Litteratur

 

 

ALF G.LINDAHL, ÖSTEN MALMBERG, ALF ERIK NORÉN, Entreprenad AB 92, Bokförlaget Norén & Co KB, 306 s.

 

Inledning
Entreprenad kan beteckna olika typer av avtal. I denna artikel skall behandlas entreprenad i form av byggnads- och anläggningsarbete på annans egendom. Entreprenader förutsätter att en stor andel arbete utförs på byggarbetsplatsen medan vid maskinleveranser med montage (anläggningsleveranser) den större delen av arbetet utförs i verkstäder och montagedelen är värdemässigt av mer underordnad betydelse. Gränsdragningen är dock, såsom vid installationer inom industrin, flytande. Uppdragets beteckning är inte heller alltid betingad av prestationernas faktiska innehåll utan styrs ofta av vilket standardavtal med åtföljande olikartade regelsystem som kontraktsparterna har valt.
    Skriften Entreprenad AB 92 är en kommentar till Allmänna Bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader, AB 92, vilka bestämmelser enligt Hellner1 ”fungerar på ett sätt som liknar en lag för byggnads- och anläggningsindustrin”. Detta synsätt leder ibland till uppfattningen att det inte finns några svar på entreprenadjuridiska frågeställningar utanför AB 92. Så är givetvis inte fallet.
    AB 92 vilar på en mångårig tradition. Redan för drygt 100 år sedan (1893) utfärdades en Kunglig förordning rörande statens upphandlings- och entreprenadväsen. Denna förordning ersattes av 1920 års upphandlingsförordning och efterföljande statliga regelsystem. Inom näringslivet tillskapades genom Svenska Teknologföreningen på 1920-talet Allmänna Bestämmelser, vilka i sin senaste utgåva har beteckningen AB 92.
    AB 92 har tagits fram av Föreningen Byggandets Kontraktskommitté, BKK. BKK har från Svenska Teknologföreningen övertagit uppgiften att utforma standardvillkor för entreprenadavtal. Inom BKK finns representanter för offentliga beställare, industrin, bostadsorganisationer samt bygg- och installationsentreprenörer.
    AB 92 är ett s. k. agreed document. BKK:s arbetsformer är sådana att något annat inte är möjligt, envar ordinarie ledamot har nämligen vetorätt. Denna beslutsordning kan ge utrymme för välbalanserade lösningar men också medföra risker för alltför långtgående hänsynstagande till partsintressen, liksom risker för oklara kompromisser. I några avseenden har också, enligt anmälarnas mening, influtit regler i AB 92 vilka mer präglats av kompromissens svaghet än tankens klarhet.
    AB 92 är avsedda för utförandeentreprenader, dvs. per definition: ”entreprenad eller del av entreprenad där beställaren svarar för projektering och entreprenören svarar för utförande”.2 En helt annan entreprenadform är den s. k. totalentreprenaden som innebär att entreprenö-

 

1 Hellner, Speciell Avtalsrätt II, Kontraktsrätt 2:a uppl. s. 122. 2 ABT 94 s. 4.

ren utöver själva utförandet även svarar för hela eller en väsentlig del av projekteringen. För totalentreprenader har 1994, genom BKK:s försorg, utkommit Allmänna Bestämmelser för totalentreprenader avseende byggnads-, anläggnings- och installationsarbeten, ABT 94.
    Till skillnad från tidigare allmänna bestämmelser har i AB 92 till några paragrafer fogats särskilda kommentarer, vilka ”utgör en integrerad del av AB 92 och skall vara vägledande vid tolkning och tillämpning av berörda villkor”.3 Skriften Entreprenad AB 92 är enligt förordet avsedd att vara en uppföljning av Motiv AB 72.4 Att skriften baserar sig på Motiv AB 72 faller sig naturligt eftersom AB 72 och AB 92 i många delar överensstämmer och eftersom författarkretsen är densamma. Författarna till Entreprenad AB 92 benämns fortsättningsvis ”författarna” Denna anmälan kommer att i första hand behandla de bestämmelser som är nya eller ändrade jämfört med AB 72. Syftet med anmälan är inte enbart att recensera skriften Entreprenad AB 92 utan också att ge kortfattade kommentarer till väsentliga nyheter i AB 92.

 

Begreppsbestämningar
AB 92 inleds i likhet med AB 72 med s. k. begreppsbestämningar. Jämfört med AB 72 har endast gjorts mindre justeringar, bland annat har begreppsbestämningen av ”à-pris” omformulerats så att den tidigare hänvisningen till entreprenörens kostnader ersatts med en hänvisning till prestationer.5 I AB 72 definieras kontraktet som ett visst angivet formulär eller ”däremot svarande handling (ar)”. Begreppsbestämningen har i AB 92 justerats så att även andra handlingar än fastställda formulär och motsvarande skall kunna inrymmas, exempelvis en av entreprenören påtecknad beställningsskrivelse. För att anses som kontrakt måste handlingen vara undertecknad av båda parter.
    Författarna kritiserar ändringen och synes anse att den nya formuleringen får betydelse för frågan om parterna är bundna i ett avtalsförhållande (s. 35). Kritiken är svårbegriplig eftersom begreppsbestämningen inte berör frågor om ingående av avtal. I entreprenadförhållande är det snarare regel än undantag att ett bindande avtal föreligger en tid innan parterna upprättar ett formellt kontrakt.

 

Kapitel 1, Omfattning
I detta kapitel finns i huvudsak allmänna bestämmelser om kontraktsåtagandets omfattning.
    Kap. 1 § 1 innehåller två grundläggande bestämmelser och lyder enligt följande: ”Omfattningen av kontraktsarbetena bestäms av kontraktshandlingarna. Kontraktshandlingarna kompletterar varandra, om inte omständigheterna föranleder till annat.”

 

3 AB 92 s. 27. 4 AB 72 är den närmaste föregångaren till AB 92. Motiv AB 72 har anmälts i SvJT 1975 s. 109. 5 Omformuleringen kritiseras i Motiv AF AMA 92 s. 40–43.

