Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna

 

 

Av professor LENNART PÅLSSON

1. Inledning
Denna uppsats utgör en fortsättning på min motsvarande redogörelse för en tidigare period i SvJT 1994 s. 593. Den omfattar i första hand rättsfall från EG-domstolen (GD) rörande tolkningen av Brysselkonventionen under perioden februari 1994 – september 1996.
    Utöver dessa fall föreligger en rikhaltig nationell rättspraxis från konventionsstaternas domstolar. Till övervägande del knyter den sig till Brysselkonventionen, men det finns numera också en hel del fall som angår Luganokonventionen. Jag har inte gjort någon fullständig genomgång av detta material och avser än mindre att ge någon systematisk redogörelse för detsamma. Emellertid har jag ansett det lämpligt att i korthet beröra ett mindre antal nationella rättsfall som av en eller annan anledning förefaller mig intressanta. I detta, med nödvändighet mycket subjektiva, urval ingår samtliga refererade svenska rättsfall rörande Luganokonventionen.1 Då Bryssel- och Luganokonventionerna såväl formellt som i sak är i det närmast identiska med varandra, har jag bara undantagsvis funnit det nödvändigt att göra skillnad mellan de båda konventionerna. När det i uppsatsen talas om ”konventionen” utan närmare specificering eller om enskilda konventionsbestämmelser, avses — beroende på sammanhanget — antingen den ena eller den andra konventionen eller båda.
    GD:s avgöranden från tiden före 1995 citeras från den engelskspråkiga domssamlingen, Reports of Cases before the Court of Justice (ECR). För tiden fr. o. m. 1995 citeras i stället den svenskspråkiga utgåvan, Rättsfallssamling från Europeiska gemenskapernas domstol (REG).2 För enkelhetens skull har jag förfarit så även beträffande några fall som ännu inte är tillgängliga i någon av dessa samlingar utan enbart i den franskspråkiga Recueil de la Jurisprudence de la Cour de justice.

 

 

1 Dessa fall behandlas utförligare i min översikt av svensk rättspraxis i internationell privat- och processrätt i SvJT 1996 s. 593. 2 Dessvärre lider denna samling än så länge av besvärande språkliga brister som försvårar läsningen. Den bör därför användas med en viss försiktighet och helst tillsammans med en utgåva på något av de stora EU-språken.

2. Frågor om konventionens tillämplighet m. m.
I två svenska rättsfall angående domstols behörighet, NJA 1994 C 48 och AD 1995 nr 120, har Luganokonventionen befunnits sakna tillämplighet, då svaranden hade hemvist i Danmark, som vid de aktuella tidpunkterna ännu inte hade tillträtt konventionen.
    Åtminstone i svensk rätt spelar Luganokonventionen emellertid en roll även utanför sitt omedelbara tillämpningsområde. Sålunda uttalade HD i NJA 1994 s. 81 att ”Luganokonventionen får anses ge uttryck för vad som numera är internationellt vedertagna principer i fråga om kompetenskonflikter mellan domstolar i olika länder”. På liknande sätt har arbetsdomstolen uttryckt sig i det nyssnämnda fallet AD 1995 nr 120. I båda fallen fick dessa principuttalanden betydelse för bedömningen inom ramen för autonom svensk rätt.

 

3. GD:s behörighet att tolka Brysselkonventionen
I Storbritannien har Brysselkonventionen (och numera även Luganokonventionen) införlivats med intern rätt genom Civil Jurisdiction and Judgments Act 1982. I bilaga 4 till den lagen finns bestämmelser som fördelar de brittiska domstolarnas behörighet enligt konventionen mellan de territoriella enheter som Storbritannien består av (England och Wales, Skottland, Nordirland). Dessa bestämmelser har utformats efter mönster från, men är inte helt identiska med, konventionens behörighetsregler.
    Fallet Kleinwort Benson3 gällde en tvist vid engelsk domstol mellan en engelsk bank och ett skotskt kommunalt organ. Domstolens behörighet berodde på tolkningen av de bestämmelser i bilaga 4 till 1982 års lag som motsvarar art. 5.1 och 5.3 i konventionen. Domstolen begärde besked från GD angående tolkningen av dessa konventionsbestämmelser.
    GD fann sig inte vara behörig att besvara frågan. Som skäl anfördes att det begärda tolkningsbeskedet var avsett för tillämpning, inte av konventionen utan av förenämnda brittiska lag. Denna lag hade visserligen konventionen som förebild och återgav vissa av dess bestämmelser nästan ordagrant, men den innehöll ingen direkt och ovillkorlig hänvisning till EG-rätten. Överensstämmelsen mellan konventionen och lagen var ej heller fullständig. Dessutom hade Storbritannien möjlighet att ändra lagen på sådant sätt att nya skiljaktigheter kunde uppkomma mellan bestämmelserna i bilaga 4 och motsvarande bestämmelser i konventionen som de tolkats av GD. Under dessa omständigheter kunde det inte anses att de konventionsbestämmelser som hänskjutits till GD för tolkning gjorts tillämpliga som sådana i Storbritannien. Vidare var de brittiska domstolarna inte skyldiga att vid tillämpningen av bilaga 4 till lagen på ett absolut och ovillkorligt sätt följa, utan

 

3 Mål C-346/93 Kleinwort Benson mot City of Glasgow District Council, REG 1995 I-615.

 

endast att ta hänsyn till (”have regard to”) GD:s rättspraxis vid tolkningen av motsvarande bestämmelser i konventionen. I det aktuella fallet stod det således den hänskjutande engelska domstolen fritt att bedöma om den av GD givna tolkningen skulle gälla även vid tillämpningen av den interna rätt som återger konventionen. Om GD förklarade sig behörig att svara på den i målet ställda frågan, skulle dess tolkningsbesked m. a. o. inte bli bindande för den engelska domstolen. Och det kunde inte tillåtas att de tolkningsbesked som GD lämnar konventionsstaternas domstolar skulle vara enbart rådgivande och inte ha bindande verkan.
    Att GD sålunda inte låter sig ”degraderas” till en instans som avger rådgivande yttranden är välbekant från tidigare rättspraxis, särskilt domstolens ställningstagande till (det då föreslagna) EESavtalet.4 Säkerligen skulle det föra för långt — redan med hänsyn till GD:s betydande arbetsbörda men också av andra skäl — om GD skulle åta sig att lämna tolkningsbesked också i fall som rör tillämpning av allsköns regler, bl. a. bestämmelserna i Luganokonventionen, som är grundade på eller har haft sin förebild i Brysselkonventionen.
    Icke desto mindre innebär avgörandet i Kleinwort Benson en nyhet vid jämförelse med GD:s tidigare praxis i mål om förhandsavgörande enligt art. 177 i EG-fördraget. Där har det åtskilliga gånger förekommit att GD — under förklaring att det är den hänskjutande nationella domstolens sak att bedöma huruvida och på vilket sätt det begärda tolkningsbeskedet är nödvändigt och relevant för att avgöra tvisten — har besvarat frågor om tolkningen av EG-rättsliga regler, trots att dessa regler inte var direkt tillämpliga utan enbart hade betydelse för tolkningen av nationella bestämmelser eller t. o. m. privaträttsliga avtal som hänvisade till eller på annat sätt var relaterade till dem.5 Skillnaden kan knappast förklaras av att GD i dessa fall härledde sin behörighet direkt från EGfördraget men i Kleinwort Benson från 1971 års Luxemburgprotokoll. Troligare är att detta avgörande markerar en ny och mera restriktiv kurs från GD:s sida även när det gäller förhandsavgöranden enligt EG-fördraget.

 

4. EG-fördragets betydelse
De båda rättsfall som tas upp i detta avsnitt knyter sig inte direkt till konventionen utan till diskrimineringsförbudet i art. 6 i EG-fördra-

 

4 Se utlåtande 1/91 av den 14.12.1991 [1991] ECR I-6079, punkt 61. 5 Se t. ex. följande mål: 166/84 Thomasdünger v. Oberfinanzdirektion
Frankfurt am Main [1985] ECR 3001; C-297/88 och C-197/89 Dzodzi v. Belgian
State [1990] ECR I-3763; C-231/89 Gmurzynska-Bscher v. Oberfinanzdirektion Köln [1990] ECR I-4003; C-88/91 Federconsorzi v. AIMA [1992] ECR I-4035; C-73/89 Fournier v. Van Werven [1992] ECR I-5621.

