Uniformsförbudet, tiden och grundlagen

 

 

Av jur. kand. THOMAS BULL och tingsfiskalen ANDERS HEIBORN

Inledning
Under hösten 1995 fick ett antal ungdomar olika klädesplagg beslagtagna och i vissa fall har åtal väckts för brott mot det s. k. uniformsförbudet i lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer. Domstolarna har dock underkänt uniformsförbudet såsom uppenbart stridande mot grundlagens yttrandefrihet, regeringsformen 2 kap. 1 §.1 Denna artikel skall söka efter skälen till denna bedömning och ange vad som mot bakgrund av regeringsformen är möjligt att göra åt uniformering i politiska sammanhang.2 Uniformförbudet förbjuder uniformer och kläder som utmärker bärarens politiska åsikter samt andra iögonfallande kännetecken av samma karaktär. Detta aktualiserar frågor som inte uppmärksammats tillräckligt noga innan höstens händelser. Är förbudet behövligt, är det godtagbart, är det nödvändigt? Förbudet mot politiska uniformer infördes redan 1933 som svar på en utveckling inom såväl nationell som internationell politik. Ett världskrig, 62 år och en grundlag senare har samma förbud åter kommit att stå i blickfånget. Lång tid har alltså gått och samhället och den internationella bilden är i mångt och mycket förändrad, till stor del bortom all igenkännlighet. Genom införandet av en ny grundlag, 1974 års regeringsform, har den statsrättsliga bilden i grunden ändrats. Låt oss först betrakta den förra av dessa förändringar.
    Vid förbudets tillkomst var två starka politiska rörelser i framväxt, en på högerkanten (nationalsocialismen) och en på vänsterkanten (kommunismen). Båda rörelserna använde sig av ett militärt symbolspråk där bl. a. uniformer ingick. Internationellt var situationen liknande. Att ett förbud mot politisk uniformering vid denna tid framstod som berättigat behöver knappast diskuteras idag. Frågan som bör ställas är istället, är detta förbud överhuvudtaget behövligt idag? Frågan är snarast av politisk natur och skall därför inte besvaras här.

 

1 Se senast Hovrätten för Västra Sverige, avdelning 6, 1996-04-09, dom nr DB 48. 2 Denna artikel utgör ett försök att djupare analysera de frågeställningar som vi berört i SvD 2/12, 1995.

SvJT 1996 Uniformsförbudet, tiden och grundlagen 329 När det gäller den andra frågan, om införandet av en ny grundlag påverkar detta förbud, så skall vi dock försöka ge ett svar. Här kan man nämligen konstatera att förbudet mot politiska uniformer m. m. inte är godtagbart i ett demokratiskt samhälle då det helt förbjuder alla politiska riktningar varje möjlighet att uttrycka sina åsikter med hjälp av kläder och delar därav. Det kan vidare sättas ett frågetecken för om förbudet verkligen är nödvändigt för att uppnå de ändamål som ligger bakom det. Än en gång är frågan om verkligen alla politiska meningar måste uteslutas från denna typ av opinionsbildning för att uppfylla lagens ändamål. Två av de krav som regeringsformen ställer på lagstiftningen är således uppfyllda i detta fall. Starka konstitutionella invändningar kan således resas mot tillämpningen av uniformsförbudet som detta ser ut idag.
    Frågan blir då hur åklagare och domstolar i framtiden skall hantera denna situation. Till detta återkommer vi, men det kan antydas redan här att flera möjligheter finns, t. ex. grundlagsändring, ändring av uniformsförbudet, omtolkning av detsamma eller användandet av andra rättsregler vilka inte har de brister som uniformsförbudet enligt vår mening är behäftat med.

 

Bakgrund
Lagen om förbud mot politiska uniformer tillkom ursprungligen redan 1933 som svar på den tendens till uniformering bland vissa politiska partier som då kunde skönjas i landet.3 Även den internationella utvecklingen torde ha bidragit till att man uppfattade ett behov av denna typ av lagstiftning. Det syfte som de svenska bedömarna ansåg ligga bakom bruket av att bära uniform i politiska sammanhang uppfattades vara att manifestera den politiska åskådning som bärarna omfattade.4 Det var således tidigt tydligt att bärandet av uniform var en typ av opinionsbildning. Av olika anledningar, till vilka vi återkommer nedan fann man denna typ av opinionsbildning vara oönskad. Lagen var ursprungligen utformad som en fullmaktlagstiftning och förlängdes i perioder för att först 1947 permanentas i ett rent och rakt förbud.
    I förarbetena till 1933 års lag framgår att man främst velat stävja de oroligheter som uppkommit mellan kommunister och nationalsocialister (nazister), två grupper som båda använde sig av politiska uniformer och som dessutom angrep varandra flitigt.5 Bruket av politiska uniformer sågs som särskilt utmanande och ägnat att,

 

3 Prop. 1933 nr 255 s. 3. 4 A. st. 5 A. prop. s. 3–5 och 7.

 

330 Thomas Bull och Anders Heiborn SvJT 1996 speciellt i politiskt upprörda tider, skärpa motsättningarna mellan olika grupper samt framkalla våldsamheter. Särskilt konstaterades att åskådare och andra utomstående provocerades av bruket av uniformer och att detta resulterade i våldsamheter och störningar av allmän ordning och säkerhet.6 Det befanns därför vara viktigt att stävja detta bruk. Visserligen påpekas att detta var ett ingrepp i den enskildes frihet, men också att alla lojala medborgare torde finna sig i ett sådant ingrepp, vars praktiska, betungande effekter bedömdes vara ringa.7 Lagrådet framhöll i sitt yttrande över lagrådsremissen att den formulering som valts i lagförlaget om vissa politiska åskådningar var olämplig. Alla politiska åskådningar åsyftades i lagrummet, oberoende av meningsriktning.8 Lagrådets yttrande godtogs och formuleringen ändrades på det sätt lagrådet föreslagit.9 Det framhölls särskilt under lagstiftningsarbetet att förbudet inte var tänkt att träffa sådana små tecken, t. ex. mindre märken, som inte kunde falla in under de i lagtexten angivna typerna.10 Härav kan kanske dras slutsatsen att armbindlar, som nämns i lagtexten, är förbjudna men inte de något mindre symbolerna för politisk tillhörighet som utgörs av knappar eller mindre tygmärken. I lagutskottet påpekades likväl att förbudet var ett ingrepp i de enskildas frihet, men ett som kunde accepteras, särskilt som lagstiftningen var av provisorisk karaktär.11 Vid 1947 års behandling av frågan konstaterades att förbudet haft avsedd effekt, dvs. att den hindrat sådana störningar av den allmänna ordning som den varit riktad mot. Det uttalades vidare att det trots det minskade behovet av ett uniformsförbud efter kriget, var ett fortsatt förbud behövligt ur ordnings- och säkerhetssynpunkt. De tidigare erfarenheterna visade detta. Dessutom befanns detta ställningstagande vara en klar markering

 