 

I AB 92 har införts en kommentar till kap. 1 § 1 vilken även behandlar undantagsregeln i 2 §. Enligt undantagsregeln ingår detaljarbeten i kontraktsåtagandet utan att vara särskilt angivna i kontraktshandlingarna om de uppenbarligen är avsedda att utföras utan tillägg till kontrakts- summan.
    Författarna lämnar en del synpunkter på detaljer i den nya kommentaren, bland annat anmärks på delar av formuleringen. Författarna klargör emellertid inte syftet med kommentaren och ger inte heller någon större vägledning för tolkning av kommentaren. Anmälarna vill därför gärna framhålla att kommentaren behandlar några viktiga tillämpningsfrågor som enligt vår erfarenhet ofta är föremål för diskussion mellan beställare och entreprenör. Kommentaren är därför en väsentlig nyhet i AB 92 och den torde komma att betydligt underlätta tolkningen av bestämmelserna.
    I inledningen av kommentaren till kap. 1 § 1 slås fast att första meningen i bestämmelsen även skall tillämpas motsatsvis, dvs. att arbete som inte redovisats i kontraktshandlingarna inte heller omfattas av entreprenörens åtagande. Enligt vad som redan noterats finns ett undantag från denna huvudregel i kap. 1 § 2. Undantaget har dock en mycket begränsad omfattning, vilket snarare understryker att huvudregeln normalt skall tillämpas. Villkoret i andra meningen i kap. 1 § 1 ger uttryck för principen att ett arbete endast behöver anges i en kontraktshandling för att ingå i kontraktsåtagandet. I AB 92 har tillagts ett undantag: ”om inte omständigheterna föranleder till annat.” Innebörden av undantaget utvecklas i kommentaren till kap. 1 § 1. Undantaget skall således tillämpas när handlingarna är så olämpligt utformade att en anbudsgivare misstar sig och underlåter att kalkylera med ett arbete som beställaren avsåg skulle ingå i kontraktsåtagandet.
    Kommentaren till kap. 1 § 1 ger också två exempel på tillämpning av undantagsregeln. Det första exemplet behandlar det fallet att kontraktshandlingarna innehåller en förteckning med mängduppgifter. I sådant fall skall kontraktsåtagandet bestämmas till vad som anges i mängdförteckningen. Författarna kritiserar exemplet med hänvisning till att en mängdförteckning normalt kommer att gälla före ritningar och beskrivningar enligt rangordningsregeln i kap. 1 § 3. Exemplet i kommentaren tar emellertid sikte på den situationen att en viss typ av arbete helt utelämnats i mängdförteckningen. Kap. 1 § 3 kan enbart bli tillämplig vid motstridiga uppgifter, dvs. när arbetet finns upptaget i mängdförteckningen men med en annan mängd än vad som kan utläsas av ritningar och beskrivningar. Exemplet i kommentaren till kap. 1 § 1 torde avse det s. k. Sturupfallet, där uppgifter saknades i stålspecifikationer, men väl förekom i ritningar. I detta fall dömde Malmö tingsrätt till entreprenörens fördel med hänvisning till att entreprenören hade rätt att utgå från att stålspecifikationerna var kompletta.6 Det bör tilläggas att en anbudsgivare rimligen inte kan förlita sig på en mängdförteckning om det uttryckligen anges eller av omständigheterna tydligt framgår att mängd-

 

6 Malmö tingsrätts dom 1976-06-01, DT 74 i mål T 791/74.

 

förteckningen ej är fullständig. Ofullständiga mängdförteckningar bör inte heller ingå i förfrågningsunderlaget.
    Det andra exemplet i kommentaren till kap. 1 § 1 anger att ett arbete som skall utföras av generalentreprenören för en underentreprenör måste framgå av de handlingar som är avsedda för generalentreprenören och inte enbart av underentreprenörens handlingar. Det kan noteras att motiveringen till detta exempel delvis överensstämmer med författarnas kommentar till motsvarande bestämmelse i AB 72.7 Den s. k. rangordningsregeln i kap. 1 § 3 anger i vilken ordning kontraktshandlingarna skall gälla för det fall de innehåller motstridiga uppgifter eller föreskrifter. Rangordningen kan frångås om ”omständigheterna uppenbarligen föranleder till annat”. Jämfört med motsvarande bestämmelse i AB 72 har vissa kontraktshandlingar ingen särskild rangordning och kommer då att hänföras till punkt 13, övriga handlingar. Vidare har bestämmelsen försetts med en kommentar som i huvudsak behandlar frågan när beställaren i sina administrativa föreskrifter intar en bestämmelse som avviker från vad som anges i AB 92. Enligt kommentaren är detta uttryck för omständighet som uppenbarligen föranleder till annan rangordning mellan kontraktshandlingarna än den som anges i bestämmelsen, förutsatt att avvikelsen är tydlig. Om entreprenören inte reserverar sig häremot kommer avvikelsen således att bli gällande utan att den intas i kontraktet.
    Författarna ifrågasätter kommentaren, såväl de anvisningar som ges i kommentaren som de i kommentaren använda begreppen (s. 53–54). Författarnas slutsats tyder på att de anser att kommentaren inte har någon betydelse vid tillämpning av rangordningsregeln.
    Anmälarna kan instämma i att kommentaren i vissa delar kunde formulerats bättre, men någon oklarhet om bestämmelsens innebörd kan knappast föreligga. Det kan också ifrågasättas om det inte varit lämpligare att inarbeta den viktiga kommentaren i bestämmelsen. Vi anser dock att författarna underskattar betydelsen av kommentaren. Kommentaren är en del av standardavtalet och skall vara vägledande vid tolkning och tillämpning av villkoren. Vår bedömning är därför att kommentarens anvisningar kommer att gälla vid en rättslig prövning.
    Kap. 1 § 7 behandlar frågor om idéskydd m. m. Anmälarna kan instämma i författarnas kritik att bestämmelsens formulering kan ge den felaktiga uppfattningen att något idéskydd inte kan förefinnas efter det att upphandlingen avslutats. Detta är givetvis inte avsikten. Bestämmelsen ger ett särskilt skydd under upphandlingstiden men reglerar överhuvudtaget inte frågor om idéskydd m. m. efter upphandlingstiden.8 Kap. 1 § 8 behandlar bl. a. entreprenörens skyldighet att före anbudets avgivande företa syn på den kommande arbetsplatsen. Jämfört med motsvarande bestämmelse i AB 72 har tillagts en erinran om beställarens ansvar för lämnade uppgifter m. m. enligt kap. 1 § 6. Författarna har uppfattat tillägget så att det förtar effekten av föreskrifter om att anbudsgivare skall kontrollera vissa uppgifter. Anmälarna har i och för sig viss

 

7 Se Motiv AB 72 s. 46. 8 Motsvarande bestämmelse i ABT 94 har också ett andra stycke vari erinras om det lagstadgade skydd som kan gälla efter det att upphandlingen avslutats.

 

sympati för denna tolkning, men vi måste ändå invända att författarnas tolkning av tillägget inte har stöd i dess utformning. Betydelsen av tillägget är mer begränsad, nämligen att erinra om att entreprenörens undersökningsskyldighet inte omfattar vad beställaren tillhandahållit.
    Enligt kap. 1 § 9 skall en anbudsgivare vid avsaknad av uppgifter om visst förhållande avseende arbetsområdet eller det område som berörs av entreprenaden göra ett antagande som grundas på en fackmässig bedömning. Jämfört med motsvarande bestämmelse i AB 72 har i bestämmelsen gjorts en ”geografisk” begränsning till arbetsområdet etc. Författarna gör en semantisk tolkning av tillägget och konstaterar därefter att bestämmelsen är i sak oförändrad (s. 63). Resonemanget är dock inte övertygande och slutsatsen direkt felaktig. Den ändring som företagits i bestämmelsen är tvärtom av väsentlig betydelse. Ändringen innebär att entreprenören normalt kommer att stå risken för anbudsförutsättningar som grundas på egna antaganden och som inte berör arbetsområdet, exempelvis om allmänna vägars farbarhet.

