Vissa processuella problem vid inlösen av minoritetsaktier

 

 

Av hovrättsassessor HANS CAPPELEN-SMITH

Inledning
Lagregler om moderbolags inlösen av minoritetsaktier i dotterbolag har meddelats i 14 kap. 31–35 §§ aktiebolagslagen (1975:1385). Tvister om inlösen av minoritetsaktier är inte sällan komplicerade och avser betydande värden. Tvisterna handläggs i första instans genom skiljeförfarande, huvudsakligen i enlighet med reglerna i lagen (1929:145) om skiljemän. Erfarenheten visar emellertid att inlösenprocesserna ger upphov till vissa särpräglade problem, som inte får någon tydlig lösning genom den nuvarande regleringen. I det följande behandlas några sådana processuella problemställningar och lämnas vissa förslag till en lagreglering.1

 

Bör skiljedomen innehålla betalningsförpliktelse för moderbolaget?
Inom processrätten skiljer man mellan fullgörelsetalan och fastställelsetalan. Av 13 kap. 1 § rättegångsbalken följer, att med fullgörelsetalan avses talan om åläggande för svaranden att fullgöra något, under det att 13 kap. 2 § samma balk ger vid handen att med fastställelsetalan förstås talan huruvida visst rättsförhållande består eller inte består. Som Ekelöf framhållit, hänför sig alltså skillnaden mellan fullgörelsetalan och fastställelsetalan till kärandens yrkande, dvs. hans begäran om dom med domslut av visst innehåll. Skillnaden mellan fullgörelsedomar och fastställelsedomar består i att endast fullgörelsedomar är exigibla i den meningen att de som exekutionstitlar enligt närmare angivna bestämmelser i utsökningsbalken kan läggas till grund för verkställighetsåtgärder.2 Enligt 1 § första stycket skiljemannalagen kan bl. a. fråga av tvistemåls beskaffenhet, varom förlikning kan träffas, hänskjutas till avgörande av skiljemän. Härav torde följa att en på skiljeavtal grundad skiljedom kan gå ut på såväl fastställelse som fullgörelse. Av 3 kap. 1 § första stycket 4 utsökningsbalken framgår att skiljedom kan utgöra exekutionstitel. För att en skiljedom överhuvudtaget skall vara verkställbar förutsätts dock, att den ålägger någon betalningsskyldighet eller annan förpliktelse. Går ett skiljeförfa-

 

1 Paragrafhänvisningar avser aktiebolagslagen (1975:1385) om inte annat anges. 2 P-O Ekelöf, Rättegång II, Norstedts, 7 uppl., Stockholm 1985, s. 100 f.

rande endast ut på att fastställa t. ex. ett belopps storlek utan att samtidigt fastställa betalningsskyldighet, är skiljedomen inte verkställbar (SOU 1973:22 s. 174).
    Frågan om en talan om tvångsinlösen av minoritetsaktier är en talan om fastställelse eller om fullgörelse berördes inte i motiven till 1944 års aktiebolagslag. I rättsfallet NJA 1957 s. 1 yrkade det moderbolag som påkallade inlösen, att lösen för minoritetsaktierna måtte fastställas till visst belopp och Högsta domstolens domslut i huvudsaken innefattade följaktligen bestämmande av lösenbeloppet men inte någon betalningsförpliktelse.
    Av 14 kap. 31 § andra stycket framgår, att de tvister som kan prövas av skiljemän med stöd av bestämmelserna om tvångsinlösen dels är sådana som rör frågan om rätt eller skyldighet till inlösen föreligger, dels sådana som rör lösenbeloppet. Lagtexten i 14 kap. 33 § första stycket talar om den situationen att det genom lagakraftägande dom förklarats att inlösenrätt för moderbolaget är för handen utan att lösenbeloppet samtidigt fastställts och 14 kap. 34 § om det fallet att fastställt lösenbelopp erbjudits aktieägare. Motiven till aktiebolagslagen behandlar inte frågan. I propositionen konstaterar föredragande statsrådet endast, att tvisten vanligen gäller lösenbeloppets storlek (prop. 1975:103 s. 533). I skiljemannapraxis synes rättsläget i allmänhet uppfattas så, att skiljedomar i tvångsinlösentvister i huvudsaken endast kan gå ut på fastställelse, antingen av lösenrätt eller av lösenbelopp. I vissa skiljedomar i tvister vari endast moderbolaget påkallade inlösen, har dock skiljemännen ansett sig på yrkande av gode mannen och minoritetsaktieägare kunna förplikta moderbolaget att utge fastställt lösenbelopp. Någon refererad domstolspraxis synes inte finnas. Till stöd för att dom avseende lösenbeloppet endast kan gå ut på fastställelse av detta brukar i skiljemannapraxis anföras i huvudsak följande. Varken lagtextens avfattning eller föredragande statsrådets uttalanden i propositionen antyder att avgörandet avseende lösenbeloppet skulle kunna ha något annat innehåll. Bestämmelserna i 14 kap. 33 § om s. k. förhandstillträde innebär att minoriteten är skyldig att till moderbolaget överlämna sina aktiebrev med påskrift om överlåtelse eller, i avstämningsbolag, att låta registrera moderbolaget som ägare av aktierna, trots att något lösenbelopp ännu inte bestämts. Av 14 kap. 35 § första stycket framgår, att sedan moderbolaget blivit ägare till aktierna medför dessa endast rätt för innehavaren att mot överlämnande av breven till moderbolaget eller — om nedsättning enligt 14 kap. 34 § skett — till länsstyrelsen få ut lösenbeloppet jämte ränta. Om moderbolaget förpliktades att

