Kan Frankfurtresolutionen åberopas som grund för ny praxis i narkotikamål avseende cannabis?

 

 

Av fil. kand. JONAS HARTELIUS

Frankfurtresolutionen (1990) har blivit ett ledande juridiskt policydokument för de krafter i Europa som verkar för en minskning av narkotikakontrollen. Resolutionen är dock svår att använda i svensk narkotikapolitik, eftersom den i väsentliga delar strider mot internationella konventioner och vetenskapliga erfarenheter.1

 

Spörsmålet
”Frankfurtresolutionen” har blivit ett grunddokument för krafter i Europa som pläderar för en fri handel med cannabis (haschisch, marijuana).2 Frågan här är i vad mån resolutionen kan åberopas som grund för att värdera farligheten hos cannabis vid tillämpning av den svenska narkotikastrafflagen.
    Här bör noteras att terminologin i fråga om cannabisberedningar varierar. ”Cannabis” kan hänsyfta på hela växten Cannabis sativa, på samtliga drogberedningar från växten och på torkade blomställningar (en form som ofta kallas marijuana). I Läkemedelsverkets (tidigare Socialstyrelsens) narkotikaförteckningar definieras cannabis som ”de ovanjordiska delarna av varje växt av släktet Cannabis (med undantag av frön), från vilka hartset icke extraherats”.3 Haschisch (hasch) är cannabisharts, dvs. torkad och pressad kåda. För analysen i här aktuellt spörsmål saknar det betydelse ifall det är fråga om cannabisberedningar av marijuana- eller haschischtyp. Eftersom marijuana- och haschisch-formerna numera har likvärdiga koncentrationer av den rusframkallande

 

1 Uppsatsen är en omarbetning av ett sakkunnigutlåtande i december 1993 till Trollhättans Tingsrätt (mål B 428/92). Anledningen var att en tilltalad i ett narkotikamål som avsåg odling och innehav av cannabis genom sin advokat ingivit Frankfurtresolutionen som bevisning i frågan om hur farligheten hos cannabis skulle bedömas. Den åtalade bytte sedan advokat. Vid huvudförhandlingen den 30 september 1994 återkallade försvaret ”med kraft” Frankfurtresolutionen som bevisning. Spörsmålet i rubriken torde dock ha intresse för den fortsatta diskussionen om narkotikakontrollen. 2 Europäische Städte im Aufbruch zu einer neuen Drogenpolitik: Frankfurter Resolution (”Frankfurtresolutionen”), Frankfurt, 1990 (stencil). 3 Socialstyrelsens föreskrifter om förteckningar över narkotika, SOSFS 1987:2, förteckning I.

substansen THC (delta-9-tetrahydrocannabinol), bör ämnena behandlas utan åtskillnad i farlighetshänseende.

Resolutionen i sammandrag
Resolutionen utarbetades vid en konferens i Frankfurt am Main den 22 november 1990 och undertecknades av företrädare på kommunalrådsnivå för städerna Amsterdam, Frankfurt am Main, Hamburg och Zürich. Till resolutionen knöts ett nätverk av städer för utbyte av erfarenheter och idéer. Fram till utgången av 1994 hade resolutionen undertecknats av 22 europeiska städer och en amerikansk stad (Baltimore). Ingen svensk stad eller kommun har undertecknat resolutionen.
    Resolutionen inleds med en markering att de hittillsvarande försöken att eliminera narkotikautbudet och narkotikakonsumtionen skulle ha misslyckats samt att narkotikapolitiken (narkotikakontrollen) inte kan hindra narkomani. Vidare hävdas att den nuvarande illegaliteten (straffbeläggningen) av narkotikakonsumtionen är främsta orsak till narkotikaproblemet samt att illegaliteten på marknaden ger upphov till förekomst av orena droger av okänd styrka, till dödsfall och till brott i syfte att anskaffa narkotika. Kriminaliseringen av narkotikahanteringen sägs vidare stå i vägen för hjälp- och vårdinsatser.
    I resolutionen föreslås bl. a. att tyngdpunkten i samhällets insatser mot narkotikamissbruk skall flyttas från polissidan till social- och sjukvårdssidan. Cannabis (haschisch och marijuana) föreslås bli separerade från andra narkotika, vars beroendepotential sägs skilja sig tydligt från den hos cannabis. Bland övriga förslag märks utdelning av fria sprutor, inrättande av injektionsrum (”sprutstugor”) och läkarförskrivning av narkotika till missbrukare med långvarigt missbruk.
    I resolutionens avsnitt med uttryckliga åtgärder föreslås bl. a. att förvärv, innehav och konsumtion av cannabis skall avkriminaliseras samt att handeln skall regleras i lag. Hur handeln skall regleras rättsligt sägs dock inte; med hänsyn till att det faktiskt förekommer en laglig men kommersiellt ringa och administrativt strikt reglerad handel med cannabisberedningar för forskningsändamål (som substanser för bl. a. narkotikaanalyser) måste resolutionen på denna punkt tolkas så att handeln föreslås bli så fri att vanliga medborgare (ev. över en viss ålder och ev. endast i vissa butiker) kan få köpa cannabisberedningar för konsumtion i russyfte. Resolutionen kräver dessutom att missbrukare inte skall bestraffas för förvärv, innehav och konsumtion av mindre mängder narkotika för eget behov. Slutligen görs en rad uttalanden om internationellt samarbete mellan europeiska storstäder, harmonisering av narkotikapolitiken i olika länder m. m.
    En avsikt med att åberopa Frankfurtresolutionen i svenska narkotikamål kan vara att göra gällande att resolutionens syn på

