Litteratur

 

 

 

Fredrik Sterzel (red), Rättsstaten — rätt, politik och moral, Rättsfondens skriftserie, Uppsala 1996.

 

Det finns frågor som i Sverige tillhör de närmast eviga, nämligen frågor kring rättsstaten och vårt konstitutionella hembygge. Rättsfonden, som alltsedan starten i början på 1970-talet oförtrutet haft frågor med anknytning kring rättsstaten på sin dagordning, redovisar i en antologi, sammanställd av professorn Fredrik Sterzel i december 1995, inläggen vid ett seminarium i ämnet hösten 1994.
    Professorerna Anders Fogelklou och Åke Frändberg svarar inledningsvis för var sin intressant teoretisk analys av rättsstatsbegreppet. Fogelklou gör i sin idéhistoriska exposé en för svensk publik tankeväckande jämförelse mellan det tyska begreppet Rechtsstat och det angloamerikanska Rule of Law. Han påpekar att rättsstatsbegreppet i den nordiska debatten använts polemiskt och i en klart liberal, konservativ riktning, där socialstat och rättsstat satts i motsatsställning, medan den senare debatten vidgat rättsstatsbegreppet och gett det en såväl materiell som formell innebörd.1 Frändberg lyfter i sin analys av rättsstaten fram vad han kallar rättsstatens paradox. Staten skall med hjälp av rättsordningen skydda den enskilde mot staten själv. Lösningen för rättsstatens klassiker var maktdelning. För att inte makt skall kunna missbruka makt krävs att ”makten hejdar makten”. Enligt Frändberg skulle inte Locke och Montesquieu ”för ett ögonblick falla för anarkismens naiva idé om att makt är obehövlig i människors sociala samverkan eller den lika naiva socialistiska uppfattningen att den socialistiska makten alltid är snäll och hygglig och rättsstatsideologin i socialistiska samhällen därför överflödig”. Rättslikhet, rättssäkerhet, rättstrygghet och rättstillgänglighet är de fyra fundamentala begrepp som Frändberg framhåller som rättsstatsideologins kärna, en ideologi som enligt hans mening är ständigt aktuell även i en tid då nationalstaten reduceras till förmån för transnationella, lokala eller regionala konstellationer.

 

1 Jfr Håkan Strömberg, Tankar om naturrättens renässans i denna tidskrift 1996 s. 635.


    Professor Aleksander Pezceniks bidrag om Rätt och moral i olika juristroller speglar skillnaden mellan formell och materiell rättssäkerhet och den juridiska argumentationens betydelse i sammanhanget. Lagstiftarens, beslutfattarens, parternas och rättsdogmatikerns institutionella samspel inom en etiskt godtagbar ram leder till den materiella rättsäkerhet som enligt Pezcenik är juridikens övergripande mål. Lagstiftaren är och kan inte vara helt rättvis,