 

utge belopp till aktieägarna, skulle detta bryta mot den systematik åt vilken de nu angivna reglerna ger uttryck. Av allmänna skiljeprocessuella regler följer vidare, att parternas yrkanden inte kan avse andra frågor än de som hänskjutits till skiljemännens prövning. Eftersom denna fråga gäller lösenbeloppets storlek, kan redan på grund härav några fullgörelseyrkanden inte prövas. Härtill kommer, att av 13 kap. 1 § rättegångsbalken framgår att en talan om fullgörelse som huvudregel förutsätter att svarandens förpliktelse är förfallen till prestation. Det lösenbelopp moderbolaget har att utge torde emellertid vara förfallet till betalning först när beloppet fastställts genom lagakraftägande skiljedom. Något fullgörelseyrkande avseende beloppet torde därför inte lagligen kunna bifallas före denna tidpunkt.
    I den skiljemannapraxis där avgöranden, som gått ut på fullgörelse, meddelats har väsentligen följande argument anförts. Det kan inte av lagtexten eller lagmotiven utläsas, huruvida lagstiftaren avsett att avgörandet avseende lösenbeloppet skulle kunna gå ut på fastställelse eller fullgörelse. I inlösenprocesser, i vilka moderbolaget yrkar fastställelse av lösenbeloppet, måste minoritetsaktieägarna och även gode mannen anses oförhindrade att yrka att moderbolaget förpliktas att utge lösenbeloppet. Aktiebolagslagens regler utvisar inte annat, än att minoritetsaktieägarna skulle äga rätt till betalning enligt allmänna obligationsrättsliga regler, dvs. när de fullgör sin prestation i förhållande till moderbolaget. När moderbolaget blivit ägare till minoritetens aktier, vilket vanligen sker i och med förhandstillträde enligt 14 kap. 33 §, är moderbolaget således enligt allmänna regler skyldigt att utge lösenbeloppet till minoritetsaktieägarna och skiljemännen oförhindrade att förplikta moderbolaget att utge detta belopp.
    Oaktat att olika meningar kommit till uttryck i skiljemannapraxis, har, enligt min uppfattning, de skäl som anförts till stöd för att avgöranden avseende lösenbeloppet endast kan gå ut på fastställelse av detta sådan tyngd att de måste anses ge uttryck för gällande rätt. I det följande är därför utgångspunkten att skiljedomar avseende lösenbelopp i tvångsinlösentvister enligt gällande lag endast kan ha karaktär av fastställelsedomar.
    Det kan emellertid ifrågasättas, om det nu beskrivna rättsläget är tillfredsställande. Visserligen har aktieägarna enligt 14 kap. 35 § första stycket rätt att få ut lösenbeloppet mot att de överlämnar sina aktier till moderbolaget eller länsstyrelsen. I praxis har emellertid förekommit fall, där moderbolag vägrat att betala ut genom lagakraftvunnen dom fastställda lösenbelopp. Eftersom en skiljedom som går ut på fastställelse inte är exigibel, har minoritetsaktie-

 

ägarna i dessa fall för att få ett verkställbart avgörande varit tvungna att vid allmän domstol väcka talan mot moderbolaget med yrkande att detta måtte förpliktas betala ut det fastställda lösenbeloppet. Även om minoritetsaktieägarna enligt allmänna regler har rätt till ränta för tiden från det att lösenbeloppet förfaller till betalning till dess att betalning sker, riskerar den nu gällande ordningen att leda till ytterligare kostnader och en oacceptabel omgång för dessa aktieägare. Frågan blir då vilka möjligheter det finns att låta domen i tvångsinlösentvister innehålla förpliktelse för moderbolaget att betala ut det fastställda lösenbeloppet.
    Som inledningsvis nämnts, avser fullgörelsetalan talan om åläggande för svaranden att fullgöra något. För de fall, där det är moderbolaget som påkallar tvångsinlösen, är det emellertid tydligt att bolagets talan inte bör kunna ges fullgörelsetalans form. Den fullgörelse som kan ligga i moderbolagets intresse är nämligen att till sig få utlämnade minoritetens aktier, och detta intresse måste anses väl tillgodosett genom reglerna om förhandstillträde. Det är å andra sidan tydligt att minoritetsaktieägarnas behov av en exekutionstitel inte kan tillgodoses genom moderbolagets talan. Av allmänna processuella grundsatser får nämligen anses följa, att detta inte självt kan yrka att bli förpliktat i förhållande till minoriteten. Moderbolagets talan i fråga om lösenbeloppet bör alltså även i fortsättningen betraktas som en fastställelsetalan.
    Den nu gjorda kvalificeringen vållar emellertid problem, när det gäller att med bibehållande av reglernas systematik tillåta fullgörelseyrkanden i inlösenprocessen. Att varken aktiebolagslagen eller skiljemannalagen innehåller regler om genkäromål vållar i och för sig inga problem. Det står lagstiftaren fritt att införa den möjligheten i tvångsinlösenprocessen, om så befinns lämpligt. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att Skiljedomsutredningen föreslagit att genkäromål uttryckligen skall tillåtas i på skiljeavtal grundade skiljeförfaranden (SOU 1994:81 s. 138 ff.). Att medge gode mannen eller minoritetsaktieägare, som själv för talan, att framställa ”genyrkande” om förpliktelse för moderbolaget att utge lösenbeloppet vore alltså en tänkbar åtgärd. Den processuella svårigheten med att tillåta en sådan fullgörelsetalan ligger i att lösenbeloppet inte kan anses förfallet till betalning, förrän skiljedomen, i vilken beloppet fastställs, vunnit laga kraft (jfr prop. 1975:103 s. 538). Innan lösenbeloppet fastställts har minoriteten överhuvudtaget inte någon fordran på moderbolaget, utan endast ett till beloppet obestämt anspråk på betalning. En fullgörelsetalan i detta läge avseende lösenbeloppet skulle inte kunna bifallas enligt rättegångsbalkens regler och övervägande skäl talar för att detsamma

