Säkerhetsåtgärder och andra interimistiska åtgärder i internationella tvister

 

 

Av professor LENNART PÅLSSON

1 Ämnet
Det i rubriken angivna ämnet rymmer många problem, som i stor utsträckning är omtvistade.1 Oklarhet råder inte bara i detaljer utan också om vissa frågor av grundläggande betydelse. Samtidigt spelar hithörande spörsmål en stor och av allt att döma växande roll i dagens internationella rättsliv. Detta är i korthet motiveringen till att jag nu tar upp ämnet till behandling på en bredare bas och med något större utförlighet än jag har gjort i tidigare skrifter,2 om än självfallet utan anspråk på fullständighet.
    Tyngdpunkten i framställningen läggs vid säkerhetsåtgärder i internationella tvister. Med säkerhetsåtgärder menas allmänt åtgärder som har till syfte att bereda sökanden provisoriskt rättsskydd i väntan på domen i målet eller på dess verkställighet. I svensk rätt hör kvarstad och andra beslut (förbud, påbud m. m.) som avses i 15 kap. RB till begreppet. Svårare är att ange vad begreppet omfattar inom ramen för Bryssel- och Luganokonventionerna (i fortsättningen gemensamt betecknade som ”Bryssel/ Luganokonventionen” eller helt enkelt som ”konventionen” utan närmare specificering), där det måste ges en för konventionsstaterna gemensam (autonom) tolkning. Till den frågan återkommer jag i avsnitt 3.1.3.

 

1Följande litteratur citeras i förkortad form (med författarnamn, eventuellt jämte utgivningsår): Collins, Essays in International Litigation and the Conflict of Laws (Oxford 1994); Gaudemet-Tallon, Les Conventions de Bruxelles et de Lugano (Paris 1993); Geimer/Schütze, Internationale Urteilsanerkennung, Band I, 1. Halbband: Das EWGÜbereinkommen über die gerichtliche Zuständigkeit und die Vollstreckung gerichtlicher Entscheidungen in Zivil- und Handelssachen (München 1983); Gothot/Holleaux, La Convention de Bruxelles du 27 Septembre 1968 (Paris 1985); Heiss, Einstweiliger Rechtsschutz im europäischen Zivilrechtsverkehr (Art. 24 EuGVÜ) (Berlin 1987); Kaye, Civil Jurisdiction and Enforcement of Foreign Judgments (Abingdon 1987); Kropholler,
Europäisches Zivilprozessrecht (4. Aufl. Heidelberg 1993); Lau Hansen, Anvendelse af foreløbige retsmidler under Domskonventionen: UfR 1992 B s. 1–7; Meier, Besondere Vollstreckungstitel nach dem Lugano-Übereinkommen: Schwander (Hrsg.), Das LuganoÜbereinkommen (St. Gallen 1990) s. 157–184; Merkt, Les mesures provisoires en droit international privé (Thèse, Neuchâtel 1993); O’Malley/Layton, European Civil Practice (London 1989); Philip, EU-IP Europaeisk International Privat- og Procesret (2. udg. Khvn 1994); Pålsson, Svensk rättspraxis i internationell processrätt (Sthlm 1989); Pålsson, Bryssel- och Luganokonventionerna (Sthlm 1995). 2 Se bl. a. Pålsson 1989 s. 164–168 och 1995 s. 182–185, 192 f.

386 Lennart Pålsson SvJT 1996 Med andra interimistiska åtgärder avses främst interimistiska beslut i familjerättsliga mål, t. ex. angående vårdnad och underhåll. De vållar mindre problem än, och behandlas här närmast som ett bihang till, säkerhetsåtgärderna. Att de båda kategorierna av åtgärder diskuteras gemensamt är naturligt med hänsyn till hur de regleras i Bryssel/Luganokonventionen.
    Med internationella tvister menas tvister som på grund av parternas skilda hemvist, tvisteföremålets belägenhet eller av andra skäl har anknytning till två eller flera länder. Även en tvist som på rättegångsstadiet saknar sådan anknytning och framstår som en rent intern angelägenhet för forumlandet kan senare få internationell karaktär, om avgörandet behöver verkställas i ett annat land.
    Frågor om säkerhetsåtgärder etc. har ingalunda alltid spelat någon mera framträdande roll på det internationellrättsliga planet. Tvärtom har de, såväl i Sverige som på de flesta håll utomlands, vanligen haft en rätt utpräglat ”lokal” karaktär. Typiskt sett vände sig en part som ville utverka en säkerhetsåtgärd till domstol i det land där motparten hade egendom eller där beslutet eljest skulle verkställas. Och beslutet begränsades oftast till det landets territorium, ett land som regelmässigt också var det där själva tvisten (huvudsaken) skulle prövas eller var under prövning. Det var sällsynt att säkerhetsåtgärder beviljades när huvudsaken skulle prövas eller var under prövning av domstol i ett annat land, likaså att sådana beslut kunde verkställas utomlands. Även om det normala fortfarande är att säkerhetsåtgärder söks ”lokalt”, dvs. i det land där beslutet skall verkställas, har rättsläget ändrats väsentligt, främst genom tillkomsten av 1968 års Brysselkonvention mellan EG:s, numera EU:s, medlemsstater. Genom denna konvention införs principen om fri rörlighet för domar inom gemenskapen, en princip som i stor utsträckning gäller också för beslut om interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder. Till följd härav har hithörande frågor hamnat i fokus på ett helt annat sätt än tidigare, något som tydligt märks såväl i rättspraxis som i litteraturen. Bestämmelser som i här aktuella delar är identiska med Brysselkonventionens finns i 1988 års Luganokonvention mellan EG:s och EFTA:s medlemsstater. Denna konvention har inkorporerats i svensk rätt genom lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen (i fortsättningen betecknad som Luganolagen). Genom anslutningen till EU har Sverige förpliktat sig att också tillträda Brysselkonventionen. En konvention härom är under förberedelse.
    I det närmast följande avsnittet 2 behandlas rättsläget i svensk rätt ”före Luganokonventionen”. Denna rubrik kan möjligen ge intrycket att reglerna i fråga skulle ha förlorat sin betydelse i och med att konventionen blivit en del av svensk rätt. Så är emellertid inte fallet. För

 

SvJT 1996 Säkerhetsåtgärder i internationella tvister 387 det första gäller dessa regler fortfarande i förhållande till stater som står utanför konventionen. Och för det andra är de till avsevärd del av intresse även inom konventionens tillämpningsområde, beroende på att konventionen i långa stycken hänvisar till konventionsstaternas nationella regler.
    Materialet i denna del omfattar inte bara — de tämligen outvecklade — reglerna i autonom svensk rätt utan också en del bestämmelser i konventionsgrundad lagstiftning. Hit hör bl. a. lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område (NEVL), vilken går tillbaka på 1977 års nordiska domskonvention,3 och den på 1982 års domskonvention med Österrike4 grundade lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område (ÖEVL). NEVL har numera begränsad betydelse sedan alla de nordiska staterna har tillträtt Luganokonventionen. Och ÖEVL kommer att ersättas av Luganolagen när Österrike har tillträtt Luganokonventionen. Oavsett detta är vissa bestämmelser både i NEVL och i ÖEVL av principiellt intresse för de frågor som skall behandlas. Huvudintresset i uppsatsen inriktas emellertid på rättsläget enligt Bryssel/Luganokonventionen. Häråt ägnas avsnitt 3.
    Inom vartdera av avsnitten 2 och 3 tar jag upp frågor om domstols behörighet, om tillämplig lag och om verkställighet av utländska avgöranden samt vissa andra spörsmål som aktualiseras i internationella tvister.

 

2 Rättsläget ”före Luganokonventionen”
2.1 Svensk domstols behörighet
När ett yrkande om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd framställs i en redan inledd rättegång, skall det prövas av den domstol där rättegången är anhängig, se 15 kap. 5 § 1 st. RB. Det gäller också i fall som på ett eller annat sätt har utländsk anknytning. Domstolens internationella behörighet beror på tillämpliga svenska domsrättsregler, oftast bestämmelserna i 10 kap. RB i den mån de kan användas analogiskt som domsrättsregler men med förbehåll för speciella regler på vissa rättsområden, exempelvis inom arbetsrätten samt patent- och varumärkesrätten.5 Om yrkandet framställs innan rättegången har inletts, gäller enligt samma lagrum i fråga om behörig domstol vad som är föreskrivet i tvistemål. Bestämmelsen innebär beträffande domsrätten en hänvisning till nyssnämnda regler.

 

3 SÖ 1978:11. 4 SÖ 1983:52. 5 Se Pålsson 1989 s. 47–128.

 

388 Lennart Pålsson SvJT 1996 I en tredje punkt i 15 kap. 5 § 1 st. RB anges vidare att vad som sägs om inskränkning av domstols behörighet i fråga om tvist som skall tas upp i annan ordning än inför domstol ej skall tillämpas.6 Häri ligger bl. a. att ett skiljeavtal inte utgör hinder för prövning av ett yrkande om säkerhetsåtgärder vid den domstol som, bortsett från skiljeavtalet, skulle vara behörig att handlägga tvisten. Sådant bistånd till skiljeförfarandet torde domstolen vara behörig att lämna, även om skiljeavtalet innebär att skiljeförfarandet skall äga rum utomlands, förmodligen under förutsättning att den blivande skiljedomen kan väntas bli verkställbar i Sverige, se nedan avsnitt 2.4.
    Ett fall som inte är reglerat i lagtexten föreligger om svensk domstols behörighet har uteslutits genom ett (giltigt) avtal om prorogation till utländsk domstol. Kan svensk domstol likväl vara behörig att besluta om säkerhetsåtgärder? Svaret på den frågan synes i första hand bero på prorogationsavtalets innehåll. Om avtalet föreskriver eller tolkningsvis anses innebära att svensk domstols behörighet skall vara utesluten även i fråga om säkerhetsåtgärder, måste det gälla. Normalt finns det dock knappast anledning att tolka ett prorogationsavtal på detta sätt. De flesta sådana avtal torde ta sikte enbart på själva tvisten. I så fall bör svensk domstol vara oförhindrad att pröva frågor om säkerhetsåtgärder, om saken har sådan anknytning hit att svensk domsrätt i övrigt, dvs. bortsett från prorogationsavtalet, skulle föreligga. 15 kap. 5 § 1 st. tredje punkten RB bör med andra ord kunna tillämpas på samma sätt som vid skiljeavtal. Ännu en förutsättning är dock att den blivande utländska domen kan väntas bli verkställbar i Sverige, se nedan avsnitt 2.4.
    Interimistiska beslut i äktenskapsmål samt i mål om vårdnad och umgänge eller underhåll meddelas i allmänhet av den domstol som handlägger huvudsaken. Domsrätten i äktenskapsmål regleras i 3 kap. lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL), medan behörigheten i vårdnads- och underhållsmål bara fläckvis är reglerad i lag och i övrigt framgår av rättspraxis. För äktenskapsmålens del finns det dock en specialbestämmelse om interimistiska beslut i 3 kap. 12 § IÄL. Den tar sikte på fall då ett äktenskapsmål är anhängigt i en främmande stat. Utan hinder härav får svensk domstol efter vad som finnes skäligt meddela beslut som avses i 14 kap. 7 och 8 §§ ÄktB samt 6 kap. 20 § och 7 kap. 15 § FB, dvs. interimistiska beslut om vårdnad, underhåll m. m. Oklart är vilken anknytning till Sverige som krävs för tilllämpning av denna bestämmelse. Den frågan får här lämnas outredd.

