Nyheter från Europadomstolen — första kvartalet 1996

 

 

Av justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna meddelade under första kvartalet 1996 följande domar: 1

 

1. John Murray mot Storbritannien (dom 8.2.1996)
Nordirländsk polis påträffade klaganden John Murray i ett hus där en person, som misstänktes för att ha lämnat ut upplysningar om IRA till polisen, hölls inspärrad av personer som antogs ha anknytning till denna organisation. På grund av sin närvaro på platsen misstänktes även John Murray för medverkan i terroristbrott, varför han greps och kvarhölls av polisen. John Murray begärde då att få samråda med en advokat, men han förbjöds att göra detta under de första 48 timmarna efter gripandet. Han vägrade att uttala sig om anledningen till att han befunnit sig i huset i fråga. Han åtalades för förberedelse till mord och olaga frihetsberövande men vägrade vid rättegången att avge vittnesmål, vilket han hade kunnat göra enligt gällande lag. Han dömdes för medhjälp till olaga frihetsberövande till åtta års fängelse. I sin bevisvärdering fäste domaren vikt vid att John Murray vägrat både att uttala sig om skälen till sin närvaro i huset i fråga och att avge vittnesmål under rättegången. Stöd för att dessa omständigheter kunde beaktas som indicier mot honom fanns i vissa nordirländska lagregler, enligt vilka en domstol får dra för den tilltalade negativa slutsatser av dennes vägran att lämna vissa upplysningar eller att avge vittnesmål.
    I målet vid Europadomstolen uppkom två frågor, nämligen dels om det förelåg brott mot artikel 6 :1 (rätten till rättvis rättegång) och artikel 6:2 (rätten att betraktas som oskyldig fram till fällande dom) i Europakonventionen som en följd av att domstolen inte respekterat John Murrays ”rätt att tiga” (the right to silence) och hans rätt att inte tvingas röja för honom själv besvärande omständigheter (the right not to incriminate oneself), dels om det förelåg brott mot artikel 6:1 (rätten till rättvis rättegång) och artikel 6:3:c (rätten till rättsligt biträde) i konventionen till följd av att John Murray hade förvägrats kontakt med advokat (solicitor) under den första tiden efter gripandet.
    I det förstnämnda hänseendet konstaterade Europadomstolen att rätten till en rättvis rättegång innefattar en rätt för den som misstänks för brott att tiga vid förhör och att inte lämna upplysningar som kan skada det egna försvaret mot en eventuell anklagelse för brott. Det kunde därför inte anses tillåtligt att grunda en fällande dom enbart eller huvudsakligen på det förhållandet att den tilltalade vägrat att yttra sig. Däremot

 

1 Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995 s. 532 ff., 602 ff. och 764 ff. samt 1996 s. 71 ff.

SvJT 1996 Nyheter från Europadomstolen 369 förelåg inget hinder mot att den tilltalades tystnad beaktades som en relevant omständighet som fick värderas tillsammans med annan bevisning till stöd för åtalet.
    Europadomstolen framhöll att John Murray i förevarande fall inte hade tvingats uttala sig och inte hade bestraffats för sin vägran att uttala sig. Det var fråga om en rättegång inför en erfaren domare och utan medverkan av jury. John Murray hade informerats om att hans tystnad kunde ges en för honom negativ tolkning, och indicierna mot honom, särskilt det förhållandet att han befunnit sig i det hus där brottet begåtts, var så tungt vägande att det inte var orimligt att tolka hans vägran att förklara sin närvaro i huset som ett ytterligare stöd för att han varit inblandad i det olaga frihetsberövandet. Europadomstolen fann därför, med 14 röster mot 5, att det på denna punkt inte förelåg något brott mot artikel 6:1 eller artikel 6:2 i konventionen.
    När det gällde rätten att konsultera en advokat under de första 48 timmarna efter gripandet uttalade Europadomstolen att artikel 6 i konventionen normalt kräver att en misstänkt person skall kunna biträdas av en advokat redan vid de inledande polisförhören. Inskränkningar kan dock godtas under vissa omständigheter. I förevarande fall hade John Murray strax efter gripandet ställts inför ett svårt avgörande när det gällde att lägga upp försvaret. Om han valde att tiga, kunde detta åberopas emot honom, och om han bestämde sig för att bryta sin tystnad, kunde detta också skada hans försvar. I en så vansklig situation fick principen om en rättvis rättegång anses kräva att han redan vid de inledande förhören hade rätt till juridiskt biträde. Europadomstolen ansåg därför, med 12 röster mot 7, att vägran att låta John Murray rådgöra med en advokat under 48 timmar utgjorde ett brott mot artikel 6:1 i förening med artikel 6:3:c i konventionen.

