Litteratur

 

 

NILS JAREBORG, Straffrättens gärningslära, Stockholm 1995, 270 s.

 

Efter det att författaren utgivit Straffrättens ansvarslära (se SvJT 1995 s. 588 ff.), har så det avslutande verket Straffrättens gärningslära utkommit. Det märkliga är att dessa båda böcker utgivits på två olika förlag. Förklaringen härtill och samtidigt förklaringen till att arbetet inte publicerats i form av ett enda verk kan tänkas vara — vad vet jag — några gamla men förpliktande konkurrensklausuler från de båda förlagen.
    Egentligen är det fel att tala om Straffrättens gärningslära som det avslutande verket. Boken är nämligen, i vart fall de sju första kapitlen, pedagogiskt överlägsen Straffrättens ansvarslära, som omedelbart kastar in läsaren i relativt avancerade frågeställningar. En nybörjare bör definitivt starta med att läsa Straffrättens gärningslära, som inleds med en uttömmande men klart begriplig redogörelse för vissa grundläggande straffrättsliga begrepp, inklusive några drag av EU och straffrätten. Härefter behandlas under kapitel 2 gärning, begreppet handling respektive underlåtenhet samt straffbudens tillämpning i tiden. Kapitel 3, gärningsman, tar bl. a. upp frågan om ansvar i juridiska personer. Vidare behandlar de följande kapitlen orsakande (kapitel 4), fara och risk (kapitel 5), underlåtenhetsbrott (kapitel 6), nationella begränsningar (kapitel 7) samt konkurrensproblematiken (kapitlen 8 – 10).
    Vad som bidrar till att göra framställningen relativt lättillgänglig är ett klart språk samt bruket av underrubriker. Ibland återfaller författaren till sin förkärlek för sådana termer som prediktiva, manipulativa respektive detektiva aspekter eller explanativa respektive attributiva aspekter (s. 80); ett antropocentriskt orsaksbegrepp (s. 85); ett kontrafaktiskt antagande (s. 87). Risken med bruket av sådana termer är att mindre möda läggs ned på att förklara en viss distinktion eller ett resonemang, då författaren lätt inbillar sig att läsaren utvinner förståelse ur ifrågavarande termer, när det tvärtom snarare är så att termerna blir en extra belastning för läsaren — i vart fall nybörjaren — som varken begriper resonemanget eller termerna.
    Ett avsnitt som jag uppskattar särskilt är kapitel 5 rörande fara och risk. Här har författaren städat upp bland begreppen på ett sätt som manar till efterföljd. Begreppen fara och risk används inte som synonymer, vilket är klokt eftersom man genom denna separation får en term (risk) för den bedömning som görs utifrån gärningsmannens synpunkt, när man frågar sig om gärningsmannen tagit en risk. Bedömningen baseras då inte — såsom vid en farebedömning — på all den kunskap om läget vid den aktuella tidpunkten som man i efterhand kunnat skaffa fram, utan snarare på den kunskap som någon i gärningsmannens position rimligen innehaft eller på en bedömning vad som för honom är plausibelt.

266 Suzanne Wennberg SvJT 1996 Alltför kortfattad är dock presentationen av sannolikhetsbegreppen probabilitet respektive plausibilitet. Skillnaden mellan begreppen förklaras utifrån ett exempel med två händelser, x och y, som är oberoende av varandra. Probabiliteten för x och y förklaras vara lika med produkten av probabiliteten för x (exempelvis 50 %) och probabiliteten för y (exempelvis 50 %), nämligen 25 %. Vidare gäller att ett probabilitetsvärde för x omedelbart ger ett probabilitetsvärde för icke-x, medan motsvarande inte gäller vid plausibilitetsvärden.
    Här tror jag att ett mera konkret exempel skulle vara klargörande. Sannolikheten att slå en etta med en enda tärning är lika med 1/6, medan sannolikheten att med två tärningar samtidigt slå två ettor är 1/36. Varje sida på den ena tärningen kan nämligen kombineras med alla sex sidorna på den andra, vilket gör trettiosex lika möjliga fall, av vilka ett enda fall ger två ettor. Om två händelser är oberoende av varandra, är sannolikheten för deras samtidiga förekomst alltså produkten av deras sannolikheter var för sig.
    När man däremot inte sysslar med matematisk-logisk sannolikhetskalkyl och det alltså inte handlar om antalet gynnsamma/ogynnsamma fall satta i relation till antalet möjliga fall, kan man som i vardagsspråket använda sannolikhetsbegreppet i betydelsen plausibilitet. Säger man att sannolikheten att en människa skall överleva en lunginflammation är 99/100 (att en färja till Åland inte skall gå på grund etc.), menar man att erfarenhetsmässigt överlever 99 av 100 personer (x av y antal färjor går inte på grund). Det handlar om en frekvensberäkning, dvs. en beräkning av den relativa frekvensen av en händelse i en klass av händelser. Om två händelser är oberoende av varandra, kan man inte beräkna sannolikheten för deras samtidiga förekomst genom att multiplicera deras sannolikheter var för sig, eftersom graderna av sannolikhet inte är kommensurabla, dvs. inte är mätbara med samma mått.
    Den stora utmaningen för läsaren är kapitlen 8 – 10 som rör konkurrensläran. Visserligen varnar författaren i början av boken för att denna framställning förmodligen kommer att ”bringa läsaren till förtvivlans brant”. Det hindrar inte att begreppsbildningen utvecklas på ett sätt som får mig att tänka på den franske matematikern Laplace som inte precis gav läsaren något gratis. I sitt verk Mécanique céleste lät han överbrygga de största sprången i resonemangen med den lilla frasen ”vilket lätt inses”. Den amerikanske matematikern som översatte verket till engelska, uppgav att han aldrig träffade på detta uttryck utan att vara säker på att behöva många timmars hårt arbete för att överbrygga klyftan.
    Den grundläggande distinktionen mellan regelkonkurrens och gärningskonkurrens är klargörande och begreppen är välvalda enligt min mening. Distinktioner och begrepp är till för att underlätta tankearbetet och det är precis vad dessa begrepp gör. Läsaren lär dock få problem på ett relativt tidigt stadium, eftersom redogörelsen av de två former i vilka regelkonkurrens förekommer är alltför knapphändig. Först talas om subordination såsom de fall, då klassen av gärningar som utgör den ena brottstypen är mindre än och är en delklass av de gär-