 

gäller för skiljeförfaranden. Även om några processuella hinder i och för sig inte möter mot att kumulera en fullgörelsetalan med en fastställelsetalan, framstår en regel om sådan fullgörelsetalan, mot bakgrund av det anförda, inte som en lämplig lösning av det förevarande problemet. Härtill kommer, att det kan sägas förefalla egendomligt med en reglering där skiljedomens rättsföljder skulle vara beroende av yrkanden av de parter som intar ställning av svarande i skiljeprocessen.
    En lämpligare åtgärd för att säkerställa att lagakraftvunna skiljedomar omedelbart kan ligga till grund för verkställighetsåtgärder synes vara, att genom uttrycklig lagbestämmelse ålägga skiljemännen att i domslutet förplikta moderbolaget att till minoritetsaktieägarna betala det i domen fastställda lösenbeloppet. Denna skyldighet bör åligga skiljemännen även utan yrkande av part. Genom en sådan särskild reglering skulle de svårigheter med genkäromål avseende fullgörelse som nyss angivits undvikas. Den talan som förs av moderbolaget förblir en fastställelsetalan och parternas yrkanden i huvudsaken kommer att liksom hittills avse lösenbeloppets storlek. Skiljedomen kommer även i fortsättningen att i sitt domslut innehålla ett fastställande av lösenbeloppet för minoritetsaktierna. Men härutöver kommer domslutet att innehålla en förpliktelse för moderbolaget att också utge det fastställda lösenbeloppet. Med ett sådant domslut kommer skiljedomen att utgöra exekutionstitel och kunna ligga till grund för verkställighetsåtgärder enligt 3 kap. utsökningsbalken.
    I fråga om den närmare utformningen av domslutet i denna del, torde det ha betydelse om förhandstillträde enligt 14 kap. 33 § första stycket ägt rum eller ej. Har förhandstillträde inte ägt rum, bör domslutet innehålla förpliktande för moderbolaget att till innehavare av aktie, som omfattas av inlösenförfarandet, utge det fastställda lösenbelopp som belöper på aktien mot att denne till moderbolaget överlämnar aktiebrevet med påskrift om överlåtelse eller, i fråga om aktier i avstämningsbolag, låter registrera moderbolaget som ägare till aktierna i enlighet med bestämmelserna i aktiekontolagen. Det bör däremot inte vara nödvändigt att i domen namnge den som skall vara betalningsberättigad. Inget hindrar nämligen att berörda aktier överlåts under den tid som inlösenprocessen pågår eller under tiden mellan det att domen i inlösenmålet meddelats och den tidpunkt då betalning påfordras eller verkställighet söks. Vad gäller bolag, som inte är avstämningsbolag, föreligger det inte någon skyldighet för den som förvärvar aktier i bolaget att låta införa sitt förvärv i aktieboken, varför det inte är möjligt för skiljemännen att vid domens meddelande med

 

säkerhet veta vilka som är ägare till de aktier som skall lösas in. Även i fråga om avstämningsbolag kan det förekomma att aktieboken saknar uppgift om aktieägare, som inte överlämnat sina aktiebrev för makulering i samband med att bolaget övergått till att bli avstämningsbolag.
    I fråga om möjligheten att verkställa en dom som inte namnger den som är berättigad till den i domen angivna fullgörelsen, kan följande framhållas. Enligt 2 kap. 7 § andra stycket utsökningsbalken gäller att, när ansökan görs om verkställighet och anspråket grundas på presentationspapper, skall förutom exekutionstiteln också presentationspapperet inges. Om verkställighet söks av annan än den som är berättigad enligt exekutionstiteln, måste sökanden styrka sin rätt. Är exekutionstiteln grundad på löpande skuldebrev — varmed aktiebrev i fråga om bl. a. betalningslegitimation jämställs enligt 3 kap. 6 § aktiebolagslagen — anses dock redan innehavet av skuldebrevet utgöra tillräcklig legitimation (SOU 1973:22 s. 522). Övervägande skäl synes därför tala för att det från verkställighetssynpunkt är tillräckligt att moderbolaget i domen åläggs betalningsskyldighet i förhållande till den som genom innehav av aktiebrev eller anteckning på aktiekonto visar sig betalningsberättigad. Om förhandstillträde har ägt rum, uppkommer vissa andra frågor om betalningslegitimation. Till dessa återkommer jag i följande avsnitt.

 

Förhandstillträde
Enligt 223 § 2 mom. fjärde stycket i 1944 års aktiebolagslag gällde, att minoritetsaktieägarna, inom en månad från det att lösenbeloppet blivit bestämt genom lagakraftägande avgörande, skulle överlämna sina aktiebrev till moderbolaget med påskrift om överlåtelse mot att minoritetsaktieägarna erhöll det fastställda lösenbeloppet. Överlämnades aktiebrev inte inom nämnda tid, ålåg det moderbolagets styrelse och verkställande direktör att ofördröjligen i närmare angiven ordning nedsätta lösenbeloppet för aktierna i allmänt förvar. Sedan sådan nedsättning skett, skulle moderbolaget anses vara ägare till aktierna, vilka därefter, innan de överlämnades till moderbolaget, inte medförde annan rätt för innehavaren än att mot aktiebrevens avlämnande till överexekutor utfå lösenbeloppet.
    Bestämmelserna i 1944 års aktiebolagslag innebar således, att äganderätten till minoritetsaktierna inte övergick till moderbolaget förrän lösenbeloppet för aktierna blivit bestämt genom lagakraftägande dom. Aktiebolagsutredningen framlade i sitt betänkande ett förslag av innebörd att äganderättsövergången skulle kunna äga rum redan innan lösenbeloppet blivit slutligt fastställt. Utred-