6 I prop. 1933 nr 255 s. 4 f. ges ett antal exempel på detta. 7 A. prop. s. 7. 8 A. prop. s. 10. Lagrådets yttrande framstår för en sentida bedömare som något märkligt. Propositionen handlar uteslutande om kommunister och nazister i uniform, föredraganden glider dock sedan i den allmänna motiveringen (s. 6) in på uniformer i allmänhet utan att egentligen uttryckligen nämna att endast vissa politiska riktningar avses med förbudet (han nämner att vissa politiska riktningar på senare tid anlagt uniform, men uttalar sedan inte, inte ens indirekt, att det är dessa som avses med förbudet i sig). Dock är det inte svårt att mot den bakgrund som tecknats i propositionen tänka sig att förbudet faktiskt är riktat mot dessa två grupper. Lagrådets analys av propositionen går nu istället åt det andra hållet, de verkar snarast ha läst departementschefens yttrande fristående från den övriga texten. Det riktigt anmärkningsvärda är dock att regeringen sedan uttryckligen godtar denna läsning, något som inte kan lämna senare läsare i tvivelsmål om förbudets omfattning. Alla politiska åsiktsriktningar avses, oavsett ideologisk tillhörighet. 9 A. prop. s. 12. 10 A. prop. s. 8, Första lagutskottets yttrande nr 53 s. 2. 11 Första lagutskottets yttrande nr 53 s. 3.

 

SvJT 1996 Uniformsförbudet, tiden och grundlagen 331 att bärandet av politiska uniformer inte bör ingå som ett inslag i det politiska livet i ett demokratiskt samhälle.12 Lagen antogs sedan utan att vidare kommentarer gjordes. Den har sedan dess följande lydelse i de här relevanta delarna: 1 § Bärande av uniform eller liknande klädedräkt, som tjänar att utmärka bärarens politiska meningsriktning, vare förbjudet. Förbud som nu sagts avser jämväl uniformsdel, armbindel eller annat därmed jämförligt i ögonen fallande kännetecken.
    Av intresse är nu att det sedan 1947 tillkommit en ny grundlag, 1974 års regeringsform, som radikalt förändrat den konstitutionella situationen i vårt land. Den nya grundlagen har således införts långt efter det att uniformsförbudet var aktuellt. Frågan är hur grundlagens regler påverkar detta förbud och dess rättsliga ställning i dag? De relevanta bestämmelserna i regeringsformen finns i 2 kap. 1 § samt 2 kap. 12 och 13 §§. I 2 kap. 1 § stadgas att svenska medborgare mot det allmänna är tillförsäkrade yttrandefrihet. Yttrandefrihet definieras som att i tal eller skrift eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. I RF 2:12 stadgas att inskränkningar i bl. a. yttrandefriheten får göras endast om (1) dessa är godtagbara i ett demokratiskt samhälle, (2) ingreppen inte går längre än vad som är nödvändigt för att uppnå de syften man haft för ögonen, (3) inte utgör ett hot mot den fria opinionsbildningen och (4) inte heller enbart görs på grund av politisk, religiös eller dylik åskådning. I RF 2:13 stadgas vidare att yttrandefriheten får begränsas med hänsyn till bl. a. ordning och säkerhet, förebyggandet och beivrandet av brott eller om det i övrigt föreligger särskilt viktiga skäl för en begränsning. Vidare stadgas där att s. k. ordningsföreskrift inte skall anses vara en begränsning av en rättighet.
    Det är mot denna bakgrund som uniformsförbudet är att betrakta idag.

 

Regeringsformen och äldre lag
En första fråga som dock måste klaras av, innan uniformsförbudet kan prövas i sak mot grundlagsregleringen, är hur synen på äldre lagstiftning på områden som träffades av rättighetsreglerna var vid rättighetsreglernas införande. Vad gäller giltighet av äldre lagstiftning så infördes en särskild punkt i regeringsformens övergångsbestämmelser, punkt 6, som anger att bestämmelser fattade enligt annan procedur än den i regeringsformen angivna fortfarande skulle betraktas som giltiga. Detta avsåg således den formella giltig-

12 Prop. 1947 nr 100 s. 4.

 

332 Thomas Bull och Anders Heiborn SvJT 1996 heten av äldre lagstiftning. Samtidigt kan sägas att det vid tillkomsten av 1974 års regeringsform förutsattes att äldre lagstiftning skulle anpassas för att även materiellt överensstämma med grundlagsregleringen.13 Det gjordes nämligen vissa uttryckliga undantag i övergångsbestämmelserna för att förhindra att ett antal lagar skulle förlora sin giltighet efter de nya grundlagsreglernas införande.14 Motsatsvis kan man dra slutsatsen att det som inte på detta sätt ”räddats” undan regeringsformens bestämmelser skall kunna prövas även materiellt mot dessa.15 Att pröva även äldre lagstiftning mot de i regeringsformen uppställda kriterierna måste således anses som inte bara avsett utan även högst önskvärt. Det kan noteras att detta arbete fortgått allt sedan regeringsformens införande utan att ännu vara helt avklarat.
    Låt oss nu systematiskt gå igenom regeringsformens reglering på detta område och se vart detta leder oss.

 

RF 2:1
Yttrandefrihet
Först måste man fråga sig om bärandet av uniform eller andra klädespersedlar verkligen aktualiserar regeringsformens stadgande om yttrandefrihet. I RF 2:1 talas om att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Under förarbetena uppmärksammades särskilt att inte alla typer av yttranden föll in under regeringsformens definition av yttrandefriheten.16 Är då bärandet av en politisk uniform (eller del därav) ett yttrande i regeringsformens mening? Kommunikation kan ske på många sätt och det är inte alltid de vanligaste som är de effektivaste. Mångfalden av möjliga sätt att kommunicera framgår redan av RF 2:1 formulering, att i tal, [...] eller på annat sätt, meddela sig eller uttrycka sig. Av detta framgår även att denna mångfald ingår i skyddet för yttrandefriheten.17 Att bära en uniform med politiska tecken, en jacka med partisymbol eller en armbindel är tämligen tydliga sätt att förmedla ett

13 Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, s. 52. 14 Övergångsbestämmelse 1973 p. 3 om medlemskap i svenska kyrkan och övergångsbestämmelse 1976 p. 2 om könsdiskriminerande föreskrifter är exempel på sådana som ansetts nödvändiga för att bevara giltigheten av äldre författningar efter 1974 års regeringsforms tillkomst. 15 NJA 1980 s. 1, det s. k. ”skattefjällsmålet” tydliggör att äldre lag kan prövas även materiellt mot regeringsformens bestämmelser. 16 Prop. 1975/76:209 s. 106 och 141 f. Se även SOU 1975:75 som i motsats till föredraganden nämner nästan alla de brott som propositionen tar upp såsom just begränsningar av yttrandefriheten. Detta synsätt anser vi vara det riktiga, många av dem är begränsningar av yttrandefriheten, men motiverade sådana, som lätt kan finna stöd i själva begränsningsreglerna i RF. Detta synsätt leder till en systematiskt sammanhållen syn på rättigheter och dess begränsningar. 17 Se även Petrén/Ragnemalm, Sveriges grundlagar, 1980, s. 43.

