Litteratur

 

 

ULLA JACOBSSON, Lagbok i straffprocess, Liber-Hermods 1996.

 

Under lång tid var Gärdes m. fl. åldrande kommentar till rättegångsbalken den enda lagkommentaren på den centrala processrättens domäner i Sverige. Behovet av modernare kommenterande litteratur på rättegångsbalkens (RB) område tillgodosågs i främsta rummet i stället genom Ekelöfs och Welamsons standardverk Rättegång I-VI, respektfullt läst och tillämpat av generationer av jurister. Under det senaste årtiondet har den beskrivna situationen radikalt förändrats, något som vi hittills huvudsakligen har jur.dr Peter Fitger att tacka för. I första hand åsyftar jag givetvis hans stora lagkommentar Rättegångsbalken (Norstedts), som för närvarande sträcker sig fram till reglerna om överklagande i 49 kap. RB. Detta verk motsvarar högt ställda anspråk i fråga om fullständighet och rikedom på infallsvinklar. En lagkommentar med liknande ambitionsnivå har nyligen utkommit till den nya ärendelagen. Peter Fitger har också gett ut Domstolsprocessen (Norstedts 1993), en lagkommentar av helt annat format och med ett helt annat syfte, nämligen att utgöra ett stöd för den som processar i domstol (i första hand advokater och åklagare). I dagarna utkommer Karnov, som också kommenterar RB och andra centrala processrättsliga lagar paragraf för paragraf, och ytterligare lagkommentarer av liknande slag lär vara på gång. På denna marknad, där antalet aktörer sålunda raskt ökar, gör nu professor Ulla Jacobsson en inbrytning genom att ge ut Lagbok i straffprocess. Det är en lagkommentar av ett annat snitt och med en annan målgrupp än andra lagkommentarer. Den är i första hand avsedd för undervisningen i processrätt. Som framgår av titeln är den helt inriktad på brottmålsprocessen. Några rader ur förordet anger författarens credo i sistnämnda del: ”Sammanblandningen av tvistemåls- och brottmålsreglerna i RB:s lagtext går igen i de på marknaden vanliga läroböckerna i processrätt. Under hela min tid som lärare i processrätt har jag känt det fel att ständigt behöva uppmana studenterna att hålla isär de båda processarterna och att se dem sitta med tre olika färgpennor och själva göra uppdelningen direkt i lagboken. Den uppspaltning som ligger till grund för Lagbok i straffprocess skulle naturligtvis ha gjorts för länge sen.” När författaren talar om ”sammanblandning” i RB:s lagtext låter det som om lagstiftaren mer eller mindre av oförstånd råkat blanda samman regler för tvistemål och brottmål. I själva verket förhåller det sig som bekant så att RB är strukturerad på ett mycket genomtänkt och tydligt sätt. Balken är sålunda uppdelad i dels regler som är gemensamma för tvistemål och brottmål, dels regler som gäller endast den ena kategorin; regelmassan är också strukturerad så att regler som är gemensamma för alla tre domstolsinstanserna tas upp i särskilda avdelningar, medan andra avdelningar behandlar regler som är exklusiva för tingsrätt, hovrätt respektive Högsta domstolen. Grundtanken bakom denna struktur