Kapitel 2, Utförande
I kap. 2 § 1 har i AB 92 tillagts ett nytt andra stycke vari anges att ”Entreprenören skall utföra sitt åtagande fackmässigt. Detta inskränker inte beställarens ansvar enligt kapitel 1 § 6”.
    Författarna konstaterar att begreppet fackmässigt är mångtydigt och att det också kan medföra skönsmässiga bedömningar. Författarnas råd att parterna i förväg gemensamt skall försöka fastställa vad som är fackmässigt är vällovligt men tyvärr knappast realistiskt.
    Hänvisningen till kap. 1 § 6 understryker att entreprenören kan förlita sig på av beställaren tillhandahållna konstruktioner, uppgifter m. m. Entreprenören är dock enligt kap. 1 § 10 skyldig att underrätta beställaren om han upptäcker fel i tillhandahållna konstruktioner etc.
    I kap. 2 § 4 har införts ett skriftlighetskrav vid beställning av ändringar och tilläggsarbeten. Författarna förefaller kritiska till det nya skriftlighetskravet och ger en mycket kort kommentar med bland annat följande rekommendation: ”För entreprenören är saken i princip enkel, nämligen att enständigt neka att utföra ändring eller tilläggsarbete, om inte beställning lämnas på det sätt bestämmelsen anger, dvs. av beställaren eller dennes ombud.” Författarnas rekommendation är opraktisk och ger ingen vägledning för tillämpning av bestämmelsen.
    Det nya skriftlighetskravet har införts på begäran av beställarna i avsikt att strama upp rutinerna vad gäller ändringar och tilläggsarbeten. Beställarna har bland annat hävdat att entreprenörerna ofta framställt ersättningskrav långt efter det att sådant arbete utförts. Kravet på skriftlighet är uppfyllt om beställningen upptagits i ett byggmötesprotokoll eller framgår av ritning eller annan handling som beställaren överlämnat till entreprenören. Däremot uppkommer tveksamheter om beställningen endast framgår av en dagbok som upprättats av entreprenören. Ett särskilt problem är om beställaren vägrar avge någon beställning eftersom han anser att det aktuella arbetet ligger inom ramen

 

för kontraktsåtagandet.9 Entreprenören bör hantera sådana fall som en kontrollanmärkning, se kap. 3 § 9.
    Kap. 2 § 4 innehåller en undantagsregel som ger entreprenören rätt till ersättning om tillämpning enligt huvudregeln skulle ge en oskälig effekt. Entreprenören bör dock inte förlita sig på denna undantagsregel eftersom beställaren nästan alltid har ett närmast oöverstigligt bevisövertag för det fall kravet på skriftlighet inte är uppfyllt.

 

Kapitel 3, Organisation
Kap. 3 § 5 reglerar kontroll och provning. Enligt andra stycket skall entreprenören ombesörja och bekosta provning som angetts i entreprenadhandlingarna. Bestämmelsen har — jämfört med motsvarande bestämmelse i AB 72 — ändrats på det sättet att hänvisningen avser entreprenadhandlingarna och inte kontraktshandlingarna. Författarna ifrågaätter om ändringen kan innebära att beställaren blir berättigad att genom en efter kontraktstecknandet upprättad entreprenadhandling åsamka entreprenören en kostnad utöver vad som avtalats. Författarna har ett liknande resonemang angående motsvarande ändring i kap. 3 § 7. Författarna har dock inte beaktat att begreppet ”Entreprenadhandlingarna” endast omfattar handlingar inom ramen för avtalsförhållandet. Beställaren har därför inte möjlighet att utan entreprenörens godkännande föreskriva att entreprenören utan särskild ersättning skall utföra provning utöver vad parterna avtalat. I kommentaren till begreppet ”Entreprenadhandlingarna” har författarna också noterat att endera parten inte ensidigt kan ändra det grundläggande avtalet (s. 31).
    Kap. 3 § 17 behandlar byggmöte. Bestämmelsen är ny i AB 92, men författarna har endast ägnat bestämmelsen en mycket kort och föga upplysande kommentar. Det finns därför anledning notera att byggmöte är en mycket viktig form för kommunikation mellan entreprenören och beställaren under entreprenadtiden. Tillsammans med dagboken utgör byggmötesprotokollen den viktigaste dokumentationen om entreprenadens genomförande. I bestämmelsen anges endast att byggmöten skall behandla för parterna gemensamma frågor, och det närmare innehållet får därför anpassas till den enskilda entreprenaden.
    I kap. 3 § 17 anges som en täckbestämmelse att beställaren skall föra protokoll vid byggmöte och att protokollet skall justeras av entreprenören. Några ytterligare formkrav finns inte. Enligt vad författarna föreslår bör parterna själva eller deras ombud vara närvarande. I bestämmelsens andra stycke anges att mellan parterna är krav på skriftlighet vad gäller besked och underrättelser uppfyllt genom anteckning i byggmötesprotokoll. Byggmötet har därför fått en särskilt stor betydelse genom de nya skriftlighetskrav som införts i AB 92 vad gäller beställningar av ändringar och tilläggsarbeten samt underrättelser om hinder och s. k. inre störningar, se kap. 2 § 4, kap. 4 § 4 och kap. 6 § 3. Ett ytterligare skriftlighetskrav finns i kap. 5 § 19 angående framställande av skadeståndsanspråk. I kommentaren till denna bestämmelse anger författarna att ett av entreprenören justerat byggmötesprotokoll torde uppfylla skriftlighetskravet i bestämmelsen. Kommentaren är omotiverat försiktig mot

 

9 Jfr Ossmer i SvJT 1993 s. 283–284.

 

bakgrund av formuleringen av andra stycket i kap. 3 § 17. Något krav på att entreprenören skall ha justerat protokollet kan således inte utläsas, däremot måste protokollet ha överlämnats till entreprenören.