 

ningen framhöll, att en långt utdragen process rörande inlösningen var förenad med stora olägenheter. Om det inte rådde tvist rörande moderbolagets rätt att inlösa aktierna, utan endast om lösenbeloppets storlek, syntes det inte vara betänkligt att låta äganderätten till aktierna överföras till moderbolaget redan innan lösenbeloppet slutligt bestämts. För moderbolagets del innebar det en stor fördel att utan det långa dröjsmål som processen om lösenbeloppet medförde kunna genomföra en rationalisering av koncernförhållandet som förutsatte, att dotterbolaget var helägt och hänsyn ej behövde tas till minoritetsaktieägarna. Dessa kunde, när det var klart att inlösen skulle ske, knappast ha befogat intresse av att under processen om inlösenbeloppet stå kvar som som aktieägare utan nämnvärt inflytande. För dem var det i den situationen av egentligt intresse att få en tillfredsställande ersättning, och det borde vara en fördel för dem att få ut ersättningen eller åtminstone en del av den väsentligt tidigare mot avstående av äganderätten till aktierna. Aktiebolagsutredningen föreslog därför, att moderbolaget under vissa förutsättningar skulle kunna bli ägare till aktierna fastän skiljedomen rörande lösenbeloppet klandrats. Härför skulle erfordras att moderbolagets lösenrätt var ostridig eller fastställd genom lagakraftägande mellandom. Vidare skulle krävas, att moderbolaget nedsatte det i den klandrade domen fastställda lösenbeloppet hos överexekutor samt ställde säkerhet för det ytterligare lösenbelopp som kunde komma att fastställas. Efter dessa åtgärder skulle moderbolaget vara ägare till aktierna och aktieägarna berättigade att omedelbart lyfta det nedsatta lösenbeloppet. Ökades detta genom den slutliga domen, skulle de vara berättigade att lyfta det ytterligare belopp som kunde fastställas. Minskades det, skulle de vara skyldiga att återbetala mellanskillnaden till moderbolaget (SOU 1971:15 s. 370 f.).
    Föredragande statsrådet anslöt sig i propositionen till gällande lag till Aktiebolagsutredningens överväganden rörande behovet av regler om att äganderätten till minoritetsaktierna skulle kunna övergå till moderbolaget redan innan lösenbeloppet slutligt fastställts. Han gick emellertid längre än utredningen genom att föreslå, att moderbolagets förvärv av äganderätten till aktierna skulle kunna ske redan innan skiljedom rörande lösenbeloppets storlek givits (prop. 1975:103 s. 537 f.). I enlighet härmed föreskrivs i 14 kap. 33 § första stycket att, om moderbolagets lösenrätt är ostridig eller fastställd genom lagakraftägande mellandom, är minoritetsaktieägarna skyldiga att överlåta sina aktier till moderbolaget, under förutsättning att detta ställer i viss ordning godkänd säkerhet för kommande lösenbelopp jämte ränta. När säkerheten

 

ställts, är moderbolaget enligt 14 kap. 35 § första stycket ägare till aktierna.
    Motiven för att ge moderbolaget möjlighet att förvärva minoritetsaktierna redan innan lösenbeloppet för dessa fastställts får alltjämt anses bärkraftiga. Rätten för moderbolaget till sådant s. k. förhandstillträde bör därför bibehållas. Det finns emellertid skäl att överväga om de nuvarande reglerna bör kompletteras i vissa avseenden. Här skall till en början behandlas vissa frågor kring betalningslegitimation avseende lösenbeloppet, vilka uppkommer på grund av reglerna om förhandstillträde.
    Av 14 kap. 33 § första stycket framgår bl. a. att om moderbolagets lösenrätt är fastställd, är minoritetsaktieägarna skyldiga att till moderbolaget överlåta sina aktiebrev med påskrift om överlåtelse eller, när fråga är om aktier i avstämningsbolag, att låta registrera moderbolaget som ägare till aktierna enligt bestämmelserna i aktiekontolagen. Överlämnas inte aktiebreven till moderbolaget, följer av 14 kap. 35 § första stycket att aktiebreven därefter endast medför rätt för innehavaren att mot överlämnande av dem till moderbolaget eller länsstyrelsen få ut fastställt lösenbelopp jämte ränta. I fråga om aktier i avstämningsbolag gäller att dessa, när moderbolaget på grund av förhandstillträde blivit ägare till aktierna, på begäran av moderbolaget skall registreras med detta som ägare, se 14 kap. 35 § tredje stycket.
    Har förhandstillträde ägt rum, kommer alltså moderbolaget att enligt bestämmelserna i aktiekontolagen bli registrerat som ägare till samtliga minoritetsaktier i dotterbolag som är avstämningsbolag. I s. k. kupongbolag kommer moderbolaget, om minoritetsaktieägarna kunnat nås och uppträtt lojalt, att inneha samtliga aktiebrev i bolaget. Frågan blir då på vilket sätt en minoritetsaktieägare därefter skall styrka sin rätt att uppbära det lösenbelopp som kommer att fastställas. Den betalningslegitimation som följer av innehav av aktiebrev eller anteckning på aktiekonto har han ju inte längre. Lagtexten säger inget härom och inte heller behandlas frågan i lagmotiven.
    Enligt uppgift från Värdepapperscentralen tillämpar den följande rutiner, när ett moderbolag på grund av förhandstillträde registreras som ägare till minoritetsaktier. I samband med att moderbolaget registreras som ägare till aktierna, utfärdar det för varje aktie en s. k. tia (tvångsinlöst aktie). Tian registreras på minoritetsaktieägarens värdepapperskonto som en skuldförbindelse enligt bestämmelserna i 9 kap. aktiekontolagen. När lösenbeloppet för minoritetsaktierna fastställts genom lagakraftägande dom, betalas lösenbeloppet, efter anvisning av moderbolaget, direkt in på

 