 

SvJT 1996 Anm. av Nils Jareborg, Straffrättens gärningslära 267 ningar som utgör den andra brottstypen, t. ex. snatteri i förhållande till stöld. Därefter talas om interferens såsom de fall, då klasserna av gärningar som utgör vardera brottstypen delvis sammanfaller. Punkt slut. Definitionen är alltför intetsägande för att ge läsaren någon innebörd.
    När författaren sedan utvecklar principen om subsidiaritet vid subordination utläses av BrB kap. 8 följande prioritetsordning. ”Tjuvnadsbrott (inom dessa går rånbrott före stöldbrott) går före enkla tillgreppsbrott i denna följd: grovt rån – rån – grov stöld – åverkan – snatteri – stöld – självtäkt – grovt tillgrepp av fortskaffningsmedel – ringa tillgrepp av fortskaffningsmedel – tillgrepp av fortskaffningsmedel – grovt egenmäktigt förfarande – egenmäktigt förfarande.” Jag misstänker att det kommer att finnas läsare som — liksom jag — skulle vilja ha en kommentar till prioritetsordningen grov stöld – åverkan – snatteri – stöld. Den normala prioritetsordningen beträffande stöldbrotten är annars grov stöld – stöld – snatteri. På vilken grund ändrar inslaget av åverkan denna prioritetsordning, frågar man sig. Likaså prioriteras ringa tillgrepp av fortskaffningsmedel framför tillgrepp av fortskaffningsmedel. Möjligt är att prioritetsordningen skall läsas på ett annat sätt, men härom ges ingen information.
    De båda begreppen regelkonkurrens och gärningskonkurrens är som sagt klargörande. Jag frågar mig dock om inte författaren borde ha gjort sig av med den gamla termen lagkonkurrens, en term som hör hemma under gärningskonkurrensen men är förvillande lik termen regelkonkurrens (lag – regel). Varför inte helt enkelt tala om konsumtion? Vidare skulle framställningen bli klart mera lättillgänglig, om författaren lagt de båda termerna skenbar respektive verklig konkurrens på soptippen. Termerna förmedlar inga naturliga associationer till innebörden, vilket även märks på så sätt att författaren då och då återupprepar innebörden. Jag tror att läsaren inte skulle behöva ”bringas till förtvivlans brant” i samma utsträckning, om dessa termer försvann, eftersom de faktiskt inte underlättar för tänkandet, utan tvärtom utgör en belastning. Samma budskap kan förmedlas på ett enklare sätt.
    En mycket värdefull del — särskilt för praktiker — är de exempelsamlingar som upptagits under 9.3 respektive 10.4. Författaren behandlar konkurrensproblematiken för ett stort antal brottsbalksbrott (BrB 3 – 22 kap.) samt även för specialstraffrättsliga brott. Vad som möjligen kan tänkas förvilla läsaren är uppdelningen, dvs. frågan varför vissa konkurrensfrågor behandlas under regelkonkurrens (9.3), medan andra tas upp under gärningskonkurrens (10.4). Konkurrensproblematiken rörande konkreta gärningar har naturligtvis ett samband med motsvarande problematik rörande brottstyper på ett abstrakt plan.
    Slutligen finns all anledning att instämma i kritiken av tekniken att låta ett brott föranleda att ett annat placeras i högre svårhetsgrad. Som författaren påpekar bör man i stället döma i brottskonkurrens. Därigenom förenklas konkurrensläran och man undviker det godtycke som ligger däri att endast vissa brott behandlas enligt tekniken i fråga.
    De båda böckerna, Straffrättens gärningslära samt Straffrättens ansvarslära, bör definitivt införskaffas av alla av straffrätt intresserade,

 

268 Lotta Westerhäll SvJT 1996 såväl praktiker som teoretiker. Visserligen saknar de båda böckerna källhänvisningar i form av hänvisningar till annan litteratur samt sakregister. Läsaren förses dock med ett synnerligen rikligt material av handboksmässig natur (lagar och rättsfall). Eftersom framställningen inte är reproduktiv till sin natur, får läsaren dessutom god hjälp för att kunna lösa helt nya problem. Suzanne Wennberg