 

get. Det har emellertid synts motiverat att behandla dem här med hänsyn till deras nära samband med konventionen.
    I Mund & Fester6 begärde sökanden vid tysk domstol kvarstad (”Arrest”) i egendom tillhörig motparten, en speditionsfirma med säte i Nederländerna. Enligt § 917 i den tyska Zivilprozessordnung kan kvarstad beviljas när det kan befaras att verkställigheten av den blivande domen annars skulle omöjliggöras eller väsentligt försvåras. Denna förutsättning faller dock bort om domen skall verkställas utomlands. Sistnämnda förhållande utgör m. a. o. en i sig tillräcklig grund för kvarstad. Frågan var om denna bestämmelse är förenlig med EG-rätten, särskilt art. 7 (numera art. 6) i EG-fördraget.
    GD fann att bestämmelsen i fråga visserligen inte innefattar någon öppen diskriminering på grund av nationalitet, eftersom den gäller även vid kvarstad i egendom tillhörig tyska rättssubjekt. Då verkställighet i utlandet emellertid i det vida övervägande antalet fall berör personer som inte är tyska medborgare eller juridiska personer som inte har hemvist i Tyskland, ansåg GD att bestämmelsen faktiskt leder till samma resultat som en diskriminering grundad på nationalitet. Denna diskriminering befanns ej heller vara sakligt grundad, såvitt angår verkställighet i en EG-stat. Ty även om den presumtion för svårigheter vid verkställighet utomlands som den tyska bestämmelsen bygger på kan vara berättigad när domen skall verkställas i ett tredje land, gäller detta inte vid verkställighet i en EG-stat, eftersom alla EG-stater är parter i Brysselkonventionen. Slutsatsen blev att bestämmelsen är oförenlig med art. 7 (numera art. 6) i EG-fördraget i förening med art. 220 i samma fördrag och Brysselkonventionen.
    I dagsläget står Finland, Sverige och Österrike ännu utanför Brysselkonventionen. Vad som sägs i domen får emellertid antas gälla även dessa stater, i synnerhet som de är parter i Luganokonventionen. Då en bestämmelse som motsvarar art. 6 i EG-fördraget ingår i EES-avtalet (art. 4), får det vidare antas att detsamma gäller de EFTA-stater som är parter i EES och som har tillträtt Luganokonventionen, dvs. Island och Norge (men inte Schweiz, som inte är part i EES-avtalet, och kanske ej heller Liechtenstein, som inte är part i Luganokonventionen).
    I Data Delecta7 förde ett brittiskt bolag talan vid svensk domstol mot två svenska rättssubjekt med yrkande om betalning för levererade varor. Svarandena begärde att käranden skulle föreläggas att ställa sådan säkerhet som avses i lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader.

 

6 Mål C-398/92 Mund & Fester v. Hatrex [1994] ECR I-467. 7 Mål C-43/95 Data Delecta och Forsberg mot MSL Dynamics, avgjort genom dom 26.9.1996, ännu ej publicerad.

 

HD frågade GD om ett sådant krav är förenligt med EG-fördraget, särskilt dess art. 6.
    GD fann till en början att det i den svenska lagen reglerade ämnet faller inom EG-fördragets tillämpningsområde. Ty lagen kan påverka ekonomisk verksamhet bedriven av andra medlemsstaters näringsidkare på den svenska marknaden. Den innebär att dessa näringsidkare ges en mindre förmånlig ställning än svenska rättssubjekt när det gäller tillträde till landets domstolar. Och att näringsidkare från andra medlemsstater på samma villkor som landets egna medborgare skall kunna vända sig till domstol i tvister föranledda av deras ekonomiska verksamhet är ett nödvändigt motstycke till den fria rörlighet för varor och tjänster som EG-rätten garanterar dem. Då den svenska lagen sålunda, om än bara indirekt, kan påverka handeln med varor och tjänster inom gemenskapen, omfattas den av diskrimineringsförbudet i art. 6. Uppenbart var slutligen att en lag som den svenska innebär en direkt diskriminering på grund av nationalitet.
    GD:s svar blev härefter att det strider mot art. 6 i fördraget att en medlemsstat kräver att juridiska personer, som är etablerade i en annan medlemsstat och som har väckt talan vid domstol i förstnämnda stat mot medborgare i den staten eller mot där etablerade bolag, skall ställa säkerhet för rättegångskostnader som de kan bli förpliktade att ersätta, när något sådant krav inte kan ställas på juridiska personer som tillhör den medlemsstaten och det är fråga om en talan som har samband med utövandet av grundläggande friheter som garanteras av gemenskapsrätten.8 Av naturliga skäl kunde GD i detta fall, till skillnad från Mund & Fester, inte åberopa Brysselkonventionen. Ej heller finns det något i domen som tyder på att GD fäst vikt vid att Luganokonventionen gällde mellan Storbritannien och Sverige.
    Målet har sedermera avgjorts av HD (beslut 13 november 1996 i mål nr Ö 1195/94, ännu ej refererat). HD var givetvis bunden av GD:s dom men framhöll att det ankommer på den frågande nationella domstolen att ta ställning till de konkreta omständigheterna i det enskilda fallet och att avgöra om dessa faller in under EGregeln sådan den tolkats av GD. Det aktuella målet gällde betalning för varor som levererats i tiden före Sveriges anslutning till EU (och, kan det tilläggas, även före ikraftträdandet av EES-avtalet). Tvisten hade följaktligen inte något samband med utövandet av en grundläggande frihet som garanteras av EG-rätten. Och visserligen har EG-rätten getts tillbakaverkande kraft då det i den nationella domstolen gällt att tillämpa nya mildare straffbestämmelser, men

 

8 GD:s bedömning kan sägas ha varit förutskickad i tidigare domar, särskilt i målet C-20/92 Hubbard v. Hamburger [1993] ECR I-3777. Se vidare Pålsson i JT 1994/95 s. 464–75.

 

något sådant fall var det här inte fråga om. Förhandsavgörandet befanns därför inte vara tillämpligt på den i målet aktuella frågan.
    Vid denna bedömning fick HD också ta ställning till ett annat spörsmål, som inte hade och ej heller hade kunnat föreläggas GD, nämligen om Luganokonventionens betydelse i målet. I det överklagade beslutet hade Svea hovrätt nämligen funnit att denna konvention utgjorde hinder för den yrkade tillämpningen av 1980 års svenska lag. Emellertid finns det i konventionen inte någon regel som behandlar frågan om ställande av säkerhet vid väckande av talan. Vid sådant förhållande kunde det enligt HD:s mening inte komma i fråga att med stöd av konventionen åsidosätta 1980 års lag. Då förutsättningarna enligt denna lag var uppfyllda, förelades käranden att ställa sådan säkerhet som avsågs i målet.
    HD:s bedömning ger knappast anledning till några invändningar. Däremot hade det väl varit lämpligt att redan när begäran om förhandsavgörande gjordes formulera frågan på sådant sätt att GD själv fått ta ställning till spörsmålet om retroaktiv verkan av art. 6.
    Oavsett att 1980 års lag befanns fortfarande kunna tillämpas i detta speciella fall, bör GD:s avgörande lämpligen föranleda vissa ändringar i relevanta svenska författningar. Härvid synes den befrielse från skyldighet att ställa säkerhet för rättegångskostnader som enligt domen skall åtnjutas av medborgare i en EU-stat och av juridiska personer etablerade i en sådan stat också böra omfatta rättssubjekt hemmahörande i någon av de EFTA-stater som är parter i EES-avtalet. En annan konsekvens av domen är förmodligen att EU-staternas och de nämnda EFTA-staternas rättssubjekt bör jämställas med svenska medborgare i fråga om rätten att som svarande kräva säkerhet för rättegångskostnader av sådana utländska kärande som inte är befriade från denna skyldighet.

 

5. Behörighetsreglerna
5.1 Forum solutionis för avtalsrättsliga tvister (art. 5.1)
Första meningen i art. 5.1 torde kunna betecknas som konventionens mest kontroversiella bestämmelse och ger ständigt upphov till tvister och skiftande bedömningar. Även om bestämmelsen har fått fastare konturer genom flera tolkningsavgöranden av GD, framgår det tydligt av en omfattande nationell rättspraxis att många frågor ännu inte är slutligt avklarade.
    Vad först angår bestämmelsens tillämpningsområde, har det sedan länge stått klart att en tvist kan ”avse avtal”, även om det inte på förhand är givet att det föreligger ett giltigt avtal. Sålunda framgår det av GD:s praxis att art. 5.1 är tillämplig även om svaranden bestrider existensen eller giltigheten av det avtal som käranden åberopar till stöd för sitt anspråk.9 Samma ståndpunkt har kommit