 

2. A m. fl. mot Danmark (dom 8.2.1996)
Klagandena var ett stort antal personer av vilka somliga genom blodtransfusioner hade smittats med HIV medan andra var anhöriga till personer som hade avlidit efter att ha smittats genom blodtransfusioner. Med anledning av att HIV överförts på detta sätt väcktes vid dansk domstol talan mot vissa myndigheter och institutioner med yrkande om skadestånd. Frågan vid Europadomstolen var om dessa skadeståndsyrkanden hade avgjorts inom skälig tid i enlighet med kravet i artikel 6:1 i Europakonventionen. De tidsperioder det var fråga om varierade för olika klagande men utgjorde högst 6 år 2 månader och lägst 4 år 11 månader.
    Europadomstolen fann att bedömningen av tidsåtgången i enlighet med tidigare praxis skulle ske med beaktande av målets komplexitet, det sätt på vilket klagandena fört sin talan samt det sätt på vilket förvaltningsmyndigheter och domstolar handlagt målet. Vid de danska domstolarna hade relativt invecklade bevis- och rättsfrågor uppkommit, vilka dock inte ensamma kunde förklara tidsåtgången. Viss kritik kunde riktas mot klagandena själva för att de inte aktivt verkat för att rättegången skulle få ett snabbt förlopp och för att det förflutit lång tid innan de enats om vilka sakkunniga som skulle anlitas och preciserat sina skade-

 

370 Hans Danelius SvJT 1996 ståndskrav. Inte heller myndigheterna kunde emellertid gå fria från kritik. De statliga myndigheter och institutioner som var svarande i målet hade bidragit till uppskov med handläggningen, och domstolarna hade inte varit tillräckligt aktiva för att driva målet framåt. Europadomstolen ansåg att myndigheterna inte visat den vilja att påskynda förfarandet som var påkallad med hänsyn till den stora betydelse som målet hade för flertalet av klagandena. Med 6 röster mot 3 konkluderade domstolen därför att det förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen såvitt gällde dessa klagande. Två av klagandena, som var anhöriga till avlidna personer, hade emellertid begärt skadestånd först efter dessas död. Såvitt gällde dessa två klagande hade målet inte varit av samma brådskande karaktär, och Europadomstolen fann enhälligt att artikel 6:1 inte hade kränkts i fråga om dem.

 

3. Botten mot Norge (dom 19.2.1996)
Klaganden Botten, som var officer i norska flygvapnet, hade varit befälhavare för en militär station på Jan Mayen. I samband med en räddningsoperation utanför Jan Mayen, för vilken Botten var ansvarig, förolyckades två personer. Botten åtalades för att räddningsoperationen inte genomförts enligt gällande instruktioner. Sålunda hade Botten använt en annan båt än den som skulle användas vid sådana händelser. Botten frikändes av byretten, men åklagaren överklagade domen till Høyesterett. Bottens försvarare fick underrättelse om när målet skulle behandlas i Høyesterett. Han underrättade i sin tur Botten men meddelade honom samtidigt att det var ovanligt att en tilltalad i hans situation begärde att få uttala sig muntligt inför Høyesterett. Botten själv kallades inte att inställa sig och var inte heller närvarande vid förhandlingen. Däremot inställde sig hans försvarare och yrkade på att överklagandet skulle avslås. I sin dom fann Høyesterett Botten skyldig till försumlighet i tjänsteutövning och dömde honom till ett villkorligt arreststraff kombinerat med ett bötesstraff.
    Frågan i målet inför Europadomstolen var om förfarandet i Høyesterett motsvarat kraven på en rättvis rättegång i artikel 6:1 i Europakonventionen.
    Europadomstolen fann att Høyesterett visserligen var bunden av de fakta som fastställts av byretten men hade att avgöra om dessa fakta utgjorde en tillräcklig grund för en fällande dom. I målet uppkom inte bara frågan huruvida Botten handlat i strid med gällande instruktioner utan det gällde också att ta ställning till om han förfarit oaktsamt med hänsyn de speciella förhållanden som rått vid tiden för räddningsoperationen. Dessutom uppkom frågor om påföljden, och strafflatituden sträckte sig upp till sex månaders arrest, varför en värdering av Bottens person och karaktär kunde vara av betydelse för bedömningen. Europadomstolen fann det också klart att resultatet av rättegången kunde få betydelse för Bottens fortsatta karriär. Med hänsyn till målets betydelse för Botten fann domstolen att Høyesteretts bedömning borde ha grundats på en direkt värdering av vad Botten själv kunde ha att säga inför Høyesterett. Det fanns inga speciella omständigheter som medförde att Botten inte behövde kallas och höras personligen. Høyesterett hade

 

SvJT 1996 Nyheter från Europadomstolen 371 enligt Europadomstolen en positiv skyldighet att kalla och höra Botten, och bedömningen påverkades därför inte heller av att Botten inte självmant inställt sig inför domstolen, inte begärt att få yttra sig inför denna och inte heller framfört någon invändning mot att Høyesterett meddelade en egen ny dom i målet.
    Med 7 röster mot 2 konkluderade Europadomstolen att artikel 6:1 i konventionen inte hade respekterats.