 

cannabis bör leda i första hand till en mildare syn på narkotikabrott avseende cannabis och på sikt till ett undantagande av cannabisberedningar från internationell och svensk narkotikakontroll, dvs. till en partiell eller fullständig legalisering av cannabishanteringen.

 

Synpunkter
Mot tanken att använda Frankfurtresolutionen som grund för praxisutvecklingen vid svenska narkotikamål kan riktas fyra invändningar.
    1. Frankfurtresolutionen är ett politiskt och inte ett juridiskt eller vetenskapligt dokument. Som politiskt motexempel med helt andra värdepremisser kan anföras den resolution, ”Europeiska stor-städer mot narkotika”,4 som utarbetades av företrädare för bl. a. Stockholms kommun och andra europeiska huvud- och storstäder och undertecknades vid en konferens i Stockholm den 28 april 1994. Fram till utgången av 1994 hade 21 städer, av dem tre svenska (Stockholm, Göteborg och Malmö), undertecknat Stockholmsresolutionen, som förkastar tanken på legalisering av narkotika.
    2. Frankfurtresolutionen förbiser den vetenskapliga kunskap som faktiskt vunnits då det gäller verkan av narkotikakontrollen. Så har t. ex. Nils Bejerot i sin avhandling på basen av epidemiologiska studier visat att en restriktiv narkotikapolitik med polisingripanden mot de enskilda missbrukarnas brottsliga droghantering kan hejda narkotikamissbrukets utbredning, förkorta tiden för upptäckt av de enskilda missbrukarnas drogkonsumtion samt driva tillbaka missbruket i vida kretsar. Ett legalförskrivningsförsök, där läkare fick rätt att skriva ut apoteksnarkotika till kända missbrukare på indikationen narkomani, gjordes i Sverige 1965–1967 och resulterade i en snabb spridning av narkotikamissbruket, i allvarlig kriminalitet i den grupp som fick legalt förskriven narkotika samt i flera dödsfall.5 Tidigare legalförskrivningsförsök, bl. a. i Storbritannien (1959–1964), resulterade även de i en spridning av missbruket. Tanken att förskriva narkotika till narkotikamissbrukare (av epidemisk typ) kan därför idag inte sägas ha stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet.
    Resolutionens tankar om att det personliga innehavet av narkotika för eget bruk skulle vara straffritt har varit föremål för debatt i olika omgångar i Sverige. Narkomanvårdskommittén noterade 1967 att vi, dvs. Sverige, ”så länge vi är anslutna till [allmänna nar-

 

4 Europeiska storstäder mot narkotika: Resolution (”Stockholmsresolutionen”), Stockholm, 1994 (stencil). 5 Se t. ex. Bejerot N: Kriminalitet och psykosocialt tillstånd hos ”legala” narkomaner, Läkartidningen, nr 36, s. 3540–3545, 1967; Bejerot N: Narkotikafrågan och samhället, Stockholm: Aldus/Bonniers, 1968; samt Bejerot N: Narkotikamissbruk och narkotikapolitik, Stockholm: Sober, 1975.