 

 

6 Jfr prop. 1980/81:84 s. 232, 411 f, 427.

 

SvJT 1996 Säkerhetsåtgärder i internationella tvister 389 2.2 Tillämplig lag
Frågor om säkerhetsåtgärder och andra interimistiska åtgärder bedöms i princip enligt svensk rätt i dess egenskap av lex fori, oavsett vilken anknytning saken har till utlandet och även om en utländsk lag är tillämplig på själva tvisten. Enligt svensk rätt skall det sålunda avgöras vilka slag av åtgärder som kan komma i fråga i olika fall, vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för att ansökan skall kunna bifallas, vilken verkan ett meddelat beslut har, under vilka omständigheter beslutet skall återgå eller hävas samt vilken procedur som skall följas, t. ex. om svaranden skall höras innan beslut meddelas. Att märka är dock att interimistiska beslut regelmässigt bygger på en prognos beträffande utgången i målet. Exempelvis krävs det för ett beslut om kvarstad bl. a. att sökanden visar sannolika skäl för att han har en fordran mot andra parten eller bättre rätt till viss egendom (15 kap. 1 respektive 2 § RB). Det innebär att det måste finnas sannolika skäl för sökandens talan enligt den lag som materiellt är tillämplig i fråga om anspråket. Om det är en utländsk lag, bör den således beaktas redan i och för beslutet om säkerhetsåtgärd, låt vara att kraven på utredning om dess innehåll knappast kan ställas lika högt som i det slutliga avgörandet. På motsvarande sätt förhåller det sig t. ex. vid begäran om interimistiskt beslut om underhållsbidrag.7 Och om målet skall prövas eller är under prövning i en utländsk domstol, måste prognosbedömningen, om den inte skall bli rent fiktiv, hänföra sig till utgången i den domstolen. Härvid kan hänsyn behöva tas såväl till den främmande statens internationella privaträtt som till utländsk materiell rätt.
    Vidare kan en tvists internationella karaktär påverka tillämpningen av de svenska reglerna om interimistiska åtgärder. Exempelvis kan man tänka sig att den sabotagerisk som är en förutsättning för säkerhetsåtgärder enligt 15 kap. 1–3 §§ RB bedöms vara större om sökandens motpart saknar anknytning till Sverige än om han är bosatt och har hemvist här. Och då delgivningen av ansökningen i sådana fall regelmässigt tar längre tid än normalt, kan det hända att domstolen blir mera benägen än annars att interimistiskt bifalla en ansökan om säkerhetsåtgärder utan motpartens hörande, jfr 15 kap. 5 § 3 st. RB.

 

2.3 Säkerhetsåtgärder beträffande egendom utomlands m. m.
Ett i svensk rätt föga bearbetat spörsmål är huruvida säkerhetsåtgärder kan beviljas i fall som kräver verkställighet utomlands, dvs. där åtgärden avser egendom i en främmande stat eller ett påbud om eller förbud mot en viss handling eller verksamhet utanför Sveriges gränser. I den mån frågan har berörts i litteraturen, synes den genomgående ha besvarats

 

7 SOU 1987:18 s. 237.

 

390 Lennart Pålsson SvJT 1996 nekande.8 Säkerhetsåtgärder skulle alltså vara underkastade en självpåtagen begränsning till svenskt territorium.
    Då någon motivering för denna ståndpunkt inte brukar ges, kan man bara spekulera om skälen för den. Tänkbart är att det från praktisk synpunkt anses föga meningsfullt att besluta om säkerhetsåtgärder som behöver verkställas utomlands, eftersom sådan verkställighet ändå inte kan påräknas. Det är förvisso riktigt att det tidigare har rått ett tämligen kompakt motstånd mot internationell verkställighet av beslut om säkerhetsåtgärder. Det motståndet har emellertid luckrats upp genom tillkomsten av Bryssel/Lugano- konventionen, vilken i princip förpliktar konventionsstaterna att verkställa varandras beslut om sådana åtgärder (se avsnitt 3.3). Därmed blir det också viktigt att för svensk rätts del klargöra huruvida man fortfarande vill hålla fast vid att säkerhetsåtgärder enligt 15 kap. RB är territoriellt begränsade (och därigenom uteslutna från de möjligheter till verkställighet utomlands som konventionen erbjuder).
    Ett annat skäl för nämnda ståndpunkt, som inte sällan har förts fram i utländsk litteratur, kan tänkas vara att beslut om säkerhetsåtgärder som rör egendom eller en parts handlande utomlands anses innebära ett av folkrättsliga skäl betänkligt eller otillåtet intrång på den främmande statens suveränitet. Den uppfattningen är dock knappast hållbar. Man måste skilja mellan det materiella beslutet om säkerhetsåtgärder och dess verkställighet — mellan vad som i tyskspråkig doktrin brukar kallas ”Erkenntnisverfahren” och ”Vollstreckungsverfahren”. Själva beslutet kommer inte i strid med några folkrättsliga regler eller grundsatser enbart av den anledningen att det skall verkställas utomlands.9 Däremot kan t. ex. svenska myndigheter naturligtvis inte gå in med direkta verkställighetsåtgärder på en främmande stats territorium. Men om myndigheterna i den främmande staten, på grund av konventionsmässiga förpliktelser eller med stöd av sin nationella rätt, är beredda att medverka till verkställigheten, är det svårt att förstå varför man från svensk sida skulle lägga hinder i vägen genom att laborera med en ”självbegränsning” av beslutet till åtgärder som kan verkställas i Sverige.
    Veterligen har det aldrig hävdats att en svensk dom i själva saken skulle vara underkastad någon motsvarande begränsning. Om en sådan dom förvägras verkställighet utomlands, beror det på den utländska lagen, inte på att svensk rätt skulle begränsa domens territoriella räckvidd. Anledning saknas att se annorlunda på svenska beslut om säkerhetsåtgärder.

 

8 Se t. ex. Arbitration in Sweden, published by the Stockholm Chamber of Commerce (2nd ed. Sthlm 1984), s. 100; Kanter/Tillqvist/Åslund, Sweden: Campbell (ed.), Attacking Foreign Assets (London etc. 1992) s. 423, 429. 9 Under vissa omständigheter kan sådana komplikationer dock uppkomma. Jfr Collins s. 99– 117.

 

SvJT 1996 Säkerhetsåtgärder i internationella tvister 391 Det sagda är särskilt påtagligt vid beslut om kvarstad till säkerhet för en fordran (15 kap. 1 § RB), vilket torde vara den vanligaste och viktigaste typen av säkerhetsåtgärder i svensk rätt. I ett sådant beslut skall det ju normalt inte specificeras vilken egendom som skall tas i anspråk; det är en fråga som får bedömas på verkställighetsstadiet. Beslutet bör därför anses ha obegränsad territoriell räckvidd på samma sätt som en motsvarande dom i huvudsaken och alltså kunna läggas till grund också för verkställighet utomlands, om den främmande statens myndigheter är beredda att bistå härmed. Detsamma bör då i princip gälla kvarstadsbeslut i mål om bättre rätt till viss egendom (15 kap. 2 § RB) liksom andra slag av säkerhetsåtgärder enligt 15 kap. RB.
    Att märka i sammanhanget är också att svensk domstol, enligt de regler vartill hänvisas i 15 kap. 5 § 1 st. RB, i många fall kan vara behörig att besluta om säkerhetsåtgärder utan att svaranden har egendom här i landet eller att åtgärden eljest kan verkställas här. Så kan vara fallet t. ex. om behörigheten grundas på ett avtal eller någon annan förbindelse som har ingåtts i Sverige (jfr 10 kap. 4 § RB) eller på att parterna har prorogerat till svensk domstol (jfr 10 kap. 16 § RB). Dessa regler skulle bli näst intill meningslösa om en säkerhetsåtgärd ändå inte kunde beviljas annat än med territoriellt begränsad verkan.
    Min uppfattning är således dels att ett beslut enligt 15 kap. 1 § RB inte bör anses innehålla någon tyst begränsning till egendom i Sverige, dels att svensk domstol — förutsatt att den är behörig enligt vanliga kriterier — i princip är oförhindrad att förordna om kvarstad på egendom som finns utomlands eller om andra säkerhetsåtgärder som kräver verkställighet utomlands. En helt annan sak är att det i allmänhet torde vara mest praktiskt för sökanden att anlita svensk domstol när motparten har egendom i Sverige eller åtgärden eljest kan verkställas här.
    Det bör tilläggas att säkerhetsåtgärder som gör anspråk på extraterritoriell verkan förekommer i många utländska rättsordningar.10 Ett bekant exempel är engelsk rätts ”Mareva injunctions”, som ungefärligen motsvarar skingringsförbud enligt tidigare svensk rätt och som numera kan meddelas ”worldwide”. Från EG-domstolens (GD:s) praxis kan antecknas flera fall där GD haft att bedöma franska och italienska domstolars beslut om säkerhetsåtgärder beträffande egendom i Tyskland.11 Också svenska domstolar har nyligen haft att ta ställning till ett italienskt beslut om kvarstad på egendom här i landet.12 Exemplen kunde mångfaldigas.

