Nyheter från Europadomstolen — tredje kvartalet 1996

 

 

Av justitierådet HANS DANELIUS

Under tredje kvartalet 1996 har Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna meddelat följande domar:1

1. Allenet de Ribemont mot Frankrike (dom 7.8.1996)
Enligt artikel 57 i Europadomstolens arbetsordning (Rules of Court/Règlement de la Cour) kan domstolen under vissa förutsättningar ge besked om tolkningen av en tidigare meddelad dom.
    I sin dom den 10 februari 1995 i fallet Allenet de Ribemont (se SvJT 1995 s. 533 f.) hade domstolen funnit att klaganden Allenet de Ribemonts rättigheter enligt artikel 6 punkterna 1 och 2 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna hade kränkts samt tillerkänt honom 2 000 000 franska francs i skadestånd och 100 000 francs i kostnadsersättning. Emellertid fick Allenet de Ribemont inte behålla dessa pengar, eftersom den fordran han genom Europadomstolens dom hade erhållit mot franska staten utmättes i Frankrike på grundval av en tidigare meddelad fransk dom som ålade honom betalningsskyldighet. Frågan var om en sådan utmätning var förenlig med Europadomstolens dom eller om denna innebar att det belopp som Europadomstolen tillerkänt Allenet de Ribemont skulle vara skyddat mot utmätning.
    I en tolkningsdom i ett tidigare mål hade Europadomstolen förklarat att den hade åsyftat att som ideellt skadestånd tillerkänna klaganden ett belopp som faktiskt skulle komma klaganden till godo och som därför inte skulle vara utmätningsbart (dom 23.6.1973 i fallet Ringeisen mot Österrike). Avgörandet i fallet Allenet de Ribemont gick emellertid i motsatt riktning. Europadomstolen erinrade nu om att den i sin dom i detta mål inte hade angivit att de utdömda beloppen skulle vara skyddade mot utmätning. Det fick därför anses ankomma på de nationella myndigheterna att med tillämpning av intern rätt avgöra om utmätning skulle kunna ske.

 

2. Ferrantelli och Santangelo mot Italien (dom 7.8.1996)
En person, i domen benämnd GV, var misstänkt för att vara medskyldig till ett mord på två poliser i januari 1976. GV erkände att han medverkat vid brottet och utpekade fyra andra personer, varibland Ferrantelli och Santangelo, som medgärningsmän. Detta ledde till att Ferrantelli och Santangelo greps i februari 1976. Vid förhör erkände de först sin skuld, men de återtog senare sina erkännanden. Efter de första förhören var de

 

1 Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995 s. 532 ff., 602 ff. och 764 ff. samt 1996 s. 71 ff., 368 ff. och 579 ff.

båda i dålig fysisk kondition, och de hade vissa kroppsliga skador i form av blåmärken och hudavskrapningar.
    I oktober 1977 påträffades GV död i fängelsets sjukhus. Myndigheternas slutsats var att han hade begått självmord. Ferrantelli och Santangelo hade inte före dödsfallet konfronterats med GV och fått tillfälle att ställa frågor till honom.
    Eftersom Ferrantelli och Santangelo gjorde gällande att de vid polisförhör utsatts för misshandel och psykologisk press och att de medgivanden de gjort inte hade varit frivilliga, beslöts om utredning för att klarlägga hur förhören gått till. Sedan denna utredning slutförts, fann undersökningsdomaren det inte styrkt att otillåtna förhörsmetoder kommit till användning. De kroppsliga skador som konstaterats kunde enligt undersökningsdomarens mening ha uppkommit i samband med handgripligheter under en transport, och Ferrantellis och Santangelos allmänt dåliga fysiska tillstånd efter förhören kunde tillskrivas brist på sömn och den långvariga utfrågningen.
    En rättegång vid jurydomstol, corte di assise, inleddes i november 1980 och ledde i februari 1981 till att Ferrantelli och Santangelo frikändes liksom en av de medtilltalade, GG. Domen överklagades av åklagaren till en högre jurydomstol, corte di assise di appello, i Palermo, som i juni 1982 fann Ferrantelli, Santangelo och GG skyldiga till dubbelmord. Denna dom undanröjdes emellertid i december 1984 av kassationsdomstolen,
Corte di cassazione, som återförvisade målet, såvitt gällde Ferrantelli och Santangelo, till ungdomsavdelningen vid appellationsdomstolen i Palermo och, såvitt gällde GG, till den högre jurydomstolen i Palermo.
    I mars 1986 frikändes Ferrantelli och Santangelo på nytt. GG hade dessförinnan, i november 1985, funnits skyldig och dömts till livstids fängelse. Båda domarna undanröjdes i oktober 1987 av kassationsdomstolen. I juni 1988 meddelade den högre jurydomstolen i Caltanisetta, dit målet hänskjutits, dom beträffande GG. Domstolen ansåg att de faktiska omständigheterna rörande brotten hade slutligt fastställts av den högre jurydomstolen i Palermo. I domen förekom vissa formuleringar som berörde Ferrantelli och Santangelo. Sålunda hänvisades beträffande dubbelmordet till ”medgärningsmännen” och till ”GV:s precisa uppgift att GG tillsammans med Santangelo hade ansvarat för det fysiska utförandet av morden”. I oktober 1989 frikändes Ferrantelli och Santangelo av ungdomsdomstolen i Palermo, men sedan denna domstols behörighet ifrågasatts, hänsköt kassationsdomstolen målet till ungdomsavdelningen vid appellationsdomstolen i Caltanisetta.
    Ungdomsavdelningen vid appellationsdomstolen i Caltanisetta, under ordförandeskap av samme domare som presiderat över rättegången mot GG, fann i april 1991 Ferrantelli och Santangelo skyldiga och dömde dem till långa fängelsestraff. Kassationsdomstolen avslog i januari 1992 deras överklagande av denna dom.
    Europadomstolen hade att bedöma tre frågor, nämligen a) om Ferrantellis och Santangelos rätt till ett avgörande inom skälig tid (artikel 6:1 i konventionen) hade respekterats, b) om deras rätt till en rättvis rättegång, inklusive rätten att förhöra vittnen (artikel 6 punkterna 1 och 3:d i konventionen), hade kränkts

