Litteratur

 

 

GUDRUN NORDBORG (redaktör), 13 kvinnoperspektiv på rätten, Iustus förlag, Uppsala 1995, 340 s.

 

Den nordiska kvinnorätten har fyllt 20 år. Den borde med hänsyn till den tid som gått vara väl integrerad vid våra juridiska fakulteter. Så är det inte. Man kan knappast säga att ”women studies” har någon etablerad ställning i vårt land. De flesta juris studerande torde lämna universitetet utan att ha funderat närmare över vilken betydelse det har att ett manligt perspektiv under lång tid dominerat rättsvetenskap och rättskipning. Ett bevis för att kvinnorätten i vart fall vunnit fotfäste är den rättsvetenskapliga antologin 13 kvinnoperspektiv på rätten, som publicerades hösten 1995. Antologin är ett samarbete mellan finska och svenska forskare. Att samtliga författare i en rättsvetenskaplig antologi är av samma kön är väl i och för sig inget sensationellt. Att samtliga är kvinnor torde dock än så länge inte vara så vanligt.
    Redaktör för antologin har varit Gudrun Nordborg, verksam vid Umeå universitet. Uppsatserna spänner över ett mycket brett fält och behandlar t. ex. effekterna av den nya arbetsskadelagstiftningen på typiskt kvinnliga arbetsskador, analyser kring vad som döljer sig bakom lokutionen ”barnets bästa” i vårdnadsmål, moderskap och faderskap i den nya fortplantningsteknologin, våld mot kvinnor i straffrättens till synes neutrala begreppsapparat, åsiktsfrihet contra jämställdhet i tryckfrihet och reklam, för att nämna några av de ämnen som tas upp. De teoretiska utgångspunkterna varierar i hög grad. Om något är gemensamt är det det gränsöverskridande perspektivet med öppenhet för forskningsrön inom andra discipliner än dem som hör till juridiken. Några bidrag konfronterar direkt rätten med kvinnornas vardag. Det gäller den inledande uppsatsen av Harriet Silius som bär titeln Att vara kvinna och jurist och den avslutande uppsatsen, Rättens system och kvinnans vardag, av Kevät Nousiainen.
    Fyra av bidragen behandlar problemställningar inom arbetsrätten. Anita Dahlberg skriver om jämställdhetslagens paradoxer. Man vill komma bort från hänsynstagande till kön men tvingas samtidigt att fokusera på kön för att komma åt könsdiskriminering. Normen om likabehandling av kvinnor och män hämtas från ett förvärvsliv som i de flesta avseenden formats av män för män och där makt och inflytande är ojämnt fördelade mellan kvinnor och män. Även om jämställdhetslagen spelar med i fiktionen att svenskt arbetsliv skulle fungera könsneutralt är den illa tåld av arbetsmarknadens parter. Trots sin könsblindhet skulle lagen enligt Dahlberg kunna fungera som en dekonstruktion av hittillsvarande stereotypa könskategorier, om den användes i större omfattning. Under 15 år har endast 40 mål avgjorts av arbetsdomstolen.
    Än tydligare blir kollisionen mellan norm och verklighet när jämställdhetslagens lönediskrimineringsregler skall tillämpas. Hur skall

arbetsmarknadens parter förhålla sig när de har skäl att misstänka att själva normen — kollektivavtalet — är könsdiskriminerande? I sin uppsats Lönediskriminering — fenomen och strategi beskriver Susanne Fransson på ett mycket bra sätt hur likalönereglernas praktiska tillämpning riskerar att blockeras av aktörer på svensk arbetsmarknad vars intressen går på tvärs mot de intressen som bär upp lagstiftningen om lika lön för lika och likvärdigt arbete. Först när kvinnliga arbetares intressen av att inte bli diskriminerade blir ett intresse gemensamt för parterna kan man förvänta sig att lagreglerna blir effektiva. Rättskipningens roll är här att skapa det nödvändiga förhandlingsunderlaget för icke- diskriminerande kollektivavtal.
    Catharina Calleman har forskat kring regeln om ”sist in–först ut”-principen i lagen om anställningsskydd. Regeln är könsneutral. Callemans undersökningar visar att kvinnor trots detta får sämre placering i turordningen än män. Under etiketten bristande kvalifikationer eller för lång upplärningstid fortlever prioriteringen av mannen i försörjarrollen och misstänksamheten mot kvinnor såsom opålitlig arbetskraft. De kan tänkas bli gravida eller antas ta ett större ansvar än barnens fader vid sjukdom. Calleman pekar på behovet av starkare regler i jämställdhetslagen vid nedskärningar.
    Gudrun Nordborgs bidrag, ”Konstruktioner av moderskap och faderskap — genom reproduktionsteknologin och i rätten”, bjuder på en spännande odysseé genom vårt århundrades rättsregler om rätten att bli, förbli eller slippa bli far. Läkares makt, fädernas rätt och barnens bästa analyseras utifrån de bevekelsegrunder som redovisas i utredningar och lagförarbeten. Ingen torde kunna blunda för det samspel som här finns mellan det socialt acceptabla och rättens innehåll liksom det ”avtryck” som könens styrkeförhållanden i ett samhälle sätter i lagstiftningens intresseavvägning mellan moder och fader. Att barnets intresse inte alltid är det som prioriteras är också tydligt.
    Antologins syfte är inte att skapa någon entydig förståelse av rätten. Den erbjuder viktig och spännande läsning just därför att den ger nya infallsvinklar på gamla problem genom att synliggöra föreställningar och premisser som vi stundom inte är medvetna om när vi analyserar och tillämpar gällande rätt. Jag hoppas antologin tas upp som obligatorisk kurslitteratur i den juridiska undervisningen.
Lena Svenaeus