 

4. Gül mot Schweiz (dom 19.2.1996)
Klaganden Gül var en turkisk medborgare, som hade bott i Schweiz sedan 1983. Han hade sökt asyl i Schweiz men utan framgång. Han hade emellertid fått kvarbli i landet av humanitära skäl. Hans hustru hade till en början stannat i Turkiet men hade 1987 flyttat till mannen i Schweiz och sedan dess bott där. En dotter till paret hade fötts i Schweiz och placerats i ett barnhem. Gül och hans hustru hade också två söner, födda 1971 och 1983, vilka båda fanns kvar i Turkiet. Sedan 1990 försökte Gül förmå de schweiziska myndigheterna att tillåta de båda sönerna att komma till Schweiz för att bo där tillsammans med Gül och hans hustru. Något sådant tillstånd lämnades emellertid inte. Güls hustru var sjuklig och i behov av läkarvård.
    Målet inför Europadomstolen gällde endast de schweiziska myndigheternas vägran att ge den yngre sonen uppehållstillstånd i Schweiz. Gül gjorde gällande att denna vägran stred mot hans rätt enligt artikel 8 i Europakonventionen till respekt för sitt familjeliv.
    Europadomstolen konstaterade att målet berörde inte bara en fråga om respekt för familjelivet utan också den allmänna frågan om villkoren för immigration. Domstolen framhöll att artikel 8 inte ålägger en stat en allmän skyldighet att ge tillstånd till familjeåterförening på sitt territorium. I förevarande fall hade Gül själv förorsakat separationen från sonen, och han hade inte övertygat de schweiziska myndigheterna om att han var politisk flykting. Om han återvände till Turkiet, skulle han dessutom kunna fortsätta att uppbära vissa av de sociala pensionsförmåner som han erhåller i Schweiz. För hans hustru skulle det på grund av hennes bräckliga hälsotillstånd vara svårare att återvända till Turkiet, men det hade enligt Europadomstolen inte visats att hon inte skulle kunna få tillfredsställande medicinsk behandling vid specialistsjukhus i Turkiet. Vidare hade makarna Gül inte fått permanenta uppehållstillstånd i Schweiz utan bara uppehållstillstånd av humanitära skäl, och sådana tillstånd kunde enligt schweizisk lag återkallas. Europadomstolen medgav att det med hänsyn till den långa tid under vilken makarna Gül bott i Schweiz skulle vara svårt för dem att återvända till Turkiet men fann att det inte förelåg några hinder mot att de skulle kunna utveckla sitt familjeliv i detta land. Domstolen pekade också på att sonen alltid hade bott i Turkiet och hade vuxit upp i detta lands kulturella och språkliga miljö.
    Med hänsyn till dessa olika omständigheter och under framhållande av att familjen Güls situation var mycket svår från humanitär synpunkt fann Europadomstolen, med 7 röster mot 2, att Schweiz genom att vägra

 

372 Hans Danelius SvJT 1996 sonen uppehållstillstånd inte hade brutit mot sina förpliktelser enligt artikel 8 i konventionen.

5. Lobo Machado mot Portugal (dom 20.2.1996)
Klaganden Lobo Machado väckte talan mot ett bolag, som övertagit ett annat bolag i vilket Lobo Machado tidigare varit anställd. Han gjorde gällande att han haft en sådan ställning i bolaget att han var berättigad till en högre pension, och han yrkade att han retroaktivt skulle erhålla vissa pensionsbelopp. Hans talan ogillades både av arbetsdomstolen i Lissabon och, efter överklagande, av appellationsdomstolen i Lissabon. Lobo Machado förde målet vidare till Högsta domstolen, Supremo Tribunal de Justiça, där generaladvokaten i ett kort skriftligt yttrande förordade att Lobo Machados överklagande skulle ogillas. Lobo Machado kunde inte få tillgång till detta yttrande innan dom meddelades av Högsta domstolen. Efter överläggningar, vid vilka en företrädare för generaladvokaten var närvarande, avslog Högsta domstolen överklagandet.
    Europadomstolen konstaterade att generaladvokatens roll i förfarandet vid Högsta domstolen i huvudsak är att bistå domstolen och att tillse att domstolens praxis blir enhetlig. I detta syfte avger generaladvokaten ett objektivt utlåtande som innehåller en rättslig motivering och som är avsett att vara till hjälp för Högsta domstolen vid dess avgörande av saken. Med hänsyn till målets betydelse för Lobo Machado och till karaktären av generaladvokatens yttrande kunde det inte anses förenligt med principerna för ett kontradiktoriskt förfarande att Lobo Machado förvägrats tillgång till yttrandet. Dessa principer innebär enligt domstolens mening att parterna i en rättegång både i brottmål och i tvistemål skall få kännedom om och tillfälle att kommentera all bevisning och alla skrifter som inges för att påverka avgörandet i målet. Det förelåg alltså i detta hänseende ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen tillade att detta brott mot konventionen blev ännu allvarligare på grund av att generaladvokaten också fick närvara vid Högsta domstolens enskilda överläggningar. Han fick härigenom — åtminstone som det såg ut för en utomstående betraktare — ett ytterligare tillfälle att plädera för sin uppfattning i saken utan risk att bli motsagd av part. Även i detta hänseende hade därför artikel 6:1 överträtts.