SvJT 1997 Anm. av F. Sterzel, Rättsstaten — rätt, politik och moral 101 utan den etiskt godtagbara juridiska argumentationen är det korrektiv som vi behöver för att mildra lagens orättvisor, hävdar han. Det återstår att se om den vacklande och snart fallande Uppsalaskolan med sin betoning av lagpositivism inom överblickbar framtid kommer att ersättas av en mera djuplodande moralfilosofisk Lundamodell, att användas i en alltmer förarbetsfattig och mera ”naturrättsligt” färgad juristtillvaro.
    Advokaten Claes Beyer redovisar i sin artikel Advokatsamfundets rättssäkerhetsprogram och utvecklingen därefter. En jämförelse mellan det program som Samfundet lade fram i maj 1989 och nuläget leder fram till att ett antal punkter blivit tillgodosedda, bl. a. minskningen av antalet specialdomstolar, medan annat fortfarande väntar på sin lösning. Beyer uppehåller sig till stor del vid Samfundets yttrande över Fri- och rättighetskommitténs förslag till grundlagsändringar; ändringar som inte blev så omfattande som direktiven låtit förstå. Hans slutsats rörande det inte helt okomplicerade förhållandet mellan Europakonventionens inkorporering och lagprövningsinstitutet, som fick behålla sin uppenbarhetströskel, är att ”det är en skyldighet för varje advokat som inte vinner framgång enligt 11 kap. 14 § (RF) att överklaga till Europadomstolen”.
    Även Sterzel uppehåller sig vid den senaste författningsreformen i sin efterskrift Rättsstaten i 1974 års regeringsform. Artikel är en värdefull panorering över de punkter som i vår regeringsform på ett eller annat sätt har rättsstatsanknytning och gör att vi kan beteckna oss som en demokratisk rättsstat. I frågan om lagprövning erinrar Sterzel om Håkan Strömbergs genomgång av de högsta domstolarnas praxis i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1988, en genomgång som ”utmynnade i ett välvilligt godkännande för Regeringsrättens del och ett lika klart underbetyg för Högsta domstolen som menades i dessa fall agera som statsmakternas förlängda arm mot medborgarna”. Sterzel bekänner sig till dem som vill ta bort uppenbarhetsrekvisitet, eftersom ”våra domstolar inte bör ha mindre befogenhet än de överstatliga domstolarna i Strasbourg och Luxemburg som vi ju är subordinerade”. Han avfärdar på ett uppfriskande sätt dem som varnar för en politisering av domstolarna och påpekar att det är lättare att mot bakgrund av Håkan Strömbergs undersökning ”se risken för domstolar som hukar för den politiska makten”. Måhända är en attitydförändring på väg. Statsvetarna har uppmärksammat domstolarnas och den judiciella kontrollens betydelse för demokratin på senare år. Professor Olof Ruin gav i sitt inledningsanförande vid Nordiska Juristmötet i Stockholm i augusti 1996 ett försiktigt förord för ökad judiciell kontroll, som nog kändes ovant för många som vant sig vid den ”svenska modellen”.2 Är det

2 I Demokratirådets första rapport 1995 Demokrati som dialog, Bo Rothstein (red) sägs bl. a. följande (s. 89): ”Debatten kan nu inte längre önskas bort. Såväl politiker som

 

102 Litteratur SvJT 1997 bara trycket från en ökad internationell exponering genom EU-medlemskapet som sakta föranleder en förskjutning i relationen mellan politik och juridik också i vårt land,3 eller håller insikten i tider av vikande statsfinanser att spridas, att staten (”samhället”) kanske inte är så god, när allt kommer omkring? Av de fyra återstående artiklarna i antologin behandlar två rättsstatsaspekter på brottmål och brottmålsprocessen. T. f. professorn Anders Stenings bidrag, Rättssäkerhet och bevisning, belyser ingående hur rättssamhället har att hantera avvägningen mellan brottsbekämpning och rättssäkerhet. När det gäller narkotikamål och incestmål har rättsmaskineriet enligt Stening inte hållit måttet. I de förra fallen har lösningen på sikt blivit en sänkning av beviskraven i grova narkotikamål, medan de senare fallen utlöst opinionsstormar som ”man inte alltid varit professionellt utbildad för att klara”. När det gäller relationerna till massmedierna förordar han större aktivitet från juristerna i ”det massmediala tankeutbytet”.


    Docenten Josef Zila har reflekterat över tre brottmålsdomar från Högsta domstolen.4 Han för fram misstanken att domstolen i alla tre fallen låtit sig påverkas av ”en viss diskrepans mellan det som tett sig tillfredsställande utifrån rättvisesynpunkt och det som en strikt lagtillämpning skulle ha lett till”. Även med en önskan att domstolarna generellt sett dömer med hänsyn till allmänhetens rättvisekänsla och rättsmedvetande, måste avgörandena grundas på lag och inte på, som kanske i de tre fallen, de stämningar som massmedia förmedlar är hans slutsats; Zila spårar ett samband mellan Lindomediskussionen och HD:s tolkning av medgärningsmannabegreppet i det första avgörandet. Hade seminariet ägt rum hösten 1996 hade måhända Zila velat lägga också Högsta domstolens avgörande i det s. k. Klippanmålet till raden av misstänkta och för rättstaten menliga fall. För egen del kan jag i det fallet bara i beundran begrunda HD:s vishet: Inte lika strängt som tingsrätten men nog för att tilltron till systemet skall kunna upprätthållas hos en tvivlande allmänhet.