 

dels genom att medgivanden framtvingats genom fysiskt och psykologiskt tvång, dels genom att det inte varit möjligt för Ferrantelli och Santangelo att förhöra åklagarvittnet GV före dennes död, c) om ungdomsavdelningen vid appellationsdomstolen i Caltanisetta hade brustit i opartiskhet (artikel 6:1 i konventionen) med hänsyn till att dess ordförande redan tagit ställning till anklagelserna mot Ferrantelli och Santangelo när han dessförinnan hade dömt GG.
    När det gällde rätten till ett avgörande inom skälig tid konstaterade Europadomstolen att förfarandet mot Ferrantelli och Santangelo hade pågått i omkring sexton år. Domstolen fann att målet visserligen varit komplicerat men att det ändå var oacceptabelt att slutlig dom inte meddelats förrän sexton år efter händelserna i fråga, så mycket mer som dessa händelser ägt rum medan Ferrantelli och Santangelo alltjämt var minderåriga. Det förelåg alltså på denna punkt ett brott mot artikel 6:1.
    Europadomstolen fann sig inte ha tillräcklig grund för att underkänna vederbörande italienske domares slutsats innebärande att det inte styrkts att Ferrantelli och Santangelo utsatts för misshandel eller andra otillbörliga åtgärder under de inledande förhören. När det gällde GV anförde Europadomstolen att det i och för sig hade varit önskvärt att de misstänkta konfronterats med varandra under de 20 månader som föregått GV:s död. Emellertid hade ungdomsavdelningen vid appellationsdomstolen i Caltanisetta analyserat GV:s uttalanden och funnit dem bekräftade av en rad andra omständigheter. Europadomstolen konkluderade därför att rättegången mot Ferrantelli och Santangelo i dessa hänseenden hade uppfyllt kraven i artikel 6.
    När det slutligen gällde domstolens opartiskhet erinrade Europadomstolen om sin principiella ståndpunkt att det föreligger ett brott mot kravet på en opartisk domstol inte bara när en domare subjektivt brister i opartiskhet utan också när omständigheterna är sådana att det finns anledning att på objektiva grunder befara att en domare har en förutfattad mening i saken eller är benägen att av ovidkommande skäl döma till förmån för den ena parten. I förevarande fall fanns två omständigheter som kunde skapa tvivel om opartiskheten hos den domstol som slutligt funnit Ferrantelli och Santangelo skyldiga. För det första hade domen mot GG innehållit uttalanden som också berörde Ferrantellis och Santangelos skuld. För det andra byggde domen mot Ferrantelli och Santangelo i viss mån på domen mot GG. Dessa omständigheter var av betydelse eftersom ordföranden vid rättegången mot GG var samme domare som senare dömt Ferrantelli och Santangelo. Med hänsyn till dessa omständigheter var kravet på opartiskhet inte uppfyllt, och det förelåg ett brott mot artikel 6:1.

 

3. C mot Belgien (dom 7.8.1996)
Klaganden C var en marockansk medborgare som kommit till Belgien när han var elva år gammal. Han hade gift sig i Marocko med en marockansk kvinna och makarna hade bott i Belgien där deras son var född. Äktenskapet hade upplösts, men sonen hade efter skilsmässan stannat kvar i Belgien hos sin farmor och hade därefter flyttat till en faster i Luxemburg.

 

C dömdes vid ett par tillfällen av belgisk domstol för brott. En av dessa domar avsåg narkotikabrott (innehav av cirka 17 kg cannabis), och påföljden var fem års fängelse. Med anledning av dessa brottmålsdomar utvisades C från Belgien.
    Frågan i målet var om utvisningen stred mot artikel 8 i konventionen, som skyddar rätten till respekt för privat- och familjelivet.
    Europadomstolen, som pekade på C:s relationer till sin son och på hans nära band med Belgien där han bott och verkat sedan unga år, ansåg att utvisningen innebar ett ingrepp i C:s rätt till respekt för privat- och familjelivet. Det gällde därför att bedöma om ingreppet var tillåtet enligt artikel 8:2, vilket förutsatte att det var grundat på lag och var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose något av de i denna bestämmelse angivna allmänna eller enskilda ändamålen.
    Det var tydligt att utvisningen hade stöd i belgisk lag och att syftet kunde anses vara att förebygga oordning eller brott, vilket var legitima ändamål enligt konventionen. Vid bedömningen av om åtgärden var nödvändig i ett demokratiskt samhälle hade Europadomstolen att ta ställning till om utvisningen var en proportionerlig åtgärd eller, med andra ord, om det gjorts en rimlig avvägning mellan C:s rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, å ena sidan, och intresset av att förebygga oordning och brott, å den andra.
    Europadomstolen pekade på C:s starka band med Belgien men konstaterade också att C inte begärt att genom naturalisation tillerkännas belgiskt medborgarskap. Vidare hade han bevarat betydelsefulla band med Marocko. Han hade inte lämnat Marocko förrän vid elva års ålder och han hade gift sig i Marocko med en marockansk kvinna. Han måste också i sin barndom ha lärt sig landets språk. Utvisningen var därför inte ett så drastiskt ingrepp som det kunde vara för den som var född i värdlandet eller kommit dit som litet barn. C hade vidare funnits skyldig till allvarlig narkotikabrottslighet. Under dessa omständigheter fann Europadomstolen att utvisningen kunde anses som en proportionerlig åtgärd och att det inte förelåg något brott mot artikel 8.
    C hade också gjort gällande att han utsatts för diskriminering genom att behandlas på annat sätt än utlänningar som var medborgare i stater tillhörande Europeiska Unionen. Europadomstolen fann att denna olikhet i behandlingen av medborgare i olika länder inte utgjorde diskriminering. Distinktionen var nämligen grundad på objektiva och rimliga skäl med hänsyn till att staterna i Europeiska Unionen gemensamt hade tillskapat en särskild rättsordning med ett eget medborgarskap.
    Det kan tilläggas att detta mål är ännu ett i en serie av mål om utvisning av vad som brukar kallas ”andra generationens invandrare” (se om de tidigare fallen Moustaquim, SvJT 1994 s. 368 f., Beldjoudi, SvJT 1994 s. 369, Nasri, SvJT 1995 s. 766, Boughanemi SvJT 1996 s. 581 f.).