det bankkonto som anges på minoritetsaktieägarens värdepapperskonto. Handel kan förekomma med tiorna och har överlåtelse skett, betalas lösenbeloppet ut till den som enligt 9 kap. 7 § aktiekontolagen är behörig att uppbära betalning.
    I fråga om kupongbolag är det oklart vilka rutiner som tillämpas. Sannolikt torde aktieägarna, när de överlämnar sina aktier till moderbolaget, erhålla kvitto eller annat bevis om att de är berättigade att uppbära lösenbeloppet.
    Det nu beskrivna rättsläget kan inte anses tillfredsställande. Den av Värdepapperscentralen tillämpade lösningen framstår visserligen som praktisk men inte helt odiskutabel. Av 9 kap. 1 § aktiekontolagen framgår, att i avstämningsregister får registreras ensidiga skuldförbindelser avsedda för allmän omsättning, vissa rättigheter som avses i aktiebolagslagen eller bankaktiebolagslagen, nämligen företrädesrätt att delta i visst slag av emission, konverteringsrätt och optionsrätt till nyteckning samt även andra finansiella instrument, i sistnämnda fall efter beslut av Värdepapperscentralen. En s. k. tia är avsedd att visa att den på kontot antecknade är berättigad att lyfta det lösenbelopp som fastställs för minoritetsaktierna. Eftersom lösenbeloppet är okänt och tian således vid sitt utställande inte anger något fordringsbelopp, kan det ifrågasättas om den är att betrakta som en skuldförbindelse, jfr angående skuldebrev NJA II 1936 s. 15. Snarare är tian kanske ett annat finansiellt instrument; ett sådant skall dock enligt 1 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument vara avsett för handel på värdepappersmarknaden. Huruvida detta avsiktsrekvisit är uppfyllt, är måhända tveksamt.
    Mot bakgrund av det anförda, måste det anses att det finns skäl att nu i lagen ålägga moderbolag, som på grund av förhandstillträde enligt 14 kap. 33 § blir ägare till minoritetsaktier, att antingen utställa bevis till minoritetsaktieägarna om deras rätt till blivande lösenbelopp (lösenbevis) eller att för minoritetsaktieägares räkning registrera motsvarande rätt på konto i avstämningsregister. I kupongbolag bör lösenbeviset ange att det utställts av moderbolaget och att det ger rätt att mot överlämnande till moderbolaget erhålla lösenbelopp för aktier. Av beviset bör vidare framgå den överlåtande aktieägarens namn samt det antal aktier av visst slag, för vilka han är berättigad att lyfta lösenbelopp.
    Beträffande avstämningsbolag bör i 9 kap. 1 § aktiekontolagen anges, att aktieägares rätt enligt aktiebolagslagen till lösenbelopp för inlösta minoritetsaktier på begäran skall kunna registreras i avstämningsregister. Registrering av rätten skall ske på konto i aktieägarens namn. Behörig att lyfta betalning bör vara den som på

 

av Värdepapperscentralen fastställd avstämningsdag är antecknad på konto i avstämningsregistret som berättigad att uppbära lösenbeloppet. Något skäl att hindra omsättning av ifrågavarande rätter föreligger nämligen inte. Att rätten till lösenbeloppet inte kan jämställas med en löpande skuldförbindelse, torde inte ha någon betydelse (jfr prop. 1993/94:232 s. 8).

 

Deldom
Från skiljemän framförs inte sällan synpunkten, att deldom borde kunna meddelas i tvister om lösenbeloppet. Som skäl för att införa en sådan möjlighet har anförts, att moderbolaget och minoriteten som regel torde vara överens om att minoriteten skall ha åtminstone det av moderbolaget erbjudna beloppet. Det borde då vara möjligt att låta minoritetsaktieägarna med stöd av en deldom få ut detta ostridiga lösenbelopp redan innan den tvistiga lösenfrågan är avgjord.
    Problematiken står i samband med bestämmelserna i 14 kap. 33 och 35 §§ om förhandstillträde. Eftersom det inte finns något fastställt lösenbelopp, när förhandstillträde sker, kan moderbolaget tillgodogöra sig fördelarna av inlösenförfarandet, utan att minoritetsaktieägarna vid denna tidpunkt erhåller någon motprestation. Moderbolaget kan därför frestas att dra ut på inlösenförfarandet i förhoppning att minoritetsaktieägarna skall gå med på en för dem mindre tillfredsställande uppgörelse. Av bl. a. denna anledning finns det skäl att överväga möjligheterna att låta minoriteten erhålla viss ersättning redan i samband med förhandstillträdet.
    Enligt 19 § skiljemannalagen får skiljemännen, när flera yrkanden framställts i saken, ge dom över något eller några av dem, även om förhandlingen angående de övriga inte har avslutats. Sådan dom förutsätter dock att det kan ske utan förfång för part. Skiljemännen får vidare, där part till viss del medgivit ett yrkande, ge särskild dom över vad som medgivits. Av motiven till bestämmelsen framgår, att den är avsedd att ge möjlighet att meddela deldomar i skiljetvister. Skiljedom över ett delvis medgivet yrkande förutsätter att yrkandet gällt ett visst belopp som part förklarat sig villig att betala (NJA II 1929 s. 43, jfr SOU 1994:81 s. 162 ff. ).3 Redan gällande lagstiftning ger alltså i och för sig utrymme för deldomar i skiljeförfaranden. I inlösenprocessen skulle en deldom avse en ostridig del av lösenbeloppet för aktierna. En deldom, som grundas på parts delvisa medgivande, kan emellertid bara ges över fullgörelseyrkanden och här möter på nytt problemet att den fråga som moderbolaget hänskjutit till skiljemännen avser fastställande

3 Hassler-Cars, Skiljeförfarande, Norstedts, 2 uppl., Stockholm 1989, s. 127 f.

 

av lösenbeloppet. Ett yrkande om förpliktande för moderbolaget att utge det av detta erbjudna lösenbeloppet skulle bara kunna framställas av minoritetsaktieägare som genkäromål och här uppkommer åter problemet med fullgörelsetalan avseende ett icke förfallet belopp. Något avgörande hinder mot deldom utgör detta dock inte. En förutsättning för att deldom överhuvudtaget skall kunna meddelas enligt 19 § andra meningen skiljemannalagen är nämligen att det med deldomen avsedda betalningsyrkandet medgivits. Eftersom frågan om det yrkade beloppet är förfallet till betalning inte prövas som en processförutsättning, utan som en del av själva saken, skulle moderbolagets medgivande av deldomsyrkandet utgöra en tillräcklig förutsättning för att detta skulle kunna bifallas.4 Att tillåta minoritetsaktieägare eller gode mannen att ”genstämningsvis” i ett mål, där huvudkäromålet går ut på fastställelse, föra en fullgörelsetalan som kan bifallas endast om den medges framstår emellertid inte som en processuellt helt odiskutabel reglering. Det kan vidare ifrågasättas, hur stor praktisk nytta minoriteten har av en möjlighet till deldom som förutsätter enighet mellan parterna.
    Ett likartat problem har reglerats i expropriationslagen (1972:719). Enligt den lagen skall den som erhållit tillstånd till expropriation av fast egendom fullfölja saken genom ansökan om stämning till fastighetsdomstol. Rättegången i expropriationsmål regleras dels av lagen (1969:646) om domstolar i fastighetsmål, dels av rättegångsbalken. Av 5 kap. 5 § första stycket 4 expropriationslagen framgår, att exproprianden i stämningsansökan skall ange den ersättning han erbjuder för den egendom som skall exproprieras. Enligt 5 kap. 26 § första stycket samma lag får ersättningen inte bestämmas till lägre belopp än exproprianden erbjudit. Under i 5 kap. 17 § samma lag angivna förutsättningar får domstolen medge att egendomen skall övergå till exproprianden med samma rätt som om expropriationen fullbordats, utan hinder av att lagakraftägande dom i fråga om expropriationsersättningen inte föreligger (kvalificerat förhandstillträde). På yrkande av exproprianden, fastighetsägaren eller annan sakägare, vars rätt berörs, skall domstolen föreskriva att exproprianden skall utge förskott på den expropriationsersättning som slutligt fastställs. Domstolen skall därjämte ålägga exproprianden att ställa säkerhet för den ersättning som slutligt kan komma att fastställas, till den del den överstiger förskottet. Enligt 5 kap. 26 § andra stycket expropriationslagen får — med