 

 

10 Se Collins s. 80–92. 11 143/78 De Cavel v. De Cavel [1979] ECR 1055; 125/79 Denilauer v. Couchet Frères [1980] ECR 1553; 258/83 Brennero v. Wendel [1984] ECR 3971. 12 I fallet Preziosi, NJA 1995 s. 6 och 495, se nedan avsnitt 3.3.3.

 

392 Lennart Pålsson SvJT 1996 2.4 Säkerhetsåtgärder i Sverige i samband med prövning av tvisten utomlands
En rättegång som pågår utomlands utgör inte hinder för prövning av ett yrkande om kvarstad eller andra säkerhetsåtgärder vid svensk domstol. En uttrycklig bestämmelse med den innebörden finns i 18 § 1 st. 2 p. ÖEVL.13 Detsamma får antas gälla även enligt oskriven autonom rätt, ty en svensk säkerhetsåtgärd konkurrerar inte med den utländska rättegången i huvudsaken utan utgör snarare ett komplement till eller stöd för densamma. Det stödet kan vara nog så viktigt om sökandens motpart har egendom i Sverige, särskilt som ett beslut om säkerhetsåtgärder meddelat i den utländska rättegången inte kan verkställas här. Motsvarande kan sägas för det fall att tvisten prövas i ett utländskt skiljeförfarande.
    En förutsättning för bifall till ett yrkande om säkerhetsåtgärder i nämnda situation är enligt HD:s beslut i fallet Sandberg, NJA 1983 s. 814, att avgörandet i den utländska rättegången får verkställas här. Det är ett välgrundat krav. Ty om den utländska domen inte kan leda till verkställighet här i landet, saknas anledning att bevilja säkerhetsåtgärder avsedda att trygga sådan verkställighet.
    Under nämnda förutsättning kan en säkerhetsåtgärd erhållas såväl före som under den utländska rättegången. Hinder föreligger ej heller, enligt vad som vidare framgår av fallet Sandberg, mot att säkerhetsåtgärder beviljas efter det att dom har meddelats i den utländska rättegången men innan den kan verkställas här. Med det sistnämnda avses att domen ännu inte har prövats i ett svenskt exekvaturförfarande.
    För beståndet av en säkerhetsåtgärd som har beviljats innan rättegången inletts krävs enligt 15 kap. 7 § RB att talan i saken väcks inom en månad från beslutet. Med talans väckande vid svensk domstol jämställs härvid att talan väcks vid en utländsk domstol, om rättegången där kan leda till en i Sverige gällande (verkställbar) dom. Uttryckliga bestämmelser härom finns i 14 § NEVL och 18 § 1 st. ÖEVL, men detsamma gäller även utan lagstöd, se fallet Sandberg. I sammanhanget kan anmärkas att fristtiden en månad, vilken uppenbarligen är utmätt med hänsyn till svenska förhållanden, synes väl kort när talan skall väckas i utlandet. Att göra en bedömning av utsikterna till framgång i en utländsk rättegång, att vidtala och instruera en advokat i det främmande landet samt att föra förberedande skriftväxling med denne torde normalt kräva längre tid än en månad.14 Vidare finns i 18 § 2 st. ÖEVL en bestämmelse för fall där ett (svenskt) beslut om säkerhetsåtgärd har meddelats medan rättegång

 

13 Jfr prop. 1982/83:117 s. 27. Se också i anslutning till NEVL prop. 1976/77:128 s. 67. 14 Jfr Geimer/Schütze s. 272, som tysk rätts del och såvitt angår processer i andra EU-stater föreslår en frist om 2 till 4 månader.

 

SvJT 1996 Säkerhetsåtgärder i internationella tvister 393 pågick i Österrike eller efter det att rättegången har lett till dom men innan domen vunnit laga kraft. Ett sådant beslut förfaller en månad efter det att den österrikiska domen har vunnit laga kraft, om inte verkställighet av domen har sökts här dessförinnan.15 Denna bestämmelse är en naturlig pendang till 15 kap. 7 § RB men torde inte kunna åberopas utanför sitt omedelbara tillämpningsområde. När det gäller andra domar än österrikiska, synes man i stället få tillämpa de allmänna reglerna om hävande av säkerhetsåtgärder i 15 kap. 8 och 9 §§ RB.
    Slutligen innehåller 18 § 2 st. ÖEVL en speciell bestämmelse för fall där något förordnande om säkerhetsåtgärd inte föreligger när ansökan om verkställighet av en österrikisk dom görs i Svea hovrätt. Då får hovrätten på yrkande besluta om sådan åtgärd i avvaktan på prövningen av ansökningen. Sökanden behöver alltså inte vända sig till den tingsrätt som är behörig enligt 15 kap. 5 § 1 st. RB. Inte heller denna ordning kan — oavsett dess uppenbara praktiska fördelar — anlitas i fråga om andra domar än österrikiska. Det framgår av fallet Sandberg, där HD fann nyssnämnda forumregler vara tillämpliga på en begäran om kvarstad i samband med en i Svea hovrätt gjord ansökan om verkställighet av en schweizisk dom.
    Att säkerhetsåtgärder kan beviljas av svensk domstol i samband med att tvisten prövas i en utländsk rättegång har begränsad praktisk betydelse utanför Luganokonventionens tillämpningsområde. Anledningen är att det av HD uppställda villkoret att den utländska domen får verkställas här mera sällan är uppfyllt. Generella regler om verkställighet av utländska domar i förmögenhetsrättsliga ämnen finns bara i NEVL, såvitt angår nordiska domar och i ÖEVL i fråga om österrikiska domar.16 Och som tidigare påpekats har dessa regler numera till största delen ersatts eller kommer att ersättas av Luganolagen.17 Kvar blir sedan bara en del bestämmelser i speciallagstiftning, vilka är begränsade till domar i särskilda typer av mål, exempelvis domar angående ersättning för atomskada, se 38 § atomansvarighetslagen (1968:45).
    Emellertid kan man fråga sig om det i fallet Sandberg formulerade villkoret att den utländska domen ”får verkställas” inte är alltför snävt. En situation som förtjänar särskilt beaktande är att parterna i ett förmögenhetsrättsligt avtal har tagit in en prorogationsklausul av innebörd att en utländsk domstol skall vara ensam behörig att avgöra

 

15 Jfr prop. 1982/83:117 s. 28. 16 Härtill kommer den på domskonventionen med Schweiz (SÖ 1936:10) grundade lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz. Dess betydelse är dock numera begränsad till domar på områden som faller utanför Luganokonventionen. 17 NEVL innehåller dock en del bestämmelser som ämnes- eller innehållsmässigt sträcker sig längre än Luganokonventionen och kommer såtillvida att förbli gällande.

 

394 Lennart Pålsson SvJT 1996 tvister i anledning av avtalet. Av HD:s avgörande i fallet Vakis, NJA 1973 s. 628, framgår att den av den utländska domstolen meddelade domen då som regel skall erkännas i Sverige även utan stöd av lag. Erkännandet sker på så sätt att att den utländska domen utan omprövning i sak läggs till grund för en ny svensk dom som är identisk med den utländska. Eventuell verkställighet grundar sig sedan på den svenska domen; det är således inte den utländska domen som ”får verkställas” eller kan förklaras verkställbar i Sverige. Strikt efter ordalydelsen skulle det i fallet Sandberg uppställda villkoret för beslut om säkerhetsåtgärder alltså inte vara uppfyllt. I sak lär det emellertid inte finnas anledning att göra skillnad mellan det här berörda fallet och dem där verkställighet kan ske på grundval av den utländska domen. Den summariska prövning av den utländska domen som skall företas av behörig tingsrätt i fall av typen Vakis sammanfaller i allt väsentligt med den som Svea hovrätt har att göra t. ex. vid ansökningar om verkställighet enligt ÖEVL. Efter min mening bör svensk domstol därför kunna förordna om säkerhetsåtgärder också när parterna har prorogerat till utländsk domstol, förutsatt att prorogationsavtalet inte utesluter denna möjlighet (jfr ovan avsnitt 2.1).
    Vad som hittills har sagts om säkerhetsåtgärder i samband med rättegång utomlands synes böra tillämpas på motsvarande sätt när tvisten skall prövas, är under prövning eller har prövats i ett utländskt skiljeförfarande. Svensk domstol bör alltså kunna bevilja säkerhetsåtgärder före, under eller efter det utländska förfarandet, förutsatt att den blivande eller meddelade skiljedomen väntas bli verkställbar här i landet.18 Då de svenska reglerna om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar (i 6–9 §§ lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar) bär en liberal prägel och även tolkas liberalt i praxis, kommer denna förutsättning — till skillnad från vad som gäller utländska domstolsavgöranden — i det stora flertalet fall att vara uppfylld.
    Rätt forum för ett yrkande om säkerhetsåtgärd är i här berörda fall den domstol som skulle ha varit behörig om något prorogations- respektive skiljeavtal inte hade funnits, se ovan avsnitt 2.1.

 

2.5 Verkställighet av utländska beslut
Utanför Luganokonventionens tillämpningsområde finns det i svensk rätt inga bestämmelser som tillåter verkställighet här i landet av utländska beslut om säkerhetsåtgärder. Däremot kan vissa andra slag av interimistiska beslut som är verkställbara i ursprungsstaten verkställas här enligt bestämmelser i konventionsgrundad lagstiftning. Det gäller särskilt interimistiska beslut om underhåll, se 1 § 1 st. lagen (1962:512)

 

18Jfr Bagner i Swedish and International Arbitration 1985 s. 24, 26 f.; Kanter/Tillqvist/Åslund (ovan not 8) s. 428.