 

6. Vermeulen mot Belgien (dom 20.2.1996)
Klaganden Vermeulen försattes i konkurs. Han försökte få konkursbeslutet upphävt men utan framgång. Han överklagade slutligen målet till kassationsdomstolen, Cour de cassation. Denna domstol avslog överklagandet efter en muntlig förhandling som avslutades med att generaladvokaten yttrade sig. Dessutom deltog generaladvokaten i kassationsdomstolens överläggningar.
    Frågan i målet — som är nära besläktad med den fråga som förelåg till bedömning i målet under 5 ovan — var om det förhållandet att Vermeulen inte haft möjlighet att under förhandlingen bemöta generaladvokatens yttrande samt generaladvokatens närvaro vid kassationsdomstolens överläggningar medfört att Vermeulen inte haft en rättvis rättegång i enlighet med kraven i artikel 6:1 i Europakonventionen.

 

SvJT 1996 Nyheter från Europadomstolen 373 Europadomstolen pekade även i detta mål på principerna för ett kontradiktoriskt förfarande och fann att det förhållandet att Vermeulen inte fått svara på generaladvokatens yttrande innan förhandlingen inför kassationsdomstolen avslutades innebar att dessa principer inte iakttagits. Det förelåg alltså i detta hänseende ett brott mot artikel 6:1 i konventionen. Även generaladvokatens närvaro vid kassationsdomstolens enskilda överläggningar stred mot artikel 6:1, varför artikel 6:1 överträtts även i detta hänseende. Europadomstolens konklusion att artikel 6:1 inte respekterats antogs med 15 röster mot 4.

 

7. Hussain mot Storbritannien (dom 21.2.1996)
Klaganden Hussain dömdes 1978, då han var 16 år gammal, för mord till fängelse under obestämd tid (during Her Majesty’s pleasure). En minimiperiod (tariff) om 15 år för frihetsberövandet fastställdes 1986 i administrativ väg utan att Hussain fick tillfälle att framföra sina synpunkter. Överläggningar om tidpunkten för frigivning hölls vid flera tillfällen vid en Parole Board utan att Hussain medverkadeeller ens fick del av de rapporter om honom som låg till grund för överläggningarna. När Hussains fall behandlades vid Parole Board i januari 1994, fick han emellertid tillgång till de rapporter som avgetts om honom, men han gavs inte heller nu tillfälle att personligen framträda inför Parole Board. När Europadomstolen dömde i målet, hade Hussain varit i fängelse i mer än 17 år.
    Frågan vid Europadomstolen var om det förelåg ett brott mot artikel 5:4 i Europakonventionen, enligt vilken den som berövats friheten skall ha rätt att få domstol att pröva lagligheten av frihetsberövandet. I sin tidigare praxis hade Europadomstolen gjort skillnad mellan mandatory life sentences, där enbart brottets allvarliga natur motiverat livstidsdomen, och discretionary life sentences, där livstidsdomen var att anse som ett tidsobestämt frihetsberövande vars längd skulle bli beroende av hur länge den dömde kunde anses farlig för omgivningen. Beträffande den första kategorin av livstidsdomar finns enligt artikel 5:4 ingen rätt till domstolsprövning utöver den som föregått livstidsdomen (fallet Wynne mot
Storbritannien, Europadomstolens dom 18.7.1994), medan det för den senare kategorin enligt artikel 5:4 finns en rätt till ytterligare periodisk domstolsprövning för att avgöra om förutsättningar för frigivning föreligger (fallen Weeks samt Thynne, Wilson och Gunnell, båda mot Storbritannien, jfr SvJT 1991 s. 275). Frihetsberövande during Her Majesty’s pleasure tillämpas för unga lagöverträdare som påföljd för mord i stället för en mandatory life sentence. Påföljden har karaktär av straff, vilket markeras av att en särskild minimitid fastställs. Efter utgången av denna minimitid gäller det emellertid att bestämma om och när frigivning skall kunna ske, varvid det är av särskild vikt att avgöra huruvida den dömde kan anses farlig för andra personer. Europadomstolen framhöll att det på detta stadium alltså är fråga om ett frihetsberövande som påminner om en discretionary life sentence, och det finns därför enligt artikel 5:4 en rätt för den dömde att med skäliga mellanrum få en domstol att pröva om det föreligger förutsättningar för frigivning.
    Förfarandet inför en Parole Board kunde enligt Europadomstolens mening inte anses uppfylla kraven på domstolsprövning enligt artikel

 

374 Hans Danelius SvJT 1996 5:4, eftersom denna nämnd saknar möjlighet att besluta om frigivning och förfarandet inför nämnden inte är kontradiktoriskt. Enligt artikel 5:4 i konventionen skulle det dessutom ha krävts att den dömde kunnat få en muntlig förhandling med juridiskt biträde och möjlighet att höra vittnen. Inte heller rätten att hos domstol begära judicial review befanns vara tillräcklig för att motsvara kraven i artikel 5:4, eftersom denna bestämmelse förutsätter en direkt tillgänglig domstolsprocedur och det inte räcker med en möjlighet till senare överprövning i ett separat förfarande. Dessutom var det inte säkert att Hussain i judicial review proceedings hade kunnat få en muntlig förhandling vid domstol. Europadomstolen konkluderade därför att det förelåg ett brott mot artikel 5:4.