 

SvJT 1996 Uniformsförbudet, tiden och grundlagen 333 budskap. Att en kommunikation sker, och även är avsedd, kan knappast betvivlas. Budskapet kan bestå i antingen en konkret deklaration av politisk tillhörighet, såsom t. ex. en jacka med ett riksdagspartis symbol på ryggen, eller mera abstrakt en hållning eller attityd till något mer odefinierbart, som t. ex. bärandet av en s. k. palestinaschal eller en greenpeace-keps. Något kommuniceras till omvärlden genom själva bärandet av dessa symboler eller symbolladdade plagg. Det kanske inte i varje fall är fråga om att meddela upplysningar, även om betraktarna onekligen upplyses om bärarens ställningstagande, men det handlar i vart fall om att uttrycka tankar, åsikter och känslor.18 Denna komponent i bärandet av symboler m. m. torde vara ofrånkomlig och därför är slutsatsen även att yttrandefriheten är aktualiserad i de fall som uniformsförbudet vill reglera.
    Det kan vidare observeras att uppräkningen i fri- och rättighetsutredningen av yttrandefrihetsbegränsande lagstiftning tar med uniformsförbudet liksom att uppräkningen i propositionen av brott som inte är begränsningar av yttrandefriheten saknar detsamma.19 Noteras bör även att man redan, som ovan nämnts, under förarbetena till 1933 års lagstiftning utgick från att bärandet var en typ av opinionsbildning, något som i sig torde förutsätta att ett budskap överförs.20 Uniformsförbudet kan således på goda grunder anses vara en begränsning av yttrandefriheten.
    När det gäller den skillnad mellan olika typer av kommunikation som antyds ovan, den konkreta och den mera odefinierbara, så kan denna distinktion ha betydelse för avgörandet om ett visst plagg kan komma under bedömning som uttryck för en politisk mening.
Att bära partisymboler och liknande är otvivelaktigt just att ge uttryck för politisk mening, att bära en greenpeace-mössa är mera svårbedömt, liksom bärandet av en fornnordisk runa. Vilka typer av symboler etc. skall träffas av uniformsförbudet som uttryck för just politisk mening? Vi skall inte försöka besvara denna svåra fråga, utan vill endast peka på ytterligare en av svårighetererna med att tillämpa denna vagt och oprecist utformade strafflagstiftning.

 

 

18 Det måste kanske poängteras att regeringsformen i denna del inte uppställer något kvalitetskrav på dessa tankar, åsikter och känslor. De får vara hur oövertänkta, osammanhängande eller rent av motbjudande de vill. Även de förvirrade, de mindre begåvade och de rent illvilliga kan således utan åtskillnad begagna sig av yttrandefriheten. Det prekära (för att göra ett riktigt s. k understatement) i att avgöra, och vem som skall avgöra, vad som är övertänkt, sammanhängande och välvilligt är tydligt i detta val. 19 SOU 1975:75 s. 289 och prop. 1975/76:209 s. 142. 20 Prop. 1933 nr 255 s. 3.

 

334 Thomas Bull och Anders Heiborn SvJT 1996 RF 2:12
Godtagbart i ett demokratiskt samhälle
Nästa steg i frågan om uniformsförbudet grundlagsenlighet är att pröva detta mot de materiella regler för begränsningar av fri- och rättigheter som RF 2:12 andra stycket uppställer.21 Det första kravet är att en begränsning av fri- och rättigheter endast får göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Vad betyder då detta? En vulgäruppfattning skulle naturligtvis kunna vara att allt som passerat riksdagen också, i och med detta, vore godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Något mer torde dock krävas om rättigheterna skall kunna spela den roll som de tilldelats i regeringsformen.22 En möjlig utgångspunkt för att bestämma denna roll är regeringsformen 1 kap. 1 § och 2 §. I den första paragrafen anges att den svenska folkstyrelsen bygger på två pelare, fri åsiktsbildning och allmän och lika rösträtt. I den andra paragrafen, som är ett målsättningsstadgande, uttalas en del, visserligen vagt hållna, mål för utövandet av offentlig makt. Dessa mål, som lagstiftaren ålagt sig själv, kan lämpligen bilda utgångspunkt vid tolkande av vad som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle.23 Att t. ex. förbjuda eller helt omöjliggöra byggandet av moskéer i en viss stad skulle mot bakgrund av RF 1:2:s formulering om religiösa minoriteters möjligheter att behålla sitt eget kultur- och samfundliv kunna anses strida mot det som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. För den här aktuella frågeställningen är det då fråga om ett totalförbud av politisk uniformering och därmed likartade kläder eller väl synliga kännetecken är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. RF 1:2 stadgar att den offentliga makten skall utövas med respekt för den enskildes lika värde, frihet och värdighet. Vidare anges att det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden. Detta går knappast

 

21 Det kan ifrågasättas om RF 2:12 verkligen skall användas som en vanlig rättsregel och rekvisit för rekvisit prövas mot faktiska omständigheter. Regeringsrätten har dock använt regeln på detta sätt i t. ex. RÅ 1983 2:5. 22 Prop. 1975/76:209 s. 94 där, på tal om lagprövningens omfattning i svensk rätt, ett materiellt rättighetsskydd, helt beroende av lagstiftaren goda vilja avvisas. ”Ett rättighetsskydd av den utformning som föreslås av fri- och rättighetsutredningen tar bl. a. sikte på att hindra missbruk av lagstiftningsmakten. Det ter sig då föga konsekvent att låta skyddets styrka helt vara beroende av lagstiftarens goda vilja att rätta sig efter skyddsreglerna. [...] Skall skyddet ha någon verklig effekt [...] kan man svårligen undvara en från riksdagen fristående kontrollapparat.” Av detta torde följa att riksdagens eget handlande inte kan utgöra den enda måttstocken vid en bedömning av huruvida en viss lagstiftning är godtagbar. Om så är fallet befinner vi oss i ett statsrättsligt moment 22. 23 Att RF 1:2 inte är direkt gällande rätt utesluter inte att den ingår i den tolkningsram som bör beaktas innan en närmare mening av RF 2:12:s ”godtagbart i ett demokratiskt samhälle”.

 

SvJT 1996 Uniformsförbudet, tiden och grundlagen 335 ihop med ett totalt, dvs. urskillningslöst, förbud av bärandet av mera framträdande tecken eller symboler på politisk tillhörighet.
    Den fria åsiktsbildningen är basen för den svenska demokratin. Den offentliga makten skall utövas med respekt visavi den enskilde och, som en följd av detta, rimligen med viss återhållsamhet. Demokratins idéer skall vidare premieras inom samhällslivet. Att helt förbjuda varje politisk åskådning alla möjligheter att uttrycka sina åsikter genom bärandet av större gemensamma symboler eller klädesplagg tycks mot bakgrund av dessa synpunkter i vart fall vara grund för tveksamhet om huruvida detta förbud verkligen är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Det måste konstateras att i den tid då detta förbud först tillkom, i början av 1930-talet, så var bruket av klädesplagg (i vardagslivet) som signal om livsstil, attityd etc. inte alls lika vanligt som idag. Det är nog en tämligen modern företeelse att stora samhällsgrupper och politiska riktningar medelst jackor, byxor, skor, mössor m. m. vill markera sin identitet och grupptillhörighet.24 Denna utveckling har även de politiska partierna varit delaktiga i. Varför skall helt harmlösa centerpartister förhindras bära gemensam klädedräkt i form av t. ex. overaller och varför skall socialdemokrater förhindras bära armbindlar till tecken på solidaritet med arbetare i andra länder? Det finns såvitt vi kan se inga rimliga skäl för detta.