 

SvJT 1996 Säkerhetsåtgärder i internationella tvister 395 om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge, 6 § lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn och 8 § lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet. Även interimistiska beslut angående vårdnaden om barn m. m. kan verkställas här enligt 6 § NEVL eller enligt de bestämmelser i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m. m. och om överflyttning av barn som grundar sig på Europarådskonventionen.

 

3 Rättsläget enligt Bryssel/Luganokonventionen
3.1 Behörighetsreglerna
3.1.1 Relevanta bestämmelser
En domstol som enligt reglerna i art. 2–18 i konventionen är behörig att pröva själva tvisten är också behörig att besluta om interimistiska åtgärder. Detta är utgångspunkten, som det råder enighet om och som inte på något sätt rubbas av vad som sägs i det följande.
    En kompletterande roll spelas av art. 24, som ger sökanden ytterligare en valmöjlighet. Bestämmelsen lyder:

”Interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, som kan vidtas enligt lagen i en konventionsstat, får begäras hos domstolarna i den staten, även om domstol i en annan konventionsstat är behörig att pröva målet i sak enligt denna konvention.”

Art. 24 liksom konventionen i dess helhet viker för tillämpliga bestämmelser i specialkonventioner som har tillträtts av en eller flera konventionsstater (art. 57). En del sådana konventioner innehåller bestämmelser av betydelse för säkerhetsåtgärder. Hit hör främst 1926 års Brysselkonvention rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om statsfartygs fri- och rättigheter jämte 1934 års tilläggsprotokoll19 och 1933 års Romkonvention rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om kvarstad å luftfartyg20 samt 1952 års internationella konvention om kvarstad och liknande säkerhetsåtgärder på havsgående fartyg (arrestkonventionen).21

3.1.2 Allmänt om art. 24
Bestämmelsen innefattar ett undantag från konventionens system för bestämmande av behörig domstol. Dess syfte är att stärka borgenärens rättsskydd. Borgenären skall kunna vända sig till ”närmaste” domstol med en begäran om interimistiska åtgärder, även om den domstolen inte

 

19 SÖ 1938:23 och 24, jfr lagen (1938:470) med vissa bestämmelser om främmande statsfartyg m. m. 20 SÖ 1939:14, jfr lagen (1939:6) om frihet från kvarstad för vissa luftfartyg. 21 SÖ 1993:50, jfr 4 kap. sjölagen (1994:1009).

 

396 Lennart Pålsson SvJT 1996 är behörig att pröva själva tvisten. Denna möjlighet kan ha stor betydelse för sökanden, särskilt om motparten har egendom i den stat där ansökan görs (men kanske inte i den stat där huvudsaken skall avgöras). Domstolarna i det land där egendomen finns och det interimistiska beslutet skall verkställas har normalt bättre förutsättningar än andra länders domstolar att kunna agera snabbt och effektivt samt att i övrigt bedöma de frågor ansökningen ger upphov till. Som GD har uttryckt sig i fallet Denilauer:22

”The courts of the place or, in any event, of the Contracting State, where the assets subject to the measures sought are located, are those best able to assess the circumstances which may lead to the grant or refusal of the measures sought or to the laying down of procedures and conditions which the plaintiff must observe in order to guarantee the provisional and protective character of the measures ordered. The Convention has taken account of these requirements by providing in Article 24 that application may be made to the courts of a Contracting State for such provisional, including protective, measures as may be available under the law of that State, even if, under the Convention, the courts of another Contracting State have jurisdiction as to the substance of the matter.”

Bestämmelsen har emellertid också sina skuggsidor. Den innehåller sålunda — åtminstone enligt rådande, om än inte obestridda, uppfattning (nedan avsnitt 3.1.4) — inte någon självständig reglering av de frågor som kan uppkomma vid begäran om interimistiska åtgärder utan överlåter alla sådana spörsmål åt varje konventionsstats nationella rätt. I denna brist på enhetlig reglering ligger en svaghet; ty beslut om interimistiska åtgärder har ett nära samband med de frågor om domstols behörighet och om verkställighet av domar som regleras i konventionen och kan inte gärna behandlas isolerade från dessa regler. Bestämmelsen medför också risker för missbruk av (gentemot borgenären) alltför ”generösa” nationella behörighetsregler. Hur stora dessa risker är beror dels på hur begreppet interimistiska åtgärder avgränsas, dels på vilka gränser som tolkningsvis kan sättas för den i art. 24 sanktionerade tillämpningen av nationell rätt och/eller på de nationella domstolarnas utnyttjande av den frihet bestämmelsen ger dem.

 

3.1.3 Begreppet ”interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder”
Detta begrepp är inte närmare specificerat i konventionstexten. Ej heller innehåller rapporterna över konventionen något av intresse för belysning av frågan. I konventionsstaternas nationella rätt omfattar begreppet en tämligen brokig samling av åtgärder.23 Emellertid skall begreppet tolkas

 

22 125/79 Denilauer v. Couchet Frères [1980] ECR 1553, punkt 16. 23 Se t. ex. Heiss s. 51–102; Meier s. 162–166; Merkt s. 22–52; O’Malley/Layton nr 58–60 i ettvart av kapitlen 48–58; Rose (ed.), Pre-emptive Remedies in Europe (London 1992).

 

SvJT 1996 Säkerhetsåtgärder i internationella tvister 397 konventionsautonomt. Begreppsbildningen i den ena eller andra statens nationella rätt är därför inte avgörande.
    I fallet Reichert II har GD uttalat att med begreppet förstås ”measures which, in matters within the scope of the Convention, are intended to preserve a factual or legal situation so as to safeguard rights the recognition of which is sought elsewhere from the court having jurisdiction as to the substance of the matter”.24 In casu drog GD härav slutsatsen att en enligt fransk lag (Code civil art. 1167) förd actio pauliana inte omfattas av art. 24. Ty en sådan talan syftar till att ändra rättsläget på så sätt att en av gäldenären med oredligt åsidosättande av borgenärens rättigheter vidtagen förmögenhetsdisposition (här: en gåva till en tredje man) förklaras sakna verkan mot borgenären.
    Som bestämmelsens kärnområde kan man därför beteckna säkerhetsåtgärder i snävare bemärkelse, dvs. åtgärder som syftar till att bevara status quo och därigenom trygga verkställigheten av den blivande domen i målet. För svensk rätts del sägs det i propositionen till Luganolagen att art. 24 omfattar säkerhetsåtgärder enligt 15 kap. RB, ”alltså . . . kvarstad, återställande av rubbad besittning och olika andra åtgärder för att säkerställa sökandens rätt”.25 Det är möjligt men inte säkert att detta är en korrekt beskrivning av rättsläget. Att kvarstad enligt 15 kap. 1 eller 2 § RB liksom en del åtgärder enligt 15 kap. 3 § RB går in under art. 24 står visserligen utom tvivel. Lika klart är det emellertid inte att bestämmelsen omfattar allt som rubriceras som säkerhetsåtgärder i 15 kap. RB, jfr nedan.
    I konventionsstaternas nationella rätt förekommer många slag av interimistiska beslut som inte, eller i vart fall inte i främsta rummet, har till syfte att bevara status quo utan som snarare är inriktade på en provisorisk reglering av parternas mellanhavanden (”Regelungsverfügungen”, ”Befriedigungsverfügungen”). Denna reglering innebär att sökanden genast kan komma i åtnjutande av sin rätt och tenderar i praktiken ofta att bli definitiv. Särskilt i internationella fall kan den svårligen bringas att återgå, även om käranden till sist förlorar målet.
    Enligt engelsk rätt kan domstolen sålunda på ”pre-trial”-stadiet av förfarandet under vissa omständigheter utfärda en ”order for interim payment”,26 dvs. förplikta gäldenären att betala sin skuld innan saken har slutligt prövats. En stor roll i fransk rätt spelar det s. k. ”référé provision”, som innebär att gäldenären efter en summarisk prövning kan förpliktas att helt eller delvis betala sin skuld i klara fall (”dans les cas où l’existence de l’obligation n’est pas sérieusement contestable”).27 En

 

24 C-261/90 Reichert v. Dresdner Bank [1992] ECR I-2149, punkt 34. 25 Prop. 1991/92:128 s. 198. 26 RSC Order 29, rule 10. Se också rule 11 rörande ”interim payment in respect of damages”. 27 Nouveau Code de procédure civile art. 809, 849 och 873.

 

398 Lennart Pålsson SvJT 1996 delvis liknande funktion i tysk rätt fyller den s. k. ”Leistungsverfügung”,28 som innebär att gäldenären kan förpliktas att omedelbart fullgöra sin förpliktelse, om borgenären har ett trängande behov att få sitt anspråk tillgodosett. Också i svensk rätt förekommer som säkerhetsåtgärder betecknade beslut som i realiteten innebär att sökanden genast kan komma till sin rätt. Flera exempel ryms under 15 kap. 3 § RB.29 Ett annat är återställande av rubbad besittning enligt 15 kap. 4 § RB.
    På flera håll i litteraturen hävdas det — som det vill synas på goda grunder — att beslut av här exemplifierat slag, oavsett deras rubricering i nationell rätt, bör falla utanför art. 24.30 Även om sådana beslut inte vinner rättskraft, påminner de mycket om avgöranden i summariska processer, för vilka art. 24 inte gäller utan bara de vanliga behörighetsreglerna i art. 2–18. Det måste också sägas vara svårt att få in nämnda typer av beslut under den av GD i Reichert II givna definitionen av interimistiska åtgärder, vilken synes begränsa begreppet till åtgärder som innefattar ”frysning” av en bestående faktisk eller rättslig situation.
    Möjligt är dock att GD:s uppmärksamhet i Reichert II har varit inriktad enbart på säkerhetsåtgärder i striktare mening (”protective relief”, ”Sicherungsmassnahmen”). Som framgår av bestämmelsens ordalydelse, är det bara en kategori av interimistiska åtgärder som omfattas. Den övervägande meningen i kontinentaleuropeisk litteratur synes vara att även åtgärder av ovan berört slag hör under art. 24.31 Härvid betonas dock ofta, särskilt i fransk doktrin, att tillämpningen bör vara restriktiv och framför allt begränsas till fall av ”urgence”, dvs. där det föreligger fara i dröjsmål.32 Dessutom hävdas det att art. 24 bör ges en tolkning som begränsar de tillgängliga fora enligt nationell rätt, se nedan avsnitt 3.1.4.
    Också i rättspraxis väger det över till förmån för den uppfattningen att art. 24 omfattar åtgärder av typen ”référé provision”. I flera fall bl. a. från fransk och nederländsk praxis har domstolarna sålunda med stöd av art. 24 i förening med exorbitanta nationella kompetensregler ansett sig behöriga att besluta om sådana åtgärder mot en svarande med hemvist i en annan konventionsstat.33 Det finns dock också ett och annat avgörande som går i annan riktning.34