 

8. Singh mot Storbritannien (dom 21.2.1996)
Klaganden Singh var 15 år gammal när han 1973 dömdes för mord till fängelse during Her Majesty’s pleasure. Sedan han avtjänat minimistraffet (the tariff), frigavs han 1990 villkorligt. Eftersom han ansågs ha misskött sig efter sin frigivning, återkallades emellertid den villkorliga frigivningen 1991. Singh begärde omprövning hos Parole Board. Denna nämnd behandlade ärendet på grundval av rapporter som inte delgavs Singh och avstyrkte dennes frigivning. Singh underrättades inte om skälen för beslutet. Singhs begäran om omprövning ledde till ett nytt avslag. Singh begärde då judicial review av Divisional Court, som i sitt beslut 1993 fann att underlåtenheten att låta Singh få del av rapporterna i ärendet utgjort ett brott mot grundläggande rättsprinciper. Domstolen konstaterade att Singh därför var berättigad till en ny prövning av Parole Board. En sådan ny prövning kom till stånd samma år, varvid Singh fick del av samtliga handlingar som var tillgängliga för nämnden. Han fick emellertid inte själv framträda inför nämnden och fick ingen möjlighet att anföra muntlig bevisning eller ställa frågor till dem som framfört beskyllningar mot honom. Vid en ny prövning 1994 rekommenderade Parole Board att Singh skulle friges, men Secretary of State godtog inte denna rekommendation utan vägrade frigivning. Singh begärde judicial review, och Divisional Court upphävde 1995 beslutet på grund av att Secretary of State inte hade på ett tillfredsställande sätt förklarat på vilka grunder Singh alltjämt utgjorde en fara för allmänheten.
    Frågan i detta mål var densamma som i Hussainmålet (se ovan under 7), nämligen om bestämmelsen i artikel 5:4 i konventionen hade respekterats. Europadomstolens motivering var också i stort sett densamma. Frihetsberövandet efter det att minimitiden utlöpt var alltså att se som ett sådant tidsobestämt frihetsberövande som gav rätt till periodisk domstolsprövning av om frihetsberövandet skulle fortgå. Parole Board uppfyllde inte kraven i artikel 5:4 därför att denna nämnd inte hade befogenhet att själv besluta om frigivning och förfarandet inte var kontradiktoriskt. Inte heller hade Singh haft rätt att få en muntlig förhandling inför Parole Board, och judicial review proceedings var under omständigheterna inte tillräckliga för att uppfylla kraven i artikel 5:4. Det förelåg därför ett brott mot denna bestämmelse.

 

 

SvJT 1996 Nyheter från Europadomstolen 375 9. Bulut mot Österrike (dom 22.2.1996)
Klaganden Bulut åtalades vid Landesgericht i Innsbruck för försök till bestickning. Före huvudförhandlingen sände domstolens ordförande till Buluts försvarare ett meddelande om att en av domstolens ledamöter vid namn Schaumburger hade deltagit i förhör av två vittnen under förundersökningen. Försvararen fick frågan om han ansåg att detta utgjorde grund för honom att anföra jäv mot Schaumburger. Försvararen lämnade inget svar på denna fråga. Vid huvudförhandlingen nämnde ordföranden på nytt att Schaumburger hade medverkat under förundersökningen, och i protokollet antecknades att parterna avstod från att åberopa denna omständighet som nullitetsgrund. Bulut befanns skyldig enligt åtalet och överklagade domen till Högsta domstolen, Oberster Gerichtshof. Han gjorde därvid gällande bl. a. att han dömts av en domare som varit jävig. Generalprokuratorn förordade i en kort inlaga att överklagandet skulle avslås. Denna inlaga delgavs inte Bulut eller hans försvarare. Högsta domstolen avslog överklagandet under anförande bl. a. att försvaret avstått från att åberopa domarjävet som nullitetsgrund.
    Inför Europadomstolen klagade Bulut över brott mot artikel 6:1 i Europakonventionen bestående i a) att Schaumburger varit domare i målet trots att han tidigare deltagit i förundersökningen, b) att Högsta domstolen inte hållit muntlig förhandling i målet, och c) att Bulut inte beretts tillfälle att yttra sig över generalprokuratorns utlåtande.
    I fråga om punkt a) fann Europadomstolen att Schaumburger under förundersökningen enbart hört två vittnen och att han därvid inte hade behövt göra någon värdering av bevisningen och inte heller ta ställning till Buluts inblandning i saken. Det fanns under sådana förhållanden inte någon anledning för Bulut att på denna grund ifrågasätta domstolens opartiskhet. Dessutom kunde han inte längre klaga över denna omständighet eftersom han hade haft möjlighet att göra invändningar mot domstolens sammansättning men avstått från att framställa sådana invändningar.
    När det gällde punkt b) erinrade Europadomstolen om att en muntlig förhandling hållits i första instans och att förfarandet inför Högsta domstolen varit av summarisk art och närmast påmint om ett förfarande rörande prövningstillstånd. Det hade inte visats att Högsta domstolen haft att bedöma några frågor som hade gjort en muntlig förhandling nödvändig.
    I fråga om punkt c) framhöll Europadomstolen vikten av att vardera parten ges tillfälle att framlägga sin sak under omständigheter som inte försätter parten i ett underläge i förhållande till motparten (equality of arms, égalité des armes). Denna princip hade inte respekterats i förevarande fall där generalprokuratorns synpunkter på överklagandet inte delgetts försvaret.
    Sammanfattningsvis fann Europadomstolen, med 8 röster mot 1, att artikel 6:1 blivit kränkt men endast såvitt avsåg punkt c).

