Aktuell debatt

 

 

Rätt och fel i båtmål
Per Sundström och Walter Matz tycks i senaste SvJT ha retat upp sig ordentligt över att jag bland illustrationer till tokiga domar i båtmål (Båtmål och rätt, SvJT 1995 s. 726) tagit med deras avgörande om en kappseglingsbåts grundstötning i Göta kanal. De menar att oriktiga uppgifter om sakfrågorna jämte en ”häpnadsväckande brist på kunskaper i processrätten” skulle ha lett till galna slutsatser. Nåja, det är bara att titta på domen för att se hur det förhåller sig med både det ena och det andra. Men då får man förstås utgå från de omständigheter som herrarna själva angett i reciten.
    Jag har inte, som Sundström och Matz påstår, skrivit att grundstötningen skett vid ett med prick markerat grund i leden, utan att den skett invid en prick. Det stöds av angivna fakta. Det drygt 16 meter långa fartyget (i domen ”Luffe”) grundstötte enligt av rätten godtagna uppgifter rätt väster om ”von Platens klippa”, som enligt rätten ligger ca 7 meter sydost om prickläget. Eftersom leden bär nordligt måste tydligen platsen ha varit mindre än 7 meter söderöver från pricken, enligt Pythagoras’ sats ganska exakt 5 meter. Det betyder att nordgående Luffe, såsom modern kappseglare med kölen på mitten, måste haft sin stäv förbi pricken, ca 3 meter om grundstötningsplatsen avser ett konstaterat grund, och mer om den avser rorsmans iakttagelse vid grundstötningsögonblicket. Det var då märkvärdigt om inte ett sådant läge måste upplevas som ”invid” pricken.
    Mer avgörande än terminologin är grundets antagna läge i sidled. Rätten säger att pricken var förskjuten endast 1,5 meter i sidled och menar att man från kärandens egna angivelser inte kan veta om Luffe undgått grundet om pricken stått rätt och fartyget därmed förts 1,5 meter längre västerut. Kärandens egen uppgift är att han siktat 4–5 meter innanför pricken, och så långt innanför prickens rätta läge skulle han alltså möjligen ha gått på grund; ja, med hänsyn till båtbredden 4,4 meter borde den grundstötta kölen ha gått sammanlagt väl 6–7 meter innanför prickens läge enligt sjökortet. Men om Luffe grundstött så långt in i farleden på ett grund endast 5 meter söderöver från pricken kan väl kanalbolaget inte undgå ansvar? Det för oss in på processrätten. Som grund för talan anges i domen att kanalbolaget inte gjort erforderlig kontroll och brustit i underhållsplikt under farledens öppettid, så att pricken inte stod på sin rätta plats. Det är tydligen prickens förskjutning från dess läge enligt sjökortet som rätten uppfattat som grund för talan. Och det är enbart den påstådda förskjutningen som anges som diskuterad i målet. Inte kan väl då domstolen införa en hypotetisk grundstötningspunkt i själva farleden och avslå käromålet på grund av att denna möjlighet inte anförts! Även av Sundström och Matz får man väl begära så mycket processledning att alternativet framkommer innan det läggs till grund för dom.

SvJT 1996 Rätt och fel i båtmål 273 Nu tycks de båda inte vara medvetna om sitt dilemma. I artikeln skriver de att grundstötningen skedde någonstans mellan prickarna där man enligt sjökortet skulle skära tremeterskurvan om man genar. Men det stämmer inte med positionsangivelsen för grundstötningen och inte heller — som jag nu kunnat konstatera — med sjökortet, som anger en nästan spikrak frilinje mellan de tre nordliga prickarna till vilken tremeterskurvan buktar in men vilken den knappast skär, i varje fall inte 5 meter från sista pricken. (Att käranden själv säger sig ha tangerat kurvan grundas på det av tingsrätten förkastade antagandet att pricken låg långt öster om sin position på kortet.) Min artikel har poängterat domstolarnas okunnighet inte i juridik, utan i båtförandets villkor. En båtförare kan med en blick på sjökortet genast konstatera att tingsrättens resonemang är ohållbart. Han behöver inte tillgripa Pythagoras’ sats. Med en motsvarande kunskap i bakfickan hade tingsrätten bättre kunnat utvärdera förhållandena under processens gång och kunnat undgå de motsägelser domen innehåller. Vilken processledning man då kunnat utöva är en fråga om omdöme, men säkerligen hade man inte dömt på ett alternativ som parterna över huvud taget inte upptagit. Att jag uppmärksammat frågeställningen beror nog, när retoriken bortskalats, knappast på att jag skulle ha någon annan mening än tingsrätten om möjligheten till processledning. Det beror på att jag är van att läsa sjökort, vet hur båtar ser ut och begriper vad båtfolk talar om.
Hugo Tiberg