9 Se främst målet 38/81 Effer v. Kantner [1982] ECR 825.

 

till uttryck i nationell rättspraxis, för Luganokonventionens del bl. a. i det svenska fallet ND 1994 s. 22 (Svea HovR).
    En annan fråga är om art. 5.1 kan åberopas även när käranden yrkar fastställelse av ett avtals ogiltighet eller icke-existens. I sådana fall gör käranden ju gällande att det inte finns något giltigt avtal mellan parterna och följaktligen inte heller några avtalsrättsliga förpliktelser. Kan han likväl åberopa en sådan förpliktelse till stöd för domstolens behörighet? Frågan bör förmodligen besvaras jakande, såvida det från svarandesidan hävdas att det föreligger ett giltigt avtal. Ett skäl för den meningen är att behörigheten i annat fall skulle bli beroende av huruvida talan väcks av den part som åberopar avtalets giltighet eller av den part som hävdar avtalets ogiltighet eller icke-existens, något som knappast skulle vara tillfredsställande. Spörsmålet har ännu inte varit föremål för GD:s bedömning, men den här förordade uppfattningen har stöd i några fall från nationell rättspraxis.10 Vad sedan angår bestämmelsen sakliga innebörd, föreligger ett nytt rättsfall från GD, Custom Made Commercial.11 Där väckte ett tyskt bolag talan vid sitt eget hemvistforum mot ett engelskt bolag med yrkande om betalning för levererade varor. Som grund för domstolens behörighet åberopades att köparens betalningsförpliktelse, enligt den på avtalet tillämpliga ”Uniform Law on the International Sale of Goods”,12 skulle fullgöras där säljaren hade sitt affärsställe. Frågan var om uppfyllelseorten fick bestämmas på detta sätt vid tillämpningen av art. 5.1.
    GD upprepade i sin dom flera ”gamla sanningar” rörande art. 5.1, vilka hade ifrågasatts i målet. Bl. a. framhölls att art. 5.1 liksom övriga bestämmelser i art. 5 har sin bärande grund i att det i där avsedda fall normalt finns en särskilt nära anknytning mellan tvisten och den som behörig utpekade domstolen. Denna anknytning utgör dock inte något självständigt kriterium för bestämmelsens tillämplighet. Slutsatsen blev att art. 5.1 gäller även om den i vissa fall kan leda till behörighet för en domstol som inte har den närmaste anknytningen till tvisten.
    Vidare bekräftade GD sin sedan länge intagna ståndpunkt att den relevanta förpliktelsen vid tillämpningen av art. 5.1 är den som svarar mot den kontraktsrättighet käranden åberopar som grund för sin talan.13 Enklare uttryckt: det avgörande är den förpliktelse som ligger till grund för käromålet.

 

10 Från engelsk praxis kan nämnas fallen Trade Indemnity v. Njord [1995] 1 All E.R. 796 (Q.B.) och Boss Group v. Boss France [1996] I.L.Pr. 544 (C.A.). Se också det franska fallet Cass.civ. 25.1.1983, Revue critique de droit international privé 1983 s. 516. 11 Mål C-288/92 Custom Made Commercial v. Stawa [1994] ECR I-2913. 12 Denna lag finns intagen som bilaga till Haagkonvention 1.7.1964 i ämnet, se UNTS 834 s. 107. 13 Så redan i målet 14/76 De Bloos v. Bouyer [1976] ECR 1497, punkterna 10 och 13.

 

Slutligen, som direkt svar på den ställda frågan, bekräftade GD att uppfyllelseorten för den förpliktelse som befunnits vara den relevanta skall bestämmas av den lag som enligt forumlandets internationella privaträtt är tillämplig på rättsförhållandet.14 Det gäller också när, såsom i det aktuella fallet, den anvisade lagen utgörs av en ”uniform lag” och oavsett att denna lag föreskriver att köparens betalningsförpliktelse skall fullgöras där säljaren har sitt affärsställe. Att det härigenom i realiteten skapas ett kärandeforum, vilket konventionen i princip är negativt inställd till, saknar således betydelse för tolkningen och tillämpningen av art. 5.1.
    Domen, som innebar att GD frångick generaladvokatens förslag, har stött på en hel del kritik. Onekligen har kritiken en poäng däri att GD själv nödgades tillstå att dess ståndpunkt ledde till behörighet för en domstol som saknade närmare anknytning till tvisten, därtill en domstol som utgör ett typiskt kärandeforum. På andra sidan är det inte lätt att se hur GD skulle ha kunnat komma till något annat resultat utan att ge upp betydande delar av sin tidigare rättspraxis i anknytning till art. 5.1.
    Sin största praktiska betydelse torde GD:s avgörande få i förening med 1980 års Wienkonvention angående avtal om internationella köp av varor (CISG),15 vilken har tillträtts av flertalet EU/EFTA-stater, bl. a. Sverige. Också i den konventionen ingår en bestämmelse, enligt vilken köparens betalningsskyldighet som regel skall fullgöras där säljaren har sitt affärsställe (art. 57.1).
    Den relevanta förpliktelsen i och för tillämpningen av art. 5.1 är, som framgått, den som ligger till grund för käromålet. Av allt att döma krävs det också att denna förpliktelse har uppkommit genom och grundar sig på avtalet — till skillnad från förpliktelser som har åvilat parterna vid avtalsslutet eller under de förhandlingar som föregått avtalet. I enlighet härmed har det i ett engelskt rättsfall ansetts att art. 5.1 inte omfattar ”pre-contractual obligations”, in casu en försäkringsgivares skyldighet att vid tecknande av återförsäkring ”make a fair presentation of the risk”.16 I art. 5.1 andra meningen finns en särskild bestämmelse om forum solutionis i arbetsrättsliga tvister. I ett svenskt rättsfall, AD 1995 nr 120, har denna bestämmelse, visserligen utan att vara direkt tillämplig, getts en tolkning som förefaller betänkligt extensiv.17

 

5.2 Forum delicti (art. 5.3)
I Shevill18 förde kärandena — en brittisk medborgare med hemvist i England samt tre bolag hemmahörande i olika länder — skadeståndstalan vid engelsk domstol mot ett franskt bolag. Talan

14 Så första gången i målet 12/76 Tessili v. Dunlop [1976] ECR 1473, punkt 13. 15 Se bilaga till lagen (1987:822) om internationella köp. 16 Trade Indemnity v. Njord [1955] 1 All E.R. 796 (Q.B.). 17 Jfr Pålsson i SvJT 1996 s. 622 f. 18 Mål C-68/93 Shevill m. fl. mot Presse Alliance, REG 1995 I-415.

 

grundades på publicering av en ärekränkande artikel i tidningen France-Soir, som gavs ut av svaranden. Tidningen distribuerades huvudsakligen i Frankrike men hade en viss spridning även i andra europeiska länder, bl. a. i Storbritannien. Kärandenas talan begränsades, efter att från början ha haft en vidare omfattning, till att avse den skada som uppkommit till följd av att en del exemplar av tidningen sålts i England. Svaranden bestred den engelska domstolens behörighet, eftersom ”den ort där skadan inträffade” (i den mening som avses i art. 5.3) låg i Frankrike och ingen skadebringande handling hade inträffat i England. I anledning härav ställde House of Lords en rad frågor till GD.
    I tidigare praxis har GD tolkat art. 5.3 på så sätt att talan efter kärandens val kan väckas antingen vid den domstol där skadan har uppkommit eller vid den domstol där den kausala händelsen inträffade.19 Det har då rört sig om materiella skador, men GD förklarade nu att detsamma skall gälla när det handlar om skador på annat än egendom, bl. a. skador på en fysisk eller juridisk persons rykte och aktning genom en ärekränkande publikation. I sådana fall är orten för den kausala händelsen den där utgivaren av publikationen är etablerad. Domstolen på den orten är därmed behörig att pröva en talan om ersättning för alla skador som handlingen orsakat. Skadan skall enligt GD anses ha uppkommit på de platser där publikationen sprids om den drabbade är känd där. Följaktligen är domstolarna i varje konventionsstat där den ärekränkande publikationen har spritts och där den drabbade gör gällande att han utsatts för ett angrepp på sitt rykte behöriga att pröva hans talan. Denna behörighet är dock begränsad till den skada som den drabbades anseende lidit i staten i fråga.
    I det aktuella fallet var den engelska domstolen således behörig, men endast såvitt angår de skador som uppkommit i England (vartill kärandenas talan också var begränsad). Genom denna begränsning av behörigheten för skadeortens forum avgjorde GD en fråga som har varit omtvistad i litteraturen.20 Den av GD intagna ståndpunkten medför visserligen den nackdelen att olika domstolar kan få avgöra olika aspekter av samma tvist, men käranden har alltid möjlighet att undvika detta och få hela sin talan prövad antingen i svarandens hemviststat (art. 2) eller på den ort där utgivaren av publikationen har sitt driftställe (dessa båda alternativ sammanfaller oftast).
    Ytterligare frågor som ställts till GD gällde omfattningen av begreppet skada, vilken bevisning som behöver förebringas för att styrka skadan m. m. Dessa frågor regleras emellertid inte i konventionen, vilken inte syftar till att harmonisera konventionsstaternas materiella och processuella rättsregler utan endast till att fördela

 

19 Se främst målet 21/76 Bier v. Mines de Potasse d´Alsace [1976] ECR 1735. 20 Se Pålsson, Bryssel- och Luganokonventionerna (1995) s. 94 f.