 

28 Se Heiss s. 58–61. Om det liknande institutet ”kort geding” i nederländsk rätt se Heiss s. 92–96. 29 Jfr Fitger, Rättegångsbalken I (Sthlm 1984 ff) s. 15:10 a; Westberg i SvJT 1990 s. 161 f. 30 Se t. ex. Collins s. 37–39; Heiss s. 44-49 och passim; Huet i Clunet 1989 s. 96–99; O’Malley/Layton s. 654. 31 Se t. ex. Geimer/Schütze s. 266 f; Kropholler s. 256; Meier s. 159. 32 Se t. ex. Gaudemet-Tallon s. 186; Gothot/Holleaux s. 115–118. 33 För franska rättsfall se t. ex. Trib.gr.inst. Nanterre (réf.) 9.10.1978, Revue critique de droit international privé 1979 s. 128, note Mezger, upphävt på annan grund av Cour d’appel de Versailles 27.6.1979, Clunet 1980 s. 894, note Holleaux; Cour d’appel de Colmar 5.3.1982, Digest of case-law relating to the European Communities - D Series I-24 - B 11. För ett fall

 

SvJT 1996 Säkerhetsåtgärder i internationella tvister 399 Här bör också något sägas om interimistiska beslut i familjerättsliga mål. Flertalet av dem faller utanför konventionens sakliga tilllämpningsområde (art. 1.II.1). Det gäller dock inte interimistiska beslut om underhåll, vilka således hör under konventionen. I propositionen till den svenska Luganolagen finns det visserligen ett uttalande som tycks innebära att art. 24 inte omfattar sådana beslut.35 För denna uppfattning finns det dock inte något fog. Av GD:s avgörande i De Cavel II36 framgår entydigt att interimistiska beslut om underhåll går in under bestämmelsen.
    Slutligen omfattar art. 24 förmodligen också vissa förfaranden för bevisupptagning och bevissäkring (”mesures d’instruction”),37 vilka i svensk rätt inte räknas till kategorin interimistiska åtgärder. Exempel härpå finns i nationell rättspraxis (angående Brysselkonventionen) bl. a. från Belgien, Frankrike och Nederländerna.38 I svensk rätt synes utrymmet för en sådan tillämpning vara begränsat, bl. a. därför att åtgärder av detta slag, t. ex. editionsförelägganden, i allmänhet inte kan vidtas förrän talan i huvudsaken har väckts vid svensk domstol och sålunda inte kan förekomma fristående från rättegången. I övrigt bör påpekas att bevisupptagning på begäran av utländsk domstol regleras av andra konventioner, främst 1970 års Haagkonvention om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil och kommersiell natur,39 åt vilken Bryssel/Luganokonventionen ger företräde (art. 57).

 

3.1.4 Innebörden av art. 24 för behörighetsfrågan
Det finns två olika konceptioner av art. 24. Enligt den ena är bestämmelsen en självständig behörighetsregel som ger varje konventionsstats domstolar rätt att, oberoende av nationella regler, besluta om interimistiska åtgärder i den angivna situationen. Den uppfattningen har förts fram på sina håll i litteraturen40 och har även ett visst stöd i nationell rättspraxis.41 I ett engelskt rättsfall har det t. o. m. sagts att ”the Convention requires each contracting state to make available, in aid of the court of another contracting state, such provisional and protective

 

från Nederländerna se President District Court of Almelo 2.9.1977, Netherlands International Law Review 1981 s. 80, note Verheul. 34 Cour d’appel de Paris 17.11.1987, Clunet 1989 s. 96, note Huet, där jurisdiktionsutövning avböjdes med motiveringen att domstolarna i svarandens hemvistland var ”bättre placerade” för att ta beslutet. Jfr också Cour d’appel d’Aix-en-Provence 4.5.1981, Revue critique de droit international privé 1983 s. 110, note Couchez. 35 Prop. 1991/92:128 s. 197 f. 36 120/79 De Cavel v. De Cavel [1980] ECR 731. Se vidare nedan avsnitt 3.1.5. 37 Se från GD:s rättspraxis fallet 25/81 C.H.W. v. G.J.H. [1982] ECR 1189, där en sådan fråga ställdes av en nederländsk domstol men inte blev besvarad, eftersom själva saken befanns ligga utanför konventionens tillämpningsområde. Jfr Kaye s. 1138–1140, 1177–1180. 38 Se t. ex. Collins s. 37; Merkt s. 58, 180–185. Jfr om tysk rätt Heiss s. 51 f, 55–57. 39 SÖ 1975:34, jfr 1980:28; lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol. 40 Främst av Kaye s. 1146–1148. 41 Jfr det svenska fallet NJA 1994 C 48 (föredraganden i HD).

 

400 Lennart Pålsson SvJT 1996 measures as its own domestic law would afford if its courts were trying the substantive action”.42 Denna slutsats har i litteraturen karakteriserats som ”almost certainly wrong as a matter of law”.43 Också efter min mening är den alltför vittgående. Den skulle leda till att domstolarna i varje konventionsstat skulle ha rätt eller t. o. m. skyldighet att besluta om interimistiska åtgärder enligt sin nationella rätt, även om saken inte har någon som helst anknytning till den stat där åtgärden begärs. En så irrationell tolkning är ingalunda påkallad av bestämmelsens ordalydelse och skulle stå i flagrant strid med dess syfte.
    Den andra och till synes långt mera plausibla konceptionen är att art. 24 överlåter åt varje konventionsstat att med hjälp av sina nationella behörighetsregler avgöra i vilka fall dess domstolar skall kunna besluta om interimistiska åtgärder. Betydelsen av bestämmelsen är då att de nationella behörighetsregler som gäller utanför konventionens tillämpningsområde får anlitas även inom konventionens ram. Det är den helt dominerande uppfattningen i litteraturen liksom i nationell rättspraxis.44 Såvitt angår säkerhetsåtgärder, innebär detta för svensk rätts del att behörigheten får bestämmas med ledning av 15 kap. 5 § 1 st. RB. Till synes uppkommer då det problemet att denna bestämmelse, för det här aktuella fallet att rättegång ej är anhängig (vid svensk domstol), hänvisar till vad som är föreskrivet om tvistemål. Och tvistemålsforum är ju, i den situation som förutsätts i art. 24, den utländska domstol som är behörig enligt konventionen. Något svenskt forum som skulle kunna besluta om säkerhetsåtgärder skulle således inte stå till buds. Det står emellertid utan vidare utläggningar klart att detta är en orimlig slutsats. Den kan undvikas genom att 15 kap. 5 § 1 st. RB — som säkerligen är avfattad utan tanke på internationella förvecklingar, i synnerhet dem som föranleds av Bryssel/Luganokonventionen — tolkas på annat sätt än strikt efter ordalydelsen. Bestämmelsen bör anses hänvisa till ett fiktivt svenskt tvistemålsforum, nämligen den eller de domstolar som, bortsett från konventionen, skulle vara behöriga enligt 10 kap. RB eller andra forumregler i svensk rätt.45 Av särskild betydelse i sammanhanget är naturligt nog reglerna om förmögenhetsforum i 10 kap. 3 § RB.
    Vad angår interimistiska beslut i äktenskapsmål angående underhåll mellan makar och till barn gäller den förut nämnda bestämmelsen i 3 kap. 12 § IÄL.

42 Republic of Haiti v. Duvalier [1990] 1 QB 202, 212 (CA). Jfr X v. Y [1990] 1 QB 220, 228. 43 Collins s. 37. 44 Se t. ex. Gaudemet-Tallon s. 188; Geimer/Schütze s. 264, 266; Gothot/Holleaux s. 114 f; Kropholler s. 254, 257; Meier s. 167; O’Malley/Layton s. 649 f; Philip s. 104. 45 Se om motsvarande spörsmål i tysk rätt Stickler, Das Zusammenwirken von Art. 24 EuGVÜ und §§ 916 ff. ZPO (Berlin 1992) s. 30–47.

 

SvJT 1996 Säkerhetsåtgärder i internationella tvister 401 Till sist måste man dock fråga sig om art. 24 lämnar, eller bör anses lämna, fältet helt fritt för tillämpning av nationella behörighetsregler, inklusive alla sådana regler av exorbitant natur. Bör exempelvis en fransk domstol, utan annat stöd för sin behörighet än att sökanden är fransk medborgare (Code civil art. 14), kunna förordna om säkerhetsåtgärder beträffande en i Sverige domicilierad motparts tillgodohavanden hos svenska banker, ett beslut som sedan kan verkställas i Sverige? Bör omvänt en svensk domstol, enbart på den grunden att avtalet mellan parterna har ingåtts här i landet (jfr 10 kap. 4 § RB), anses behörig att besluta om kvarstad på egendom i Frankrike tillhörig en svarande som har hemvist där, ett beslut som sedan blir verkställbart i Frankrike? Även om denna ordning inte ter sig särskilt tillfredsställande och stämmer föga väl överens med konventionens allmänna principer, får den nog accepteras så länge beslutet rör säkerhetsåtgärder i egentlig mening. Däremot möter det starka betänkligheter att låta detsamma gälla för sådana åtgärder som, även om de är rubricerade som interimistiska, i realiteten innebär en form av beslut om förtida verkställighet och som i praktiken är ägnade att slutligt avgöra tvisten. Det finns i dessa fall en påtaglig risk för att tillämpningen av vissa nationella behörighetsregler kan komma att motverka eller underminera konventionens system för behörighetsfördelning i själva saken.
    Den risken undgås i den mån åtgärder av nämnda slag anses falla utanför begreppet ”interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder” i art. 24. Som tidigare påpekats, har denna mening goda skäl för sig.
    Bland dem som däremot anser att art. 24 inte är underkastad någon sådan begränsning är det en vanlig åsikt att tillämpningen av bestämmelsen tolkningsvis måste begränsas på andra sätt. Härvid har det föreslagits dels att art. 24 bör kunna åberopas endast när det föreligger fara i dröjsmål och den sökta åtgärden snabbast kan beslutas och verkställas i det land där ansökan görs, dels att vissa nationella behörighetsgrunder (t. ex. kärandens medborgarskap eller hemvist) bör uteslutas vid tillämpningen av bestämmelsen.46 I praktiken synes dessa förslag innebära att art. 24 begränsas väsentligen till fall där sökandens motpart har egendom i forumlandet eller verkställigheten av andra skäl kan ske där. I övriga fall blir sökanden hänvisad att vända sig till den domstol som är behörig i huvudsaken.
    Dessa förslag saknar stöd i ordalydelsen av art. 24. Däremot ligger de väl i linje med bestämmelsens ändamål och kan också motiveras utifrån synpunkten att art. 24 innefattar ett undantag från konventionens vanliga behörighetsregler och därför bör tolkas restriktivt. I det förut citerade

 

46 För olika varianter av denna uppfattning se Gaudemet-Tallon s. 187-190; Geimer/Schütze s. 266 f.; Gothot/Holleaux s. 115–117; Kropholler s. 258 f.; Merkt s. 112–118.