 

Nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett den
Nästa fråga är om begränsningen av yttrandefriheten är nödvändig med hänsyn till de ändamål som föranlett den. Formuleringen i detta stadgande innebär att lagstiftaren måste vara tydlig när rättighetsbegränsande regler införs så att det framgår vilket eller vilka syften begränsningarna haft.25 Stadgandet implicerar således ett tydlighetskrav vid rättighetsbegränsande lagstiftning. Lagstiftaren måste noga redovisa sina syften för att överhuvudtaget möjliggöra en prövning enligt detta rekvisit. Ändamålen, såsom de framträder i förarbetena till uniformsförbudet, är främst två. Det första är att upprätthålla ordning och säkerhet, det andra att hindra att det politiska livet i det demokratiska Sverige får inslag av uniformering.
    Det första syftet förekommer från första början (1933) och tar sikte på att uniformsförbudet förhindrar störningar av ordningen

 

24 Vad vi här menar är det tämligen ohämmade sätt på vilket man i alla sammanhang kan markera sin tillhörighet på kläder. Det gäller idrottslag, arbetsplats, hemort, föreningstillhörighet, politisk tillhörighet m. m. Det är numer en naturlig del av vardagen att medelst olika typer av symboler och märken på kläder o. d. annonsera sin position och sina ställningstaganden. Detta torde vara en markant skillnad mot hur särskiljande kläder m. m. brukades på 1930-talet. 25 SOU 1975:75 s. 202.

 

336 Thomas Bull och Anders Heiborn SvJT 1996 och våldsamheter. Det påpekas i förarbetena att våldsamheterna oftast kommer från upprörda betraktare, inte från dem som bär uniform.26 Ändamålet tycks således, i denna del, inte vara att stoppa bärarna av uniformer (eller liknande) att begå våldsamheter, utan att förhindra att omgivningen provoceras till dylika tilltag. Förbudet omfattar nu alla situationer av bärande av framträdande politiska symboler, helt utan avseende på om det i det konkreta fallet faktiskt finns fara för våldshandlingar. Är detta verkligen nödvändigt för att förhindra våldsamheter eller finns det andra sätt att förhindra dessa? Denna problematik i yttrandefrihetsfrågor har i amerikansk konstitutionell rätt kallats ”heckler´s veto”, dvs. den möjlighet som en beslutsam majoritet har att genom att ställa till med bråk helt tysta en obekväm eller allmänt föraktad minoritet. Intressekollisionen mellan yttrande och ordningsupprätthållande ställer i någon mån yttrandefriheten på sin spets. För våra syften är det dock tillräckligt att konstatera att det inte självklart kan antas att majoriteten skall ha denna möjlighet till tvångsmässig konformitet eller tystnad. Man kan tämligen lätt peka på de faror en allmän acceptans av en sådan princip skulle kunna medföra. Uniformsförbudet går i denna del, för långt.
    Det andra ändamålet framskymtar först i förarbetena till 1947 års lag, där det sägs att förbudet är en markering att politiska uniformer inte bör ingå som ett inslag i det politiska livet i en demokrati. Vän av ordning ställer sig naturligtvis frågan: varför? En historisk förklaring, anknuten till de det då nyligen avslutande andra världskriget, kan vara att man velat förhindra starka politiska rörelser av fascistisk eller nazistisk karaktär att återuppstå, då bärandet av uniform var en integrerad del av dessa rörelsers politiska framtoning.27 Är detta det avgörande argumentet måste det rimligen modifieras av de konkreta riskerna för att detta verkligen skulle inträffa. Bara om det finns sådana risker kan ett förbud vara nödvändigt. Är riskerna mycket låga eller närmast obefintliga är det svårt att hävda att förbudet är nödvändigt med hänsyn till ändamålet. I dagens Sverige måste det väl konstateras att dessa grupper inte utgör något särskilt allvarligt hot mot demokratin som sådan, därtill torde de vara alltför små, de utgör

 

26 Prop. 1933 nr 255 s. 4. 27 Med en stark politisk rörelse avses en sådan som har möjlighet att ta ett visst (eller t. o. m. betydande) antal platser i folkrepresentationen, dvs. riksdagen. En politisk rörelse som står helt utom all chans att på detta sätt komma in i det politiska beslutsfattandet kan knappast betecknas som stark. Detta betyder inte att den inte kan vara farlig i den meningen att dess medlemmar är våldsbenägna. Att denna typ av farlighet skulle resultera i reell politisk makt är nog mera osannolikt.

 

SvJT 1996 Uniformsförbudet, tiden och grundlagen 337 ingen stark politisk rörelse.28 Den svenska demokratin har nog djupare rötter än att en handfull mindre tillräkneliga unga män skall kunna hota den.
    Ett annat sätt att angripa detta ändamål är att säga att den djupare motiveringen till förbudet är att vi i vårt samhälle på det hela taget vill undvika en militarisering av de politiska rörelserna. Även för detta ändamål för man dock konstatera att uniformsförbudets svepande formulering om uniform eller liknande klädedräkt samt del därav på det hela taget inte kan sägas vara nödvändigt för att uppnå detta ändamål. Stadgandet förbjuder de facto varje politiskt utmärkande klädesplagg, inte bara sådana som kan sägas vara del av just en militant politisk rörelses ”arsenal”. Att förbjuda socialdemokrater och moderater att bära jackor med partisymboler är inte nödvändigt för att förhindra en utveckling mot ett hårdare, militantare politiskt klimat. Även här befinns uniformsförbudet vara olämpligt utformat.