 

domstolarnas behörighet mellan konventionsstaterna och att underlätta verkställandet av domar. GD:s svar blev därför att sådana spörsmål får lösas enligt forumlandets egen lag, inklusive dess lagvalsregler, under förutsättning att tillämpningen av dessa regler inte undergräver konventionens avsedda effekt.
    I Marinari21 hade en italienare (M) hos en engelsk bank deponerat ett antal skuldebrev (”promissory notes”) till ett värde av drygt 750 miljoner USD, vilka var utställda av en filippinsk gäldenär till ett bolag i Libanon. Bankens anställda hade öppnat kuvertet och sedan vägrat att återlämna skuldebreven. I stället varskodde de polisen om värdepapperens existens samt uppgav att desamma var av tvivelaktigt ursprung. Detta ledde till att M arresterades och att skuldebreven togs i beslag. Sedan M blivit frikänd av en engelsk domstol, väckte han talan mot banken vid italiensk domstol med yrkande om ersättning för den skada som bankpersonalen genom sitt agerande hade orsakat. Anspråket avsåg dels ersättning för skuldebrevens värde, dels ersättning för den skada som drabbat M på grund av att han varit frihetsberövad, på grund av att flera avtal brutits samt på grund av förlust av anseende. Den italienska domstolen påstods vara behörig enligt art. 5.3, då M hade lidit skada — i form av minskning av sin förmögenhet — i Italien, där han hade sitt hemvist.
    GD höll fast vid sin tidigare flera gånger intagna ståndpunkt att uttrycket ”den ort där skadan inträffade” i art. 5.3 avser såväl den ort där den skadevållande händelsen inträffat som den ort där skadan uppkommit. Då bestämmelsen har karaktär av undantag från huvudregeln i art. 2, ansåg GD emellertid att nämnda uttryck inte kan tolkas så vidsträckt att det omfattar varje ort där man kan märka skadliga följder av en händelse som redan har förorsakat skada på en annan ort. Uttrycket kan därför inte anses omfatta den ort där den drabbade, såsom i förevarande fall, påstår sig ha lidit en förmögenhetsskada som en följd av en omedelbar skada som har uppkommit och drabbat honom i en annan konventionsstat. GD avvisade också en i målet framförd propå av innebörd att denna fråga borde bedömas i ljuset av de materiella reglerna om utomobligatorisk ansvarighet i den nationella lag som är tillämplig i målet.
    Att de finansiella konsekvenserna av en skada som har uppkommit i ett land ”upplevs” i ett annat land är således inte relevant i och för tillämpningen av art. 5.3. Denna ståndpunkt ligger i den naturliga förlängningen av GD:s tidigare avgörande i Dumez
France.22 Också i det fallet vägrade GD att vid bestämmandet av orten för skadans uppkomst ta hänsyn till ekonomisk skada som drabbade kärandena som en följd av den primära skada som upp-

 

21 Mål C-364/93 Marinari mot Lloyd´s Bank och Zubaidi, REG 1995 I-2719. 22 Mål C-220/88 Dumez France v. Hessische Landesbank [1990] ECR I-49.

 

kommit i ett annat land. En skillnad mellan de båda fallen är visserligen att kärandena i Dumez France bara indirekt hade lidit ekonomisk skada, nämligen via sina dotterbolag som var de primärt drabbade, medan det i Marinari var käranden själv som drabbats både av den primära skadan och av följdskadan. Något hållbart skäl att behandla dessa två situationer olika lär dock inte finnas. I båda fallen skulle ett godtagande av forum på den ort där följdskadan manifesterat sig i verkligheten innebära en accept av ett kärandeforum, eftersom denna skada regelmässigt ger sig till känna där den skadelidande har sitt hemvist, och dessutom leda till en ”multiplicering” av de tillgängliga fora för en tvist. Sådana konsekvenser har GD i konstant praxis funnit oförenliga med konventionens anda och mening.

 

5.3 Forum negotii (art. 5.5)
I Lloyd´s Register of Shipping23 hade ett franskt bolag (CB) fått i uppdrag att bygga en motorväg i Kuwait. I anledning härav träffade CB avtal med en brittisk förening (LRS) av innebörd att LRS skulle kontrollera att armerad betong som skulle användas för vägbygget svarade mot kraven i en av den kuwaitiske byggherren specificerad teknisk norm samt lämna intyg om sådan överensstämmelse. Kontrollen skulle utföras i Spanien — varifrån stålet till armeringen av betongen skulle levereras — av en spansk filial till LRS, vilken också skulle utfärda det erforderliga intyget. Sedan så skett och stålet transporterats till Kuwait, avvisade emellertid byggherren stålet på grund av bristande överensstämmelse med den föreskrivna normen. Härefter väckte CB talan mot LRS vid fransk domstol med yrkande om skadestånd på den grunden att det av LRS utfärdade intyget varit felaktigt.
    Förhandlingarna om avtalet mellan CB och LRS hade förts uteslutande mellan CB och en fransk filial till LRS. Denna filial hade också ingått avtalet på LRS:s vägnar. Det kan därför tyckas klart att avtalet hänförde sig till verksamheten vid den filialen och att den franska domstolen därför var behörig enligt art. 5.5. Emellertid hävdade LRS att denna behörighetsregel kan användas bara när tvisten rör en förpliktelse som skall uppfyllas i den konventionsstat där filialen är belägen — en förutsättning som inte var uppfylld i detta fall, eftersom LRS:s förpliktelser enligt avtalet skulle uppfyllas och hade uppfyllts i Spanien. Till stöd för sin ståndpunkt åberopade LRS ett uttalande, synbarligen ett obiter dictum, av GD i fallet Somafer24 som tämligen klart pekar i den av LRS angivna riktningen.

 

23 Mål C-439/93 Lloyd´s Register of Shipping mot Campenon Bernard, REG 1995 I-961. 24 Mål 33/78 Somafer v. Saar-Ferngas [1978] ECR 2183, punkt 13.

 

Emellertid tog GD nu avstånd från denna uppfattning, först och främst därför att ordalydelsen av art. 5.5 inte ger något stöd för den av LRS hävdade begränsningen av bestämmelsens tillämplighet. Vidare hänvisade GD till att art. 5.5 med den av LRS påstådda tolkningen skulle förlora nästan all självständig betydelse, eftersom en talan som avser avtalsförpliktelser i alla händelser kan väckas vid uppfyllelseortens forum enligt art. 5.1. Slutligen anförde GD att det inte nödvändigtvis finns någon sammankoppling mellan den enhet med vilken en kund förhandlar och till vilken en beställning lämnas och den plats där beställningen effektueras samt att förpliktelser följaktligen kan hänföra sig till verksamheten vid en filial, även om de skall uppfyllas utanför den stat där filialen finns.

 

5.4 Forum för genkäromål och kvittning (art. 6.3)
I Danvaern25 hade ett tyskt bolag (O) enligt ett agenturavtal gett ett danskt bolag (D) rätten till ensamförsäljning i Danmark av skor tillverkade av O. Sedan O sagt upp avtalet med omedelbar verkan, väckte O talan mot D vid dansk domstol med yrkande om betalning för levererade skor. D medgav betalningsskyldighet men yrkade — på det sätt D slutligen bestämde sin ståndpunkt — kvittning för motfordringar uppgående till samma belopp som det av O yrkade. Motfordringarna hade inte sådant samband med O:s fordran som enligt art. 6.3 krävs i fråga om genkäromål. Var detta av betydelse för den danska domstolens rätt att pröva kvittningsyrkandet? GD pekade på den skillnad som i allmänhet görs i konventionsstaternas nationella rätt mellan kvittning och genkäromål. I det förra fallet åberopar svaranden invändningsvis att han har en fordran mot käranden som helt eller delvis skall gå i avräkning mot kärandens fordran. I det senare fallet avser svaranden däremot att genom ett särskilt käromål, väckt inom ramen för samma rättegång som huvudkäromålet, utverka en dom på betalningsförpliktelse för käranden. Ett genkäromål kan avse ett högre belopp än det som käranden har yrkat och kan vidhållas även om huvudkäromålet ogillas. Samma distinktion måste enligt GD upprätthållas vid tillämpning av konventionen. Art. 6.3 i konventionen, som förutsätter konnexitet mellan fordringarna, är begränsad till käromål som en svarande väcker i syfte att utverka en särskild dom. Bestämmelsen omfattar sålunda inte fall där svaranden endast som en invändning åberopar en fordran som han har mot käranden. Vilka invändningar som kan göras mot kärandens talan och de förutsättningar under vilka det kan ske regleras inte av konventionen utan av nationell rätt.
    Åtminstone för en svensk bedömare ter sig den av GD intagna ståndpunkten så uppenbart riktig att man närmast kan undra

25 Mål C-341/93 Danvaern mot Otterbeck, REG 1995 I-2053.

 

varför spörsmålet behövde prövas av GD. Kvittning är ett rent försvarsmedel i rättegången och synes inte ge upphov till några självständiga domsrättsproblem annat än möjligen i samband med prorogation.26 Men så enkel ter sig saken tydligen inte i alla konventionsstater. Slående är särskilt att den tyska Bundesgerichtshof, som ett par år tidigare konfronterats med samma problem, intagit rakt motsatt ståndpunkt: då en inkonnex motfordran inte kunde göras gällande ens genom genstämning vid forum för huvudkäromålet, kunde den än mindre åberopas kvittningsvis vid denna domstol.27 Detta var enligt Bundesgerichtshof rentav så klart att det inte fanns utrymme för något förnuftigt tvivel om saken, varför något tolkningsbesked från GD inte behövde inhämtas!

