Litteratur
T.BROLIN, Å.REHNSTRÖM, M.WIDEBECK: Tvistemålsprocessen II. En handledning för huvudförhandlingen. Juristförlaget 1996.
För en tingsrättsdomare kan hanteringen av tvistemål vara både fascinerande och tröstlös. Fascinerande eftersom inget mål är det andra likt; varje nytt mål erbjuder nya processuella problem som skall lösas. Och lösningarna är inte självklara; en del problem verkar ha lika många olika lösningar som det finns domare. Tröstlös kan verksamheten vara för den domare som har ansvaret för en rotel med en stor tvistemålsbalans. Han kan lätt få den uppfattningen att han inte kan åstadkomma mer än att hjälpligt hålla pappersfloden ifrån sig och vänta på att bli avlöst.
Den 1 januari 1988 moderniserades tingsrättsförfarandet med sikte främst på handläggningen av dispositiva tvistemål. Många anser att de nya reglerna inte har fått ett tillräckligt genomslag i domstolarna. Bl. a. för att bidra till att 1988 års regler kommer till användning på det sätt som var meningen gav rådmannen Thore Brolin, lagmannen Åke Rehnström och rättschefen Magnus Widebeck för ett par år sedan ut en bok som handlar om förberedelseskedet i tvistemål i tingsrätt. Enligt förordet är boken en sammanställning av material om förberedelsen. Här undervärderar dock författarna sina insatser. Boken innehåller visserligen citat ur lagförarbeten och litteratur men författarna kommer också med en hel del egna tankar. Såvitt jag har förstått används boken vid kurser för yngre domare. Där gör den säkert stor nytta. Men den bör också finnas tillgänglig för äldre domare och för advokater som processar.
Författarna har nu kommit ut med en uppföljare till förberedelseboken. Den nya boken handlar om huvudförhandlingen i tvistemål och om hur tingsrättens dom bör utformas. Huvudförhandlingsboken är uppbyggd på samma sätt som förberedelseboken. I förordet skriver författarna att de hoppas att de som deltar i en tvistemålsprocess skall kunna hämta handfast vägledning i boken från det att huvudförhandlingen planeras till dess tingsrättens dom är meddelad.
Jag tycker att boken är utmärkt. Visserligen är en del av texten precis som i förberedelseboken ett ordagrant återgivande av uttalanden i lagstiftningsförarbeten. Men det har sitt värde att dessa uttalanden systematiseras och sprids i en lättillgänglig form. Även den som har försökt att vidmakthålla sina processrättsliga kunskaper genom att läsa de nyare lagförarbetena och titta i Ekelöfs och Fitgers verk har glädje av huvudförhandlingsbokens systematisering av uttalanden i förarbeten och doktrin.
Boken innehåller emellertid mer än citat av vad andra har skrivit. Som författarna antyder i sitt förord ger de en hel del handfasta råd till främst domare men även till advokater och andra partsombud. Allt vad som skrivits förefaller att vara väl genomtänkt. Jag skall i det följande kort kommentera några av författarnas ståndpunkter.
För det första vill jag rekommendera alla domare att ta del av vad författarna skriver på s. 26 f. om ett allt vanligare problem i domstolarna: en part åberopar ett vittne som rätten inte kan få tag i. Författarna kommer — såvitt jag kan förstå på goda grunder — fram till att det finns en lösning som gör att rätten kan klara sig ur den knipan. Jag skall inte avslöja författarnas tankegång här utan rekommenderar den som är intresserad att läsa boken.