4jfr Ekelöf a. a. s. 102.

 

visst undantag som här saknar intresse — den slutliga expropriationsersättningen inte bestämmas till lägre belopp än det eller de förskott som bestämts. Det förhandstillträde som ett moderbolag är berättigat till enligt 14 kap. 33 § påminner om ett kvalificerat förhandstillträde enligt 5 kap. 17 § första stycket expropriationslagen. Det kunde därför te sig rimligt, att minoritetsaktieägarna tillerkändes en liknande rätt till förskott på det dem tillkommande lösenbeloppet som en expropriat åtnjuter. En sådan ordning är emellertid inte helt okomplicerad. En rimlig utgångspunkt kunde visserligen vara, att låta förskottet motsvara det lösenbelopp som moderbolaget erbjudit. Om man vill undvika tvister om återbetalning av förskott, skulle det dock vara nödvändigt att föreskriva, att det slutliga lösenbeloppet inte fick bestämmas till lägre belopp än förskottet. Moderbolaget skulle då sakna möjlighet att, sedan förskott bestämts, erbjuda ett lägre lösenbelopp än det ursprungliga. För att gardera sig häremot, skulle moderbolaget kunna föranledas att bjuda ett mycket lågt lösenbelopp. Skall avgörandet avseende förskottet vara styrande för vilket lägsta lösenbelopp som kan fastställas, är det vidare tydligt att talan mot nämnda avgörande måste kunna föras särskilt. Risken för att en tvist om förskottets storlek utvecklar sig till en process i processen är då uppenbar. Det kan vidare tänkas, att bestämmelser om förskott skulle göra det svårare att få accept för offentliga uppköpserbjudanden. Aktieägare i målbolaget skulle nämligen kunna frestas att avböja budet, i förlitan på att de inom relativt kort tid i en inlösenprocess skulle erhålla ett förskott på lösenbeloppet som i vart fall inte kunde bli lägre än det i erbjudandet angivna priset för aktierna. Sammanfattningsvis framstår det som mycket tveksamt om bestämmelser om förskott på lösenbeloppet bör införas. Sannolikt kan i stället minoritetens behov av betalning inom rimlig tid tillgodoses åtminstone delvis genom klarare regler om hur lösenbeloppet skall bestämmas.

 

Återkallelse av talan
Enligt 13 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken gäller att om käranden återkallat sin talan, sedan svaranden ingått i svaromål, och saken är sådan att förlikning därom är tillåten, skall, om svaranden yrkar det, målet dock prövas. Genom stadgandet får svaranden en möjlighet att få käromålet rättskraftigt avgjort och svarandens begäran om dom kan alltså fylla samma funktion som en av honom väckt negativ fastställelsetalan.5

5 Ekelöf, a. a. s. 138 f.

 

Aktiebolagslagen innehåller inga bestämmelser för det fall att part, som påkallat tvångsinlösen, återkallar sin talan. Inte heller skiljemannalagen upptar några regler om vad som skall gälla om part, som påkallat skiljedom, återtar sin begäran härom. Visserligen torde en part inte kunna ensidigt frånträda ett skiljeavtal som ingåtts i anledning av en redan uppkommen tvist. Sannolikt är dock rättsläget annorlunda, när skiljeförfarandet grundas på avtal av innebörd att framtida tvist, som härflyter ur visst i avtalet angivet rättsförhållande, skall hänskjutas till skiljemän. Högsta domstolen har sålunda i ett mål, i vilket skiljeförfarande enligt skiljemannalagen ägde rum på grund av bestämmelse i arrendekontrakt, uttalat att den som påkallat skiljedom sedermera kan återta sin begäran härom, utan att motparten har rätt att påfordra att skiljedom meddelas, NJA 1964 s. 122. Det kan antecknas, att Skiljedomsutredningen föreslagit att skiljemän skall vara skyldiga att på yrkande av part pröva ett yrkande som motparten återkallat (SOU 1994:81 s. 161 f.).6 På grund av det anförda får det anses, att den part som påkallat inlösentvistens hänskjutande till skiljemän kan återkalla sin talan, utan att motparten eller motparterna har rätt att påfordra skiljedom. Om ett moderbolag på grund av förhandstillträde blivit ägare till minoritetsaktierna, torde det dock inte längre kunna återkalla sin talan, eftersom minoriteten efter denna tidpunkt har anspråk på betalning för sina aktier. Har återkallelse ägt rum, innebär skiljemannapraxis att tvisten avskrivs från vidare handläggning. En motpart till den ursprungligen påkallande parten har i denna situation, om han önskar att inlösen ändå skall äga rum, ingen annan möjlighet än att själv inleda ett inlösenförfarande.
    Om det är moderbolaget som hänskjutit tvisten till prövning av skiljemän, kan motsvarande situation uppkomma om bolagets aktieinnehav under inlösenförfarandets gång kommit att understiga det för inlösen erforderliga. Med hänsyn till att moderbolaget fått sin inlösenrätt i syfte att möjliggöra fusion mellan moderbolaget och helägt dotterbolag, får nämligen bolaget antas förlora sin inlösenrätt i detta fall (prop. 1975:103 s. 531). Även i nu angivna fall synes skiljemannapraxis innebära att tvisten avskrivs från vidare handläggning.
    Aktiebolagslagen upptar inga bestämmelser som skulle tillåta att flera inlösenanspråk handlades inom ramen för samma skiljeförfarande. Några allmänna bestämmelser i skiljemannalagen om kumulation av skiljeförfaranden finns inte heller. I det föregående har jag antagit, att inlösentvisten, såvitt den gäller lösenbeloppet,