 

5.5 Fora för konsumenttvister (art. 13–15)
I fallet Brenner28 hade två privatpersoner (B och N), båda med hemvist i Tyskland, genom avtal med en börsmäklarfirma (R) i New York uppdragit åt R att utföra terminsaffärer i varor på kommissionsbasis. B och N betalade in stora belopp till R, vilka till största delen gick förlorade till följd av spekulationsaffärer. Härefter väckte B och N talan mot R vid tysk domstol och yrkade bl. a. skadestånd på grund av kontraktsbrott. Var tysk domstol behörig i saken? Till en början var det inte helt klart att målet gällde en konsumenttvist i den mening som avses i art. 13–15. Det var visserligen ostridigt att B och N hade ingått avtalen för ändamål som låg utanför deras yrkesmässiga verksamhet och alltså hade handlat som konsumenter. Mindre klart var emellertid om de förutsättningar i övrigt som anges i art. 13.I.3 var uppfyllda, bl. a. huruvida bestämmelsen omfattar avtal av den typ som var aktuell i målet. De hithörande frågor som ställdes av den tyska domstolen fann sig GD dock inte behöva besvara, då konventionen av andra skäl ansågs sakna tillämplighet i målet.
    En förutsättning för tillämpligheten av flertalet behörighetsregler i konventionen är att svaranden har hemvist i en konventionsstat. Annars bestäms behörigheten enligt forumlandets egen lag, se art. 4.I. Denna bestämmelse gäller också i konsumenttvister, se art. 13.I.
    En specialbestämmelse för konsumenttvister finns dock i art. 13.II (liksom för försäkringstvister i art. 8.II). Om konsumentens medkontrahent inte har hemvist i en konventionsstat men har en filial, agentur eller annat etableringsställe i en sådan stat, skall han anses ha hemvist i den staten såvitt avser tvister som hänför sig till etableringsställets verksamhet. I det aktuella fallet hade R ett

 

26 Jfr Pålsson (ovan not 20) s. 113, 162 f. 27 BGH 12.5.1993, IPRspr. 1993 nr 139. 28 Mål C-318/93 Brenner and Noller v. Reynolds [1994] ECR I-4275.

 

etableringsställe i Tyskland, ett bolag som skötte R:s annonsering där. Emellertid hade det bolaget inte varit involverat i avslutandet eller genomförandet av avtalen med B och N. Dessa avtal hade förmedlats av ett annat tyskt bolag som var oavhängigt av R. Med hänsyn härtill kunde R ej heller med tillämpning av art. 13.II anses ha hemvist i Tyskland.
    Domen innebär tydligen att den tyska domstolens behörighet inte skulle avgöras enligt konventionen utan helt berodde på tysk rätts egna regler.

 

5.6 Exklusiva specialfora (art. 16) a) I vissa mål om fast egendom (art. 16.1)
I fallet Webb29 tvistade parterna, far (G) och son (L), vid engelsk domstol angående en lägenhet i Frankrike. Lägenheten hade köpts för G:s medel, men köpet hade skett i L:s namn och L var ägare till den. G yrkade fastställelse att L innehade lägenheten som ”trustee” till förmån för G samt förpliktande för L att upprätta de handlingar som behövdes för att överföra ”the legal ownership” till G. Var detta en tvist om sakrätt i fast egendom som enligt art. 16.1 hörde under fransk domstols exklusiva behörighet? Svaret blev nekande. Det förhållandet att tvisten berör eller har samband med sakrätt i fast egendom är enligt GD inte tillräckligt för att den skall falla under art. 16.1. Härför krävs det att käromålet är grundat på en sådan rätt. I det aktuella fallet hävdade G inte att han redan innehade en mot alla gällande rätt till egendomen utan åberopade endast rättigheter gentemot L. En sådan talan är inte av sakrättslig natur (in rem) utan riktar sig in personam. Dessutom förelåg i detta fall inte de till ”the proper administration of justice” hänförliga sakskäl som bär upp regeln i art. 16.1.30 Ty den omtvistade egendomens fasta natur och dess belägenhet var utan betydelse för de frågor som kom upp i målet; dessa frågor skulle ha varit desamma om tvisten hade gällt en lägenhet i Storbritannien eller en lustjakt.
    Avgörandet ansluter sig till den restriktiva linje som GD i allmänhet har följt vid tolkningen av art. 16. Detsamma kan sägas om fallet Lieber.31 Där hade ena parten (G) till den andra (L), på grund av träffad förlikning i ett tidigare mål, överlåtit äganderätten till en lägenhet i Frankrike. L kom i besittning av lägenheten och nyttjade den under ca nio år. Härefter förklarade en domstol i Tyskland, där båda parterna hade hemvist, förlikningen ogiltig ex tunc, i följd varav äganderätten till lägenheten med retroaktiv verkan återgick till G. I ett nytt mål vid tysk domstol yrkade G ersättning av L för

 

29 Mål C-294/92 Webb v. Webb [1994] ECR I-1717. 30 Om dessa skäl se målet 73/77 Sanders v. Van der Putte [1977] ECR 2383, punkt 13. 31 Mål C-292/93 Lieber v. Göbel [1994] ECR I-2535.

 

dennes nyttjande av lägenheten under nämnda tid. Var art. 16.1 tillämplig, i så fall med den konsekvensen att tysk domstol saknade behörighet och att fransk domstol var exklusivt behörig? GD:s svar blev återigen nekande. Ett krav på ersättning för nyttjande av fast egendom kan göras gällande endast mot gäldenären och har inte sakrättslig karaktär, i vart fall om gäldenären inte bestrider att egendomen tillhör borgenären. Vidare hade den ingångna förlikningen syftat till att överföra äganderätten, inte till att upplåta nyttjanderätt, till egendomen i fråga. G:s anspråk var således inte grundat på något nyttjanderättsavtal utan på att äganderättsöverföringen befunnits vara ogiltig. Härigenom skilde sig målet från det tidigare avgjorda fallet Rösler,32 där GD funnit art. 16.1 vara tillämplig på ett hyreskrav. Det förhållandet att ersättningen till G skulle utgå efter samma riktlinjer som vid hyresavtal kunde på närmare angivna skäl inte medföra att art. 16.1 blev tillämplig på ett avtal som inte avsåg nyttjanderätt. Någon annan bedömning föranleddes ej heller av att domstolarna i fastighetslandet lättare (än domstolar i andra konventionsstater) kan skaffa sig kännedom om den gängse hyresnivån på orten.

 

b) I vissa immaterialrättsliga tvister (art. 16.4)
I NJA 1994 s. 81 fann HD att en tvist mellan arbetsgivare och arbetstagare om bättre rätt till en av arbetstagaren gjord uppfinning, för vilken patent hade sökts både i Sverige och utomlands, faller utanför tillämpningsområdet för art. 16.4 samt att talan i ett sådant mål, i enlighet med huvudregeln i art. 2, skall väckas i den stat där svaranden har hemvist.33 Bedömningen stämmer överens med den som har anlagts av GD.34

 

5.7 Prorogation (art. 17)
Många fall från nationell rättspraxis knyter sig till art. 17, främst de där föreskrivna formkraven för ett prorogationsavtal. Från svensk praxis kan nämnas fallet ND 1994 s. 22 (Svea HovR). Där förde en svensk kärande talan om ersättning för avtalsbrott mot två utländska svarande. Svensk domstol ansågs vara behörig bl. a. på grund av en i avtalet ingående prorogationsklausul. Denna bedömning grundades på art. 17 i Luganokonventionen såvitt avsåg talan mot en av svarandena, som hade hemvist i konventionsstaten Schweiz, men synbarligen på autonom svensk rätt såvitt avsåg talan mot den andre svaranden, som hade hemvist utanför konventionsområdet. Det är åtminstone tvivelaktigt om en sådan distinktion bort göras. Ty art. 17 kräver för sin tillämplighet bara att någon av parterna,

 

32 Mål 241/83 Rösler v. Rottwinkel [1985] ECR 99. 33 Jfr Pålsson i SvJT 1996 s. 623 f. 34 Se målet 288/82 Duijnstee v. Goderbauer [1983] ECR 3663.

 

inte nödvändigtvis svaranden, har hemvist i en konventionsstat, ett krav som var uppfyllt genom att käranden hade hemvist i Sverige.

