaffande medför nämligen att något skadeståndsansvar för styrelsen för fel eller brist i prospekt inte längre kan grundas på 15 kap. 1 § aktiebolagslagen som ju gäller överträdelser av den lagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen.

 

Eftersom styrelsen i andra angelägenheter än den löpande förvaltningen företräder bolaget, torde ett för ett aktiebolags räkning framtaget prospekt som regel komma att upprättas av styrelsen även utan uttrycklig lagföreskrift därom. Något kontraktsförhållande föreligger inte mellan aktietecknare eller aktieköpare och styrelsen. Styrelsens skadeståndsansvar skulle därför bli att pröva enligt reglerna om utomobligatorisk skadeståndsskyldighet. I den mån styrelsen förfarit brottsligt när den överträtt prospektbestämmelserna — t. ex. när överträdelsen utgjort ett led i ett svindleribrott — står det klart att styrelsen på grund av 2 kap. 4 § skadeståndslagen skall ersätta ren förmögenhetsskada som den åsamkar den som förlitat sig på uppgifter i prospektet. Har styrelsen visserligen förfarit oaktsamt men inte brottsligt, är läget mindre tydligt. I förarbetena till skadeståndslagen uttalades att 2 kap. 4 § inte var avsedd att utgöra någon ändring av gällande rätts principiella uppfattning att ersättning för ren förmögenhetsskada i utomkontraktuella förhållanden förutsatte att skadan vållats genom brott eller att skadeståndsskyldighet föreskrevs i lag. Paragrafen var dock inte avsedd att utgöra hinder för en rättsutveckling genom praxis i riktning mot ett vidgat ansvar för ren förmögenhetsskada. Den fick därför inte föranleda till motsatsslut (NJA II 1972 s. 609). I praxis där HD utvidgat ansvaret för ren förmögenhetsskada i utomkontraktuella förhållanden, har domstolen samtidigt understrukit att ersättningsskyldighet för ren förmögenhetsskada, som inte vållats genom brott, utanför kontraktsförhållanden i princip kräver stöd i lag (NJA 1987 s. 692). I doktrinen har företrädare för den s. k. normskyddsläran för förevarande fall förespråkat ett vidare ansvar för ren förmögenhetsskada. Enligt deras uppfattning skall man vid prövningen av styrelsens ansvar för prospekt undersöka om prospektreglerna givits för att bereda ett direkt skydd åt investerare. Om så är fallet, bör styrelseledamot som av oaktsamhet åsidosatt prospektreglerna kunna åläggas skadeståndskyldighet även utan uttryckligt lagstöd.8 Som ovan anförts talar visserligen skäl för att prospektreglerna i LHF bör betraktas som normer, avsedda att skydda investerare. Ser man dem däremot som offentligrättsliga bestämmelser, är det tydligt att åsidosättande av dem inte kan föranleda skadeståndsskyldighet. Och även om man bedömer prospektreglerna som privaträttsliga synes det, med beaktande av den restriktiva ställning som svensk skadeståndsrätt intar, inte tillrådligt att utgå från att domstolarna utan lagstöd skulle ålägga prospektansvariga utomobligato-

 

8 Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada, särskilt vid vilseledande av annan än kon– traktspart, Juristförlaget, Stockholm 1987, s. 315–316.

 

risk ersättningsskyldighet för ren förmögenhetsskada som de av oaktsamhet vållar genom överträdelse av de ifrågavarande prospektreglerna. Ett upphävande av aktiebolagslagens prospektregler torde därför förutsätta en särskild bestämmelse om styrelses ansvar för emissionsprospekt. Genom en sådan bestämmelse blir det liksom i gällande rätt möjligt för den som lidit skada på grund av fel eller brist i emissionsprospekt att utkräva skadestånd av styrelsen i de fall där han på grund av aktiebolagsrättsliga regler inte kan rikta sitt anspråk mot bolaget. Styrelsens skyldighet att upprätta prospekt bör på samma sätt som i gällande rätt inträda även när det är fråga om att upprätta ett erbjudandeprospekt åt en aktieägare. För en sådan ordning finns visserligen inga skadeståndsrättsliga skäl. Emellertid måste beaktas att den granskning som Finansinspektionen gör av prospekt enligt LHF är av formell natur och att ett åläggande för styrelsen att även i dessa fall upprätta prospektet torde bereda starkare garantier för prospektets riktighet än om aktieägaren själv får upprätta det. Styrelsens skyldighet att upprätta prospekt bör i likhet med vad som gäller enligt aktiebolagslagen sanktioneras med skadeståndsskyldighet vid uppsåtlig eller oaktsam överträdelse av prospektskyldigheten. Att denna skadeståndssanktion får betydelse för den konstitutionella kvalificeringen av prospektreglerna har konstaterats ovan.
    Lagtekniskt kan skadeståndsbestämmelsen placeras i 15 kap. aktiebolagslagen på motsvarande sätt som den från den 1 januari 1996 gällande regeln beträffande bl. a. styrelseledamöters ansvar för överträdelse av tillämplig lag om årsredovisning.
    Övervägandena beträffande möjligheten att utan lagstöd ålägga styrelseledamot ansvar utanför kontraktsförhållanden för ren förmögenhetsskada, som inte vållats genom brott, äger motsvarande tillämpning på revisor som granskat prospektet. Även för en sådan revisor bör det finnas en lagfäst bestämmelse om skadeståndsskyldighet för culpöst åsidosättande av granskningsplikten.
    Av de lagfästa undantagen från prospektskyldighet i 2 kap. 1 § andra stycket LHF strider två mot aktiebolagslagen. Det gäller emissioner och erbjudanden som avser fordringsrätter med kortare löptid än ett år eller där lägsta belopp som skall erläggas av en enskild investerare är 300 000 kronor eller mera. Undantagen följer av bestämmelser i artiklarna 2 och 3 i prospektdirektivet. De avser även andra finansiella instrument än fondpapper och det synes inte finnas skäl att upphäva dem.
    De nu redovisade övervägandena avseende prospektregler i LHF äger motsvarande tillämpning i fråga om prospektregler i börs-

 

lagen. Särskilda lagregler i börslagen är nödvändiga, eftersom denna ensam bestämmer vad som skall gälla i fråga om prospekt avseende fondpapper som inregistreras vid börs.