 

402 Lennart Pålsson SvJT 1996 fallet Denilauer47 tycks GD ha förutsatt att en ansökan om säkerhetsåtgärder normalt bör göras i ett land vars domstolar på grund av sin ”närhet” till den sökta åtgärden är bäst skickade att pröva frågan. Härvid lade GD särskild vikt vid att den egendom åtgärden avser finns i forumlandet. Om egendomen inte finns i det landet och sökandens motpart ej heller har någon nämnvärd anknytning dit, kan domstolen inte gärna sägas ”sitta väl till” eller vara bättre i stånd än andra domstolar att bedöma ansökningen. Snarare kan det antas att domstolen är ett typiskt kärandeforum, en företeelse som konventionen i allmänhet är negativt inställd till.
    Det är dock inte givet att lösningen på problemet skall sökas i en restriktiv tolkning av art. 24. Man kan också tänka sig att GD i Denilauer har utgått från att nationella domstolar inte fullt ut utnyttjar den frihet art. 24 ger dem utan iakttar en viss ”self-restraint” vid tolkningen och tillämpningen av sina egna behörighetsregler.48 I avsaknad av mera preciserade tolkningsbesked från GD måste man till sist konstatera att rättsläget lider av en något besvärande osäkerhet.

 

3.1.5 Bestämmelsens sakliga tillämpningsområde
Art. 24 har samma sakliga tillämpningsområde som konventionen i övrigt. Den gäller således på privaträttens område med de undantag som anges i art. 1. II. Det följer redan av bestämmelsens ordalydelse, som förutsätter att domstol i en annan konventionsstat är behörig att pröva målet i sak enligt denna konvention. Den förutsättningen kan vara uppfylld bara om målet enligt art. 1 hör under konventionen.
    Det här sagda bekräftas av GD:s rättspraxis. Fallet De Cavel I49 gällde verkställighet i Tyskland av ett av fransk domstol i ett skilsmässomål på yrkande av mannen meddelat beslut om kvarstad på viss egendom tillhörig hustrun. GD uttalade bl. a. att förmögenhetsförhållanden mellan makar som en direkt följd av äktenskapet eller dess upplösning är uteslutna från konventionens tillämpningsområde (art. 1. II. 1) samt att det gäller såväl interimistiska som slutliga beslut beträffande egendomen. Det avgörande är inte vilket slag av säkerhetsåtgärder som yrkas utan karaktären av det anspråk åtgärden avser att skydda. Konventionen är följaktligen inte tillämplig när säkerhetsåtgärden begärs eller har beviljats till skydd för ett krav som inte omfattas av konventionen.
    Helt i linje med denna dom ligger ett avgörande i ett senare mål mellan samma parter, De Cavel II.50 Där fann GD att ett interimistiskt

 

47 125/79 Denilauer v. Couchet Frères [1980] ECR 1553. 48 Jfr Philip s. 105. 49 143/78 De Cavel v. De Cavel [1979] ECR 1055. Se också fallet 25/81 C.H.W. v. G.J.H. [1982] ECR 1189. 50 120/79 De Cavel v. De Cavel [1980] ECR 731.

 

SvJT 1996 Säkerhetsåtgärder i internationella tvister 403 beslut om underhållsbidrag för den tid skilsmässoprocessen varade föll in under konventionen. Ty underhållsskyldighet omfattas av konventionen, och det gäller även interimistiska beslut. Att frågan kommer upp som ”bifråga” i ett äktenskapsmål som ligger utanför konventionen saknar betydelse.
    Huruvida ett interimistiskt beslut faller inom eller utanför konventionens sakliga tillämpningsområde synes inte ha någon betydelse för domstolarnas direkta behörighet. Ty då art. 24 hänvisar till nationell rätt, kommer samma regler bl. a. om behörigheten att gälla som i fall utanför konventionens tillämpningsområde. Däremot är spörsmålet av stor betydelse om beslutet behöver verkställas i en annan konventionsstat, eftersom endast beslut som hör under konventionen omfattas av dess privilegierade regim för verkställighet av utländska avgöranden.51

 

3.1.6 Betydelsen av svarandens hemvist
Som framgår av art. 4, är flertalet av konventionens behörighetsregler för sin tillämplighet beroende av att svaranden har hemvist i en konventionsstat. Samma förutsättning antas vanligen gälla beträffande art. 24.52 Denna uppfattning har också kommit till uttryck i ett svenskt rättsfall, NJA 1994 C 48. Där begärde sökandena en säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. 3 § RB. Motparten hade hemvist i Danmark, som ännu inte tillträtt Luganokonventionen. På grund härav fann HD konventionen sakna tillämplighet i behörighetsfrågan.
    Denna tolkning är inte oomstridd. Åtminstone i England har det hävdats att art. 24 bör anses gälla även om svaranden inte har hemvist i någon konventionsstat.53 Skäl för denna ståndpunkt saknas inte. Det finns dock inte anledning att här gå närmare in på frågan. Resultatet synes nämligen bli detsamma, oavsett om den ena eller den andra tolkningen läggs till grund för bedömningen. Ty art. 24 hänvisar till de behörighetsregler som finns i varje konventionsstats nationella rätt, alltså samma regler som gäller utanför konventionens tillämpningsområde. Och för frågan om verkställighet av ett interimistiskt beslut i en annan konventionsstat är det likgiltigt var svaranden har eller hade sitt hemvist.

 

3.1.7 Behörighet i själva saken för domstol i annan konventionsstat Vad som sägs i art. 24 gäller ”även om domstol i en annan konventionsstat är behörig att pröva målet i sak enligt denna konvention”. Genom den formuleringen utesluts från bestämmelsens tillämpningsområde dels fall där den domstol hos vilken en interimistisk åtgärd begärs enligt konventionen själv är behörig i saken, dels fall där denna

 

51 Jfr om säkerhetsåtgärder i samband med skiljeförfarande Pålsson i SvJT 1994 s. 1, 14. 52 Se t. ex. Geimer/Schütze s. 235 f.; Kropholler s. 254. 53 Se rättsfallet X v. Y [1990] 1 QB 220, 229; Kaye s. 1132, 1144–1146.

 

404 Lennart Pålsson SvJT 1996 behörighet tillkommer annan domstol i samma konventionsstat. Det förra fallet är oproblematiskt, eftersom domstolen då utan vidare också är behörig att besluta om interimistiska åtgärder. I det senare fallet uppkommer bara en fråga om lokal behörighetsfördelning inom forumlandet, vilken får lösas enligt det landets nationella rätt.
    Den situation som avses i art. 24 kan för det första uppkomma om en utländsk domstol, med tillämpning av art. 2–18 i konventionen, är behörig att döma i saken och forumlandets domstolar saknar sådan behörighet. För det andra kan det förhålla sig så att behörig domstol i och för sig finns i forumlandet men att denna domstol på grund av reglerna om litispendens och konnexitet i art. 21–23 har att ge företräde åt en tidigare inledd rättegång i en annan konventionsstat. I båda situationerna kan interimistiska åtgärder begäras enligt art. 24.
    Hur förhåller det sig slutligen om det ännu inte står klart vilken eller vilka domstolar som enligt konventionen är behöriga att pröva tvisten? Det är en alls inte ovanlig situation, särskilt när en säkerhetsåtgärd begärs i ett tidigt skede, kanske innan rättegång har inletts. Efter min mening bör den domstol hos vilken åtgärden begärs också i sådana fall anses behörig, om förutsättningarna enligt dess nationella lag är uppfyllda.54 Ty om domstolen sedermera skulle finna att den enligt konventionen är behörig att pröva huvudsaken, följer det redan härav att den också är behörig att besluta om interimistiska åtgärder. Och skulle domstolen tvärtom komma fram till att den enligt konventionen inte är behörig för huvudsaken (och att behörigheten i stället tillkommer domstol i en annan konventionsstat), kan art. 24 i förening med tillämpliga nationella regler åberopas till stöd för behörigheten att vidta interimistiska åtgärder.