 

Kapitel 4, Tider
I detta kapitel behandlas frågor sammanhängande med entreprenadens utförande, färdigställande samt garantitid.
    Kap. 4 § 3 rör entreprenörens rätt till tidsförlängning när han, av olika skäl, hindras i sitt arbete. Bestämmelsen är uppställd som en katalog över olika omständigheter, av vilka några är av sedvanlig force majeure-typ.
    I paragrafen har företagits vissa ändringar jämfört med samma paragraf i AB 72; författarna har behandlat de sakliga ändringarna i punkterna 3 och 6. Huruvida uttrycken ”icke kunnat förutse” (AB 72), respektive ”inte bort räkna med” (AB 92) är likvärdiga, vilket författarna anser, är väl inte helt klart. Lokutionen i AB 92 ställer troligen något lägre krav på entreprenören än motsvarande uttryck i AB 72.
    I kap. 4 § 4 har införts ett nytt skriftlighetskrav vad gäller underrättelse om förseningar m. m. Underrättelseskyldigheten gäller ”förhållande som parten insett eller bort inse skulle medföra rubbning av tidplan eller försening av kontraktsarbetena.” Författarna påpekar att det knappast är möjligt att underrätta om vad man endast bort inse men inte insett och att bestämmelsen i detta hänseende därför inte är realistisk (s. 117). Författarna synes också anse att skriftlighetskravet får begränsad betydelse i den praktiska tillämpningen.
    Anmälarna kan i och för sig instämma i att bestämmelsen kunde ha fått en bättre språklig utformning. Den praktiska innebörden, avsikten med bestämmelsen, är dock tydlig: Den som underlåtit att lämna föreskrivet meddelande om det som han har uppmärksammat, dvs. ”insett”, eller som han genom försummelse underlåter att uppmärksamma, dvs. förhållande som han ”bort inse”, skall lida en rättsförlust. Detta framgår också uttryckligen av andra stycket i bestämmelsen: ”Om part underlåter att lämna motparten sådan underrättelse, får parten inte åberopa förhållandet annat än om motparten insett eller bort inse detsamma och att förhållandet inverkar på tidplanen.” Utformningen av det andra stycket medför också att skriftlighetskravet torde komma att få stor praktisk betydelse. För att inte lida rättsförlust vid underlåten underrättelse måste den försenade parten kunna visa att motparten kände till eller borde känna till såväl det förhållande som förorsakade förseningen som att detta förhållande skulle inverka på tidplanen.
    Kap. 4 § 7 lyder: ”Garantitiden är två år om inte annat föreskrivits i övriga kontraktshandlingar. Garantitiden räknas från entreprenadens godkännande. Om inte slutbesiktning verkställs inom föreskriven tid på grund av beställarens underlåtenhet, räknas garantitiden från den dag besiktningen rätteligen skulle ha verkställts.” Till kap. 4 § 7 har i AB 92 fogats en kommentar som främst behandlar garantiåtagandets innebörd och omfattning. Med utgångspunkt i kommentaren för författarna ett resonemang om ansvar för fel i varor och material i entreprenader. Resonemanget är inte helt lättillgängligt och

 

det förefaller som om författarna delvis missuppfattat innebörden i kommentaren.
    I AB 92-kommentaren konstateras inledningsvis att entreprenören ansvarar för varor och material som han själv valt. Vad gäller varor och material föreskrivna av beställaren anges i kommentaren att entreprenören är ansvarig för fel som innebär avvikelser från den normala beskaffenheten hos den vara eller material som föreskrivits. Entreprenören bär således ansvaret för ”måndagsexemplar”, dvs. för fel i insatsmaterial eller tillverkning. Entreprenören är däremot inte ansvarig för fel i varans konstruktion eller för den händelse beställaren föreskrivit en för entreprenaden olämplig vara. Slutligen framgår av kommentaren att entreprenören — eftersom han lämnat en garanti — har bevisbördan för att den påtalade bristfälligheten inte beror på honom. Entreprenören kan också bli fri från ansvar om beställaren föreskrivit en olämplig kvalitetsklass utan att direkt ange visst fabrikat.10 I kap. 4 § 9 anges: ”För arbete till avhjälpande av fel som framträtt under garantitiden äger besiktningsmannen, om särskilda skäl föreligger, föreskriva förlängd garantitid innebärande sammanlagt högst en fördubbling av garantitiden.” Bestämmelsen är i sak lika med AB 72 kap. 4 § 8.
    Författarna till Entreprenad AB 92 ägnar större delen av sin kommentar till bestämmelsen åt en historisk tillbakablick. Möjligen hade det varit till fördel om författarna istället gendrivit vanligen förekommande missuppfattningar angående tolkningen av bestämmelsen, såsom exempelvis rörande följande: Kap. 4 § 9 innebär inte att garantitiden kan förlängas enbart på grund av att fel avhjälps kort tid före garantitidens utgång. AB 92 har inte, vilket förekommer exempelvis inom verkstadsindustrin (jämför NLM 94, punkt 54) förlängd garantitid för utbytta eller reparerade delar, ej heller förlängd garantitid för den tid entreprenaden inte kunnat brukas till följd av felavhjälpande. Bestämmelsen kan inte heller tillämpas så att den besiktningsman, som är osäker på om fel föreligger, kan använda sig av förlängd garantitid som någon form av kontrollperiod; en missuppfattning som tyvärr är vanlig hos många besiktningsmän.11

Kapitel 5, Ansvar
I kapitel 5 behandlas i huvudsak frågor om ansvar och därtill hörande frågor om försäkring, reklamation m. m. Författarnas kommentar till kapitlet inleds med en allmän översikt över huvudprinciperna i svensk skadeståndsrätt. Översikten har i huvudsak hämtats från Motiv AB 72. I översikten har utelämnats den produktansvarslag som trädde i kraft den

10 Ett belysande exempel kan vara följande. I ett kommunalt badhus har i duscharna installerats blandare för att reglera vattentemperaturen. Blandarna är av kommunen föreskrivet fabrikat. En blandare går sönder i början av garantitiden. Den är ett ”måndagsexemplar” och entreprenören är skyldig att byta ut den. Övriga blandare fungerar länge helt normalt, dvs. de är som kommentaren anger ”av normal beskaffenhet”. Blandarnas kvalité visar sig dock inte vara tillräcklig vid den frekventa användning och hårdhänta hantering som förekommer i badhuset. Övriga blandare går sönder senare under garantitiden. För sådana fel i blandarna är entreprenören inte ansvarig. 11 Möjlighet att förlänga garantitiden vid befarade seriefel föreligger enligt ABT 94 kap. 4 § 10.