 

 

376 Hans Danelius SvJT 1996 10. Putz mot Österrike (dom 22.2.1996)
Klaganden Putz var åtalad för brott vid Kreisgericht i Wels. Både inför denna domstol och senare inför Oberlandesgericht i Linz gjorde Putz kränkande uttalanden om presidenten vid Kreisgericht. På grund härav dömdes han vid tre tillfällen för rättegångsförseelse till bötesstraff. Han klagade över att dessa straff ådömts honom i ett förfarande som inte motsvarade kraven i artikel 6 i Europakonventionen. Han gjorde också gällande att han i strid med artikel 13 i konventionen inte förfogat över ett effektivt rättsmedel.
    Den grundläggande frågan i målet var om artikel 6 var tillämplig på förfarandena avseende rättegångsförseelser eller, med andra ord, om domstolarna i dessa förfaranden haft att pröva ”anklagelser för brott”.
    Europadomstolen fann det till en början inte visat att det enligt österrikisk lag varit fråga om straffrättsliga förfaranden. Under hänvisning till domen i målet Ravnsborg mot Sverige (Europadomstolens dom 23.3.1994) konstaterade domstolen vidare att förfarandena i fråga till sin art var att hänföra till utövning av disciplinära befogenheter snarare än straffrättslig rättskipning. De böter som kunnat utdömas fick enligt österrikisk lag inte överstiga 10 000 respektive 20 000 Schilling. Ett kort frihetsberövande om högst åtta dagar hade också kunnat komma i fråga, och böterna kunde, om de inte betalades, förvandlas till fängelse. I verkligheten hade Putz ålagts böter om 5 000, 7 500 och 10 000 Schilling.
    Vid en avvägning av samtliga dessa omständigheter fann Europadomstolen, med 7 röster mot 2, att det inte varit fråga om ”anklagelser för brott” och att artikel 6 därför inte var tillämplig.
    Eftersom artikel 6 inte var tillämplig, kunde Putz inte göra anspråk på något rättsmedel enligt artikel 13. Det förelåg därför inte heller något brott mot denna artikel.

 

11. Mitap och Müftüoglu mot Turkiet (dom 25.3.1996)
Klagandena Mitap och Müftüoglu placerades i polisarrest den 22 januari 1981. Efter tre månaders frihetsberövande beslöt militärdomstolen i Ankara den 23 april 1981 att de skulle kvarbli i häkte. De var misstänkta för att spelat en ledande roll i en revolutionär organisation, kallad DevYol. Åtal väcktes senare mot över 700 personer för verksamhet inom denna organisation. Mitap och Müftüoglu åtalades i detta sammanhang bl. a. för att ha sökt undergräva statsskicket och ersätta det med en marxistisk-leninistisk samhällsordning.
    Militärdomstolen dömde den 19 juli 1989 Mitap och Müftüoglu i enlighet med åtalet till livstids fängelse. Med hänsyn till att livstidsstraff utdömts underställdes domarna automatiskt den militära kassationsdomstolens prövning. Emellertid frigavs klagandena villkorligt den 23 juli 1991.
    Sedan militärdomstolarna genom en lagändring förlorat sin behörighet i fråga om brott av detta slag, överfördes målet till den ordinära civila kassationsdomstolen, som den 28 december 1995 fastställde straffen.
    Mitap och Müftüoglu klagade över a) att deras häktningstid varit alltför lång, b) att det straffrättsliga förfarandet mot dem varit alltför långt,

 