 

Hot mot den fria åsiktbildningen
Den fria åsiktsbildningen utgör som nämnts ovan en grundval för det svenska statsskicket, något som också framgår av grundlagsstadgandet i RF 1 kap. 1 §.29 Kriteriet att en begränsning av en rättighet inte får sträcka så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen beskrivs i förarbetena som exempelvis ett krav på att begränsningar i rörelsefriheten inte får gå så långt att hindren att röra sig i riket hotar den fria åsiktsbildningen.30 Är då ett förbud mot bärande av politiska uniformer etc. ett hot mot den fria åsiktsbildningen? I detta sammanhang skall man främst beakta andra möjligheter att framföra samma åsikter, tankar eller känslor. Är alternativen många så kan man knappast tala om att ett förbud innebär ett hot mot den fria åsiktsbildningen. I bedömningen bör alltså invägas vilken tillgång till andra uttryckssätt som är för handen.31 När det gäller att uttrycka sig genom att bära uniform eller andra tydliga tecken, kan konstateras att det i allmänhet torde finnas flera andra vägar att kommunicera sin inställning. Detta talar för att ett uniformsförbud inte skall anses vara ett

 

28 Man kan nog säga att det under upptakten till uniformsförbudet 1933 måste ha sett väsentligt annorlunda ut. Två stora politiska krafter, kommunister och nazister, var uniformerade och deras symbolspråk smittade dessutom av sig till andra, mera återhållsamma politiska rörelser. Samtidens oro för en spridning av dessa tendenser framstår därför som mycket berättigad. Man kan i anslutning till detta anmärka att Hitlers nazistiska parti vid demokratiska val lyckades vinna omkring 30 % av väljarstödet, en ”bedrift” som dagens nynazister knappast kan upprepa. 29 Se SOU 1972:15 s. 75 f., 121 och prop. 1973:90 s. 227 f. 30 SOU 1975:75 s. 203. 31 SOU 1975:75 s. 203.

 

338 Thomas Bull och Anders Heiborn SvJT 1996 hot mot den fria åsiktsbildningen. Å andra sidan kan konstateras att många grupper, särskilt de resurssvaga, de utan tillgång till (eller förmåga att utnyttja) massmedias kommunikationskanaler, inte har riktigt så många andra alternativ som först kan antas. Dessutom tillkommer den frågan om olika kommunikationssätts ekvivalens. Det bör vara acceptabelt att förbjuda affischering på lyktstolpar med hänvisning till att det finns många andra platser att affischera på. Mycket mera tveksamt är det om man skall kunna förbjuda demonstrationer med argumentet att det finns både tidningar, radio och TV kvar som uttryckssätt. I vårt fall kan man säga att det med stor sannolikhet vore en tillåten begränsning om den endast avsåg uniformer, det finns då många andra ekvivalenta klädesplagg att förmedla sina åsikter med, t. ex. halsdukar och mössor. Det problematiska är i vårt fall att det även rör sig om liknande klädesplagg samt del därav och andra i ögonen fallande kännetecken. Regleringen ger således mycket få alternativa uttryckssätt som samtidigt är ekvivalenta. Sammantaget bör dock detta förhållande inte inverka avgörande på bedömningen av om uniformsförbudet är ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Frågan om tillgången till ekvivalenta uttrycksmedel är nämligen bara en av de synpunkter som kan anläggas på en rättighetsbegränsning, inte den ensamt avgörande. Det kan, trots allt, konstateras att det fortfarande finns en mångfald av andra, visserligen inte helt ekvivalenta men dock liknande, i kostnadshänseende och lättillgänglighet, möjliga kommunikationsvägar för de som drabbas av uniformsförbudet. Flygblad, demonstrationer och affischering kan nämnas som exempel. Dessa alternativ ger en mängd möjligheter att nå ut med sitt budskap. Uniformsförbudet i sig kan alltså knappast anses vara ett hot mot den fria åsiktsbildningen, även om en annan utformning av lagen vore önskvärd också ur ekvivalenssynpunkt.32

Begränsning får ej göras enbart på grund av politisk [...] åskådning
Frågan i denna del är om uniformsförbudet enbart införts för att begränsa framförande av politiska åsikter. Förarbetena till lagen från 1933 talar delvis för en sådan slutsats. Där nämns uttryckligen att det just är det politiska momentet i uniformeringen som är problemet, eftersom det är detta som leder till oroligheter.33 Denna inriktning på uniformeringens följder skulle kunna sägas

32 Notera dock att det implicit av det som sagts ovan framgår att en ytterligare begränsning av yttrandefriheten kan komma att framstå som ett hot mot den fria åsiktsbildningen om den betraktas i samband med de andra regler som har samma syfte. Det är därför vid ny lagstiftning nödvändigt vid dessa bedömningar att väga in den sammantagna begränsning som regelverket innebär och se till att den nya regeln inte är tuvan som stjälper hela lasset. 33 Prop. 1933 nr 255 s. 3.

 

SvJT 1996 Uniformsförbudet, tiden och grundlagen 339 innebära att förbudets politiska natur avtar, att det var inte enbart på grund av politiska åsikter, utan av ordningshänsyn, som förbudet infördes. Är detta hållbart? Uniformsförbudet infördes för att hindra andra att begå våldsamma och brottsliga handlingar. Bärare av politiska symboler förbjuds alltså att bära dessa för att andra skall avhålla sig från brott. Det kan också konstateras att det egentligen inte förekom särskilt mycket oroligheter av den karaktär som förarbetena talar om. De polismyndigheter som yttrat sig över behovet av ett förbud kan inte rapportera några graverande saker, ibland faktiskt ingenting!34 På det hela taget får man därför intrycket att hela förbudet kan tänkas handla om att kväsa en utveckling redan i sin linda, utan att avvakta den vidare utvecklingen. Detta sägs dock aldrig uttryckligen i förarbetena utan får i så fall utläsas mellan raderna. Det kan därför i vart fall långt ifrån uteslutas att förbudet inte tillkommit enbart på grund av politisk åskådning och inte på grund av oroligheterna.

 

RF 2:13
I regeringsformens 2 kap. 13 § anges ytterligare grunder för begränsningar i yttrandefriheten. Dessa är följande.

 

Allmän ordning och säkerhet
Yttrandefriheten får inskränkas med hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Med detta avses en lång rad företeelser. Det har i förarbetena till regeringsformen framskymtat den synpunkten att då ”allmän ordning” som begrepp förekommer i många olika sammanhang så torde det också vara tämligen väl avgränsat.35 Detta antagande är dock inte särskilt välgrundat eftersom de olika sammanhang som ”allmän ordning” förekommer i (brottsbalken, ordningslagen, polislagen) är av mycket skiftande karaktär. Sammantaget kan sägas att begreppet tycks innefatta inte endast brott, dessa utgör samtidigt nämligen alltid också ett brott mot allmän ordning, utan även beteenden som inte hunnit anta karaktären av brott eller som annars är störande.36 Som exempel på det sistnämnda kan tas oljud, skrik och skrän och dylikt. Som

 

34 Prop. 1933 nr 255 s. 3 ff. Polisen i Stockholm har haft problem med uniformerade nazister, dock inte med uniformerade kommunister. Polisen i Göteborg har haft tre ordningstörningar på grund av nazistisk uniformering, inga på grund av kommunistisk dylik. Polisen i Malmö har inte haft problem med uniformering, polisen i Västerås har haft ett tillbud i samband med uniformerade nazister. Polisen i Västernorrland har inte haft några ordningstörningar på grund av uniformer trots en stark kommunistisk grupp, polisen i Norrbotten rapporterar detsamma. 35 SOU 1975:75 s. 128, prop. 1975/76:209 s. 155, KU 1974:21 s. 22 f. 36 SOU 1944:69 s. 204, se även NJA 1989 s. 308.