 

5.8 Litispendens och konnexitet (art. 21–22)
Det komplicerade fallet Tatry 35 rörde en polsk fartygsägares (Z:s) ansvar för transporterat gods som skadats under en resa från Brasilien till Rotterdam och Hamburg. Härom fördes flera processer i Nederländerna och England. Med en viss förenkling och såvitt här är i fråga hände följande: Z väckte en negativ fastställelsetalan vid nederländsk domstol, som var behörig enligt art. 2 och art. 6.1, mot lastägarna — dock med undantag för en brittisk ägare (P) till en del av lasten — med yrkande om förklaring att Z inte var ansvarig för skadan. Härefter utverkade P samt vissa av svarandena i den nederländska rättegången kvarstad i England på fartyg tillhöriga Z och väckte talan vid engelsk domstol, som grundade sin behörighet på arrestkonventionen, med krav på ersättning för den lidna skadan. Slutligen väckte Z talan också mot P vid nederländsk domstol med samma yrkande som i målet mot övriga lastägare.
    I den engelska rättegången gjorde Z invändning om litispendens enligt art. 21 och subsidiärt om konnexitet enligt art. 22. Såvitt angår P:s talan, som väckts innan Z väckte talan mot P vid nederländsk domstol, åberopades dock enbart konnexitetsreglerna i art. 22. I processen ställde den engelska domstolen en rad frågor till GD.
    Ett av spörsmålen föranleddes av att den engelska domstolen grundade sin behörighet på arrestkonventionen, vilken såsom specialkonvention har företräde framför Brysselkonventionen (se art. 57.1 i sistnämnda konvention). Innebar detta att Brysselkonventionen i sin helhet, inklusive art. 21 och 22, var utesluten från tillämpning i målet? Nej, svarade GD. Art. 57 skall tolkas så den utesluter tillämpning av Brysselkonventionens bestämmelser endast på sådana frågor som är reglerade i specialkonventionen. När, såsom i detta fall, den specialkonvention som innehåller regler om behörigheten saknar bestämmelser om litispendens och konnexitet, gäller art. 21 och 22 i Brysselkonventionen. — I sammanhanget kan noteras att Brysselkonventionen (liksom Luganokonventionen) även på andra sätt supplerar tillämpliga bestämmelser i olika specialkonventioner.36 Nästa fråga kretsade kring det krav på subjektiv identitet som enligt art. 21 utgör en förutsättning för litispendens. Härom kan först anmärkas att partsrollerna var ombytta i de aktuella målen: Z var kärande i den nederländska men svarande i den engelska rättegången, medan lastägarna var svarande i den nederländska men

 

35 Mål C-406/92 The owners of the cargo lately laden on board the ship ”Tatry” v. The owners of the ship ”Maciej Rataj” [1994] ECR I-5439. 36 Se Pålsson (ovan not 20) s. 55–57.

 

kärande i den engelska rättegången. Det förhållandet är dock utan betydelse, så länge parterna är desamma i de olika rättegångarna.37 Emellertid var inte heller det kravet uppfyllt i Tatry, där parterna på lastägarsidan bara delvis var identiska i de olika målen. I denna del uttalade GD att art. 21 är tillämplig bara i den mån parterna i den senare inledda rättegången tillika är parter i den tidigare påbörjade rättegången och att bestämmelsen inte hindrar att förfarandet fortsätts mellan övriga parter. Den olägenhet i form av en uppsplittring av processen som denna ståndpunkt medför kan, som GD påpekade, motverkas med hjälp av konnexitetsreglerna i art. 22.
    På anförda skäl fann GD vidare att kravet på objektiv identitet var uppfyllt: den engelska rättegången om skadeståndsansvar gällde samma sak som den tidigare väckta negativa fastställelsetalan vid nederländsk domstol. I denna del höll GD således fast vid den extensiva — och ej sällan kritiserade — tolkning av begreppet ”samma sak” (”le même objet et la même cause”) som tidigare antagits i fallet Gubisch.38 Avgörandet i Tatry går t. o. m. ett steg längre än i Gubisch. Ty, till skillnad från situationen i Gubisch, var det här den negativa fastställelsetalan som väckts först och som ansågs utgöra hinder för prövning av den senare väckta fullgörelsetalan. De parter som krävde fullgörelse, dvs. lastägarna, kunde därför inte nå sitt mål enbart genom att försvara sig i den först inledda rättegången. De blev hänvisade till att väcka genkäromål i den första rättegången (jfr art. 6.3) eller, eventuellt, att väcka ny talan efter att med framgång ha bestritt det först väckta käromålet.
    Ännu en komplikation var att den i England väckta talan åtminstone inledningsvis fördes i form av en ”action in rem” riktad mot de kvarstadsbelagda fartygen. Kunde denna talan anses angå samma sak och gälla samma parter som det nederländska käromålet som var in personam? Den frågan fann sig GD kort och gott kunna besvara jakande: det är utan betydelse hur man i en konventionsstats nationella rättsordning skiljer mellan talan in personam och talan in rem.
    Av de hittills redovisade ställningstagandena synes följa att litispendenshinder förelåg för samtliga kärandeparter vid den engelska domstolen utom för P, för vars talan det hindret ej heller hade åberopats. För P:s del kan ej heller konnexitet enligt art. 22 ha kommit i fråga, eftersom den engelska domstolen i denna del var den där talan väckts först.
    Icke desto mindre fann GD sig böra besvara den engelska domstolens frågor även såvitt de rörde konnexitet. Enligt art. 22.III skall käromål anses ha det för konnexitet erforderliga sambandet med varandra ”om de är så förenade att en gemensam handläggning

 

37 Se målet 144/86 Gubisch v. Palumbo [1987] ECR 4861. 38 Föregående not.

 

och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar”. Det så definierade begreppet skall enligt GD ges en autonom och samtidigt vid tolkning, så att det kommer att omfatta alla situationer där det finns en risk för motstridiga domar. Det gäller även om domarna skulle kunna verkställas var för sig och deras rättsliga konsekvenser inte utesluter varandra (exempelvis skulle en engelsk dom varigenom P:s skadeståndstalan bifölls mycket väl kunna verkställas utan hinder av en nederländsk dom innefattande bifall till Z:s negativa fastställelsetalan mot övriga lastägare). Härigenom gav GD begreppet ”oförenliga domar” i art. 22 en vidare tolkning än samma begrepp har i art. 27.3.39 Denna skillnad motiverades av GD med att de båda bestämmelserna har olika ändamål och att tolkningen av begreppet måste ske med hänsyn till dess ändamål i de olika sammanhangen.
    Då reglerna om litispendens och konnexitet ger företräde åt den rättegång som inleddes först, blir det en viktig fråga vid vilken tidpunkt talan skall anses väckt vid de inblandade staternas domstolar. Den frågan är inte reglerad i konventionen. Ej heller har GD på denna punkt sett sig i stånd att skapa enhetlighet genom att lansera en konventionsautonom tolkning. Den enda vägledning GD hittills har gett är att den relevanta tidpunkten är den då målet blev definitivt anhängigt vid respektive domstol.40 Vilken processuell åtgärd som är avgörande härför beror på var och en av de inblandade domstolarnas nationella rätt.
    I flertalet kontinentaleuropeiska konventionsstater inträder den definitiva anhängigheten tidigast i och med delgivningen av stämningsansökan eller motsvarande handling. Att tidpunkten för delgivningen av stämningen är avgörande har numera accepterats också i engelsk rättspraxis.41 Från detta mönster avviker svensk liksom annan nordisk rätt. Enligt 13 kap. 4 § RB skall talan anses väckt redan då ansökan om stämning kom in till rätten. I AD 1995 nr 97 har arbetsdomstolen funnit detta gälla också vid tillämpning av Luganokonventionen. Den ståndpunkten är ingalunda självklar; ty invändningar kan riktas mot det synsättet att målet blir definitivt anhängigt på detta tidiga stadium av processen.42 Av det förut sagda framgår att en domstol som ställs inför en fråga om litispendens eller konnexitet enligt konventionen har att

 

39 Jfr målet 145/86 Hoffmann v. Krieg [1988] ECR 645, punkt 22. 40 Mål 129/83 Zelger v. Salinitri [1984] ECR 2397. 41 Dresser v. Falcongate Freight [1992] Q.B. 502 (C.A.) och Neste Chemicals v. DK
Line [1994] 3 All E.R. 180 (C.A.). Se också Grupo Torras v. Sheikh Fahad
Mohammed al Sabah [1995] I.L.Pr. 667 (C.A.). 42 Se Göranson i Process och exekution - Vänbok till Robert Boman (1990) s. 107–131. För liknande kritik i dansk resp. finsk rätt se Fogh i UfR 1989 B s. 386–389 och Möller i E Pluribus Unum — Liber Amicorum Georges A.L. Droz (1996) s. 219–233.