SvJT 1996 Nyheter från Europadomstolen 377 och c) att militärdomstolen inte varit upprättad enligt lag och inte varit oberoende och opartisk samt att de inte heller fått en rättvis rättegång.
    Europadomstolen erinrade till en början om att Turkiet godtagit domstolens behörighet endast med avseende på fakta och händelser som inträffat efter den 22 januari 1990. Häktningstiden hade avslutats i och med domen den 19 juli 1989, och även när det gällde klagomålen över militärdomstolen fick domen den 19 juli 1989 ses som en slutpunkt. Europadomstolen var därför obehörig att pröva klagomålen i de delar som anges ovan under punkterna a) och c).
    När det gällde förfarandets längd kunde Europadomstolen däremot pröva den del av förfarandet som var att hänföra till tiden efter den 22 januari 1990, och domstolen kunde dessutom i sin bedömning ta hänsyn till vilket stadium målet hade nått vid denna tidpunkt. Det kunde konstateras att hela förfarandet pågått i nästan 15 år, varav nästan sex år var att hänföra till tiden efter den 22 januari 1990. Kassationsförfarandet hade pågått i mer än sex år, och även om målet kunde anses komplicerat fanns ingen förklaring till denna längd av kassationsförfarandet, som dessutom ägt rum efter det att målet behandlats i första instans under en tid av omkring åtta och ett halvt år.
    Det förelåg därför ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

 

12. Leutscher mot Nederländerna (dom 26.3.1996)
Klaganden Leutscher dömdes av regiondomstolen, Arrondissementsrechtbank, i Amsterdam för skattebrott. Efter överklagande ogillade appellationsdomstolen, Gerechtshof, i Amsterdam åtalet på grund av att preskription inträtt. Leutscher begärde då hos appellationsdomstolen ersättning för sina kostnader i målet. Han tillerkändes gottgörelse för vissa kostnader men vägrades ersättning för bl. a. ombudsarvode med motiveringen att han varit verksam inom ett antal bolag som under hans ledning hade begått skattebrott, att regiondomstolen dömt honom för dessa brott samt att handlingarna i målet inte gav anledning till tvivel om att denna bedömning varit korrekt.
    Leutscher klagade över brott mot artikel 6:1 i Europakonventionen såtillvida som förfarandet vid appellationsdomstolen när det gällde hans begäran om ersättning inte hade uppfyllt kraven i denna bestämmelse samt mot artikel 6:2 i konventionen eftersom appellationsdomstolen i sin motivering utpekat honom som skyldig till brott trots att det inte fanns någon fällande dom mot honom.
    Under hänvisning till sin dom i målet Masson och Van Zon mot Nederländerna (se SvJT 1995 s. 774) framhöll Europadomstolen att den nederländska domstolen haft till uppgift att på grundval av en skönsmässig bedömning avgöra om ersättning för kostnader skulle utgå och att det enligt nederländsk rätt inte fanns någon rätt till sådan ersättning. På grund härav var artikel 6:1 inte tillämplig, och något brott mot denna bestämmelse förelåg inte.
    Såvitt gällde artikel 6:2 ansåg Europadomstolen att den nederländska domstolen i sin skönsmässiga bedömning varit berättigad att ta hänsyn till om en misstanke mot Leutscher kvarstod även efter det att appellationsdomstolen ogillat åtalet på grund av preskription. Det hade där-

 

378 Hans Danelius SvJT 1996 emot vid prövning av ersättningsfrågan inte varit appellationsdomstolens uppgift att avgöra om Leutscher begått ett brott, och i sitt sammanhang kunde domstolens motivering inte heller förstås som ett konstaterande av att Leutscher var skyldig till brott. Artikel 6:2 hade därför inte heller kränkts.

 

13. Doorson mot Nederländerna (dom 26.3.1996)
Till följd av en angivelse till polisen misstänktes klaganden Doorson för att ha ägnat sig åt narkotikahandel i Amsterdam. Ett fotografi av honom upptogs i en samling fotografier som polisen visade ett antal narkotikamissbrukare för att få reda på om dessa kunde identifiera någon eller några av de avbildade personerna som leverantörer av narkotika. Ett antal missbrukare sade sig känna igen Doorson som en person som hade sålt narkotika. Sex av dessa missbrukare ville emellertid vara anonyma, medan Doorson fick reda på namnen på två andra, R. och N.
    Under den förundersökning som följde hördes två av de anonyma personerna — i utredningen benämnda Y.15 och Y.16 — av undersökningsdomaren (rechter– commissaris). Doorsons försvarare var inte närvarande vid detta förhör, och Y.15 och Y.16 inställde sig inte till ett planerat fortsatt förhör.
    Sedan Doorson åtalats för narkotikahandel vid regiondomstolen, Arrondissementsrechtbank, i Amsterdam, vägrade domstolen att föranstalta om förhör med de sex anonyma vittnena men beslöt att höra R. och N. R. inställde sig emellertid inte inför domstolen. Däremot hördes N., men han lämnade mycket vaga svar på frågor huruvida han kunde identifiera Doorson som en person som sålt narkotika. Emellertid dömdes Doorson för narkotikahandel till ett fängelsestraff.
    Doorson överklagade domen till appellationsdomstolen, Gerechtshof, i Amsterdam. På begäran av denna domstol hördes vittnena Y.15 och Y.16 på nytt av undersökningsdomaren, denna gång i närvaro av Doorsons försvarare, som fick tillfälle att ställa frågor till vittnena men som inte fick kännedom om deras identitet. Appellationsdomstolen beslöt att inte bifalla Doorsons begäran att de sex anonyma vittnena skulle höras direkt av domstolen. Däremot beslöt domstolen att kalla R. och N. som vittnen. N. inställde sig och förklarade att han ljugit för polisen och att han inte kände Doorson. R. hämtades till domstolen men lyckades avvika därifrån innan han hörts i målet. Han kunde därefter inte spåras. Appellationsdomstolen fann Doorson skyldig till narkotikabrott och grundade denna slutsats bl. a. på uttalanden av Y.15 och Y.16 inför undersökningsdomaren samt på uttalanden till polisen av vittnena R. och N.
    Doorson gjorde gällande att bevisupptagningen i målet varit sådan att det förelåg brott mot artikel 6:1 och artikel 6:3:d i Europakonventionen.
    Europadomstolen framhöll att användning av anonyma vittnesmål som bevisning visserligen kan skapa problem i förhållande till artikel 6 men att sådan användning inte under alla förhållanden kan anses otillåten enligt konventionen. När vittnens eller målsägandes liv eller personliga frihet och säkerhet är i fara, kunde det vara nödvändigt, uttalade domstolen, att göra en avvägning mellan försvarets intressen, å ena sidan, och vittnenas eller målsägandenas intressen, å andra sidan. Enligt