 

340 Thomas Bull och Anders Heiborn SvJT 1996 vägledande rekvisit för när en rättighetsinskränkning får företas är begreppet allmän ordning uppenbarligen mycket omfattande och kanske just därför inte särskilt lämpligt.37 Med en försiktig tolkning av begreppet kan dock olägenheterna elimineras och detta är vad vi föreslår. Regeringsformens ”allmän ordning” bör således inte tolkas så vidsträckt som dess användning i vanlig lag tycks medge. Detta indiceras även av RF 2:13 andra stycket, där det framhålls att man vid bedömningen av vilka begränsningar som får ske, måste beakta vikten av en så vidsträckt yttrandefrihet som möjligt. Med ”säkerhet” avses mera direkt hotande faror för liv och hälsa, t. ex. naturkatastrofer och större olyckor. Detta rekvisit är av mindre intresse i detta sammanhang. Bärandet av politiska kläder kan knappast generellt anses medföra denna typ av faror.
    Är då uniformsförbudet möjligt att grunda på hänsyn till allmän ordning? Detta var fri- och rättighetsutredningens mening.38 Samtidigt påpekades att det främst var konkreta, fysiska oroligheter som ”allmän ordning” var satt att förhindra. Man avsåg inte att förhindra en aldrig så frän eller oinitierad debatt eller ett polariserat, av hög temperatur präglat politiskt klimat.39 Dessa två synpunkter är nu inte alldeles lätta att förena med varandra. Att förbjuda någon att skrika och skräna okontrollerat vore möjligt, detta stör allmän ordning. Andra människors liv skulle mycket konkret påverkas av ett sådant beteende och de skulle samtidigt ha mycket liten möjlighet att undvika denna påverkan. Är bärandet av politiska symboler jämförbart med detta? Det kan väl konstateras att normalt är bärandet av en politisk symbol eller kännetecken inte av denna karaktär. En tröja med miljöpartiets märke på, ett klädesplagg som faller under uniformsförbudet, tvingar ingen att stå ut med obehag och störningar, det drabbar ingen så konkret som oljud gör. Den som inte sympatiserar med miljöpartiet kan normalt, om tröjan uppfattas som provocerande, titta bort. Allmän ordning störs i vart fall inte av detta. Inte ens om det inte går att se bort framstår det som främmande att säga att allmän ordning skulle störas av dessa synintryck. Som uniformsförbudet är utformat får man alltså säga att det knappast kan grundas på hänsyn till allmän ordning. Man kan vidare konstatera att förbudet knappast ger vidast möjliga ramar för yttrandefriheten, något som RF 2:13 andra stycket ålägger lagstiftaren att beakta.

 

 

37 Holmberg/Stjernqvist påpekar i sin grundlagskommentar att den betydelse som ”allmän ordning” fått anta genom anknytningen till diverse regelkomplex kan te sig svårförenlig med vanligt språkbruk, Grundlagarna, s. 126. 38 SOU 1975:75 s. 203. 39 A. st.

 

SvJT 1996 Uniformsförbudet, tiden och grundlagen 341 Förebyggandet och beivrandet av brott
Kan då förbudet av politiska uniformer grundas på förebyggandet och beivrandet av brott? Detta stadgande har tillkommit främst för att möjliggöra reglering av tystnadsplikter40 och vissa processuella regler, t. ex. beslag av skriftlig handling, avstängning av telefon m. m.41 Det har således inte tänkts vara tillämpligt på den typ av regler som uniformsförbudet utgör, även om stadgandets ordalydelse synes uttrycka något annat. Det är därför mycket svårt att se hur ett uniformsförbud av det slag som här diskuteras mot bakgrund av förarbetsuttalandena skulle kunna vara behjälpligt vid förebyggandet och beivrandet av brott.

 

Särskilt viktiga skäl
De viktiga skäl som närmare avsetts med denna lokution var upphovsrätten och ensamrätten till rundradioverksamhet42 och möjligen även rösthemligheten.43 Dessa ansågs inte passa under någon av de andra grunderna för begränsningar av yttrandefriheten varför en reservutgång befanns vara nödvändig. Denna metod användes för det omedelbara syftet att inte en gång för alla fastslå vilken omfattning det grundlagsskyddade området hade utan lämna detta öppet för framtida behov av förändringar.44 Föredraganden fann att det inte var möjligt att exakt precisera de legitima ändamål som rättighetsinskränkningar kan företas för. Förfarandet med en ”slasktratt” av denna karaktär fick dock kritik under remissen. Riksdagen kunde t. ex. bestämma sig för att vilket skäl som helst var särskilt viktigt och därigenom förta rättighetsskyddet hela dess vikt. Denna kritik besvarades med att ett generellt krav på särskilt viktiga skäl, tillsammans med en exemplifierande uppräkning av begränsningsändamål och en beskrivning av yttrandefrihetens centrala delar trots allt var en lämplig skyddsmetod.45 Finns det då särskilt viktiga skäl för att helt förbjuda all politisk klädsel? Svaret kan inte bli annat än negativt. Det kan möjligen finnas särskilt viktiga skäl för att förbjuda vissa, extremistiska, gruppers politiska uniformering. Dessa särskilda skäl kan ha att göra med samhällsklimatet i allmänhet, den rädsla och avsky som vissa symboler väcker, men de räcker inte till för att rättfärdiga ett totalt förbud av politiska kläder.

 

 

40 Prop. 1975/76:209 s. 155. 41 SOU 1975:75 s. 204 och 289. 42 Prop. 1975/76:209 s. 155. 43 SOU 1975:75 s. 204. 44 Prop. 1975/76:209 s. 108. 45 A. prop. s. 109.

 

342 Thomas Bull och Anders Heiborn SvJT 1996 Ordningsföreskrift
Av RF 2:13 sista stycket framgår att föreskrifter som, utan avseende på yttrandens innehåll, närmare reglerar visst sätt att sprida yttranden inte skall anses som begränsning av yttrandefriheten. Kan man se på uniformsförbudet som en sådan s. k. ordningsföreskrift? Det avser onekligen just sättet att sprida yttranden på, formen för yttrandet, nämligen genom att bära budskap på sig i form av klädesplagg.
    Som tidigare nämnts stod det under förarbetena uniformslagen klart att lagen var en begränsning av opinionsfriheten.46 Vidare, som också tagits upp ovan, var det under förarbetena till 1974 års RF klart att lagen uppfattades som en begränsning av yttrandefriheten eller av föreningsfriheten.47 Detta talar nu också starkt emot att idag anse densamma vara en ordningsföreskrift. Dessutom kan ytterligare argument däremot anföras. Vanligen avses med stadgandet sådan reglering som rör möjligheterna att yttra sig på möten, uppsättandet av skyltar, tillstånd för affischering och för användning av högtalare o. d.48 Det syns av dessa exempel vara mera vardagliga aspekter av hur ett meddelande framförs som kan inskränkas medelst ordningsföreskrifter. Det handlar om när, var och hur en viss typ av yttrande kan framföras. Frågan om det kan framföras är inte något som ordningsföreskrifter kan reglera. Ingen ordningsföreskrift begränsar utövandet av en typ av yttranden helt genom att ta bort alla möjligheterna att nyttja desamma. Ordningsföreskrifter som begränsar möjligheterna att sätta upp affischer lämnar ganska många platser kvar där detta är tillåtet. Föreskrifter om volymen vid konserter gäller efter vissa klockslag, innan dess tillåts högre volym. Uniformsförbudet brister i detta avseende, det lämnar inte möjlighet att bära iögonfallande politiska kännetecken på något ställe, under några förutsättningar. Det har inte samma principiella uppbyggnad som ordningsföreskrifterna har. Hade t. ex. förbudet endast gällt skolan kunde man kanske sett det som en ordningsföreskrift. Man bör dock i detta sammanhang vara uppmärksam på försök att via ordningsföreskrifter införa så många och detaljerade förbud att dessa i realiteten tillsammans utgör en begränsning av en rättighet.