 

4. Yagiz mot Turkiet (dom 7.8.1996)
Klaganden Yüksel Yagiz gjorde gällande att hon misshandlats av polismän när hon i december 1989 befunnit sig i polisens förvar som misstänkt för brott. Behandlingen stred enligt hennes mening mot artikel 3 i konventionen. Hon hade anmält saken till åklagare som väckt åtal mot

 

tre polismän. Dessa hade emellertid frikänts, och den frikännande domen hade slutligt fastställts av kassationsdomstolen i juni 1991.
    I målet uppkom en preliminärfråga, nämligen om Europadomstolen var behörig att behandla målet. I Turkiets förklaring om erkännande av domstolens behörighet hade nämligen angivits att erkännandet endast gällde ”fakta, inklusive domar grundade på sådana fakta, som inträffat efter den dag då denna förklaring deponerats”. Den turkiska förklaringen hade deponerats hos Europarådets generalsekreterare den 22 januari 1990. Med hänsyn till denna av Turkiet föreskrivna begränsning av domstolens behörighet och till att de fakta som klagomålet gällde skulle ha inträffat i december 1989, dvs. före den turkiska förklaringen, fann sig domstolen obehörig att pröva målet.

 

5. Hamer mot Frankrike (dom 7.8.1996)
I en vik vid Korsikas kust låg fyra yachter förtöjda, varav en tillhörde prins Viktor-Emanuel av Savoyen. En kväll i augusti 1978, när ViktorEmanuel kom tillbaka till sin yacht, konstaterade han att en liten gummibåt som tillhörde honom hade flyttats till ett av de andra fartygen. Utrustad med ett laddat gevär sökte han återta sin egendom. Han avlossade två skott och råkade därvid allvarligt skada en ung man, Dirk Hamer, som sov ombord på ett av fartygen. Senare avled Dirk Hamer till följd av sina skador.
    Efter en lång förundersökning åtalades Viktor-Emanuel för bl. a. misshandel och vållande till annans död (coups et blessures volontaires ayant entraîné la mort sans intention de la donner). Rättegången slutade med att han frikändes från ansvar för detta brott, men han dömdes för olaga vapeninnehav till sex månaders villkorligt fängelsestraff. Under rättegången hade Dirk Hamers anhöriga anmält sig som målsägande (constitution de partie civile), men de hade inte framfört något preciserat yrkande om skadestånd. Viktor-Emanuel hade för övrigt strax efter händelsen betalat 500 000 franska francs till Dirk Hamers familj.
    Dirk Hamers syster Birgit Hamer klagade vid Europadomstolen över att målet mot Viktor-Emanuel inte hade avgjorts inom skälig tid och gjorde gällande att det på grund härav förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen. Avgörande för om hon kunde göra gällande någon rätt enligt denna bestämmelse i konventionen var emellertid om målet gällde hennes civila rättigheter.
    Europadomstolen konstaterade att Birgit Hamer inte hade vid de franska domstolarna yrkat skadestånd eller ens tillkännagivit sin avsikt att framställa ett sådant yrkande. Hon hade inte heller gjort något förbehåll vid mottagandet av den ersättning som Viktor-Emanuel betalat till Dirk Hamers familj. Hon hade enligt fransk rätt haft möjlighet att framställa ett yrkande om skadestånd redan under förundersökningen eller senare under rättegången. Även efter det att Viktor-Emanuel frikänts med avseende på den viktigaste åtalspunkten hade hon haft rätt att framställa ett skadeståndsyrkande, och domstolen skulle, om ett sådant yrkande hade förelegat, ha hållit en särskild förhandling rörande denna fråga. Hon var dessutom oförhindrad att oavsett den frikännande brottmålsdomen väcka särskild skadeståndstalan vid civildomstol. Situationen var därför

 

enligt Europadomstolens mening en annan än i vissa tidigare mål (se bl. a. fallet Acquaviva, SvJT 1996 s. 75 f.), där artikel 6 hade ansetts tillämplig på målsägandens talan i straffrättsliga förfaranden.
    Europadomstolens slutsats, som antogs med 6 röster mot 3, var att brottmålsförfarandet i detta fall inte hade varit avgörande för Birgit Hamers rätt till ersättning och att artikel 6:1 i konventionen således inte var tillämplig.

 

6. Johansen mot Norge (dom 7.8.1996)
Klaganden Adele Johansen hade en dotter, som redan som spädbarn 1989 hade omhändertagits av barnavårdsmyndigheterna och placerats i fosterhem. Omhändertagandet föranledde en rad rättsliga förfaranden, men Adele Johansen hade inte framgång med sin begäran att dottern skulle återlämnas till henne. Dessutom berövades Adele Johansen sina föräldrarättigheter och sin rätt till umgänge med dottern.
    Inför Europadomstolen gjordes gällande att såväl omhändertagandet av dottern som beslutet att beröva Adele Johansen hennes rättigheter som mor stred mot hennes genom artikel 8 i konventionen skyddade rätt till respekt för familjelivet. Hon klagade också över att det rättsliga förfarandet rörande hennes rättigheter inte slutförts inom skälig tid och hävdade att artikel 6:1 i konventionen i detta hänseende hade kränkts. Såvitt gällde artikel 8 konstaterade Europadomstolen inledningsvis att det i målet var fråga om ingrepp i Adele Johansens rätt till respekt för familjelivet. Dessa ingrepp måste, för att vara godtagbara enligt konventionen, ha skett med stöd av lag och ha varit nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose något i artikel 8:2 angivet allmänt eller enskilt intresse.
    Europadomstolen fann ingen anledning att betvivla lagligheten av de vidtagna åtgärderna. Ändamålet var också legitimt såtillvida som avsikten var att skydda dotterns hälsa och rättigheter.
    När det gällde frågan om åtgärderna varit nödvändiga i ett demokratiskt samhälle erinrade Europadomstolen om en rad principer som utkristalliserat sig i tidigare avgöranden om barnomhändertaganden. Barnets bästa borde tillmätas särskild betydelse, men det fick också beaktas att synen på vad som är bäst för ett barn i svåra familjesituationer varierar mellan olika länder. Dessutom ansåg Europadomstolen att de nationella myndigheterna ofta har de bästa förutsättningarna att bedöma situationen eftersom de har direkt kontakt med de berörda personerna. Europadomstolen borde därför inte sätta sig i de nationella organens ställe utan nöja sig med en övergripande kontroll av att konventionen respekterats. De nationella myndigheterna borde tillerkännas stor frihet vid bedömningen av om ett omhändertagande är nödvändigt men en striktare kontroll från Europadomstolens sida var påkallad när det gällde prövningen av om ytterligare inskränkningar, t. ex. av föräldrarättigheter och umgängesrätt, är godtagbara.
    Europadomstolen fann att Adele Johansen hade åtnjutit tillfredsställande rättssäkerhetsgarantier i de förfaranden som lett fram till de kritiserade åtgärderna och att det i fråga om proceduren inte förelåg något brott mot artikel 8. Domstolen analyserade härefter de skäl som föranlett