876 Lars Eklycke SvJT 1996 är givetvis att rättegången i tvistemål respektive brottmål har — och bör ha — så stora likheter att åtskilliga regler kan vara likalydande för båda målkategorierna och för alla tre domstolsinstanserna samt att det under sådana förhållanden är bäst både från pedagogisk och lagteknisk synpunkt att så långt möjligt ha regler som är gemensamma. Har RB:s uppbyggnad lett till att studenterna under årtiondenas lopp har tvingats spendera sina pengar på inköp av färgpennor för att kunna skilja de olika målkategorierna åt, så är det att beklaga. Men för egen del kan jag inte förstå annat än att RB:s struktur är så enkel och tydlig att det borde krävas en endast måttlig pedagogisk insats från läraren i processrätt för att skapa förståelse för hur balken är uppbyggd. I enlighet med sin utgångspunkt har författaren i boken låtit trycka av de regler i RB som kan vara av intresse i ett brottmål (utöver de rena brottmålsreglerna även regler som är gemensamma för tvistemål och brottmål samt rena tvistemålsregler till vilka det hänvisas i brottmålsreglerna). Härutöver finns i boken utdrag ur regeringsformen och Europakonventionen samt ur andra lagar av betydelse i brottmålsförfarandet (bl. a. brottsbalken, sekretesslagen, lagen om unga lagöverträdare, lagen om behandlingen av anhållna och häktade). Även utdrag ur vissa författningar av lägre valör finns med (förundersökningskungörelsen, tingsrättsinstruktionen m. m.). Det är alltså fråga om en ganska stor mängd författningstext som författaren på detta sätt har samlat i en volym. Av bokens ca 350 sidor utgörs ca 60 % av ren författningstext; för egen del skulle jag, om jag vore student, ställa mig rätt skeptisk till att på detta sätt behöva betala för text som jag praktiskt taget i alla delar skulle återfinna även i den lagbok som jag ändå säkerligen skulle ha tvingats köpa av andra skäl (bl. a. för studiet av tvistemålsprocessen). Hur är då lagkommentarens ambitionsnivå och uppbyggnad i övrigt? Även i dessa delar är det av intresse att läsa vad författaren skriver i förordet: ”Min avsikt är inte att ge heltäckande kommentarer. Många av RB:s paragrafer är var för sig så enkla, att kommentarer endast blir upprepningar av lagtexten. Tillsammans bildar de dock ett komplicerat mönster. En avsikt med min bok är därför att ge överblick över systemet och att lyfta fram strukturen”. Ett par sidor senare, i inledningskapitlet, talar författaren om vikten av att se och förstå det inbördes sambandet mellan RB:s straffprocessuella regler, ”exempelvis de som angår polismyndighet, åklagarmyndighet och domstol” (vilka regler som här närmare avses framgår inte). Vidare talas om att genom den valda uppläggningen samspelet mellan straffrätt och straffprocessrätt framstår som tydligare. Detta samband utvecklas i slutorden till boken; jag skall strax återkomma till det. Det skall gärna medges att RB inte är helt lättillgänglig för den som enbart genom att läsa lagtexten vill tillägna sig principerna för straffprocessen. En starkt bidragande orsak till detta är att balken inleds med regler av huvudsakligen organisatorisk karaktär, medan de från principiell synpunkt viktigaste reglerna finns insprängda på olika ställen långt in i regelmassan.

 

SvJT 1996 Anm. av U. Jacobsson, Lagbok i straffprocess 877 Har då Ulla Jacobsson lyckats råda bot på dessa svårigheter och åstadkommit större överskådlighet? Den metod hon valt går i allt väsentligt ut på att hon presenterar RB:s kapitel i nummerordning med lagtexten först och kommentarer därefter. Hon hamnar därmed, när det gäller ordningsföljden, i samma pedagogiska svårighet som RB:s fäder. Uppläggningen innebär också att den som vill ta del av vad RB har att säga i ett visst ämne, t. ex. om förundersökning, först ställs inför en mängd författningstext där viktiga och mindre viktiga regler blandas och först därefter kan ta del av författarens ofta mycket kortfattade och sporadiska kommentarer. Jag är rädd för att den läsare, som vill söka efter de grundläggande och viktiga reglerna och principerna, känner sig lämnad i sticket av författaren och kanske ger upp sökandet inför den mängd av detaljregler som serveras som ren författningstext, vilken till icke oväsentlig del fortfarande är avfattad på ett ganska gammaldags språk. Till svårigheterna att hitta det väsentliga bidrar också det förhållandet att författningstext och kommentarer är tryckta med samma stilsort och stilstorlek. Den överblick över systemet och strukturen som författaren sagt sig eftersträva är nog dessvärre svår att uppnå med den modell som använts. Författaren borde i vart fall ha kostat på sig att vara mer utförlig i sin framställning av principerna för brottmålsprocessen och av hur olika delar av systemet hänger ihop. Ett exempel är just reglerna i 23 kap. RB om förundersökning, där det av de få rader som kommenterar olika fall av förundersökningsbegränsning inte är lätt att lista ut vilka principer som egentligen gäller och hur reglerna hänger ihop med reglerna för åtalsplikten. Det skall här sägas att vissa avsnitt i lagtexten är avsevärt mer utförligt kommenterade än andra. Medan de 25 paragraferna i 27 kap. RB, vilket innehåller regler om bl. a. beslag och hemlig teleavlyssning, kommenteras på nio rader, ägnas flera sidor vardera åt den ackusatoriska principen, domens rättskraft samt bevisvärdering i brottmål. I dessa och vissa andra delar finns också hänvisningar till centrala rättsfall och litteratur. Här är inte platsen att detaljgranska det som författaren skriver; oftast rör sig framställningen — naturligt nog med hänsyn till inriktningen och omfattningen — på en elementär nivå. Åter till frågan om sambandet mellan straffrätt och straffprocessrätt. I bokens slutord tar författaren upp detta ämne, under den intresseväckande rubriken ”Särdrag för beslutsfattande i brottmålsprocessen”. Författaren påpekar med fog att straffrätten skulle förlora fotfäste i verkligheten, om det inte funnes en fungerande straffprocess. Det är — heter det — fråga om ett växelspel där straffrätten är den dominerande parten. Författaren hävdar att man av pedagogiska skäl borde frikoppla straffprocessen från tvistemålsprocessen, ”eftersom det då blir möjligt och naturligt att samordna undervisningen i straffprocessrätt med undervisningen i straffrätt”. Vad författaren här möjligen glömmer att tala om är att motsvarande samband mellan materiella och processuella regler givetvis finns även på det civilrättsliga området. Om samhället inte tillhandahöll ett fungerande system för att vid behov tvångsvis genomföra de materiella civil-