 

kotika-]konventionen, är förpliktade att ha olovligt innehav av s. k. klassiska narkotika kriminaliserat”.6 Kommittén ansåg att ”allt otillåtet innehav av narkotika fortfarande skall vara straffbelagt”. Frågan om en avkriminalisering har sedan dess aldrig blivit föremål för någon ytterligare diskussion i samband med statliga utredningar om den svenska narkotikakontrollen. Under 1970talets senare del diskuterades spörsmålet om påföljd för ringa narkotikainnehav indirekt genom den kritik som riktades mot den dåvarande tämligen permissiva praxis som åklagarna tillämpade i fråga om åtalsunderlåtelser vid innehav av ringa mängder narkotika. Den diskussionen kan sägas ha fått ett slut genom att Riksåklagaren 1980 utfärdade nya riktlinjer för åtalsunderlåtelser vid innehav av narkotika, innebärande att åtal skulle väckas utom då det rörde sig om ”innehav för eget bruk av vad som uppgår till eller motsvarar högst en rökbit cannabisharts”.7 Som grund för RÅ:s ställningstagande redovisades kortfattat både kontrollpolitiska och vetenskapliga resonemang, bl. a. om cannabis farlighet. Frågan om ett straffbeläggande av själva narkotikakonsumtionen kan på motsvarande sätt anses ha blivit avgjord genom riksdagens beslut 1988:8 att även det olovliga bruket och den olovliga befattningen med narkotika skulle vara straffbara samt riksdagens beslut 1993:9 att införa fängelse i straffskalan också för olovligt ”eget bruk” av narkotika.
    3. Frankfurtresolutionen underskattar farligheten hos cannabis och berör icke den omfattande vetenskapliga dokumentation som finns kring skadeverkningar av detta medel.
    Avsaknaden av ett enhetligt och allmänt accepterat kriterium för den rättsliga eller vetenskapliga bedömningen av farligheten hos olika narkotika har lämnat fältet fritt för subjektiva bedömningar. När heroin ofta lyfts fram som den farligaste narkotikan fäster man vikten vid medlets omedelbara giftighet, som vållar de akuta dödsfallen, och vid medlets hastiga beroendeutveckling. Risken för bestående fysiska och psykiska störningar eller sjukdomar av själva heroinmissbruket är dock låg; sådana skador kan emellertid uppstå indirekt genom överdoser, genom oaktsamhet med orena sprutor, genom olyckshändelser under ruset etc.
    I ett försök att spegla att farlighetsbegreppet kan preciseras på många sätt sade en icke namngiven forskare i en översikt 1981 följande:

 

”Farlighet är av väldigt olika slag:

 

6 Narkomanvårdskommittén: Narkotikaproblemet Del II: Kontrollsystemet. SOU 1967:41, s. 73 ff. 7 Riksåklagarens cirkulär: Vissa frågor rörande handläggningen av narkotikamål, utfärdat den 3 januari 1980, RÅC I:94. 8 Prop. 1987/88:71, JuU 13, rskr. 280, SFS 1988:286. 9 Prop. 1992/93:142, bet. 1992/93:JuU17, rskr. 1992/93:221, SFS 1993:211.

 

Om man menar den drog, som man omedelbart kan avlida av vid första dosen, då är heroin det i särklass farligaste.
    Om man däremot menar det medel, som snabbast ger upphov till det starkaste beroendet, då blir ju kokainet det farligaste.
    Men om man med farlighet menar det medel som mest lömskt och smygande och under lång tid — efter månaders och halvårsvis av haschande och inte efter enstaka doser — så småningom förändrar personligheten och verklighetsuppfattningen på ett djupgående och bestående sätt, då är hela gruppen hallucinogener med LSD i topp och dit också hasch och marijuana hör, den farligaste.”10