 

det ursprungliga och fortsatta omhändertagandet av barnet och fann att dessa skäl varit relevanta och tillräckliga för att motivera detta ingrepp.
    När det sedan gällde beslutet att beröva Adele Johansen hennes föräldrarättigheter och hennes rätt till umgänge med dottern konstaterade Europadomstolen att omhändertagande av ett barn normalt skall ses som en temporär åtgärd och att myndigheterna därför bör sträva efter att skapa goda förutsättningar för barnets återförening med sina föräldrar. Trots att det i detta fall förelegat särskilda problem, hade dessa inte utgjort tillräcklig grund för att befria myndigheterna från deras normala skyldighet att verka för en återförening. Med hänsyn härtill kunde beslutet att beröva Adele Johansen hennes föräldrarättigheter och umgängesrätt inte anses välgrundat, och Europadomstolen fann, med 8 röster mot 1, att det i detta hänseende förelåg ett brott mot artikel 8.
    I fråga om artikel 6 konstaterade Europadomstolen att det förfarande som lett till att Adele Johansen berövades sina föräldrarättigheter och sin umgängesrätt pågick i ett år och nio månader. Det var visserligen viktigt att myndigheterna i ett fall som detta handlade med stor skyndsamhet, men det fanns inte grund för att påstå att de i detta hänseende varit försumliga. Domstolen framhöll att det rört sig om relativt svåra frågor som underställts en rad olika myndigheter och domstolar, vilka alla haft till uppgift att göra en grundlig bedömning av situationen. Med hänsyn till detta hade kravet på ett avgörande inom skälig tid respekterats, och det förelåg inget brott mot artikel 6 i konventionen.

 

7. Zubani mot Italien (dom 7.8.1996)
Klagande var fyra syskon Zubani som hade ägt en jordbruksfastighet. Enligt ett kommunalt beslut i augusti 1979 skulle kommunen Brescia ta över syskonen Zubanis mark eftersom den låg i ett område som var avsett för viss social bebyggelse. I juli 1980 tog kommunen marken i besittning och i oktober 1981 utfärdades ett expropriationsbeslut. Syskonen Zubani inledde rättsliga förfaranden inför både civildomstolar och förvaltningsdomstolar.
    Förfarandet inför civildomstolarna ledde inte till något beslut om att syskonen Zubani skulle återfå marken. Däremot befanns kommunens besittningstagande i juli 1980 ha varit olagligt, och kommunen förpliktades genom en dom i mars 1983 att utge skadestånd till syskonen Zubani.
    Förfarandet vid förvaltningsdomstolarna resulterade i att de administrativa besluten, inklusive expropriationsbeslutet, upphävdes. Det slutliga avgörandet i denna del meddelades i november 1985 av den högsta förvaltningsdomstolen, Consiglio di Stato.
    Eftersom kommunen inte rättade sig efter de nämnda domarna, inledde syskonen Zubani ett exekutivt förfarande, vilket ledde till att kommunen i juli 1986 ålades att omedelbart återlämna delar av marken. Kommunen efterkom inte heller detta beslut.
    Ytterligare domstolsförfaranden följde. Medan dessa pågick, utfärdades en ny lag, som i viss mån ändrade rättsläget. Enligt denna lag, som trädde i kraft i november 1988, skulle den som genom olaglig expropriation berövats en fastighet inte ha rätt att få denna tillbaka om det på fastigheten skett offentlig eller social bebyggelse. Däremot skulle den tidi-

 

gare ägaren ha rätt till full ersättning, inklusive gottgörelse för försämring av penningvärdet. Med tillämpning av denna lag avslog en domstol syskonen Zubanis yrkande om att återfå sin fastighet, samtidigt som domstolen bekräftade deras rätt till ersättning.
    Sedan syskonen Zubani förgäves sökt angripa detta beslut under åberopande av att den nya lagen tillämpats retroaktivt, följde en process rörande den ersättning som skulle utgå till dem. Genom en dom i april 1995 fastställdes ett ersättningsbelopp. I september 1995 beslöt kommunen att detta belopp skulle utbetalas till syskonen Zubani. Ersättningsbeloppet jämte ränta beräknades då till över en miljard lire. Större delen av detta belopp betalades i oktober 1995, men syskonen Zubani tvingades inleda ett indrivningsförfarande mot kommunen för att få ut resten av ersättningen.
    Den fråga som Europadomstolen hade att bedöma var om syskonen Zubanis genom artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen skyddade rätt till respekt för äganderätten hade kränkts. Europadomstolen konstaterade först att syskonen Zubani hade berövats sin egendom för att tillgodose ett allmänt intresse. Frågan var emellertid om detta hade skett på ett sådant sätt att en rimlig balans upprätthållits mellan det allmänna samhälleliga intresset och syskonen Zubanis enskilda intresse som ägare. I och för sig kunde lagstiftaren anses ha haft rimliga skäl för att även i fall av olaglig expropriation låta en fastighet kvarbli i allmän ägo. Den i den italienska lagen föreskrivna rätten till full ersättning för liden skada fick anses tillräckligt tillgodose den tidigare ägarens intresse, särskilt som myndigheterna enligt lagen också var skyldiga att betala ett tillägg som motsvarade penningvärdeförsämringen sedan tidpunkten för det rättsstridiga handlandet. Emellertid var det av betydelse att lagen i fråga inte hade trätt i kraft förrän 1988 då processerna om syskonen Zubanis egendom redan hade pågått i åtta år. Dessutom hade kommunen, som i september 1995 gått med på att betala den utdömda ersättningen, senare visat sig ovillig att betala hela beloppet.
    Europadomstolen konstaterade slutligen att en ersättning om över en miljard lire visserligen kunde anses hög men att en ny väg hade anlagts över syskonen Zubanis mark vilket skapat stora olägenheter när det gällde tillträdet till vissa av deras jordlotter.
    Med hänsyn till samtliga omständigheter fann Europadomstolen att kravet på en rimlig avvägning mellan det allmänna intresset och syskonen Zubanis enskilda intresse inte hade respekterats och att det därför förelåg ett brott mot artikel 1 i tilläggsprotokollet.