På s. 38 rekommenderar författarna domstolen att låta parterna — sedan de i huvudförhandlingens inledningsskede framfört sina yrkanden — före sakframställningen ange den rättsliga grunden för sin talan. Härmed avser författarna den rättsliga kvalifikation parten gör av de rättsfakta som han åberopar och som enligt parten leder till en rättsföljd med innebörd att han vinner processen. Självfallet bör man kräva av ett juridiskt utbildat ombud att han kan göra detta. Men enligt min erfarenhet är det inte sällan värdelöst att be om en sådan presentation redan före sakframställningen. Ett bättre resultat når man i regel om man låter partsombuden lägga upp sakframställningen helt på egen hand. Då får rätten i många fall så småningom reda på vilken den rättsliga grunden är — på partens och inte på rättens villkor. Det leder i allmänhet till ett bättre och begripligare resultat. Eventuella frågor från rätten bör få anstå till dess att partsombudet har avslutat sakframställningen I 42 kap. 16 § rättegångsbalken finns en regel om att rätten kan göra en sammanfattning av parternas ståndpunkter. En sådan sammanfattning är ett bra instrument i arbetet med att förbereda tvistemål till huvudförhandling. Men jag delar författarnas uppfattning (s. 40) att det inte är bra att låta en uppläsning av sammanfattningen eller en hänvisning till den ersätta sakframställningen. Ett sådant system har föreslagits av Skiljedomsutredningen under rubriken En slagkraftigare rättegång (SOU 1995:65 s. 168). Jag är inte säker på att rättegången blir så mycket slagkraftigare för att en part hänvisar till rättens sammanfattning i stället för att hålla en klar och redig sakframställning. En rättegång där sakframställningen har ersatts med en hänvisning till sammanfattningen har kommit ganska långt från principerna att ett mål avgörs efter en muntlig huvudförhandling och att rätten grundar sitt avgörande omedelbart på vad som förekommit vid förhandlingen. Dessa principer har fortfarande bärkraft och jag anser att målen blir bättre presenterade och lättare att begripa om duktiga partsombud får inleda huvudförhandlingen med fylliga sakframställningar än om sakframställningarna reduceras till hänvisningar till skriftligt material. Till det kommer att det knappast kan vara rimligt att rätten på detta sätt tar över ytterligare en av de uppgifter i processen som traditionellt har legat på parterna. I och med utvecklingen när det gäller domstolarnas materiella processledning har det blivit så att rätten i många mål tar över en del av parternas arbete när det gäller att avgränsa processen. Om rätten dessutom sköter parternas sakframställning, kan man som partsombud fråga sig vad man har för funktion i rättegången.
På s. 80 behandlar författarna bestämmelsen att domen skall innehålla de omständigheter som parterna har grundat sina yrkanden och invändningar på (17 kap. 7 § första stycket 4 rättegångsbalken). Detta betyder
att enbart rättsfakta och alltså inte bevisfakta behöver anges i detta sammanhang och att och att en redogörelse för bevisfakta har sin plats bland domskälen (se SOU 1938:44 s. 218 och Processnämndens exempel i Underrättsförfarandet enligt nya rättegångsbalken, Stockholm 1947, s. 351 ff.). Författarna menar att det i många fall finns anledning att redovisa bevisfakta redan i den inledande redogörelsen för rättsfakta. Så brukar det nog också gå till i praktiken. Men jag vill hävda att RB:s fäder hade en poäng när de skrev att domen skulle innehålla en renodlad redogörelse för rättsfakta. En sådan redogörelse tvingar domaren att klargöra för sig själv vad av det som parterna har åberopat under huvudförhandlingen som är rättsfakta. Det skadar naturligtvis inte. Dessutom blir domen mycket begripligare än de missfoster till domar som man ibland ser där redogörelsen för rättsfakta och bevisfakta förefaller vara ett ordagrant återgivande av mer eller mindre svamliga sakframställningar under huvudförhandlingen.
Som framgår av det som jag har skrivit finns det mycket intressant och matnyttigt att läsa i huvudförhandlingsboken. Den är alltså en värdefull handbok för den som har anledning att delta i huvudförhandlingar i tvistemål. Dessutom är den välskriven och — till skillnad från juridisk litteratur i allmänhet — så lättläst att den passar utmärkt t. o. m. som nöjesläsning.
•Boken är på 84 sidor och kostar ca 150 kr.
Lars Lindström