6 Jfr dock Hassler-Cars a. a. s. 109 f.

 

endast kan röra beloppets storlek och att parternas yrkanden i huvudsaken därför bara kan avse denna fråga. När det är moderbolaget som påkallat inlösen, avser dess talan samtliga återstående aktier i bolaget. Skäl talar därför för att, om minoritetsaktieägare för egen räkning framställer anspråk på inlösen när ett skiljeförfarande påkallats av moderbolaget, skall deras anspråk med analogisk tillämpning av 13 kap. 6 § rättegångsbalken avvisas på grund av litis pendens. Minoritetsaktieägaren kan nämligen inte, genom att själv påkalla ett skiljeförfarande, uppnå ett för honom fördelaktigare resultat i fråga om lösenbeloppet än vad han kan göra inom ramen för det av moderbolaget påkallade förfarandet.7 Det kan anmärkas, att de danska tvångsinlösenbestämmelserna ger uttryck för ett liknande synsätt.8 I skiljemannapraxis är det dock inte ovanligt, att i denna situation minoritetsaktieägarnas inlösenanspråk förklaras vilande till dess att moderbolaget blivit ägare till minoritetsaktierna.
    Starka skäl talar för att parter i tvångsinlösentvister bör tillerkännas samma rättsskydd som svarande i ordinär rättegång åtnjuter på grund av 13 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken. Härför talar inte minst processekonomiska skäl. Den ifrågavarande regeln i rättegångsbalken innebär, att om käranden återkallat sin talan sedan svaranden ingått i huvudsakligt svaromål, skall målet ändå prövas materiellt, om svaranden så yrkar. Målet skall trots återkallelsen handläggas i vanlig ordning och avgöras på det åberopade materialet. Innebär återkallelsen ett materiellt uppgivande av kärandens anspråk, ingår också detta uppgivande i processmaterialet.9 Redan en hänvisning till 13 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken skulle alltså gå långt i riktning mot att lösa det nu behandlade problemet. Förhållandena i inlösenprocessen är emellertid sådana, att det förefaller lämpligare att aktiebolagslagen får innehålla uttryckliga bestämmelser om vad som skall gälla vid återkallelse. Dessa bör föreskriva, att om ett moderbolag, som hänskjutit inlösentvisten till skiljemän, återkallar sin talan, skall det ändå vara skyldigt att på yrkande fullfölja förfarandet. Ett sådant yrkande bör kunna framställas av såväl gode mannen som av minoritetsaktieägare som för sin egen talan. Rätten att begära att förfarandet fullföljs bör dock förutsätta att den som framställer yrkandet har gått i svaromål i sak, dvs. yttrat sig i fråga om rätten till inlösen eller om

 

7 Jfr Ekelöf, Rättegång III, Norstedts, 6 uppl., Stockholm 1994, s. 172 ff. 8 Sneholt m. fl. A/S-loven med kommentarer, G.E.C. Gad, 5 uppl., Köpenhamn 1993, s. 149. 9 Gärde m. fl. Nya rättegångsbalken med kommentar, P.A. Norstedt & söner förlag, Stockholm 1949, s. 138.

 

lösenbeloppet. Det kunde övervägas att låta yrkandet vara bindande även för de minoritetsaktieägare som inte själva framställt något yrkande om att inlösenförfarandet skall fullföljas. Eftersom minoritetens intresse i förevarande fall typiskt sett är att få sina aktier inlösta, kunde det finnas skäl att med avseende på yrkandets rättsverkan låta det råda s. k. speciell processgemenskap mellan minoritetsaktieägarna.10 Emellertid kan det råda olika uppfattningar bland dessa i frågan om inlösen bör äga rum. Vissa minoritetsaktieägare kan t. ex. tänkas bestrida att moderbolagets aktieinnehav var sådant, att det hade rätt att påkalla inlösen. Moderbolagets skyldighet att fullfölja förfarandet bör därför endast föreligga i förhållande till den som framställer yrkande därom. Framställs yrkandet av gode mannen, bör denne anses företräda samtliga minoritetsaktieägare som inte själva för talan.
    Gode mannens och minoritetsaktieägares rätt att yrka att inlösenförfarandet skall fullföljas synes böra föreligga, även om moderbolaget begär målets avskrivande under hänvisning till att det inte längre äger det för inlösen erforderliga antalet aktier. Att rätten till inlösen enligt gällande lag bortfaller i denna situation torde nämligen syfta till att skydda minoriteten. Att ge gode mannen eller minoritetsaktieägare möjlighet att påfordra, att inlösenförfarandet fullföljs också i detta fall kan därför inte anses olämpligt. Det skyddsintresse som en sådan regel syftar till att tillgodose kan dock bara anses föreligga i förhållande till ägare av de aktier som var minoritetsaktier när inlösentvisten inleddes. Att personer, som förvärvat aktier av moderbolaget sedan tvisten hänskjutits till skiljemän, skulle kunna påfordra att få sina aktier inlösta synes inte stå i god överensstämmelse med inlösenreglernas syfte.
    Rätten att påfordra prövning av en återkallad talan om inlösen bör föreligga även när det är en minoritetsaktieägare som hänskjutit inlösentvisten till prövning av skiljemän. Återkallar minoritetsaktieägaren sin talan, sedan hänskjutande skett, bör moderbolaget ha rätt att yrka att frågan om inlösen prövas utan hinder av återkallelsen.
    Lagbestämmelser av nu skisserat slag skulle innebära, att minoritetsaktieägare alltid kunde påfordra att moderbolaget fullföljde ett av detta inlett inlösenförfarande. Något behov för minoritetsaktieägare att i detta fall själv påkalla inlösen kunde då inte anses föreligga. Har moderbolaget hänskjutit inlösentvisten till prövning av skiljemän, bör, med en sådan reglering, minoritetsaktieägares efter denna tidpunkt framställda begäran om hänskjutande avvisas under hänvisning till litis pendens.