 

8. Matos e Silva, Lda. m. fl. mot Portugal (dom 16.9.1996)
I maj 1978 beslöt portugisiska regeringen att skapa ett naturreservat i ett markområde vid Algarvekusten. I reservatet ingick mark som tillhörde bolaget Matos e Silva och annan mark som detta bolag brukade med stöd av en koncession från slutet av 1800-talet. Under de följande åren vidtog regeringen en rad andra åtgärder som berörde Matos e Silvas rättigheter till marken och som var föremål för bedömning av Europadomstolen i det nu aktuella målet.

 

Sålunda utfärdades i mars 1983 — som ett steg på vägen till expropriation — ett dekret i vilket en del av Matos e Silvas mark förklarades vara av allmänt intresse. Matos e Silva överklagade detta beslut till högsta förvaltningsdomstolen. Målet vilandeförklarades i september 1989 i avvaktan på utgången av visst annat förfarande.
    I augusti 1983 fattades ett regeringsbeslut som syftade till expropriation av en annan del av Matos e Silvas mark. Även detta beslut överklagades av bolaget till högsta förvaltningsdomstolen, som i april 1990 vilandeförklarade målet.
    Genom dekret i maj 1984 återkallade regeringen bolagets koncession. Även detta beslut blev föremål för ett långvarigt förfarande vid högsta förvaltningsdomstolen.
    Vissa andra beslut — från december 1987 och januari 1991 — rörande användningen av marken som naturreservat överklagades också av Matos e Silva till högsta förvaltningsdomstolen där målen vilandeförklarades. I målet vid Europadomstolen var frågan huruvida det förelåg brott dels mot artikel 6:1 eller artikel 13 i konventionen på grund av att Matos e Silva inte kunnat få till stånd en domstolsprövning och inte åtnjutit sin rätt till ett effektivt rättsmedel, dels mot artikel 6:1 på grund av förfarandenas längd, dels mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet på grund av att rätten till respekt för egendom hade kränkts. Europadomstolen fann till en början att Matos e Silva haft möjlighet att hänvända sig och också hänvänt sig till domstol med sina klagomål och att det förhållandet att förfarandena dragit ut på tiden inte hindrade att bolaget skulle anses ha åtnjutit sin rätt enligt artikel 13 till ett rättsmedel och sin rätt enligt artikel 6:1 att få tillgång till domstol. Däremot hade domstolsförfarandena varit mycket långvariga — det längsta hade pågått i mer än 13 år — och något avgörande hade ännu inte kommit till stånd. Portugisiska regeringen hade dessutom medgivit att processerna pågått längre än man rimligen kunnat förvänta sig. Europadomstolen fann i överensstämmelse härmed att kravet på ett avgörande inom skälig tid inte hade respekterats och att artikel 6:1 i detta hänseende hade kränkts. Europadomstolen fann vidare att artikel 1 i tilläggsprotokollet var tillämplig inte bara på den mark som ägdes av Matos e Silva utan även på den mark som detta bolag hade förfoganderätt till enligt den mycket gamla koncessionen. Det förelåg ingrepp i bolagets rätt, men något egendomsberövande hade inte skett. Däremot var det fråga om inskränkningar i bolagets rätt att förfoga över och bruka egendomen, och bolagets situation hade också påverkats av det överhängande hotet om expropriation. De olika åtgärder som vidtagits måste bedömas tillsammans i ljuset av den allmänna bestämmelse i artikel 1 i tilläggsprotokollet som föreskriver att egendom skall respekteras. För bedömningen av om det förelåg ett brott mot den nämnda bestämmelsen var det avgörande om en rimlig jämvikt upprätthållits mellan det allmänna samhällsintresset och kravet på skydd för den enskildes grundläggande rättigheter eller, med andra ord, om ingreppet i Matos e Silvas rätt kunde anses proportionerligt.

 

Europadomstolen fann att det samhällsintresse som förelåg i och för sig kunde motivera de åtgärder som vidtagits. Emellertid hade dessa åtgärder medfört allvarliga olägenheter för Matos e Silva under mer än 13 år. Under denna tid hade nästan inga framsteg gjorts i det rättsliga förfarandet och osäkerhet hade rått om vad som slutligt skulle ske med egendomen och om hur ersättningsfrågaorna skulle regleras. Med hänsyn härtill hade bolaget fått bära en oproportionerlig börda, och bolagets rätt enligt artikel 1 i tilläggsprotokollet hade inte respekterats.

 

9. Gaygusuz mot Österrike (dom 16.9.1996)
Klaganden Gaygusuz, en turkisk medborgare som under lång tid bott och arbetat i Österrike, ansökte där om förskottsutbetalning på sin pension som hjälp i ett ekonomiskt nödläge. Detta vägrades honom av vederbörande myndighet med stöd av en lagbestämmelse, enligt vilken endast österrikiska medborgare var berättigade till sådana utbetalningar. Han vände sig till författningsdomstolen, Verfassungsgerichtshof, som avvisade hans framställning eftersom den inte syntes beröra hans konstitutionella rättigheter. Ärendet hänsköts därefter till förvaltningsdomstolen, Verwaltungsgerichtshof, som fann sig sakna behörighet att behandla saken.
    Huvudfrågan i målet var om Gaygusuz utsatts för diskriminering med avseende på sitt egendomsskydd i strid med artikel 14 i konventionen i förening med artikel 1 i första tilläggsprotokollet.
    Europadomstolen konstaterade att det var fråga om rätten till en social förmån som grundade sig på betalning av avgifter till en arbetslöshetskassa. Med undantag av kravet på österrikiskt medborgarskap uppfyllde Gaygusuz alla villkor för att erhålla en förskottsutbetalning. Han hade under den tid han arbetat i Österrike betalat sociala avgifter precis som österrikiska medborgare. Den distinktion som i fråga om rätten till förmåner gjordes mellan österrikiska medborgare och andra kunde inte anses grundad på objektiva och rimliga skäl, och Europadomstolen fann därför att det var fråga om diskriminering på grund av medborgarskap som stod i strid med artikel 14 i konventionen i förening med artikel 1 i tilläggsprotokollet.

