Litteratur
STEFAN KARLMARK, Miljörätt ur straffrättsligt perspektiv, Norstedts Juridik AB, 1996, 175 s.
Undersökningar av praxis i miljöbrottsmål har gjorts tidigare i olika sammanhang. En sådan finns i Brottsförebyggande rådets rapport 1990:10, Ambitioner och flaskhalsar. En annan gjordes på uppdrag av Riksåklagaren för ett år under tiden 1989–90. Denna undersökning visade att i påfallande många fall hade förundersökningen lagts ned eller åtal inte väckts på den grund att brott inte kunde styrkas. I de fall åtal väcktes och ledde till fällande dom låg påföljden vanligtvis kring 20–50 dagsböter. Efter dessa undersökningar har det kommit många domstolsavgöranden som i stor utsträckning torde vara okända för praktikerna på fältet. Denna brist har nu på ett bra sätt avhjälpts av Stefan Karlmark, som är statsåklagare i Västerås med ekonomisk kriminalitet och särskilt miljöbrottslighet som specialitet. I sin bok Miljörätt ur straffrättsligt perspektiv lämnar han kortfattade redogörelser för ca 150 domar, främst från tingsrätter över hela landet men också åtskilliga från hovrätterna samt några HD-domar hämtade från NJA. Efter inledande kapitel med rättsfall som rör frågor kring företagaransvar (för verksamheten ansvariga och delegation) samt subjektiva rekvisit följer huvuddelen av rättsfallen uppdelade efter tillämplig lag, nämligen brottsbalken, miljöskyddslagen, lagen om kemiska produkter, vattenlagen, naturvårdslagen och renhållningslagen. Därefter kommer två kapitel om förverkande och företagsbot samt om näringsförbud jämte ett kapitel om ringa brott, vite och nöd. Efter ett kapitel med några praktiska råd avslutas boken med ett antal register som i hög grad underlättar dess användning som uppslagsbok. I anslutning till de olika rättsfallen lämnar författaren kortfattade redogörelser för tillämpliga lagregler samt egna kommentarer. Bland det som författaren — med rätta — framhåller är vikten av att villkor för tillstånd formuleras tydligt, om åtal för villkorsöverträdelser skall kunna vinna bifall, och att tillförlitligheten av de mätningar som görs för att kontrollera att villkoren följs har avgörande betydelse för samma ändamål. Författaren konstaterar, som redan Miljöskyddskommittén på sin tid, att straffen för miljöbrott är låga, enligt författaren närmast som om det rörde sig om smärre trafikförseelser eller i värsta fall snatterier. Bara i en av de i boken presenterade lagakraftvunna domarna har påföljden blivit fängelse (14 dagar) för enbart miljöbrottslighet. Miljöbalksutredningen har nu — liksom tidigare Miljöskyddskommittén — lagt fram förslag till nya bestämmelser om miljöbrottslighet, innefattande äver förslag till straffskärpningar. Det får antas att förslagen genomförs inom de närmaste åren.