 

46 Prop. 1933 nr 255 s. 8 där det sägs att förbudet avser ”träffa bärandet av uniformer och dylikt, som bärarna anlagt i syfte att därigenom på ett demonstrativt sätt framhäva den politiska åskådning de omfatta.” 47 SOU 1975:75 s. 289 och prop. 1975/76:209 s. 142 jämförda med varandra leder till denna slutsats. 48 Prop. 1975/76:209 s. 155 f.

 

SvJT 1996 Uniformsförbudet, tiden och grundlagen 343 Slutsatsen som kan dras av förarbetsuttalandena och av ordningsföreskrifternas karaktär är att uniformsförbudet knappast kan anses vara en ordningsföreskrift, om man inte vill tänja detta begrepp till långt bortom all igenkännlighet. Uniformsförbudet är enligt vår mening helt klart en rättighetsbegränsning och RF 2:13 tredje stycket förändrar inte detta.

 

Slutsatser m. m.
Tidens tand
Lång tid har gått sedan 1933 och även sedan 1947. Behovet av uniformsförbudet måste bedömas vara helt annorlunda nu än då. Under 1930-talet utgjorde stora massrörelser med såväl ekonomisk som politisk makt bakom sig ett reellt hot mot demokratin. Kanske bidrog uniformsförbudet att, i den miljön, hindra dessa krafters framväxt i Sverige. 1990-talets bärare av politiska kläder ser helt annorlunda ut, den överväldigande majoriteten av dessa är medlemmar eller sympatisörer med något riksdagsparti eller någon folkrörelse. Att konsekvent tillämpa förbudet såsom det är utformat i 1947 års lag skulle inte längre kunna betecknas som havandes ”ringa effekt för lojala medborgares frihet”, som man uttryckte sig i förarbetena till 1933 års lag.49 Man bör också uppmärksamma det faktum att man från början av försiktighet valde att utforma förbudet som en provisorisk, tidsbegränsad lag där behovet av densamma kunde omprövas med jämna mellanrum. Detta var av det skälet att man inte vid lagens tillkomst kunde överblicka det framtida behovet av en lagstiftning av denna typ.50 Lagen stod sig, av naturliga skäl, till slutet av det andra världskriget. Den gjordes då permanent, trots att det konstaterades att behovet inte längre tycktes föreligga.51 Det framstår i efterhand som djupt förståeligt att den omedelbara efterkrigstiden inte var den bästa tiden för lättnader i ett förbud vars främsta udd varit riktad mot två samhällssystem som visat sig vara ohyggliga terrormaskiner. Lagen permanterades istället med argumentet att detta var en markering att politiska uniformer m. m. inte var acceptabla i ett demokratiskt samhälle.52 Tidens tand har visat att man 1947 överskattade farorna med en del av de politiska kläder och symboler som förbudet riktar sig mot. Kanske har rättssystemets ovilja att i praktiken nyttja denna lagstiftning varit det enda tecknet på att den kommit att i sin nuvarande form framstå som alltför tidsbunden.

49 Prop. 1933 nr 255 s. 7. 50 Första lagutskottets utlåtande nr 53 s. 3. 51 Prop. 1947 nr 100 s. 4. 52 A. st.

 

344 Thomas Bull och Anders Heiborn SvJT 1996 Uppenbart lagstridig?
Kvar återstår så frågan om dessa synpunkter medför att lagen om uniformsförbud skall anses uppenbart grundlagsstridig, såsom kravet är ställt för den av domstolarna utövade lagprövningen enligt regeringsformen 11 kap. 14 §. Uppenbart är att det föreligger flera allvarliga frågetecken. Vår uppfattning, nu såväl som tidigare, är att lagens brister är så omfattande att den inte skall tillämpas.

 

Olika handlingsalternativ
I denna situation framkommer flera alternativa sätt att hantera problemet med en lag som rimligen är godtagbar ur ett konstitutionellt perspektiv. Det handlar dels om hur man skall hantera saken på kort sikt och dels på hur man skall förfara på lite längre sikt. Låt oss börja med det mera omedelbara perspektivet. Det första man kan göra är att bortse från denna svårförenlighet mellan uniformsförbudet och grundlagen, att helt enkelt inte låtsas om den och därför tillämpa uniformsförbudet precis som det står. Detta handlingsalternativ leder dock in i svåra ställningstaganden om likhet inför lagen, gränsdragningsproblematik m. m. Det andra sättet är att bortse från uniformsförbudet, dvs. anse detta vara så uppenbart stridande mot grundlag att det inte kan tillämpas. I så fall bortfaller problemet, dock till priset att inget tycks kunna göras just nu mot de som vill bära ytterst provocerande klädsel (detta kan dock i sig vara en illusion, vi återkommer till det). Det tredje sättet är att domstolen förklarar att uniformsförbudet, som det ser ut i lagtexten, är svårförenligt med de konstitutionella reglerna men att man med hjälp av tolkning kan nå en snävare och mer preciserad innebörd av stadgandet.
    På längre sikt kan man antingen ändra grundlagen för att kunna behålla uniformsförbudet som det ser ut, ändra uniformsförbudet så att det står i överensstämmelse med grundlag eller helt enkelt anse att uniformsförbudet spelat ut sin roll och bör avskaffas. Vi återkommer något till dessa frågor.

