Aktuella spörsmål

 

 

Replik till frågan om 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen
Staffan Vängbys tolkning av 2 kap. 18 § regeringsformen leder till mycket tilltalande resultat. Är det riktigt att man med hänvisning till lagmotiven får tillämpa en rättighetsregel i grundlagen i strid med ordalagen till den enskildes nackdel, så finns det all anledning att ta fasta på hans slutsatser. Inte bara mina egna bekymmer för miljölagstiftningen har då varit omotiverade, också regering och riksdag har all anledning att vara tacksamma för denna hjälp i en besvärlig situation, särskilt med tanke på de ersättningsproblem en avveckling av kärnkraften kan medföra. I så fall tvingar inte grundlagen fram en ekonomisk kompensation, när ett kärnkraftverk måste stängas. Om vi utgår från att Staffan Vängbys uppfattning stämmer med gällande rätt, är dock inte alla problem ur världen för den skull. Till en början kan sägas, att det stöd han åberopar i rättspraxis — NJA 1996 s. 110, som jag själv inte kunnat beakta när jag skrev min bok — rör grundlagens inverkan på gällande civilrättslig lagstiftning, närmast fastighetsbildningslagen. (Det kan tilläggas, att HD:s praktiskt motiverade grundlagstolkning i detta fall stod i viss strid också med grundlagsmotiven; i propositionen med förslag till 1994 års grundlagsändring utgick man från att just fastighetsbildningslagens regler skulle påverkas av ändringen; se prop. 1993/94:117 s. 49). Det är nog betydligt svårare att bortse från grundlagens ordalag när det gäller tillkomsten av ny lagstiftning, något som bl. a. får aktualitet när miljöbalken skall granskas i lagrådet. Från lagteknisk synpunkt är det självfallet angeläget att inte bara förarbetsuttalanden utan också lagtexten i olika lagar går att förena med varandra. Först om lagrådet lyckas följa Staffan Vängbys resonemang i ett sådant sammanhang, kan miljövänner och andra dra en lättnadens suck; verkningarna av den olyckliga formuleringen av grundlagsregeln är definitivt ur världen.
    Det förutsätter då att man inte uppfattar Staffan Vängbys tolkning som annat än en nödfallsutväg för att klara av ett tekniskt missnöje vid lagstiftningen. Det vore knappast lyckligt att se hans resonemng som ett uttryck för en numera vedertagen metod att tolka lagtext i grundlag och annan lagstiftning. Den missvisande formuleringen hade utan större svårighet kunnat undvikas. Om man allmänt sett godtar att välmenta motivuttalanden av låg kvalitet tar över ordalagen i en färsk grundlagsregel innebär det en juridisk nedvärdering av regeringsformen som kanske är välförtjänt men ändå svår att acceptera; skall man också beträffande andra rättighetsregler kunna säga till den enskilde, att visserligen står det så i regeringsformen men det är inte mycket att fästa sig vid — läs riksdagstrycket så får du se! Inte minst för rättsordningens anseende är det viktigt att man kan ta på allvar vad det står i grundlagarna; som Staffan Vängby framhåller utgör de vår demokratis främsta dokument. Skulle tryckfrihetsförordningen kunna hanteras på samma sätt?

Är man allmänt sett beredd att bortse från grundlagens ordalag, måste det dessutom få konsekvenser även för tillämpning av vanlig lag. Också dess lydelse kan vara en följd av politiska kompromisser (kanske inte så uppenbara som i det aktuella fallet). Förarbetena skulle även här kunna ta över lagtexten, som när den enskildes rättssäkerhet står på spel. Det skulle innebära att ett ofta kritiserat särdrag i svensk rättstillämpning — den påfallande respekten för lagmotiv — skulle bli ännu mera markerat. Att medvetet godta att lagtexten inte ger uttryck för lagstiftarens mening strider helt mot svenska lagstiftningstraditioner, inte minst grunderna för lagrådets verksamhet (8kap. 18 § regeringsformen). Eller skall man också ta regeringsformens regler om lagrådet med en nypa salt — de är inte så allvarligt menade som det låter.
    Alltså det rimligaste vore naturligtvis att rätta till formuleringen i grundlagen så att den stämmer med lagstiftarens mening. Om nu politiska hänsyn eller prestigeskäl hindrar detta, kan det i denna undantagssituation trots allt finnas skäl att följa Staffan Vängbys resonemang, Men man får inte göra en allmän rättsprincip av resonemanget!
Bertil Bengtsson