 

Docenten Anders Hultqvist behandlar Legalitetsprincipen och rättssäkerheten på skatteområdet, medan chefsjuristen Curt Riberdahl tar sig an Rättsstaten i ett kommunalt perspektiv. Hultqvists inträngande uppgörelse med bl. a. skatteflyktslag och bevissäkring och de förändringar som regeringsskiftena 1991

medborgare har en skyldighet att ta ställning till de fundamentala regler som sätter det politiska systemets gränser och bestämmer dess legitimitet.” I rådets andra rapport, Demokrati och ledarskap, 1996, följs betydelsen av juristernas roll i demokratin upp. 3 Inom den statsvetenskapliga forskningen talar man internationellt om politikens ”judikalisering”. Se Global
Expansion of Judicial Power (ed. Torbjörn Valinder & Neal Tate) 1995 och Barry Holmström, The
Judicalization of Politics in Sweden, 1994.

4 Dråp (NJA 1992 s. 474), försök till grovt narkotikabrott (NJA 1992 s. 679) och grov våldtäkt (NJA 1993 s. 310).

 

SvJT 1997 Anm. av F. Sterzel, Rättsstaten — rätt, politik och moral 103 resp. 1994 medfört för rättssäkerheten på skatteområdet, föranleder en läsare till den reflektionen om inte tiden är mogen, att också på skatteområdet införa motsvarigheten till in dubio pro reo, dvs. att låta staten tappa saken i tveksamma fall. Romarna hade den principen också när det gällde statens fiskala intressen, så den borde duga åt oss. Om nu staten inte är så god som vi tidigare trott när folkhemmet inte var så ankommet, behöver medborgarna allt skydd de kan få. Riberdahl, slutligen, driver i sin artikel tesen att domstolskontrollen genom förvaltningsdomstolarna över kommunalförvaltningen gått för långt. Han berör onekligen en viktig fråga, där spänningsfältet mellan politik och juridik kommit till synes under senare år. Det gäller exempelvis domstolarnas prövning av socialbidragsmål, där kommunalpolitiker har liten förståelse för den enskildes rättssäkerhet när den offentliga ekonomin sitter i kläm. Riberdahl frågar om det är en uppgift för Regeringsrätten att bedöma om lokalerna för en förskola är ändamålsenliga, vilket blir följden med den under den borgerliga perioden införda s. k. barnomsorgsgarantin i socialtjänstlagen. Hans svar är nej, bl. a. av omsorg om möjligheterna att rekrytera politiker till kommunala förtroendeuppdrag. Man kan dock svara ja, med tillägg att, om garantier utställs och rättigheter lovas i lagform, ligger nog domstolarna i alla fall närmre till att kontrollera efterlevnaden än politikerna. Receptet i fråga om bättre balans ligger snarare i färre rättigheter på detta område än minskad kontroll. Behovet av det senare har — sedan seminariet hölls — inte blivit mindre angeläget för den kommunala förvaltningens del, i vart fall inte i Motala och Gävle. Som framgått innehåller antologin artiklar väl värda att studera för dem som vill följa rättsstatsfrågorna ur skilda vinklar. Den tid som gått sedan seminariet hölls har inte gjort att ämnet förlorat sin fräschör. Snarare tvärtom. Frågorna är som sagt eviga, och den senare utvecklingen5 betonar den ökade betydelse som rättsstats- och rättskulturfrågor fått också i den allmänna debatten och där fler jurister än de som besöker Rättsfondens seminarier borde delta.
Krister Thelin

 

5 Till Demokratirådets båda rapporter kan man i sammanhanget foga bl. a. Hans-Gunnar Axbergers rapport ”Det allmänna rättsmedvetandet” (Brå 1996:1), Margareta Bertilsson (red) Rätten i förvandling -— jurister mellan stat och marknad, 1995, och
Gustaf Lagerbjelke, Självständig under lagarna — essäer om domarrollen, 1996, liksom ett antal artiklar i tidskrifter och dagspress över temat rättsstat, rättspolitik och rättskultur. Det rör på sig.