 

3.1.8 Särskilt om säkerhetsåtgärder i samband med exekvaturförfarandet
Vad som hittills har sagts om säkerhetsåtgärder enligt art. 24 tar närmast sikte på fall där yrkandet härom framställs innan den utländska rättegången har inletts eller medan den pågår. Som illustreras av fallet Sandberg (ovan avsnitt 2.4), kan ett behov av säkerhetsåtgärder uppkomma även efter det att den utländska domen har meddelats men innan exekvatur har beviljats i den stat där verkställigheten skall ske. Det behovet är dock rimligtvis begränsat i fall som hör under konventionen, eftersom exekvaturfrågan prövas i ett snabbt förfarande utan motpartens hörande. Härtill kommer att beslut om säkerhetsåtgärder i mån av behov vanligen torde ha meddelats av den utländska domstolen under rättegången eller i samband med domen. Och till skillnad från vad som gäller utanför konventionens tillämpningsområde kan det beslutet regelmässigt verkställas i övriga konventionsstater. Såtillvida behöver

54 Jfr Kaye s. 1133 f., 1163.

 

SvJT 1996 Säkerhetsåtgärder i internationella tvister 405 domstolarna i det land där domen skall verkställas inte anlitas för att själva besluta om säkerhetsåtgärder.
    Om frågan trots allt skulle aktualiseras i verkställighetslandet, lär det inte finnas något principiellt hinder mot att den prövas där. I Sverige har sökanden i så fall, i enlighet med HD:s avgörande i fallet Sandberg, att vända sig till behörig tingsrätt, inte till Svea hovrätt. Ty till skillnad från ÖEVL innehåller Luganolagen inte någon bestämmelse som ger hovrätten behörighet att i samband med exekvaturprövningen besluta om säkerhetsåtgärder.
    När exekvatur på den utländska domen har beviljats (i det första skedet av förfarandet), får enligt art. 39 i konventionen inga andra åtgärder för verkställighet än säkerhetsåtgärder vidtas mot gäldenärens egendom, så länge tiden tiden för överklagande av exekvaturbeslutet inte har löpt ut. Avgörandet medför på andra sidan att säkerhetsåtgärder får vidtas utan vidare prövning. Vilka slags åtgärder som kan komma i fråga beror på verkställighetslandets nationella rätt. Enligt 7 § i den svenska Luganolagen skall Svea hovrätts beslut om bifall till en ansökan om verkställighet anses innefatta ett beslut om kvarstad eller annan åtgärd som avses i 15 kap. RB.55 Något särskilt beslut härom krävs således inte.

 

3.2 Tillämplig lag
Av art. 24 framgår att det beror på varje konventionsstats egen lag vilka interimistiska åtgärder som kan vidtas i olika fall. Även i övrigt skall lex fori komma till användning, bl. a. vad angår förutsättningarna för och verkan av sådana åtgärder. Härom kan i tillämpliga delar hänvisas till vad som förut har sagts om fall som ligger utanför konventionens område, se ovan avsnitten 2.2–2.4.
    Emellertid får reglerna i lex fori mycket större praktisk betydelse och en delvis annan innebörd inom ramen för konventionen. Exempelvis kommer den i svensk rättspraxis uppställda förutsättningen för beviljande av säkerhetsåtgärder i samband med rättegång utomlands, nämligen att den blivande utländska domen får verkställas i Sverige, regelmässigt att vara uppfylld när rättegången skall föras, förs eller har förts i en konventionsstat. Ett annat exempel är att det krav på sannolika skäl för sökandens anspråk som ställs i 15 kap. 1–3 §§ RB i fall enligt art. 24 i konventionen kommer att hänföra sig till utgången i den utländska rättegången. Sannolikhetsbedömningen måste därför göras på grundval av en utländsk lag, inklusive dess internationella privaträtt.
    En sak för sig är vidare att innehållet i de regler i lex fori som kommer till användning måste vara förenligt med EG-rätten. Betydelsen av det förbehållet kan illustreras av fallet Mund & Fester.56 Det rörde en

 

55 Jfr prop. 1991/92:128 s. 147, 210, 228 f. 56 C-398/92 Mund & Fester v. Hatrex [1994] ECR I-467.

 

406 Lennart Pålsson SvJT 1996 bestämmelse i tysk lag, § 917 Zivilprozessordnung, av innebörd att det krav som normalt ställs för beviljande av kvarstad (”dinglicher Arrest”), nämligen att det utan ett sådant beslut kan befaras att verkställigheten av den blivande domen omöjliggörs eller väsentligt försvåras, faller bort när verkställigheten skall ske utomlands; sistnämnda förhållande utgör med andra ord en i och för sig tillräcklig grund för ett beslut om kvarstad. Såvitt angår verkställighet i en annan stat inom gemenskapen, fann GD denna bestämmelse innefatta en sådan diskriminering (visserligen inte öppen men väl dold) på grund av nationalitet som är förbjuden enligt (vad som numera är) art. 6 sammanställd med art. 220 i EG-fördraget och Brysselkonventionen. Då en bestämmelse motsvarande art. 6 i EGfördraget finns i art. 4 i EES-avtalet, får detsamma antas gälla för de EFTA-stater som är parter i EES-avtalet, dvs. Island, Liechtenstein (som dock inte är part i Luganokonventionen) och Norge.
    Även om svensk rätt inte innehåller någon motsvarighet till den nämnda tyska bestämmelsen, kan art. 6 i EG-fördraget få betydelse också här i landet. Exempelvis får en sökande från en annan EU-stat (eller EES-stat) inte behandlas strängare än en svensk sökande vid tillämpningen av det i 15 kap. 6 § RB föreskrivna kravet att sökanden skall ställa säkerhet för skada som kan tillfogas motparten.

 

3.3 Verkställighet
3.3.1 Allmänt
Erkännande och verkställighet av domar regleras i konventionens avdelning III (art. 25–49). Med dom förstås i detta sammanhang varje avgörande som har meddelats av domstol i en konventionsstat (art. 25). Det i äldre domskonventioner vanliga kravet att avgörandet skall vara slutligt eller ha vunnit laga kraft lyser här med sin frånvaro.57 I följd härav kommer den fria rörligheten för domar att omfatta även (domar som ännu inte har vunnit laga kraft och) beslut om interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder. I detta liksom i en rad andra hänseenden bryter konventionen till stor del ny mark.
    Ett beslut om interimistiska åtgärder som faller inom konventionens tillämpningsområde och som är verkställbart i ursprungsstaten kan sålunda verkställas i övriga konventionsstater. Förutsättningarna eller hindren för sådan verkställighet är i princip desamma som för erkännande och verkställighet av domar.58 Särskilt bör påpekas att någon prövning av den utländska domstolens behörighet i allmänhet inte är tillåten. Det gäller även när den utländska domstolen, som i fall enligt art. 24, har grundat sin behörighet på nationell rätt. Ett undantag görs dock för fall där avgörandet strider mot

 

57 Jfr Jenard-rapporten, OJ 1979 C 59 s. 1, 43. 58 Se härom Pålsson 1995 s. 196–209.

 

SvJT 1996 Säkerhetsåtgärder i internationella tvister 407 de behörighetsregler som finns i art. 7–16 (se art. 28. I och 34. II). Speciellt finns det anledning att här uppmärksamma art. 16. 5, som ger domstolarna i verkställighetslandet exklusiv behörighet att pröva frågor som rör verkställighet av domar (inklusive interimistiska beslut). Ett beslut om säkerhetsåtgärder som tillika innehåller verkställighetsföreskrifter skall därför inte verkställas i övriga konventionsstater i sistnämnda del. Just vid säkerhetsåtgärder är gränsen mellan ”Erkenntnisverfahren” och ”Vollstreckungsverfahren” emellertid inte så sällan oskarp och problematisk, jfr nedan avsnitt 3.3.3.
    En speciell förutsättning för verkställighet av beslut om säkerhetsåtgärder, som visserligen är outtalad men som ändå ter sig given, måste vara att beslutet är avsett att ha extraterritoriell verkan. Om beslutet, uttryckligen eller implicit, innehåller en ”självbegränsning” till ursprungsstatens territorium, kan det inte komma i fråga att verkställa det i andra konventionsstater.
    En annan mycket viktig förutsättning har tillagts av GD i fallet Denilauer.59 Enligt det avgörandet omfattar reglerna i konventionens avdelning III inte sådana beslut om interimistiska åtgärder som har meddelats i ett enpartsförfarande (ex parte), dvs. utan motpartens hörande, och som är avsedda att verkställas utan föregående delgivning med motparten. Det krävs således att beslutet har föregåtts av ett förfarande som varit eller — i fall där svaranden har uteblivit — kunnat bli kontradiktoriskt.
    Skälet för denna ståndpunkt är att konventionens bestämmelser, både i avdelning II om domstols behörighet och i avdelning III om erkännande och verkställighet, ger uttryck för att rättsskipningen skall ske i former som säkrar rätten till kontradiktion. Konventionens liberala regler i avdelning III skall ses mot bakgrund av de garantier som tillförsäkras svaranden under målets behandling i ursprungsstaten. Denna förutsättning är inte uppfylld i fråga om beslut om interimistiska åtgärder som har meddelats ex parte, och sådana beslut faller därför enligt GD utanför reglerna i avdelning III.
    I svensk rätt föreskrivs som huvudregel i 15 kap. 5 § 3 st. RB att ett yrkande om säkerhetsåtgärder inte får bifallas utan att motparten har beretts tillfälle att yttra sig. Om det är fara i dröjsmål, får rätten dock omedelbart bevilja åtgärden att gälla till dess annat förordnas. Endast i dessa sistnämnda fall kommer i följd av Denilauer-domen konventionen inte att kunna åberopas till stöd för verkställighet av svenska beslut om säkerhetsåtgärder i andra konventionsstater. Hindret torde för övrigt falla bort, om beslutet bekräftas efter det att motparten har hörts. För den enskilde borgenären är det på grund av Denilauer-domen viktigt att göra vissa strategiska överväganden innan en begäran om

 

59 125/79 Denilauer v. Couchet Frères [1980] ECR 1553.

 

408 Lennart Pålsson SvJT 1996 säkerhetsåtgärder ges in.60 Om det är av avgörande betydelse för borgenären att uppnå en överraskningseffekt, bör han ansöka om ett beslut som meddelas utan motpartens hörande. Och då ett sådant beslut inte kan verkställas i andra konventionsstater, bör ansökan göras direkt i den eller de konventionsstater där beslutet behöver verkställas, regelmässigt en stat där motparten har egendom. Om det däremot för borgenären är viktigast att utverka en inom hela konventionsområdet giltig exekutionstitel, kan han välja det forum som från andra synpunkter ter sig lämpligast för honom men i mån av behov påfordra att motparten hörs innan beslutet meddelas.