 

Omtolkning
Genom att omtolka uniformsförbudet så att det t. ex. inte gäller annat än just politiska rörelser med militär framtoning, våld på dagordningen och vars symboler väcker rädsla och oro kan förbudet få en precisering i praxis som helt undantar socialdemokratiska jackor, centerpartistiska T-shirts och moderata halsdukar från dess tillämpningsområde. Denna tolkning bygger inte på förarbetena,

 

SvJT 1996 Uniformsförbudet, tiden och grundlagen 345 ej heller på ordalydelsen som vanligt är inom den svenska rättsordningen. Förarbetena uttalar helt tydligt att förbudet avsetts träffa alla politiska meningar och att det inte var riktat mot just nazister och kommunister. Ordalydelsen framhåller ”uniform eller liknande klädsel” som straffbart område. Vad som är en uniform är kanske ganska okomplicerat,53 värre är det då med liknande klädsel och iögonfallande kännetecken. Nästan varje klädesplagg kan bäras på ett sätt som gör det till något som liknar uniform eftersom uniformen utmärkande drag, frånsett dess militära användning, är konformitet i klädsel. Om en viss typ av jacka används på ett särskilt sätt av en grupp kan detta lätt uppfattas som liknande uniform, detsamma gäller huvudbonader, skor, byxor m. m. Uppenbart är uniformsförbudet som det kan komma att tillämpas i dag inte riktar sig mot utpräglat militära plagg, dvs. uniformer i egentlig mening, utan just mot ”liknande klädesplagg och iögonfallande kännetecken”. Då dessa kan omfatta nästan varje annat plagg så ger detta inte heller grund för en annan tolkning av stadgandet.
    Det som behövs är i stället en mer differentierad tolkning, anpassad efter de behov som i dag finns och knuten till specifika karakteristika som kan göra en begränsning av yttrandefriheten godtagbar även i ett öppet och demokratiskt samhälle. En sådan tolkning skulle kunna ta utgångspunkt i de synpunkter om militär framtoning, implicerat våld och framkallande av oro och rädsla hos större grupper som omnämnts ovan. En dylik restriktiv tolkning av uniformsförbudet liknar till stor del det förfarande som man inom tysk statsrätt kallar för författningskonform tolkning, vilket betyder att när vanliga lagar hamnar i konflikt med grundlag skall de förra (om möjligt) omtolkas så att de överensstämmer med de senare.54 En tendens till dylik hantering av tolkningsproblem finns redan i regeringsrättens praxis i frågor om normgivningskompetens m. m. (8 kap. RF),55 varför det inte vore helt onaturligt att utsträcka detta till att även avse rättighetskapitlet i RF. Det är naturligtvis viktigt att vid dylika, ganska omfattande, omtolkningar av lagstadganden vara försiktig och verkligen anstränga sig för att ge goda skäl till varför en viss lösning väljs samt försöka att inte gå så långt så att all språklig överensstämmelse mellan lagtext och tolkning försvinner.56

53 Det kan kanske beskrivas i termer av ”jag kan inte definiera det, men jag känner igen det när jag ser det”. 54 Samma tillvägagångssätt finns inom folkrätten när nationell lagstiftning kommer i konflikt med folkrättsliga förpliktelser, det kallas då fördragskonform tolkning. 55 Se t. ex. RÅ 1986 ref. 158, RÅ 1987 ref. 21 och RÅ 1988 ref. 146. 56 För ett tydligt exempel på dylik omtolkning som gick väl långt kan nämnas när Alabamas högsta domstol tolkade följande bestämmelse om när tillstånd att hålla demonstrationer fick vägras; ”[... if] public welfare, peace, safety, health, decency, good order, morals or convenience require [...] it” som att egentligen endast trafikhänsyn fick tas vid tillståndsprövningen. USA:s Supreme Court fann detta vara ”a remarkable

 

346 Thomas Bull och Anders Heiborn SvJT 1996 Väljs detta sista alternativ kan man troligen döma dem som bär nazistiska uniformer men inte dem som bär demokratiska partiers valkampanjsjackor, en lösning som väl kan anses vara rimlig.57 sikt torde dock det mest önskvärda vara att en översyn av denna lagstiftning kommer till stånd och att de ändringar som behövs görs för att man skall kunna behålla förbudet. Det är ur legalitetssynpunkt inte helt lyckat att låta domstolarna själva utforma de detaljerade rekvisiten för hur strafflag skall tillämpas. En omtolkning enligt ovan får nog, om den ens är acceptabel, betraktas som en nödlösning. I annat fall bör man överväga att helt avskaffa uniformsförbudet och istället söka andra rättsliga medel att bekämpa dessa element med. Vårt synsätt är att det visserligen redan finns sådana rättsregler som kan fungera väl i dessa situationer om de bara tillämpas på ett mer stringent sätt. Uniformsförbudet kan visavi sådana regleringar dock ha fördelen av att vara riktigt tydlig och även om en viss överlappning kanske inte kan undvikas är detta inte självklart dåligt.

 

Förkastande av uniformsförbudet och användande av andra medel
Det finns en möjlighet att istället för att begagna sig av uniformsförbudet använda förbudet mot hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § brottsbalken.58 Den som genom meddelande offentligen hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp med anspelning på ras, hudfärg, etniskt ursprung, religion kan dömas för detta brott. I kommentaren till brottsbalken uttalas att rekvisitet att meddela sig inte får ses som så snävt att bara talade ord eller skrivna plakat avses.59 Även konstnärliga verk, bilder, symboler och åtbörder kan falla in under att meddela sig. Som ovan nämnts är det ställt utom allt tvivel att bärandet av vissa symboler är ett mycket effektivt sätt att kommunicera. Om dessa symboler har ett sådant budskap att det kan anses innefatta just hot eller missaktning med anspelning på ras, hudfärg etc. så kan det inte heller råda något tvivel om att bärandet av dessa symboler måste anses som hets mot folkgrupp. De nazistiska symbolerna i

 

job of plastic surgery upon the face of the ordinance” men i och för sig godtagbart, Shuttlesworth v Birmingham, 394 U.S. 147 (1969), s. 149 f. och 153. 57 Vilka andra grupper kan omfattas av ett förbud konstruerat på detta sätt? Allmän fascistoida grupper torde kunna omfattas. Revolutionära kommunister är det mera osäkert med, de kan visserligen ha militant framtoning och våld som huvudmetod (i vart fall i teorin) för samhällelig förändring men det är väl tveksamt om de väcker någon större rädsla eller oro hos allmänheten eller större grupper av denna. Avgränsningen är inte självklar, gränsfall kan uppstå men lösningen ligger i vart fall mycket bättre i linje med RF än vad gällande rätt tycks ge uttryck för. 58 Detta lagrum har tillämpats i nu aktuellt hänseende i två fall, se Umeå tingsrätt dom 1996-03-07, DB 182, Uppsala tingsrätt dom 1996-03-08, DB 302. 59 Kommentar till Brottsbalken II, 6 uppl., s. 263.

 

SvJT 1996 Uniformsförbudet, tiden och grundlagen 347 form av mössor, armbindlar, uniformspersedlar m. m. uttrycker, för var och en som betraktar dem, tydligt ett budskap. Ett budskap med välkänt innehåll. Nazism innebär att missakta bl. a. judar och zigenare, svarta och slaver osv. Detta förakt är nämligen inbyggt i nazismens ideologi. Att det uttrycks och uppfattas genom bärandet av symboler som t. ex. svastikan torde vara uppenbart.
    Slutligen kan man fråga sig om stadgandet om hets mot folkgrupp är tillräckligt eller finns det straffvärda beteenden som inte täcks av någon straffbestämmelse? Måste det med andra ord till ett reformerat uniformsförbud av något slag. Vår stundpunkt är att detta bör undvikas. Skälet till detta är de, som vi uppfattar det, långtgående gränsdragningsproblem ett uniformsförbud skulle kunna medföra.