10 Om detta begrepp, se Ekelöf, Rättegång II, s. 181 ff.

 

Vissa fall av kumulation
Frågan om kumulation av inlösenprocesser berördes kortfattat under förarbetena till 1944 års aktiebolagslag. Lagberedningen framhöll, att medan moderbolagets inlösenrätt endast kunde påkallas gentemot alla övriga aktieägare samtidigt, hade de senare tillagts rätt att var för sig begära inlösen. Deras rätt till inlösen skulle i annat fall lätt bli värdelös. Då ett antal successiva inlösenprocedurer tydligen skulle kunna förorsaka moderbolaget besvär, kostnader och andra olägenheter, hade lagberedningen övervägt huruvida inte skyldighet skulle stadgas för övriga aktieägare att förena sig med den som framställde begäran om inlösen, vid äventyr att nytt inlösenförfarande skulle kunna påkallas först efter viss tid. Då emellertid moderbolaget hade möjlighet att vid befarade successiva framställningar om inlösen självt påkalla inlösen av samtliga aktier och då den antydda regeln skulle minska inlösningsrättens värde som minoritetsskydd, föreslog beredningen inte någon sådan regel (SOU 1941:9 s. 611 f.).
    Som ovan nämnts innehåller varken aktiebolagslagen eller skiljemannalagen bestämmelser som skulle ge möjlighet att kumulera inlösenprocesser. Motiven till gällande lag behandlar inte frågan. Lagberedningens uttalanden i SOU 1941:9 får därför alltjämt anses vägledande.
    Det torde numera inte vara sällsynt att inlösen av minoritetsaktier påkallas av minoritetsaktieägare. Avsaknaden av regler för det fall att flera minoritetsaktieägare var för sig påkallar inlösen kan då leda till processuella komplikationer. Det är alltså i detta fall minoritetsaktieägaren själv som hänskjuter inlösentvisten till prövning av skiljemän. Den fråga som hänskjuts till skiljemännens prövning gäller endast inlösen av den påkallande minoritetsaktieägarens aktier. Har flera minoritetsaktieägare påkallat inlösen, torde det visserligen vara möjligt för dem att sinsemellan och med moderbolaget överenskomma att anspråken skall handläggas av samma skiljemän. Någon skyldighet härtill föreligger dock inte och det kan därför tänkas situationer, där ett antal skiljenämnder prövar tvister avseende inlösen av aktier i samma bolag. Ur minoritetsaktieägarnas synvinkel är detta förhållande sannolikt av mindre betydelse; det föreligger inte någon skyldighet att fastställa samma lösenbelopp för samtliga aktieägare, vilkas aktier skall lösas in. Som lagberedningen synes ha menat, rör det sig främst om ett problem för moderbolaget som riskerar att få bära kostnaderna för ett antal skiljeförfaranden. Lagberedningen framhöll, att moderbolaget i nu angivna fall självt kunde påkalla inlösen av samtliga återstående aktier. Hur detta inlösenförfarande skulle förhålla sig till de förfa-

 

randen som enskilda minoritetsaktieägare dessförinnan inlett, berörde lagberedningen inte.
    De motiv för nuvarande ordning som lagberedningen anförde förefaller i huvudsak alltjämt bärkraftiga. Önskar moderbolaget gardera sig mot risken av ett stort antal skiljeprocesser, får det självt påkalla ett inlösenförfarande. I fråga om förhållandet mellan detta skiljeförfarande och de skiljeförfaranden som tidigare inletts på begäran av minoritetsaktieägare kan följande sägas. Om lagstiftaren inför rätt att påkalla skiljedom vid återkallelse, bör ett av moderbolaget inlett skiljeförfarande anses utgöra hinder mot att minoritetsaktieägare därefter själva hänskjuter inlösenfrågan till skiljemän. Det kunde övervägas, att i förevarande sammanhang gå ett steg längre och föreslå, att om moderbolaget påkallat inlösen, skulle skiljeförfaranden, som dessförinnan initierats av minoritetsaktieägare men ännu inte lett till dom, avslutas utan saklig prövning och minoritetsaktieägarna hänvisas att framställa sina yrkanden avseende lösenbeloppet i det av moderbolaget påkallade skiljeförfarandet. Moderbolagets inlösentalan skulle således komma att omfatta även minoritetsaktier, om vilka talan redan fördes i andra skiljeförfaranden. En sådan ordning framstår dock, även om den skulle kunna vara kostnadsbesparande, som alltför långtgående. En minoritetsaktieägare som själv påkallat inlösen och utsett skiljeman skulle vara tvungen att acceptera de skiljemän som utsetts i det av moderbolaget påkallade skiljeförfarandet. De kostnader som lagts ned i de tidigare inledda skiljeprocesserna skulle, åtminstone delvis, bli onödiga. En viss komplikation kunde också ligga i att olika värderingstidpunkter skulle komma att gälla för olika aktier i samma förfarande, eftersom lösenbeloppet — i vart fall när den s. k. särregeln i 14 kap. 31 § tredje stycket ej är tillämplig — skall fastställas efter aktiernas värde vid tiden för begäran om tvistens prövning av skiljemän, NJA 1992 s. 872. Att låta skiljeförfaranden, som påkallats av minoritetsaktieägare innan moderbolaget hänskjutit inlösenfrågan till skiljemän, fullföljas i vanlig ordning framstår därför som en lämplig lösning även för framtiden.