 

1 januari 1993. Denna lag har emellertid betydelse för en entreprenör, och det hade därför varit motiverat att behandla lagen i en kommentar till AB 92.
    Produktansvarslagen har främst betydelse för en entreprenör vid direktimport av byggvaror. Entreprenören kan emellertid också bli ansvarig om han inte kan anvisa någon ansvarig i tidigare distributionsled. Entreprenören behöver därför notera inköpsställen för använda byggvaror. Av dokumentationen bör tydligt framgå var i byggnaden/anläggningen varorna monterats. Dokumentationen måste behållas under minst 10 år. En noggrann dokumentation är för övrigt också motiverad med hänsyn till det utsträckta felansvaret i AB 92 och i andra standardavtal inom byggsektorn.
    Kap. 5 § 6 reglerar entreprenörens garantiansvar. I sin kommentar gör författarna en jämförelse med varuleverantörens ansvar och påstår därvid att det enligt köplagen gäller en tvåårig garantitid (s. 142). Frågan har viss betydelse, och det bör därför noteras att köplagen endast föreskriver en reklamationsfrist och inte någon garantitid. I den fortsatta texten görs en jämförelse med allmänna bestämmelser för köp av byggvaror, ABM 92, vilket möjligen kan förklara den olyckliga felskrivningen. Enligt vad författarna noterat har garanti- och ansvarsreglerna i ABM 92 så långt möjligt synkroniserats med motsvarande regler i AB 92, bland annat räknas garantitiden i ABM 92 från det att entreprenaden godkänts. I kap. 5 § 7 behandlas entreprenörens ansvar för fel efter garantitiden. Enligt AB 72 var entreprenörens ansvar för fel efter garantitiden begränsat till fall av grov vårdslöshet. I den nya bestämmelsen har ansvaret utökats så att entreprenören är ansvarig redan vid ”enkel” vårdslöshet. Samtidigt har införts en ny tröskel genom att entreprenören endast svarar för väsentligt fel.
    Entreprenörens ansvar efter garantitidens utgång var en av de stora förhandlingsfrågorna vid framtagande av AB 92 och den slutliga utformningen utgör en kompromiss mellan förhandlingsparterna. Den nya bestämmelsen har försetts med en kommentar som behandlar begreppen ”vårdslöshet” och ”väsentligt fel”. Kommentaren till det första begreppet är relativt kortfattad och anger bland annat att ett icke fackmässigt handlande kan förutsättas utgöra vårdslöshet: Vid bedömningen av om ett handlande är fackmässigt finns i sin tur flera ”rättesnören” såsom offentliga föreskrifter och tekniska ramar.
    Författarna har tolkat den nya kommentaren så, att kravet på rekvisitet ”väsentligt fel” torde komma att ställas högt och tillämpningen därigenom bli restriktiv (s. 145). Till stöd för denna uppfattning åberopar författarna att kommentaren anger avsaknad av kärnegenskaper som exempel på fel som är väsentligt. Författarna hänvisar därvid till ett rättsfall där HD använt termen ”kärnegenskap” för att beteckna mycket allvarliga fel.12 Författarna noterar också att kommentaren innehåller skrivningar som återfinns i rättsfallet NJA 1992 s. 130, vari HD ansåg fel ha sin grund i grov vårdslöshet av entreprenören.

 

12 NJA 1978 s. 307.

 

De av författarna valda utdragen ger viss ledning för tolkning av begreppet ”väsentligt fel”. I kommentaren förs emellertid också ett allmänt resonemang som får vara vägledande för fall som inte är uttryckligen behandlade i kommentaren. Helhetsintrycket av kommentaren är att felet inklusive skadeeffekter måste vara relativt allvarligt för att anses väsentligt. Det skall, som anges i kommentaren, ”vara fråga om ett fel, som ytterst påverkar beställarens möjlighet att använda byggnaden eller anläggningen för avsett ändamål eller om ett fel, som påverkar byggnadens eller anläggningens goda bestånd.” Författarna har i sin kommentar till kap. 5 § 7 också anfört att bestämmelsen inte är lämpad för sådana i entreprenader ingående produkter som har en kortare beräknad livslängd än tio år eller som är underkastade förslitning eller åldrande eller som kräver regelbundet och tämligen frekvent underhåll. Kommentaren förefaller omotiverad eftersom entreprenören endast är ansvarig om det kan påvisas fel i entreprenörens eget arbete.13 Beställaren har också bevisbördan för att det föreligger fel som har sin grund i vårdslöshet av entreprenören och för att felet är väsentligt.
    Vad gäller begreppet vårdslöshet noterar författarna att kommentaren till kap. 5 § 7 endast behandlar vårdslöshet av entreprenören, och författarna ifrågasätter därför om entreprenören även är ansvarig för vårdslöshet hos anlitade personer enligt vad som föreskrivs i kap. 5 § 15. Den uppfattning som därvid framförs synes emellertid inte överensstämma med författarnas kommentar till kap. 5 § 15 och inte heller med vad författarna anger i kommentaren till kap. 1 § 6 och kap. 4 § 7. Enligt anmälarnas uppfattning kan utformningen av kommentaren till kap. 5 § 7 inte läggas till grund för en uttolkning om ansvaret för anlitade personer eftersom den frågan inte behandlas i denna bestämmelse jämte kommentar. Däremot ger bestämmelsen i kap. 5 § 15 ett klart uttryck för att entreprenören kan göras ansvarig för vårdslöshet hos av honom anlitade entreprenörer, leverantörer och andra personer, dock med undantag för egendomsskada enligt punkt 2 i angiven bestämmelse. Ett sådant ansvar torde för övrigt ha förelegat även utan en uttrycklig bestämmelse.14 I kommentaren till kap. 5 § 14 hävdar författarna att tolkningsproblem kan uppkomma genom bristande överensstämmelse mellan denna bestämmelse och kap. 5 § 8. Påståendet är enligt anmälarnas mening ogrundat.
    Båda bestämmelserna behandlar entreprenörens ansvar för skada till följd av fel. Dessutom reglerar 14 § även ansvar för annan skada. Kap. 5 § 8 är en ny bestämmelse i AB 92. Bestämmelsen reglerar endast entreprenörens ansvar för följdskada på den egna entreprenaden vilken fråga tidigare reglerats i kap. 5 § 13 i AB 72. Den nya bestämmelsen föreskriver ett obegränsat ansvar för sådana följdskador och innebär därför en betydande utökning av entreprenörens ansvar jämfört med AB 72. För brandskador är dock ansvaret begränsat i tiden till två år efter entreprenadens godkännande.

 

13 Se exempel i not 10 ovan. 14 Se Hellner, a. a. s. 113 och s. 322 ff.

 

Följdskador på annan egendom än den egna entreprenaden regleras i 14 §. Något tolkningsproblem kan inte gärna uppkomma eftersom 14 § endast gäller skador som inte reglerats i tidigare paragrafer i kap. 5.
    I kap. 5 § 22 föreskrivs vilka försäkringar entreprenören skall hålla. Jämfört med AB 72 har entreprenörens skyldighet att teckna försäkringar väsentligt utvidgats. Försäkringsbranschen har på begäran av BKK redovisat vilka villkor som försäkringar enligt denna bestämmelse minst skall innehålla. Dessa minimivillkor har stor betydelse för tolkningen av bestämmelsen och borde därför ha kommenterats av författarna.15

