Notiser
Konrad Zweigert 1911–1996
Professor Konrad Zweigert var en portalfigur i efterkrigstidens tyska rättsvetenskap på den jämförande och internationella civilrättens område. Efter lysande examina knöts han tidigt till den institution, som han senare i sin karriär kom att leda och befästa som det främsta forskningscentret på detta fält, Max-Planck-Institut für ausländisches und internationales Privatrecht. Genom att institutets samlingar på Zweigerts initiativ 1944 flyttades från Berlin till Tübingen undgick de förstörelse och bildade basen för den sedermera permanenta etableringen i Hamburg. Vid förläggningen dit 1956 återvände Zweigert efter att under en femårsperiod ha verkat som domare vid Bundesverfassungsgericht, ett erkännande av hans avståndstagande från totalitära tänkesätt. Han innehade professurer vid Tübingens och Hamburgs universitet. Åren 1963–1979 var han Max Planck-institutets kraftfulle och uppburne direktör.
Som vetenskapsman spände Zweigert över vida fält. Hans produktion i form av monografier, uppsatser och bidrag till samlingsverk var mycket omfattande. En viktig roll spelade han också som utgivare och därmed inspiratör och initiativtagare till andras forskning särskilt inom ramen för Max Planck-institutets rikhaltiga publikationsverksamhet. Under många år var han redaktör för Rabels Zeitschrift. Utgivningen av den omfattande International Encyclopedia of Comparative Law hade i Zweigert en av sina viktigaste pådrivare.
Det verk i Zweigerts produktion, som fått störst spridning och väckt vederbörlig beundran, är den tillsammans med hans lärjunge och efterträdare Hein Kötz författade ”Einführung in die Rechtsvergleichung I– II” (1969/71). Som självständig författare och som förebildlig ”Altmeister” sammanfattar Zweigert i verket mycket av sina tidigare forskningsresultat inom ramen för jämförande civilrätt. Under Kötz’ vidarebearbetning föreligger nu en tredje upplaga av detta standardverk, som även översatts till flera andra språk.
Den internationella privaträtten behandlade Zweigert i åtskilliga uppsatser. Tidigt påpekade han nödvändigheten av att i lagvalsfrågor finna lösningar, som säkrade enskildas behov av socialt rättsskydd. Den fördjupade europeiska integrationens betydelse för rättsutvecklingen — komparativt och lagvalsmässigt — kommenterade han framåtsyftande.
Som jurist var Zweigert anhängare av ett generaliserande betraktelsesätt. Att fördjupa sig i doktrinär begreppsbildning utan en klar blick för rättsreglernas samhällsfunktion bedömde han med upphöjt överseende men utan varje uppskattning. Träffande har sagts, att han hellre betraktade rättsfrågorna genom stjärnkikare än i mikroskop (Kegel). Till bilden hör även att Zweigert var en betydande kulturpersonlighet med djupa kunskaper i litteratur och musik, en elegant och aristokrat i livshållningen.