 

10. Süssmann mot Tyskland (dom 16.9.1996)
Klaganden Süssmann, som var pensionerad statstjänsteman, fick vidkännas vissa försämringar av sina pensionsförmåner till följd av att bestämmelserna rörande en statlig pensionsfond ändrades. Han sökte utan framgång få en rättelse till stånd och vände sig slutligen i juli 1988 till författningsdomstolen, Bundesverfassungsgericht, i syfte att få ändringarna i reglerna för pensionsfonden underkända. Emellertid avslogs hans överklagande i november 1991 av författningsdomstolen.
    Süssmann klagade över en kränkning av artikel 6:1 i konventionen bestående i att författningsdomstolen inte hade avgjort målet inom skälig tid.
    Den principiellt viktiga frågan i målet var om artikel 6:1 var tillämplig på ett förfarande av detta slag inför författningsdomstolen. Europadom-

 

stolen fann att förfarandet vid författningsdomstolen var av direkt betydelse för att fastställa Süssmanns civila rättigheter. Om författningsdomstolen hade kommit fram till att ändringarna i pensionssystemet stred mot det konstitutionella skyddet för äganderätten, skulle Süssmann nämligen ha återfått sina ursprungliga pensionsrättigheter. Med hänsyn härtill var artikel 6:1 i detta fall tillämplig på förfarandet vid författningsdomstolen.
    När det gällde tidsåtgången vid författningsdomstolen fann Europadomstolen det rimligt dels att författningsdomstolen behandlat Süssmanns mål tillsammans med en mängd andra liknande mål, dels att författningsdomstolen gett prioritet åt vissa andra omfattande mål som varit en följd av Tysklands återförening och som berört ett mycket stort antal personers intressen. Det kunde med hänsyn till dessa omständigheter inte anses att kravet på ett avgörande inom skälig tid hade eftersatts. Europadomstolen konkluderade därför, med 14 röster mot 6, att det inte förelåg något brott mot artikel 6:1 i konventionen.

 

11. Akdivar m. fl. mot Turkiet (dom 16.9.1996)
Klagande var åtta turkiska medborgare som tidigare bott i en liten by, Kelekçi, i provinsen Diyarbakir i sydöstra Turkiet. De gjorde gällande att turkisk militär den 10 november 1992 hade kommit till Kelekçi och beordrat byåldermannen att utrymma byn. Under tiden hade soldaterna satt eld på nio hus, varibland de hus som tillhörde klagandena. De flesta byinvånarna hade efter denna händelse lämnat byn och begett sig till Diyarbakir, där några flyttat in hos släktingar medan andra var hemlösa. I april 1993 hade militära styrkor återvänt till Kelekçi och satt eld på de återstående husen. Byn hade därefter helt tömts på invånare.
    Klagandena gjorde gällande att de utsatts för kränkningar av sina rättigheter enligt en rad artiklar i konventionen.
    Eftersom det uppgivna händelseförloppet bestreds av turkiska regeringen, genomförde kommissionen genom några av sina medlemmar en omfattande bevisupptagning i Turkiet. På grundval härav fann kommissionen klagandenas version av händelseförloppet i huvudsak riktig och konkluderade att det förelåg brott mot följande artiklar i konventionen och första tilläggsprotokollet: artikel 3 (omänsklig och förnedrande behandling), artikel 6:1 (rätt till domstolsprövning), artikel 8 (rätt till respekt för privatlivet och hemmet) och artikel 13 (rätt till ett effektivt rättsmedel) i konventionen samt artikel 1 i tilläggsprotokollet (rätt till respekt för egendom). Dessutom fann kommissionen att de turkiska myndigheterna genom vissa åtgärder hade kränkt klagandenas rätt att fritt utöva den enskilda klagorätten enligt artikel 25 i konventionen.
    Inför Europadomstolen — liksom tidigare inför kommissionen — hävdade turkiska regeringen att målet borde avvisas på grund av att de inhemska rättsmedlen i Turkiet inte hade uttömts. Klagandena hade inte väckt skadeståndstalan vid turkisk domstol, och regeringen framhöll att en sådan talan hade kunnat väckas antingen vid förvaltningsdomstol eller vid civildomstol.
    Europadomstolen erinrade först om den speciella situation som rådde och alltjämt råder i sydöstra Turkiet där terrormetoder från PKK:s sida

 

bemöts med motåtgärder från regeringsenheter. I en sådan situation kunde det, menade Europadomstolen, vara svårt att få rättsväsendet att fungera normalt. Bl. a. kunde svårigheter att anskaffa bevis om vad som faktiskt förevarit i samband med dessa oroligheter ofta göra en talan vid domstol utsiktslös. När det gällde möjligheten att vid förvaltningsdomstol yrka skadestånd från staten konstaterade Europadomstolen att regeringen inte hade kunnat peka på något domstolsavgörande som visade att detta rättsmedel varit effektivt i fall av förstörelse i byar trots att sådan förstörelse förekommit i stor utsträckning i sydöstra Turkiet. I fråga om skadeståndstalan mot personer tillhörande de väpnade styrkorna fann Europadomstolen att möjligheterna till framgång genom ett sådant förfarande måste anses liten i fall där det inte gjorts någon officiell undersökning av händelsernna i fråga. Man måste också beakta risken för repressalier mot klagandena eller deras ombud för det fall att de hade sökt vid domstol anklaga militären för att ha bränt deras hus. Av dessa skäl fann Europadomstolen, med 19 röster mot 2, att det med hänsyn till de speciella omständigheterna i detta fall inte hade kunnat krävas av klagandena att de skolat uttömma de normala rättsmedlen. Målet kunde därför inte avvisas på denna grund.
    När det sedan gällde fakta i målet anslöt sig Europadomstolen till kommissionens slutsats att militären var ansvarig för att klagandenas hus bränts ner den 10 november 1992 och att förlusten av deras hem tvingat dem att lämna Kelekçi och flytta till annan ort. Domstolen fann, med 19 röster mot 2, att detta utgjorde brott mot artikel 8 i konventionen och artikel 1 i första tilläggsprotokollet. Domstolen fann det inte nödvändigt att också ta ställning till om artiklarna 3, 6 och 13 hade kränkts. Slutligen fann domstolen att myndigheternas kontakter med klagandena eller med potentiella klagande i målet innefattat otillåtna och oacceptabla påtryckningar på dem, vilka syftat till att förmå klagandena att återkalla sina klagomål. Domstolen konkluderade därför på denna punkt, med 17 röster mot 4, att det också förelåg ett ingrepp i utövandet av den enskilda klagorätten, vilket stred mot artikel 25 i konventionen.