Kapitel 6, Ekonomi
I kommentaren till kap. 6 § 1 behandlar författarna frågan om bevisbördans placering för det fall parterna har olika uppfattning huruvida avtalet avser fast pris eller löpande räkning. Författarna återger rättsfallet NJA 1951, s. 1, vari HD i plenum fastslog att entreprenören var bevisskyldig för sin uppgift att priset inte blivit bestämt. Författarna kunde också ha angivit rättsfallet NJA 1975 s. 280. I detta fall uttalade HD att när en entreprenör som är företagare står mot en beställare som är konsument bör bevisbördan läggas på entreprenören redan av det skälet, att det får ankomma på honom att säkerställa bevisning i prisfrågan.
    Bevisbördan har emellertid också varit uppe i ett rättsfall där utgången blev den motsatta än i ovan refererade fall. I NJA 1989 s. 215 hade avtal träffats mellan en bokföringsbyrå och en innehavare av en hyresfastighet avseende bokslutsarbete m. m. HD ansåg att det var uppdragsgivaren som hade bevisbördan för att fast pris avtalats. HD framhöll därvid att den i målet aktuella typen av uppdrag skilde sig från många andra typer av uppdrag så till vida att ett fast pris normalt inte avtalas. HD:s resonemang från rättsfallet NJA 1989 s. 215 bör kunna användas även för typer av entreprenader där löpanderäkningsavtal är vanliga.16 I kap. 6 § 6 anges att beställaren utöver entreprenadsumman skall utge ersättning för därpå belöpande mervärdesskatt. I sin kommentar behandlar författarna fakturering av mervärdesskatt på förskott och à conto. Kommentaren avser den undantagsregel som sedan den 1 juli 1994 återfinns i kap. 13 § 14 mervärdesskattelagen. Undantagsregeln innebär att den som uppbär betalning i förskott eller à conto för byggnads- eller anläggningsentreprenad inte behöver utfärda faktura på mervärdesskatten förrän två månader efter slutbesiktningen. En beställare som inte har avdragsrätt för mervärdesskatten får därigenom en betydande räntebesparing.
    I enlighet med vad som framgår av författarnas kommentar är det dock tillåtet att fakturera mervärdesskatt även på förskott och à conto. I sådant fall skall också mervärdesskatten redovisas löpande. En uppskjuten mervärdesskattedebitering innebär en säkerhetsrisk för entreprenören. Samtidigt uppkommer givetvis en motsvarande säkerhet för

 

15Minimivillkoren har behandlats av direktör Jan-Erik Hagman och försäkringsjuristen Christer Skagerberg i AMA Nytt Nr 1/93. 16 Jfr Hellner, Ramberg, Speciell Avtalsrätt I, Köprätt s. 100 ff.

 

beställaren genom att den uppskjutna mervärdesskatten kan användas för kvittning vid entreprenörens konkurs. I kap. 6 § 17 behandlas frågor om säkerhet för parternas avtalsförpliktelser. I likhet med AB 72 föreskrivs inte att säkerheter skall ställas, utan den frågan måste regleras i kontraktshandlingarna. Bestämmelsen anger endast inom vilken tid säkerheter skall lämnas respektive återlämnas samt beträffande entreprenörens säkerhet även säkerhetens storlek. Bestämmelsen har omformulerats jämfört med motsvarande bestämmelse i AB 72. Författarna hävdar att det därvid uppkommit en saklig förändring så att säkerheten kan komma att upphöra innan garantifel avhjälpts (s. 203). Av sista stycket i bestämmelsen framgår emellertid att säkerheten inte behöver återlämnas förrän part fullgjort sina förpliktelser enligt avtalet. Någon saklig förändring är inte heller avsedd.
    Behovet av säkerheter har på senare år varit föremål för diskussion inom byggsektorn. Diskussionen har tagit intryck av konkurserna i Försäkrings AB Njord och Svenska Kredit AB. Särskilt konkursen i Svenska Kredit AB medförde en akut brist på säkerheter. Bristen ledde i sin tur till att det kom nya aktörer på marknaden och även till att det uppkom nya säkerhetsformer. Utöver sedvanliga bankgarantier och kreditförsäkringar finns det numera några olika former av fullgörandesäkerheter genom försäkring.
    Diskussionen om säkerheter har förhoppningsvis också lett till en mer nyanserad syn på behovet av säkerheter. Av tradition begär beställaren regelmässigt säkerhet av entreprenören och entreprenören lika regelmässigt säkerhet av sina underentreprenörer. Det är mer sällsynt att underentreprenören får säkerhet från general- eller totalentreprenören och också mindre vanligt att denne får säkerhet från beställaren. Samtidigt är det normalt så att underliggande avtalsled har en betydligt större riskexponering. Detta beror i huvudsak på att beställarparten har en stor säkerhet i form av obetald ersättning för redan utfört arbete. Betalningsreglerna i AB 92 leder till att entreprenören erhåller betalning minst en månad i efterskott. Beställaren har störst riskexponering innan något arbete hunnit utföras samt under garantitiden efter betalning av slutfakturan. Under entreprenadtiden behöver beställaren oftast ingen säkerhet utöver innehållna betalningar.
    I kap. 6 § 19 anges att part på begäran skall ställa kompletterande säkerhet för det fall den ursprungliga säkerheten försämras. I kommentaren till bestämmelsen anger författarna att ”Detta blir givetvis icke aktuellt då säkerheten utgörs av bankgaranti eller kreditförsäkring.” Kommentaren ger anledning påminna om konkurserna i Försäkrings AB Njord och Svenska Kredit AB samt om den svenska och internationella bankkrisen.

 

Kapitel 7, Besiktning
Besiktningsinstitutet för entreprenader har sin bakgrund redan i statliga upphandlingsförordningar från 1800-talet och i gamla regler om arrendesyn. Den förhärskande — men inte helt korrekta — uppfattningen har fram till AB 92 varit att besiktningen enbart har konstaterande verkan avseende entreprenadens skick och att besiktningen är ett s. k.

 