 

göra en jämförelse mellan den tidpunkt då talan väcktes i det egna målet och den tidpunkt då talan väcktes vid den utländska domstolen. Den förra frågan skall bedömas enligt domstolslandets egen lag, den senare enligt den främmande statens lag. Den tillämpning av utländsk processrätt som sålunda alltid erfordras i detta sammanhang kan ej sällan medföra svårigheter och tidsutdräkt. Flera fall från nationell rättspraxis bär syn för sägen.43 Reglerna om litispendens (samt i mindre mån reglerna om konnexitet), som de är utformade i konventionen och har tolkats av GD, inbjuder till en kapplöpning där vardera parten söker komma först till ”sin” domstol och därigenom ”låsa” tvisten till den domstolen. Ett medel som allt oftare tycks komma till användning för ändamålet är att ena parten väcker en negativ fastställelsetalan vid det forum som från hans synpunkt ter sig lämpligast för att på så sätt förhindra att motparten kan väcka fullgörelsetalan om samma sak vid någon annan domstol. Ett typiskt exempel är det ovan behandlade fallet Tatry. Flera andra fall förekommer i nationell rättspraxis.44 Då reglerna om tidpunkten för definitiv anhängighet varierar mellan konventionsstaterna, kommer kapplöpningen till domstol emellertid inte att äga rum på samma villkor för de deltagande parterna. Typiskt sett har rättssubjekt hemmahörande i Sverige eller något annat nordiskt land ett försprång framför fysiska eller juridiska personer med hemvist i stater där den definitiva anhängigheten av ett mål inträder först i och med delgivningen av stämningen eller vid en ännu senare tidpunkt.45 Det förhållandet kan inte rättfärdigas på objektiva grunder och torde på sikt vara ohållbart.
    Oavsett vilket kriterium som används för att bestämma tidpunkten för talans väckande, kan det inträffa att talan anses väckt samma dag vid båda de inblandade staternas domstolar. I denna situation synes litispendensregeln i art. 21 inte kunna tillämpas (och ej heller konnexitetsregeln i art. 22). Det antagandet bekräftas av den sparsamma nationella rättspraxis som föreligger.46

 

 

43 Se t. ex. de engelska fallen Polly Peck International v. Citibank NA [1994] I.L.Pr. 71 (Ch.) och Grupo Torras v. Sheikh Fahad Mohammed al Sabah [1995] I.L.Pr. 667 (C.A.). Från tysk praxis kan nämnas fallet OLG Hamm 3.12.1993, IPRspr. 1993 nr 164. 44 Se t. ex. det engelska fallet Boss Group v. Boss France [1996] I.L.Pr. 544 (C.A.) samt från tysk praxis fallen OLG Hamm 3.12.1993, IPRspr. 1993 nr 164 och OLG München 22.12.1993, IPRspr. 1993 nr 165. 45 Se Pålsson (ovan not 20) s. 177 med hänvisningar. 46 Se danska Højesterets avgörande i UfR 1992 s. 403 samt det tyska fallet OLG Koblenz 30.11.1990, IPRspr. 1990 nr 194. I det förra fallet fann sig Højesteret dock oförhindrad att besluta om vilandeförklaring på grund av konnexitet. Oklart är hur det avgörandet förhåller sig till konventionen.

 

6. Erkännande och verkställighet av domar
6.1 Materiella förutsättningar (hinder) för erkännande
I Solo Kleinmotoren47 ansökte en italiensk företagare om verkställighet i Tyskland av en italiensk betalningsdom. Gäldenären, ett tyskt bolag, invände att domen var oförenlig med en förlikning som parterna tidigare hade ingått i ett mål vid tysk domstol. Frågan var om en sådan förlikning — vilken enligt art. 51 är verkställbar konventionsstaterna emellan — kan jämställas med en dom vid tillämpningen av art. 27.3 och därmed utgöra hinder för erkännande och verkställighet av en annan dom.
    Nej, svarade GD. I begreppet dom ligger att avgörandet skall ha meddelats av ett judiciellt organ, se art. 25. Någon annan tolkning kunde inte anläggas vid tillämpningen av art. 27.3. För denna ståndpunkt talade också att bestämmelserna i art. 27 utgör ett hinder för förverkligande av konventionens grundläggande princip om fri rörlighet för domar och därför bör tolkas restriktivt.
    Fallet Hengst48 rör en summarisk process enligt italiensk rätt (”procedimento d´ingiunzione”, se art. 633–656 i Codice di procedura civile). Det italienska förfarandet innebär i korthet följande: Borgenären begär med åberopande av skriftlig bevisning att domstolen skall meddela ett föreläggande (”decreto ingiuntivo”) för gäldenären att betala sin skuld inom en angiven frist. Föreläggandet utfärdas av domstolen efter kontroll av att stadgade förutsättningar är uppfyllda. En kopia av föreläggandet och av borgenärens ansökan delges svaranden; i och med delgivningen blir saken anhängig. Svaranden kan komma in med svaromål inom en utsatt tid. Om han därvid bestrider föreläggandet, tillämpas fortsättningsvis det vanliga kontradiktoriska förfarandet för tvistemål. I annat fall förklarar domstolen på sökandens begäran att föreläggandet är verkställbart.
    I det aktuella fallet begärde en person (C) som hade hemvist i Italien att den italienska domstolen skulle utfärda föreläggande för ett bolag (H) i Nederländerna att betala en skuld avseende en varuleverans. Föreläggandet meddelades och delgavs, tillsammans med ansökan, H i Nederländerna. H hörde inte av sig inom föreskriven tid, varför föreläggandet förklarades verkställbart. C sökte sedan verkställighet i Nederländerna. H hävdade att det ”decreto ingiuntivo” och den ansökan som delgivits H inte kunde anses som en ”stämningsansökan eller motsvarande handling” samt att hinder för erkännande och verkställighet därför förelåg enligt art. 27.2.
    GD framhöll först att H kunde ha kommit in med svaromål till den italienska domstolen, varvid förfarandet skulle ha blivit kontradiktoriskt. Det var således inte fråga om något ensidigt förfa-

 

47 Mål C-414/92 Solo Kleinmotoren v. Boch [1994] ECR I-2237. 48 Mål C-474/93 Hengst mot Campese, REG 1995 I-2113.

 

rande av det slag som i det tidigare fallet Denilauer49 ansetts utgöra hinder för tillämpning av bestämmelserna i konventionens avdelning III.
    Under hänvisning till tidigare rättspraxis50 uttalade GD vidare att syftet med art. 27.2 är att säkerställa att en dom meddelad mot en svarande som uteblivit skall kunna erkännas eller verkställas endast om svaranden har beretts tillfälle att gå i svaromål vid domstolen i ursprungsstaten samt att delgivning av stämningsansökan eller motsvarande handling måste ske innan en verkställbar dom meddelas i nämnda stat. Härav följde att med stämningsansökan eller motsvarande handling enligt art. 27.2 avses den eller de handlingar vars delgivning på rätt sätt och i tillräcklig tid skall ge svaranden möjlighet att tillvarata sina rättigheter innan en verkställbar dom meddelas i ursprungsstaten. Eftersom delgivning av ”decreto ingiuntivo” tillsammans med borgenärens ansökan dels markerar början på svarandens frist för att gå i svaromål, dels innebär att sökanden inte kan erhålla en verkställbar dom före utgången av fristen, fann GD att dessa handlingar utgjorde en stämningsansökan eller motsvarande handling i den mening som avses i art. 27.2.
    Ännu en fråga, som togs upp med anledning av yttranden från kommissionen, rörde betydelsen av en bestämmelse i italiensk lag, enligt vilken ett ”decreto ingiuntivo” inte får meddelas i fall där föreläggandet skall delges utanför Italien. Då delgivningen i detta fall skett i Nederländerna, menade kommissionen att den inte hade ägt rum på rätt sätt. Denna ståndpunkt godtogs emellertid inte av GD. Ty art. 27.2 ger inte stöd för att vägra erkännande eller verkställighet på grund av att domstolen i ursprungsstaten åsidosatt andra bestämmelser i sin egen lag än de som rör frågan om delgivning skett på sådant sätt att svaranden kunnat försvara sig. Ej heller utgjorde det av kommissionen påtalade förhållandet någon grund för att vägra erkännande enligt övriga bestämmelser i art. 27 eller enligt art. 28.
    Det kan förtjäna påpekas att det italienska förfarandet företer stora likheter med det som tillämpas enligt den svenska lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Det finns därför grundad anledning anta att också svenska betalningsförelägganden kommer att godtas inom ramen för Brysselkonventionen när Sverige har tillträtt denna konvention. Än så länge gäller nämnda lags bestämmelser om betalningsföreläggande m. m. inte om svaranden har hemvist i en främmande stat som har tillträtt Luganokonventionen. Denna begränsning, som hänger

 

49 Mål 125/79 Denilauer v. Couchet Frères [1980] ECR 1553. 50 Målen 166/80 Klomps v. Michel [1981] ECR 1593 och C-123/91 Minalmet v,
Brandeis [1992] ECR I-5661.

 

samman med att förfarandet inte äger rum inför domstol, väntas inte få någon motsvarighet för Brysselkonventionens del.