 

12. Buckley mot Storbritannien (dom 25.9.1996)
Klaganden June Buckley var en brittisk zigenare. Hon ägde ett markområde på vilket hon bodde med sina barn i husvagnar. Hon förvägrades emellertid, bl. a. av miljöskäl och av hänsyn till trafiksäkerheten och allmän sundhet, tillstånd av myndigheterna att ha husvagnarna stående på denna plats och ålades att avlägsna dem. Hon överklagade beslutet men utan framgång. Hon åtalades senare och dömdes till böter för sin vägran att efterkomma detta åläggande.
    June Buckley gjorde gällande att hon genom myndigheternas beslut utsatts för en kränkning av sin rätt enligt artikel 8 i Europakonventionen till respekt för privat- och familjelivet och för hemmet.
    Europadomstolen fann att myndigheternas handlande utgjorde ett ingrepp i vart fall i June Buckleys rätt till respekt för sitt hem. Ett sådant ingrepp var förenligt med konventionen endast om det hade stöd i lag

 

och var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose något av de i artikel 8:2 angivna allmänna eller enskilda intressena.
    Europadomstolen fann att ingreppet i detta fall hade stöd i lag och syftade till att främja allmän säkerhet, landets ekonomiska välstånd samt skyddet av hälsa och andras rättigheter, vilket allt var legitima intressen enligt artikel 8:2. Det återstod att ta ställning till om de mot June Buckley riktade åtgärderna varit nödvändiga för att tillgodose dessa intressen.
    I detta hänseende fann Europadomstolen att nationella myndigheter allmänt sett måste tillerkännas stor rörelsefrihet i frågor om markanvändning och byggnadsplanering. Samhällets intressen måste emellertid i förevarande fall avvägas mot June Buckleys rätt till respekt för sitt hem, och det var därvid av särskild vikt att fastställa om hon åtnjutit tillräckliga procedurella garantier som gjort det möjligt för henne att få sina invändningar prövade och beaktade. Europadomstolen konstaterade att June Buckley kunnat överklaga det lokala beslutet i administrativ väg till vederbörande minister och att detta förfarande innefattade en utredning genom en oavhängig expert till vilken hon kunnat framföra sina synpunkter. Hon hade därutöver kunnat vända sig till domstol som haft att ta ställning till om de administrativa besluten grundats på ovidkommande skäl eller fattats utan att alla relevanta omständigheter hade beaktats. I förevarande fall hade en avvägning gjorts mellan det allmänna intresset och June Buckleys personliga intresse, och June Buckley hade erbjudits att hålla till i en annan husvagnspark i närheten. Hon hade ådömts relativt blygsamma böter och hade inte avlägsnats med tvång från platsen. De åtgärder som vidtagits kunde därför inte anses oproportionerliga, och myndigheterna hade inte överskridit sitt diskretionära skön. Europadomstolen fann därför, med 6 röster mot 3, att det inte förelåg något brott mot artikel 8 i konventionen.
    Inte heller kunde det anses att June Buckley utsatts för diskriminerande behandling på grund av sin zigenska livsstil, och Europadomstolen konkluderade på denna punkt, med 8 röster mot 1, att det inte förelåg något brott mot artikel 14 i förening med artikel 8 i konventionen.

 

13. Mialhe (nr 2) mot Frankrike (dom 26.9.1996)
Klaganden Mialhe åtalades och dömdes för skatteflykt. Åtalet hade föregåtts av en utredning av skattemyndigheterna som därvid haft tillgång till en omfattande dokumentation från andra myndigheter. Handlingarna hade endast delvis ställts till Mialhes förfogande, och Mialhe gjorde gällande att han i strid med artikel 6 i konventionen inte hade åtnjutit en rättvis rättegång, eftersom han inte haft tillgång till alla handlingar och principerna om parternas likställdhet i förfarandet (equality of arms, égalité des armes) därför inte hade respekterats. Europadomstolen fann att Mialhe haft tillgång till alla de handlingar som ingått i domstolsakten i brottmålet. Vidare hade de franska domstolarna grundat sina avgöranden uteslutande på de handlingar som ingick i domstolsakten och som varit föremål för ett kontradiktoriskt förfarande. Det förhållandet att vissa andra handlingar som varit tillgängliga

 

för de utredande fiskala myndigheterna inte tillförts domstolsakten och inte varit föremål för behandling i målet medförde inte att det förelåg brott mot Mialhes rätt att försvara sig eller mot principen om parternas likställdhet i procedurellt hänseende. Artikel 6 i konventionen hade därför inte kränkts.