exklusivt bevismedel, dvs. att annan bevisning såsom vittnesbevisning inte får åberopas.17 Genom förändringarna i AB 92 framgår att besiktningen inte är ett exklusivt bevismedel. Besiktningsreglerna i AB 92 ger också på ett flertal punkter uttryck för en förändrad uppfattning om besiktningens rättsverkan och om besiktningsmannens roll.
    Författarna kritiserar BKK för att kommittén inte sökt nya vägar för att konstatera kontraktsförhållandets avslut utan vidhållit de tidigare besiktningsformerna om än med betydande justeringar (s. 208). Dessa frågor var föremål för överväganden inom BKK men kommittén ansåg inte att byggsektorn var mogen för en radikal brytning med en fast praxis som i de allra flesta fall fungerade väl.
    I AB 92 har den tidigare beteckningen ”besiktningsförrättare” utbytts mot ”besiktningsman”. Författarna använder dock båda beteckningarna, även i kommentarer till AB 92.
    I kap. 7 § 1 har möjligheterna att påkalla förbesiktning utökats genom att i paragrafen tillagts rekvisitet ”då i övrigt särskilda skäl föreligger”. Författarna har inte redovisat det huvudsakliga syftet med tillägget, nämligen att öppna för nya besiktningsformer såsom s. k. fortlöpande besiktning och produktionsanpassad besiktning.18 Enligt kap. 7 § 8 utser beställaren till besiktningsman ”därtill lämpad person”. Författarnas kommentar är i likhet med Motiv AB 72 ett återgivande av text i förarbetena till 1952 års upphandlingskungörelse. Förvisso är det tänkvärda ord som där sägs, men onekligen hade det varit av värde om författarna själva diskuterat konsekvenserna av beställarens val av besiktningsman (kunnig eller okunnig, jävig och ekonomiskt beroende av beställaren eller ojävig och fristående). Det hade också varit värdefullt att få författarnas synpunkter på frågan om kompetensfördelningen mellan huvudbesiktningsman och underbesiktningsmän.
    Kap. 7 § 13 behandlar besiktnings rättsverkan. Jämfört med motsvarande villkor i AB 72 har beställarens reklamationsmöjligheter utökats så att beställaren får påtala fel inom tre månader efter entreprenadtidens utgång även om felet bort märkas vid tidigare besiktning. Beställaren får också göra gällande fel som han påtalat vid besiktning men som besiktningsmannen ansett ej utgöra fel. Den senare reklamationsmöjligheten förutsätter att felet inte borde anmärkts vid tidigare besiktning.
    Den nya tremånadsfristen i kap. 7 § 13 innebär en viss uppluckring i principen om besiktningens avskärande verkan vad gäller beställarens reklamationsrätt. Ur principiell synpunkt kan ändringen också kritiseras — mottagningskontroll skall göras vid mottagandet. Ändringen kan dock motiveras med praktiska hänsyn såsom att vissa fel inte visar sig förrän entreprenaden tas i bruk. Ett ytterligare skäl kan vara att beställaren vill få möjlighet att i lugn och ro, eventuellt med hjälp av hyresgäster, undersöka objektet. De praktiska effekterna av ändringen verkar hittills ha varit begränsade, och de negativa konsekvenser

17 Se Håstad i SvJT 1991 s. 577 ff. 18Besiktningsformerna behandlas i publikationerna ”Förbesiktning utförd som fortlöpande besiktning enligt besiktningsplan” (SBUF och Byggförlaget) samt ”Produktionsanpassad besiktning av byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader” (AB Svensk Byggtjänst).

 

författarna anmält (s. 223) tycks dessbättre inte ha uppkommit. Det kan antas att entreprenörerna av affärsmässiga hänsyn redan tidigare avhjälpt klara fel även om de förbisetts vid slutbesiktningen.
    På flera ställen i sin kommentar till kapitel 7 berör författarna gränserna för besiktningsmannens uppdrag och hans rätt att yttra sig i tolkningsfrågor (se exempelvis s. 207 och s. 222). Så gör även författarna i kommentaren till 14 § (s. 225). Här anser författarna att ”eftersom sådana frågor (tolkningsfrågor, vår anmärkning) faller utanför själva besiktningen bör besiktningsförrättaren i dylika fall begränsa sig till att konstatera faktiska omständigheter och notera tolkningsfrågorna i sitt utlåtande”.
    Författarnas uppfattning är märklig och enligt vår mening felaktig. Besiktningsmannen måste nämligen göra avtalstolkningar för att fastställa om entreprenaden är kontraktsenlig, exempelvis för att avgöra om det föreligger fel i entreprenaden när entreprenören underlåtit att utföra visst arbete som beställaren anser ingå i kontraktsåtagandet. Besiktningsmannen kan också behöva ta ställning till motstridigheter och oklarheter i kontraktshandlingarna. Det kan vara lämpligt att besiktningsmannen i sådana tolkningsfall redovisar underlaget för sin bedömning.
    Kap. 7 § 16 behandlar frågor om besiktningsutlåtande. I kommentaren till bestämmelsen diskuterar författarna åtgärder knutna till s. k. särskild utredning. Eftersom den särskilda utredningen oftast aktualiseras i samband med slutbesiktningen ställs besiktningsmannen inför problemet om han, oaktat resultatet av utredningen inte är känt, skall lämna besked i godkännandefrågan. Är det till och med så att han enligt AB 92 är skyldig att lämna besked trots att han misstänker att utredningen kan visa på allvarliga fel? Anmälarnas uppfattning är att besked i godkännandefrågan måste lämnas utom i det fallet att godkännandet är helt avhängigt resultatet av den särskilda utredningen. I sådant fall bör besiktningsmannen avvakta detta resultat innan han meddelar beslut i godkännandefrågan.19 I kommentaren till kap. 7 § 18 kritiserar författarna de regler som ger besiktningsmannen rätt att även notera sådana bristfälligheter och anmärkningar som entreprenören inte är ansvarig för (s. 229–230). Det kan vara fråga om konstruktionsfel för vilka entreprenören enligt grundförutsättningarna för AB 92 inte är ansvarig, bristande korrespondens mellan olika handlingar etc. Författarna anför: ”Vad besiktningsmannen anser vara bristfälligheter eller i övrigt anmärkningsbart är uttryck för ett subjektivt tyckande och har ingenting att göra med kontraktsförhållandet mellan parterna och saknar därför rättslig betydelse.” Anmälarna anser i motsats till författarna, att besiktningsmannens möjligheter att obindande för parterna lämna sådana upplysningar om entreprenaden kan vara av stort värde. Besiktningsmannen torde för övrigt ha varit oförhindrad att lämna sådana upplysningar även enligt tidigare bestämmelser, jämför AB 72 kap. 7 § 16 och § 19 punkt 11.
    I kap. 7 § 25 regleras avhjälpande av fel. Bestämmelsen är omfattande (sju stycken), och författarna har rätt i att bestämmelsen är svårtolkad.

 

19 Se BKK:s Handledning för entreprenadbesiktning s. 22.

 

Författarna anser att det inte klart framgår huruvida det enligt 25 § åligger entreprenören att avhjälpa ”fel” som beställaren själv påtalat vid besiktning med stöd av kap. 7 § 13 tredje stycket, s. k. tyckarfel. Enligt anmälarnas uppfattning kan någon sådan skyldighet inte uttolkas av bestämmelsen eftersom det uttryckligen anges att avhjälpandeskyldigheten omfattar dels vad som i besiktningsutlåtande antecknats utgöra fel, dels sådant som beställaren påtalat enligt kap. 5 § 10.
    Ett särskilt problem när det gäller att fastställa om prisavdrag skall ske, och i så fall med vilket belopp, uppkommer när entreprenören inte har uppfyllt avtalad egenkontroll eller annan föreskriven kvalitetssäkring och detta rimligen inte kan utföras i efterhand (jämför kap. 3 § 4). Det kan kanske inte heller i efterhand konstateras om det föreligger fel, men underlåtenheten medför en risk för att fel och skada som eljest undvikits senare kommer att framträda. Marknadsvärdet på den färdigställda entreprenaden kan påverkas negativt och premien för byggfelsförsäkring och fastighetsförsäkringar kan komma att höjas. Förlängd garantitid enligt AB 92 kap. 4 § 9 kan inte komma ifråga (fel har ju inte konstaterats) och prisavdrag på grund av risk för okänt fel kan ej utgå.20 Entreprenören har dock otvivelaktigt gjort sig skyldig till ett kontraktsbrott och kan åläggas skadeståndsansvar. Det kan emellertid vara svårt att påvisa ekonomisk skada. En praktisk metod kan därför vara att i kontraktet ange kännbara viten för underlåtelser beträffande kvalitetssäkring.