 

3.3.2 Exekvaturförfarandet
Innan det utländska beslutet kan verkställas måste det prövas i ett exekvaturförfarande, som i Sverige äger rum vid Svea hovrätt. Konventionens regler om förfarandet är närmast avfattade med tanke på domar men gäller också beslut om interimistiska åtgärder. De skall inte behandlas här.61 En särskild fråga som har tilldragit sig intresse bl. a. i samband med Sveriges tillträde till Luganokonventionen är huruvida den som söker verkställighet av ett utländskt beslut om säkerhetsåtgärder skall behöva ställa säkerhet för den skada som kan åsamkas motparten genom ett beslut att bevilja verkställighet. I propositionen till Luganolagen anför departementschefen, förmodligen med rätta, att konventionen inte uttömmande reglerar denna fråga samt att den godtar nationella bestämmelser med krav på säkerhet, förutsatt att de inte diskriminerar utländska borgenärer (jfr art. 45).62 Enligt svensk rätt får säkerhetsåtgärder normalt inte beviljas utan att sökanden har ställt säkerhet (15 kap. 6 § RB). Det kan därför tyckas naturligt att ställa samma krav för verkställighet av ett utländskt beslut om sådana åtgärder. Emellertid stannade departementschefen på anförda — och efter min mening övertygande — skäl till sist för att inte föreslå några sådana regler för exekvaturförfarandet.63 Det bör i övrigt noteras att den här berörda frågan inte aktualiseras i de fall, förmodligen de flesta, där borgenären har ställt säkerhet i det utländska förfarandet. Den blir av intresse bara när beslutet om säkerhetsåtgärder har meddelats utan att sökanden behövt ställa säkerhet. För svensk rätts del innebär departementschefens ståndpunkt tydligen att säkerhet inte kan krävas ens i dessa fall.

 

3.3.3 Den egentliga verkställigheten

60 Jfr Hausmann i IPRax 1981 s. 79, 82. 61 För en framställning av exekvaturförfarandet se Pålsson 1995 s. 213–227. 62 Prop. 1991/92:128 s. 144. Se också beträffande dansk rätt Lau Hansen s. 6. 63 Anf. prop. s. 145.

 

SvJT 1996 Säkerhetsåtgärder i internationella tvister 409 Med undantag för det tidigare berörda stadgandet i art. 39 innehåller konventionen inte några bestämmelser om den egentliga verkställigheten. Hithörande frågor har överlåtits till reglering på nationell nivå.64 För svensk rätts del finns föreskrifter i 6 § Luganolagen.65 Där sägs det först att det utländska avgörandet, efter bifall till en ansökan om exekvatur, skall verkställas på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom, såvida inte annat följer av art. 39 i konventionen. Under denna bestämmelse faller bl. a. interimistiska beslut om underhållsbidrag. I en andra punkt anges sedan beträffande verkställighet av ett utländskt avgörande som rör säkerhetsåtgärd att i stället UB:s bestämmelser om verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd (dvs. 16 kap. 10–16 §§) skall tillämpas. Vid verkställighet av utländska beslut om säkerhetsåtgärder måste beaktas att den typ av åtgärd som har beslutats ofta skiljer sig på ett eller annat sätt från de åtgärder som kan komma i fråga enligt svensk rätt. Det ter sig då naturligt att snegla på de verkställighetsåtgärder som kan vidtas enligt den främmande statens lag och att i görligaste mån välja samma eller liknande verkställighetsåtgärder här i landet, så att resultatet så långt möjligt blir detsamma som det skulle ha blivit i den främmande staten enligt den statens lag.66 Givetvis kan detta ske bara inom ramen för vad svensk lag tillåter. UB:s regler om verkställighet av säkerhetsåtgärder, särskilt de regler i 16 kap. 12 § som avser andra åtgärder än kvarstad — för vilka problemet torde vara mest aktuellt — ger emellertid ett betydande utrymme för flexibilitet.
    Ett särskilt fall föreligger om den utländska säkerhetsåtgärden är konstruerad på sådant sätt att den också omfattar vad som i svensk rätt är hänförligt till kategorin verkställighetsföreskrifter. Av konventionens art. 16. 5, 28. I och 34. II följer att ett utländskt avgörande som avser verkställigheten av en dom eller ett beslut inte får erkännas eller verkställas i övriga konventionsstater. Men som tidigare påpekats kan det just vid säkerhetsåtgärder vara problematiskt att dra gränsen mellan beslutets ”Erkenntnisteil” och dess ”Vollstreckungsteil”. Och det avgörande för denna gränsdragning är inte uppfattningen i den ena eller andra konventionsstatens nationella rätt utan konventionen själv, främst dess art. 16. 5, autonomt tolkad.
    En god illustration till det här antydda problemet ger det av HD nyligen avgjorda fallet Preziosi, NJA 1995 s. 6 och s. 495. I korthet låg det fallet till på följande sätt:

 

På ansökan av ett italienskt bolag (P) hade en italiensk domstol förordnat om ”sequestro giudiziario” (närmast motsvarande kvarstad i svensk rätt)

64 Se fallet 148/84 Deutsche Genossenschaftsbank v. Brasserie du Pêcheur [1985] ECR 1981, punkt 18. 65 Jfr prop. 1991/92:128 s. 146 f., 227 f. 66 Jfr Lau Hansen s. 6; O’Malley/Layton s 670.

 

410 Lennart Pålsson SvJT 1996 beträffande viss egendom som fanns hos P:s motpart i Sverige samt utsett P att som förvaltare omhänderha egendomen i fråga. Med stöd av Luganokonventionen förklarade Svea hovrätt beslutet vara verkställbart i Sverige, dock utan att specificera vilka delar av det italienska beslutet som omfattades av avgörandet. P begärde sedan hos kronofogdemyndigheten att egendomen, i överensstämmelse med det italienska beslutet, skulle överlämnas till P för förvaltning. Kronofogdemyndigheten och högre instanser fann sig emellertid inte kunna tillmötesgå denna begäran utan ansåg att verkställigheten skulle ske genom att egendomen omhändertogs av kronofogdemyndigheten. Till samma uppfattning kom HD:s majoritet (tre ledamöter): Föreskriften i det italienska beslutet om överlämnande av egendomen till P:s förvaltning rörde själva verkställigheten och var inte bindande för andra konventionsstater där beslutet skulle verkställas. Svea hovrätts exekvaturbeslut saknade verkan i denna del. I stället skulle enligt 6 § Luganolagen UB:s bestämmelser om verkställighet av kvarstad tillämpas, med den konsekvensen att P:s begäran inte kunde bifallas. Minoriteten inom HD (två ledamöter) menade däremot — på minst lika goda grunder — att den italienska föreskriften om P:s förvaltning utgjorde en del av det materiella beslutet om säkerhetsåtgärd och att beslutet även i denna del enligt konventionen skulle verkställas i Sverige. Utrymme för sådan verkställighet ansågs finnas enligt 16 kap. 12 § UB.

Här är inte platsen att närmare diskutera detta rättsfall. Det måste emellertid beklagas att det inte fanns möjlighet att begära tolkningsbesked från GD. Alldeles givet hade så bort ske om frågan kommit upp efter Sveriges tillträde till Brysselkonventionen. Det finns inget tidigare avgörande av GD, och veterligen inte heller i nationell rättspraxis rörande konventionen, som direkt angår den av HD avgjorda frågan.

 

3.4 Litispendensfrågor
Klart och oomtvistat är att ett yrkande om interimistiska åtgärder enligt art. 24 kan framställas utan hinder av att rättegången i huvudsaken redan har inletts i en annan konventionsstat. Litispendensregeln i art. 21 ”neutraliseras” här av art. 24. Och givetvis gäller också omvänt att ett yrkande om interimistiska åtgärder inte utgör hinder för prövning av en senare väckt talan i huvudsaken vid en annan domstol som är behörig enligt konventionen.
    En svårare fråga är huruvida och i så fall när litispendensregeln har betydelse i förhållandet mellan olika yrkanden om interimistiska åtgärder framställda i skilda konventionsstater. Enligt en mening skulle litispendens över huvud inte komma i fråga i dessa fall.67 Emellertid synes en mera nyanserad ståndpunkt vara indicerad.
    Den angivna meningen förtjänar anslutning i fall där det först väckta yrkandet handläggs i ett ex parte-förfarande. Ty litispendensregeln i art. 21 bygger på förutsättningen att det avgörande som meddelas i det

 

67 Så synbarligen Geimer/Schütze s. 269.

 

SvJT 1996 Säkerhetsåtgärder i internationella tvister 411 först inledda förfarandet blir gällande i övriga konventionsstater och att det därför skulle finnas risk för motstridiga avgöranden om det senare påbörjade förfarandet fick fortsätta. Denna förutsättning och denna risk är emellertid inte för handen när ett yrkande om interimistiska åtgärder handläggs ex parte, se ovan avsnitt 3.3.1. Därmed saknas bärande skäl för litispendens.68 Borgenären bör följaktligen vara oförhindrad att samtidigt eller successivt begära interimistiska åtgärder vid skilda konventionsstaters domstolar, under förutsättning att motparten inte hörs över ansökningarna.
    Om det först inledda förfarandet däremot är kontradiktoriskt och därför kan leda till ett avgörande som gäller och är verkställbart i övriga konventionsstater, synes art. 21 i princip vara tillämplig.69 Hinder för prövning av ett nytt yrkande om interimistiska åtgärder i en annan konventionsstat föreligger då, om de i bestämmelsen angivna förutsättningarna är uppfyllda, bl. a. att de båda målen rör samma sak (i konventionens mening) och risk för motstridiga avgöranden därför föreligger. De ofta besvärliga frågor som kan uppkomma vid bedömningen härav skall inte behandlas här. Påpekas bör dock att risken för motstridiga avgöranden — och därmed utrymmet för litispendens — torde vara större när de konkurrerande yrkandena avser förbud, påbud eller andra ”Regelungsmassnahmen” än när det är fråga om kvarstad eller liknande åtgärder.70

68 Se t. ex. Hausmann (ovan not 60) s. 82; Kaye s. 1187–1189; Kropholler s. 274. 69 Jfr Kaye s. 1193 f.; Merkt s. 126–130. 70 Jfr Philip s. 103.