 

14. Manoussakis m. fl. mot Grekland (dom 26.9.1996)
Klagandena var fyra medlemmar av sekten Jehovas vittnen. En av dem hyrde en lokal för att använda den vid religiösa möten. Klagandena begärde myndigheternas tillstånd att använda rummet som gudstjänstlokal men erhöll under lång tid endast till svar att något beslut ännu inte fattats. När mer än två år och åtta månader förflutit från det att klagandena ingivit sin ansökan om tillstånd, hade fortfarande inget beslut meddelats, och klagandena åtalades då för att de utan tillstånd hade använt lokalen för gudstjänster. De dömdes för detta till ett fängelsestraff vilket kunde omvandlas till ett bötesstraff.
    Europadomstolen konstaterade att den fällande domen utgjorde ett ingrepp i klagandenas genom artikel 9 i konventionen skyddade rätt att utöva sin religion. Ett sådant ingrepp var enligt konventionen tillåtet endast om det var föreskrivet i lag och var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose något av de i artikel 9:2 angivna intressena.
    Europadomstolen avstod från att ta ställning till om ingreppet hade tillräckligt stöd i lag. Syftet med ingreppet kunde anses falla under begreppet ”upprätthållande av allmän ordning” och var därför i och för sig legitimt enligt artikel 9:2 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att grekisk lag om tillståndstvång för religionsutövning inom andra samfund än den ortodoxa kyrkan gav myndigheterna vidsträckta möjligheter att uppskjuta sina ställningstaganden till ansökningar om tillstånd och även att vägra tillstånd på den grunden att det inte förelåg något verkligt behov av att inrätta en gudstjänstlokal. Emellertid innebar artikel 9 i konventionen att det inte fick göras någon diskretionär bedömning av lämpligheten av viss religionsutövning. För att grekisk lag om tillståndstvång skulle vara förenlig med konventionen måste alltså förutsättas att tillståndsprövningen inte innefattade mer än en rent formell kontroll från myndigheternas sida.
    Emellertid framgick av utredningen i målet och av vissa åberopade tidigare avgöranden att grekiska staten varit benägen att uppställa stränga eller rentav prohibitiva villkor för religionsutövning inom vissa icke ortodoxa samfund och visat särskild stränghet mot Jehovas vittnen. I förevarande fall hade klagandena åtalats och straffats för att de använt en gudstjänstlokal utan tillstånd. De hade upprepade gånger och under lång tid begärt sådant tillstånd men inte fått något svar. Under sådana omständigheter kunde det inte läggas dem till last att de utövat sin religion utan tillstånd. Den fällande domen mot klagandena hade en sådan direkt betydelse för deras religionsutövning att den inte kunde anses vara proportionerlig i förhållande till det legitima syftet att skydda allmän ordning. Det var därför fråga om ett otillåtet ingrepp i klagandenas religionsfrihet och om ett brott mot artikel 9.

 

 

15. Di Pede mot Italien (dom 26.9.1996)
Klaganden Di Pede väckte i juli 1978 talan mot två personer med yrkande att de skulle åläggas bl. a. att riva en viss byggnad som uppförts alltför nära hans tomtgräns. Domstolen biföll detta yrkande i mars 1986. Svarandena överklagade domen men fullföljde inte överklagandet, till följd varav domen vann laga kraft. Sedan Di Pede i december 1987 underrättats om detta, uppmanade han först svarandena att fullgöra sina skyldigheter enligt domen. Eftersom denna hänvändelse inte fick önskat resultat, inledde Di Pede i april 1988 ett verkställighetsförfarande vilket, när Europadomstolen dömde i saken, ännu inte hade avslutats. Di Pede klagade över att domstol inte inom skälig tid hade tagit ställning till hans civila rättigheter och att hans rätt enligt artikel 6:1 i Europakonventionen därför inte hade respekterats. Den första frågan i målet var om det grundläggande domstolsförfarandet och det senare verkställighetsförfarandet skulle ses som två separata förfaranden, i vilket fall Di Pede inte inom föreskriven tid hade klagat över tidsåtgången i det första förfarandet. Europadomstolen ansåg emellertid att verkställighetsförfarandet måste ses som ett andra stadium av den process som inletts i juli 1978. Det gällde därför att bedöma hela den tid som förflutit från juli 1978 fram till dagen för Europadomstolens dom.
    Europadomstolen pekade på att den italienska domstolen hade förordnat en sakkunnig som sedan inte hade slutfört sitt arbete inom de av domstolen förelagda tidsfristerna. Situationen var sådan att den italienska domstolen enligt Europadomstolens mening borde ha ersatt den sakkunnige med annan person. Vidare konstaterade Europadomstolen att ett mycket stort antal domstolsförhandlingar hållits och fann det svårt att inse att detta varit påkallat i ett mål som inte var särskilt komplicerat. En tidsåtgång om mer än 18 år kunde i vart fall inte anses skälig. Europadomstolen fann således, med 8 röster mot 1, att det förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

 

16. Zappia mot Italien (dom 26.9.1996)
Klagandena, makarna Zappia, väckte i juli 1963 skadeståndstalan mot en annan person. De italienska domstolarna tillerkände dem visst skadestånd i ett förfarande som avslutades med att kassationsdomstolen, Corte di cassazione, i mars 1973 avslog ett överklagande från motpartens sida. I juli 1977 uppmanade makarna Zappia svaranden att frivilligt uppfylla sina förpliktelser men utan framgång. De inledde därefter i december 1977 ett verkställighetsförfarande i syfte att få viss hos svaranden beslagtagen egendom såld. Detta verkställighetsförfarande var alltjämt anhängigt vid tiden för Europadomstolens dom.
    Makarna Zappia klagade över att domstol inte inom skälig tid hade meddelat slutlig dom rörande deras civila rättigheter och att deras rätt enligt artikel 6:1 i Europakonventionen därför inte hade respekterats. Liksom i fallet Di Pede (se ovan under 15) var den första frågan i målet huruvida det grundläggande förfarandet och verkställighetsförfarandet skulle ses som två separata förfaranden. Denna fråga besvarades

 

av Europadomstolen nekande med samma motivering som i fallet Di Pede.
    När det sedan gällde bedömningen av förfarandets längd konstaterade Europadomstolen att utgångspunkten skulle anses vara den 1 augusti 1973, vilket var den dag från vilken Italien hade erkänt den enskilda klagorätten. Eftersom förfarandet alltjämt var anhängigt, var den totala tidslängden mer än 23 år.
    Makarna Zappia var otvivelaktigt ansvariga för vissa dröjsmål. Bl. a. hade de dröjt flera år efter huvudförfarandets slut med att framställa krav mot svaranden på fullgörande av dennes åligganden och inleda ett verkställighetsförfarande. Men i den därpå följande processen var den italienska domstolen ansvarig för att många förhandlingar uppskjutits, och en av domstolen förordnad sakkunnig hade efter flera år ännu inte framlagt sin rapport. Målet, som inte var särskilt komplicerat, kunde därför inte anses ha förts till sitt slut inom skälig tid. Europadomstolens konklusion, som antogs med 8 röster mot 1, var att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.