 

Kapitel 8, Hävning
De två första paragraferna i kap. 8 reglerar beställarens respektive entreprenörens rätt att häva kontraktet. Bestämmelserna kan grovt uppdelas i traditionella hävningsgrunder och hävningsgrunder som närmast är en form av avbeställning.
    Enligt 1 § punkt 3 har beställaren rätt att häva då entreprenören försätts i konkurs. Författarna hävdar i kommentaren till denna bestämmelse att det ”i princip” åligger konkursboet att fullfölja entreprenaden för det fall beställaren inte utnyttjar sin rätt att häva (s. 245). Vidare påstås att konkursboet begår ett kontraktsbrott för det fall konkursboet inte fullföljer entreprenaden.
    Författarna måste ha missförstått innehållet i 1 § punkt 3. En skyldighet för konkursboet att fullfölja entreprenaden kan inte utläsas av bestämmelsen. En sådan bestämmelse hade inte heller varit gällande för konkursboet eftersom konkursboet inte är part i avtalet. Konkursboet kan därför inte heller bli skadeståndsskyldigt mot beställaren. Den hävningsrätt beställaren har enligt AB 92 avser konkursbolaget, dvs. gäldenären, och skadeståndsyrkandet skall också riktas mot gäldenären.

 

Kapitel 9, Tvist
Kommentarerna till detta kapitel innehåller ett avsnitt om ”Domstols- eller skiljeförfarande — några synpunkter”, där författarna uppehåller sig vid olika för- och nackdelar med skiljeförfarande. Den omständighe-

20 Se Så gick det, domar och beslut i entreprenadtvister s. 45 (Byggtjänsts förlag).

 

ten att detta avsnitt inte genomgått några ändringar jämfört med Motiv AB 72 behöver i och för sig inte medföra att författarnas allmänna uppfattningar är mindre relevanta i dag än för drygt 20 år sedan. Det är dock något otillfredsställande att det enbart förekommer hänvisningar till äldre betänkanden. Exempelvis förbigås helt Skiljedomsutredningens delbetänkande (SOU 1994:81).
    I Entreprenad AB 92 har författarna vidhållit sin uppfattning från Motiv AB 72 vad avser kostnader för skiljeförfarande, att ”i många fall kan det sålunda ur kostnadssynpunkt vara fördelaktigare för parterna att anlita skiljenämnd för avgörande av tvister i kontraktsförhållandet” (s. 264). Denna uppfattning är inte odiskutabel. Den främsta anledningen till att många standardavtal, så även AB 92 (kap. 9 § 2), på senare tid frångått en generell hänvisning till skiljeklausul är just kostnadsaspekten. Skiljeförfarande har i många slag av tvister — inte minst entreprenadtvister — tenderat att bli alltmer kostnadskrävande. För att möjliggöra att tvister som rör belopp av mer måttlig storlek likväl kan bli föremål för rättslig prövning, har i standardavtalen införts regler om att sådana tvister skall kunna hänskjutas till allmän domstol. Samtidigt har givetvis skiljeförfarande andra fördelar i förhållande till prövning i domstol; främst snabbare avgörande, sekretess samt möjlighet att påverka sammansättningen av skiljenämnden.
    I kap. 9 § 1 anges att tvist skall avgöras genom skiljedom ”såvida inte annat föreskrivits i övriga kontraktshandlingar”. I AB 72 angavs att en avvikelse skulle inskrivas i kontraktet. Formuleringen i AB 92 bygger på en uppfattning att detta slag av ändringar ofta behandlas i beställarens administrativa föreskrifter.
    Författarna har dock valt att illustrera tillämpningen av den nya regeln genom en något teoretisk exemplifiering (bestämmelsen om forumvalet skulle vara noterad på en till kontraktet fogad ritning). Vad tvisterna i forumfrågan emellertid gällt, när AB 72 varit avtalsinnehåll, är relevansen av den omständigheten att en annan forumregel än den i AB 72 angivna införts i administrativa föreskrifter och inte i kontraktet.21 I kap. 9 § 3 anges att entreprenören inte får avbryta entreprenaden på grund av att tvist hänskjutits till rättsligt avgörande och att beställaren på sådan grund inte heller får innehålla belopp som inte direkt omfattas av tvisten.
    Författarnas kommentar till bestämmelsen är av samma begränsade omfattning som i Motiv AB 72. Det bör därför tilläggas att regeln i 3 § anses gälla även när processuella förfaranden inte inletts samt att regeln i praktiken anses tvinga entreprenören att utföra vad han anser vara debiterbara ändringar/tilläggsarbeten, trots att han är osäker på om han får betalt för dessa arbeten.
    Författarnas uppfattning att dessa slag av tvister vanligen uppkommer först vid slutavräkning av entreprenaden torde ej vara korrekt. Anmälarnas uppfattning är att sådana meningsskiljaktigheter förekommer i nästan varje större entreprenad och allt ifrån arbetenas påbörjande.

 

21 Allmänna domstolar har strikt upprätthållit AB:s formella krav, se bl. a. HD:s beslut 1994-11-08 i mål Ö 980/94.

 

Sammanfattande synpunkter
Genom Motiv AB 72 lämnade författarna ett mycket värdefullt bidrag till den entreprenadrättsliga litteraturen. Motiv AB 72 har varit ett mycket välkänt och ofta citerat verk.
    Kommentarerna från AB 72 har i stora delar återgivits i den nya skriften Entreprenad AB 92. Dessa kommentarerna har också fortfarande ett stort värde vid tolkning och tillämpning av de bestämmelser som inte ändrats jämfört med AB 72. Dock kan vissa av de gamla kommentarerna kritiseras för att de inte i tillräcklig utsträckning reviderats med hänsyn till rättsutvecklingen.
    Vad gäller de bestämmelser som är nya eller ändrade jämfört med AB 72 har författarna i den nya skriften lämnat en del intressanta synpunkter. Dessvärre förekommer också ett flertal misstolkningar av de nya bestämmelserna och flera bestämmelser är ofullständigt kommenterade. Skriften Entreprenad AB 92 får därför ett begränsat värde vid tolkning och tillämpning av dessa villkor.
Bo Linander och Per Ossmer