 

SvJT 1996 Nyheter från Europadomstolen 379 Europadomstolens uppfattning hade situationen i förevarande fall varit sådan att det fick anses ha varit legitimt att låta Y.15 och Y.16 förbli anonyma, och Doorsons försvarare hade fått tillfälle att ställa frågor till dem. Dessutom hade appellationsdomstolen inte grundat domen enbart på uttalanden som gjorts av dessa två vittnen, och domstolen hade i sin dom framhållit att den värderat dessa uttalanden med stor försiktighet. Inte heller fann Europadomstolen det ha varit otillåtet för appellationsdomstolen att beakta N:s och R:s förklaringar inför polisen, trots att N. ändrat sin utsaga när han hördes inför domstolen och trots att det visat sig omöjligt för domstolen att höra R.
    Sammanfattningsvis fann Europadomstolen, med 7 röster mot 2, att förfarandet inte stått i strid med artikel 6:1 i förening med artikel 6:3:d i konventionen.

 

14. Goodwin mot Storbritannien (dom 27.3.1996)
Klaganden Goodwin arbetade som journalistpraktikant på tidskriften The Engineer. Han blev kontaktad av en person som gav honom information om att ett bolag, Tetra Ltd., var i färd med att ta upp ett stort lån och befann sig i en svår ekonomisk situation. Enligt informatören hade bolaget att vänta en betydande förlust på sin verksamhet. Denna information härrörde i själva verket från ett konfidentiellt internt dokument som upprättats inom bolaget och varav ett exemplar hade försvunnit. Tetra utverkade ett domstolsbeslut enligt vilket utgivarna av The Engineer förbjöds att publicera information från detta interna dokument. Goodwin ålades också att tillhandahålla information om sin källa. Goodwin vägrade att lämna begärda uppgifter och ådömdes böter om 5.000 £ för contempt of court.
    Goodwin gjorde gällande att beslutet att ålägga honom att röja sin källa och det bötesstraff som ålagts honom när han vägrat att uppfylla detta åläggande stred mot rätten till yttrandefrihet i artikel 10 i Europakonventionen.
    Europadomstolen fann att det var fråga om en inskränkning av yttrandefriheten som kunde godtas endast om villkoren i artikel 10:2 i konventionen var uppfyllda. Det gällde därför att pröva om inskränkningen hade stöd i lag, tjänade ett legitimt ändamål och kunde ses som nödvändig i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose detta ändamål. Fastän den bestämmelse i Contempt of Court Act som tillämpats hade ett föga precist innehåll, hade viss klarhet om innebörden skapats genom rättspraxis, och inskränkningen av yttrandefriheten fick därför anses ha stöd i lag. Syftet var att skydda Tetras rättigheter, vilket var ett legitimt ändamål enligt artikel 10:2.
    Det återstod att ta ställning till om inskränkningen kunde anses nödvändig i ett demokratiskt samhälle.
    Europadomstolen pekade i detta hänseende på att skyddet för journalisters källor är en av de viktigaste förutsättningarna för pressens frihet. Tetras intresse i förevarande fall av att identifiera en illojal medarbetare och hindra fortsatt spridning av konfidentiella uppgifter om bolagets ställning kunde enligt domstolens mening inte anses väga tyngre än det grundläggande allmänna intresset av att skydda pressens källor. Vid en

 

380 Hans Danelius SvJT 1996 avvägning av de motstående intressena framstod alltså kravet på att Goodwins källa skulle röjas som en oproportionerlig åtgärd som inte kunde anses nödvändig i ett demokratiskt samhälle.
    På dessa grunder konkluderade Europadomstolen, med 11 röster mot 7, att det förelåg ett brott mot artikel 10 i konventionen.