Litteratur
CHRISTIAN DIESEN (red.) m. fl.: Förundersökning. Juristförlaget 1995, 418 s.
Boken är en samlingsvolym som huvudsakligen utgörs av uppsatser i tillämpade studier inriktade på förundersökningsfrågor. Avsikten är, enligt förordet, att boken skall kunna fungera som en elementär kommentar till rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen samt tjäna som undervisningsmaterial vid polisutbildningen.
Det är ett lovvärt initiativ att behandla frågor som rör förundersökning i en samlad volym. Ämnet, som är komplicerat och som förvisso förtjänar en närmare belysning, är sparsamt behandlat i den juridiska litteraturen. Eftersom boken i huvudsak bygger på uppsatser i tillämpade studier blir resultatet emellertid inte en sammanhållen framställning med inbördes väl avvägda delar. Uppsatsförfattarna har var och en inriktat sig på en begränsad del av förundersökningsförfarandet. Både omfånget och kvaliteten på innehållet varierar avsevärt mellan uppsatserna, liksom även den språkliga precisionen. Resultatet är att vissa frågeställningar blir mycket ingående belysta medan andra lämnas mer eller mindre därhän. Samma frågeställning återkommer också i olika tappning.
Boken inleds med ett kortare avsnitt av redaktören själv. I detta avsnitt presenteras förundersökningens historia och de bärande principerna för förundersökningsverksamheten på ett intressant och lättsmält sätt. Även den som under många år har sysslat med förundersökningsfrågor kan må väl av att någon gång återvända till dessa teoretiska spörsmål. Vad som är av särskilt värde är att Diesen diskuterar förundersökning även i förhållande till Sveriges konventionsåtaganden, en aspekt som alltför ofta glöms bort. Denna del av boken kan jag därför rekommendera.
Härefter följer en uppsats om inledande av förundersökning. Alla tänkbara frågor i anslutning härtill behandlas ingående. Framställningen är sakligt korrekt och innehåller bra källhänvisningar. Vad man möjligen kan kritisera är att ämnet har fått ett väl stort utrymme i förhållande till sin faktiska betydelse. Erfarenhetsmässigt är det ganska sällan som det uppstår svårknäckta juridiska problem som hänför sig till detta, normalt mycket korta, avsnitt av en förundersökning.
Den andra uppsatsen, som enligt förordet utgör kärnan i framställningen, handlar om bedrivandet av förundersökning. Det är beklagligt att just denna del inte bara är rörig till sin struktur utan också innehåller åtskilliga oklarheter i sakfrågorna och ibland rena sakfel. Den som är obekant med förundersökning kan nog av den fylliga notapparaten förledas att tro att förundersökningsförfarandet beskrivs på ett uttömmande och informativt sätt. Framställningen har emellertid en rad brister som den erfarne ganska snabbt genomskådar. Vissa frågor av stor praktisk betydelse behandlas knappast alls, medan andra som saknar betydelse i förundersökningsverksamheten ges ett betydligt större
utrymme. Att utge denna del för att vara en elementär kommentar ter sig därför en smula övermaga. Än mer betänkligt är att redovisningen av doktrin och praxis samt källhänvisningarna inte håller måttet i vissa avsnitt vare sig när det gäller refererat innehåll eller fullständighet. Det är emellertid inte bara den allmänna uppläggningen och strukturen som kan kritiseras. Av en juridisk framställning måste kunna krävas ett rimligt mått av noggrannhet och stringens. Författaren lämnar motstridiga uppgifter om regelsystemet och hur det tillämpas. Läsaren lämnas då att själv avgöra om det ena eller andra påståendet är riktigt. Vedertagen terminologi används inte eller används på ett sådant sätt att läsaren får svårt att avgöra vad författaren egentligen menar. Man kan, för att ta ett enkelt exempel, faktiskt begära att den som skriver om förundersökning skall kunna skilja mellan förhörsprotokoll och förundersökningsprotokoll. Att rätten med bindande verkan kan förelägga åklagaren att vidta en åtgärd bör inte framställas som att ”rätten har möjlighet att begära”. Det finns gott om exempel av det slaget. I vissa fall kan nog bristerna i framställningen tillskrivas författarens begränsade språkliga färdigheter som exempelvis när det talas om ”utelämnade” handlingar i stället för om handlingar som lämnas ut efter sekretessprövning. Det måste också kunna krävas att den lagtext som citeras är korrekt återgiven och inte, som är fallet med 23 kap. 14 §, genom felcitering anger en diametralt motsatt innebörd mot den verkliga. Även om det finns delar som får anses godtagbara (t. ex. det avsnitt om sekretess som en annan av uppsatsförfattarna har svarat för) blir det allmänna omdömet att det centrala avsnittet om förundersökning brister i vederhäftighet på alltför många punkter för att man skall kunna rekommendera det till läsning.
Den tredje uppsatsen handlar om förhör under förundersökning. Den innehåller intressanta synpunkter på olika fel och felkällor som måste beaktas både vid planering och genomförande av förhör och när man bedömer värdet av vad som sagts i förhör. Avsnittet hör emellertid knappast hemma i en bok som behandlar elementära fakta rörande förundersökning utan riktar sig mer till den som behöver bygga på sina kunskaper. Även om uppsatsen till stor del bygger på källmaterial som numera är ganska gammalt utgör den en intressant läsning eftersom författaren bl. a. vävt in nyare rön på det vittnespsykologiska området.
Den sista uppsatsen handlar om nedläggande av förundersökning. Större delen av uppsatsen upptas av redogörelser för regelsystemen för åtalsprövning, åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning och deras tillämpning. I betydande delar bygger framställningen på innehållet i två cirkulär med föreskrifter och allmänna råd som Riksåklagaren utfärdat. Vad som tycks ha undgått både författaren och redaktören är att dessa cirkulär upphävdes redan 1994 och ersattes med nya. Källkontrollen har uppenbarligen brustit här. De nya cirkulären har i några delar helt annorlunda innehåll än tidigare. Vissa avsnitt i uppsatsen redovisar således en förlegad praxis och bygger sina resonemang utifrån denna. I ett annat avsnitt är det uppenbart att författaren missförstått innehållet i ett av cirkulären, eftersom allvarlig ekonomisk brottslighet behandlas under disproportionsregeln, som för sin tillämpning förutsätter att endast bötespåföljd kan komma i fråga. Den lagändring som gjordes 1988, som
innebar att frågor om åtalsunderlåtelse mot unga alltid i första hand skall prövas enligt lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, har också undgått författaren, som i sin framställning utgår från den motsatta ordning som gällde tidigare. Det avsnitt som har titeln ”överklagande av nedläggningsbeslut” kan också diskuteras. Den erfarne läsaren inser snabbt att vad som åsyftas måste vara det icke författningsreglerade överprövningsinstitutet, medan den i åklagarfrågor mindre väl insatte förgäves söker efter överklaganderegler i rättegångsbalken. Slutsatsen blir att även denna uppsats innehåller många svagheter och brister beträffande elementära fakta.
Den kritik som kan riktas mot centrala delar av boken återfaller dessvärre på helheten. Tyvärr har boken, genom bristande vederhäftighet i vissa avsnitt, inte blivit det goda tillskott till litteraturen om förundersökning som hade varit önskvärt. Flera av uppsatserna är dock, som framgått ovan, väl lämpade för studier både av den som har erfarenhet på området och den som vill sätta sig in i ämnet.
Gunnel Lindberg