 

877

878 Lennart Grobgeld SvJT 1996 rättsliga reglerna, skulle efterlevnaden av dessa på sikt försvagas radikalt, vilket på samma sätt som för straffrättens del skulle vara en katastrof. Processrättens funktion som ”den materiella juridikens maskinrum” gäller över hela fältet. Författaren pekar vidare — synbarligen som ett stöd för tesen att straffprocessen bör skiljas från civilprocessen — på det förhållandet att åklagare och polis har tillagts vissa ”dömande” funktioner i enklare fall; här åsyftas bl. a. reglerna om strafföreläggande och ordningsbotsföreläggande. Men inte heller detta är numera något unikt för straffprocessen. I icke bestridda fordringsmål kan kronofogdemyndigheterna utfärda utslag i mål om betalningsföreläggande, vilka i fråga om verkställbarhet är helt likvärdiga med en domstols dom. På samma sätt som vid strafföreläggande och ordningsbot har lagstiftaren i tvistemål sökt avlasta domstolarna de fall där ingen reell oenighet föreligger; att på detta sätt renodla domstolarnas verksamhet har som bekant varit en av huvudlinjerna i senare års reformarbete. Av de skäl jag här har antytt kan jag inte dela Ulla Jacobssons åsikt att det skulle finnas skäl att separera reglerna om straffprocess från dem som gäller för civilprocess. Av detta följer också att jag anser det tveksamt från pedagogisk synpunkt att låta dem som studerar svensk processrätt ta del av en komplett regelbok för enbart straffprocessen; alltför många av reglerna är gemensamma för tvistemål och brottmål för att detta skall vara ett lönsamt grepp. Härtill kommer att de samband och de skillnader mellan tvistemål och brottmål som finns och måste finnas framträder i tydligare dager, om de båda processformerna studeras tillsammans. Att de som läser processrätt vid de svenska universiteten har god litteratur till sitt förfogande är inte mer än indirekt ett intresse för mig i min verksamhet som domare. Men jag tillåter mig ändå att i detta sammanhang påpeka vikten av att studenterna får tillgång till böcker där huvudlinjerna i och principerna för lagstiftningen blir det väsentliga, där studenterna inspireras till att ifrågasätta och diskutera olika utgångspunkter för regelsystemet och där mer eller mindre perifera detaljbestämmelser inte tillåts skymma helheten. Fortsatt à-jourhållande och utbyggnad av Ekelöfs och Welamsons böcker skulle tillgodose de studerandes önskemål. Ett alternativ skapas naturligtvis, om någon känner sig manad att skriva något helt nytt i samma anda. Ulla Jacobssons bok är emellertid, enligt förord och baksidestext, inte avsedd enbart för processrättsstuderande. Även praktiskt verksamma brottmålsjurister, sägs det, kan ha nytta av boken som en handbok. Jag skall uppriktigt säga att jag tror boken är lite för elementär och i vissa delar för ofullständig för att kunna fungera som en generell upplysningskälla för den som i sitt dagliga värv sysslar med brottmål. Detta utesluter naturligtvis inte att det finns en hel del nyttigt material i boken. Men den som vill komma till botten med ett föreliggande praktiskt problem bör nog, för att kunna känna sig säker, välja en mer fullständig och utförlig lagkommentar.
Lars Eklycke