 

6.2 Exekvaturförfarandet
Fallet SISRO51 gällde verkställighet i England av en fransk dom, som hade överklagats till högre instans men som utan hinder härav var verkställbar enligt fransk lag. Sedan borgenären erhållit registrering av domen för verkställighet i England och Wales enligt art. 31.II och gäldenären klagat, beslöt High Court i enlighet med art. 38.I att låta handläggningen av målet vila i väntan på prövningen av överklagandet i Frankrike. Sedermera upphävde High Court vilandeförklaringen samt avslog gäldenärens överklagande av registreringen. Gäldenären överklagade båda besluten till Court of Appeal, jfr art. 37.2. En fråga som uppkom — och den enda som kom under GD:s bedömning — var huruvida den domstol till vilken ett överklagande i en rättsfråga skett enligt art. 37.2 också är behörig att pröva ett beslut om (hävande av) vilandeförklaring enligt art. 38 eller att själv meddela ett sådant beslut.
    Svaret på den frågan står i allt väsentligt att finna redan i GD:s tidigare rättspraxis, främst fallen Brennero52 och Van Dalfsen.53 Liksom i dessa fall uttalade sig GD för en restriktiv tolkning av uttrycket ”avgörande som meddelas med anledning av att ändring har sökts” i art. 37.2. Det uttrycket omfattar bara det slutliga avgörandet i det andra skedet av förfarandet, dvs. det avgörande varigenom gäldenärens ändringssökande har bifallits eller avslagits. Därmed utesluts bl. a. beslut som har meddelats med stöd av art. 38. Detta gäller alla avgöranden angående vilandeförklaring, inklusive beslut att upphäva en tidigare beslutad vilandeförklaring. Ej heller är de domstolar som anges i art. 37.2 behöriga att själva fatta beslut angående vilandeförklaring enligt art. 38. Den omständigheten att verkställighetslandets nationella processregler ger de i art. 37.2 avsedda domstolarna rätt till prövning av sådana frågor är utan betydelse, då konventionen måste tillämpas enhetligt i alla konventionsstater.
    Överfört till svenska förhållanden innebär GD:s dom tydligen att beslut om vilandeförklaring enligt art. 38 eller om hävande av ett sådant beslut kan meddelas endast av Svea hovrätt i exekvaturförfarandets andra skede, sedan gäldenären överklagat ett av samma domstol i det första skedet meddelat exekvaturbeslut. Beslut enligt art. 38 kan inte överklagas till HD, som ej heller själv är behörig att meddela sådana beslut.

 

51 Mål C-432/93 SISRO mot Ampersand, REG 1995 I-2269. 52 Mål 258/83 Brennero v. Wendel [1984] ECR 3971. 53 Mål C-183/90 Van Dalfsen v. Van Loon [1991] ECR I-4743.

 

Fallet Van der Linden54 gällde verkställighet i Belgien av två tyska domar meddelade mot en svarande som uteblivit. Borgenärens ansökan var inte åtföljd av bevis om att domarna hade delgivits svaranden, såsom krävs enligt art. 47.1, jfr art. 33.III. Den belgiska domstolen meddelade likväl beslut om exekvatur. Sedan gäldenären överklagat det beslutet och medan appellproceduren pågick, föranstaltade borgenären om delgivning av domarna i enlighet med belgisk lag samt gav in bevis härom. Frågan var om art. 47.1 kunde tolkas på så sätt att den ursprungliga bristen härigenom botats. Enligt art. 33.III skall de i art. 47 angivna handlingarna bifogas ansökan om verkställighet. Och den möjlighet som domstolen under vissa omständigheter har enligt art. 48.I att befria sökanden från skyldigheten att ge in föreskrivna handlingar omfattar inte sådana handlingar som avses i art. 47.1. GD fann sig emellertid inte böra lägga avgörande vikt vid dessa bestämmelser. I stället tog GD fasta på art. 33.I, enligt vilken förfarandet vid ansökan om verkställighet regleras av verkställighetslandets egen lag. Den bestämmelsen ger enligt GD utrymme för tillämpning av nationella regler av innebörd att en ansökan som inte uppfyller kravet i art. 47.1 ”legaliseras” i efterhand genom att domen delges, och att bevis härom inges, antingen under exekvaturförfarandets första skede eller (såsom i förevarande fall), efter överklagande från gäldenärens sida, i dess andra skede. En förutsättning är dock att syftet med bestämmelserna i art. 33.III och 47.1 respekteras. Det syftet är att gäldenären skall bli underrättad om domen och få tillfälle att frivilligt fullgöra sina förpliktelser enligt densamma innan exekvatur begärs. GD:s svar blev härefter att art. 47.1 inte utgör hinder för tillämpning av nationella processregler som innebär att bevis om delgivning av domen kan förebringas efter det att ansökan om verkställighet har gjorts, och detta även om så sker först under appellförfarandet, förutsatt att den part mot vilken verkställighet begärs får en rimlig tid på sig att frivilligt fullgöra sina förpliktelser enligt domen samt att sökanden får bära alla i onödan uppkomna kostnader.
    Avgörandet kräver knappast någon annan kommentar än att det är präglat av common sense och av motvilja mot en överdriven formalism under exekvaturförfarandet.

 

6.3 Den egentliga verkställigheten
Den egentliga verkställigheten regleras av verkställighetslandets egen lag. Eventuella föreskrifter i den utländska domen om verkställigheten varken skall eller får tillämpas, jfr art. 16.5 och 28.I. Det kan emellertid ha sina svårigheter att identifiera sådana före-

 

54 Mål C-275/94 Van der Linden mot Berufsgenossenschaft der Feinmechanik, REG 1996 I-1393.

 

skrifter och att skilja dem från den utländska domens materiella innehåll (vilket inte får omprövas, se art. 34.III). En utmärkt illustration till detta problem ger det svenska rättsfallet NJA 1995 s. 6 och (samma fall) NJA 1995 s. 495.55

 

 

 

 

 

Citerade rättsfall

 

Anm. Hänvisningarna i den högra spalten avser fotnot utom såvitt angår de svenska rättsfallen, för vilka hänvisningarna avser avsnitt i uppsatsen.

 

a) Från GD
12/76 Tessili v. Dunlop 14 14/76 De Bloos v. Bouyer 13 21/76 Bier v. Mines de Potasse d´Alsace 19 73/77 Sanders v. Van der Putte 30 33/78 Somafer v. Saar-Ferngas 24 125/79 Denilauer v. Couchet Frères 49 166/80 Klomps v. Michel 50 38/81 Effer v. Kantner 9 288/82 Duijnstee v. Goderbauer 34 129/83 Zelger v. Salinitri 40 241/83 Rösler v. Rottwinkel 32 258/83 Brennero v. Wendel 52 166/84 Thomasdünger v. Oberfinanzdirektion

Frankfurt a.M. 5 144/86 Gubisch v. Palumbo 37, 38 145/86 Hoffmann v. Krieg 39 C-220/88 Dumez France v. Hessische Landesbank 22 C-297/88 & C-197/89 Dzodzi v. Belgian State 5 C-73/89 Fournier v. Van Werven 5 C-231/89 Gmurzynska-Bscher v. Oberfinanzdirektion Köln 5 C-183/90 Van Dalfsen v. Van Loon 53 C-88/91 Federconsorzi v. AIMA 5 C-123/91 Minalmet v. Brandeis 50 C-20/92 Hubbard v. Hamburger 8 C-288/92 Custom Made Commercial v. Stawa 11 C-294/92 Webb v. Webb 29 C-398/92 Mund & Fester v. Hatrex 6 C-406/92 Tatry 35 C-414/92 Solo Kleinmotoren v. Boch 47 C-68/93 Shevill m. fl. mot Presse Alliance 18 C-292/93 Lieber v. Göbel 31 C-318/93 Brenner and Noller v. Reynolds 28 C-341/93 Danvaern mot Otterbeck 25 C-346/93 Kleinwort Benson mot City of Glasgow

District Council 3 C-364/93 Marinari mot Lloyd´s Bank och Zubaidi 21 C-432/93 SISRO mot Ampersand 51 C-439/93 Lloyd´s Register of Shipping mot Campenon

Bernard 23 C-474/93 Hengst mot Campese 48

 

55 Jfr Pålsson i SvJT 1996 s. 411 f. och s. 628–630.

 

C-275/94 Van der Linden mot Berufsgenossenschaft der

Feinmechanik 54 C-43/95 Data Delecta och Forsberg mot MSL Dynamics 7 Utlåtande 1/91 4

b) Från nationella domstolar
Danmark
UfR 1992 s. 403 46

England
Boss Group v. Boss France 10, 44 Dresser v. Falconbridge Freight 41 Grupo Torras v. Sheikh Fahad Mohammed al Sabah 41, 43 Neste Chemicals v. DK Line 41 Polly Peck International v. Citibank NA 43 Trade Indemnity v. Njord 10, 16 Frankrike
Cass.civ. 25.1.1983 10

Sverige
AD 1995 nr 97 5.8 AD 1995 nr 120 2, 5.1 ND 1994 s. 22 5.1, 5.7 NJA 1994 s. 81 2, 5.6 b) NJA 1994 C 48 2 NJA 1995 s. 6 6.3 NJA 1995 s. 495 6.3 HD-beslut 13.11.1996, ännu ej refererat 4

Tyskland
OLG Koblenz 30.11.1990 46 BGH 12.5.1993 27 OLG Hamm 3.12.1993 43, 44 OLG München 22.12.1993 44