Till skillnad från heroin ger cannabis ej upphov till dödliga förgiftningar. Beroendeutvecklingen går långsammare för cannabis än för heroin. Både den psykiska och fysiska skadebilden vid missbruk av cannabis är däremot påtagligt mer komplicerad än den vid missbruk av heroin. Åtskilligt har varit känt sedan länge om vådorna av cannabismissbruk. Nahas sammanfattade 1973 många av de rön om skador av cannabis som vunnits, dels i den äldre forskningen, dels ock i den nyare forskningen sedan cannabisrökningen började få vid spridning omkring tio år tidigare.11 I fråga om psykiska störningar redovisade Nahas kraftiga förändringar i stämningsläge, tankemönster, tids- och rumsuppfattning samt panikreaktioner och akuta toxiska psykoser under ruset.12 Dessa reaktioner påtalades redan 1845 av Moreau vara likartade dem som uppträder under psykisk sjukdom.13 Nahas noterade vidare att cannabis kan utlösa en underliggande psykos, att dagligt intag av cannabis kan leda till fysiskt och psykiskt förfall (eng. ”deterioration”) samt till social stagnation. Vidare påpekade Nahas att cannabis har sina allvarligaste effekter på ungdomar, eftersom de alltjämt håller på att utveckla sina personligheter. Nahas refererade också fylligt de kliniska erfarenheterna kring det s. k. amotivationssyndromet. Detta tillstånd beskrevs som en särskild klinisk skadebild i slutet av 1960-talet. Skadorna och störningarna omfattar djupgripande personlighetsförändring med apati, bortfall av motivation och beslutsförmåga, fragmentering av tankemönster, förlust av verklighetskontakt, försämrad förmåga att utföra sammansatta planer samt förlust av sjukdomsinsikt.
    Utöver den angivna dokumentationen skall i detta sammanhang endast refereras två aktuella studier för att belysa att kunskapen om farligheten hos cannabis fortsätter att fördjupas. Kleiner och medarbetare redovisade år 1992 enkätsvar insamlade från 166 fackmänniskor vid narkomanvårdskliniker (motsva-

 

10 Cit. i ”Inledning”, Alkohol och narkotika, nr 7–8, 1981, s. 1. 11 Nahas GG: Marihuana — Deceptive Weed, New York: Raven Press, 1973. 12 Nahas (1973) i not 11, se särskilt kap. 6. 13 Moreau JJ: Du Hachisch et de l'Alienation Mentale, 1845; engelsk översättning: Hashish and Mental Illness, New York: Raven Press, 1973.

 

rande) och från 190 vid rådgivningsbyråer för missbrukare i Tyskland om deras erfarenheter av störningar hos cannabiskonsumenter.14 I allmänhet hade båda institutionstyperna haft kontakt med i genomsnitt 35 haschischkonsumenter under det senaste året, de flesta i åldersintervallen 16–20 år (32 % av de kända fallen) eller 21–25 år (44 % av de kända fallen). En övervägande del (56 %) av missbrukarna hade kommit ofrivilligt till klinikerna, antingen genom tvång eller på initiativ av någon annan, vanligtvis en anhörig. För varje typ av störning redovisades hur stor andel (i procent) av de svarande institutionerna som hade iakttagit denna. Bland de fynd som oftast redovisades märktes: tröghet (ty. ”Schwunglosig- keit”, 93 %), bortfall av motivation (ty. ”Demotivierung”, 94 %), personlighetsförändringar (88 %) och depression (88 %). Därefter följde ångest- eller upphetsningsreaktioner (74 %), vegetativa störningar (73 %), psykoser (72 %), förvirringstillstånd (71 %) och självmordsbenägenhet (66 %). En väsentlig skillnad mellan klinikerna och rådgivningsbyråerna var att klinikerna oftare rapporterade psykoser, vegetativa störningar (störningar i det vegetativa nervsystemets funktioner, t. ex. i svettnings- eller hjärtverksamhet) och aggressivitet. Kleiner och medarbetare noterade att de två oftast rapporterade störningarna (tröghet respektive bortfall av motivation) är huvudsymptom i det s. k. amotivationssyndromet, som uppträder framför allt vid kronisk haschischkonsumtion. Författarna drog slutsatserna att ”den bestämda kunskapen hos institutionerna om en mångfald av psykopatologiska störningar talar för en hög belastning med dessa symptom hos cannabiskonsumenterna, och det har visats att vi här uppenbarligen har att göra med en drog, som inte är fri från ett antal oönskade och delvis farliga (bi)verkningar”.15 Studien försöker inte skatta hur vanliga de olika störningarna är vid cannabismissbruk. Den ger dock en intressant precisering åt den allmänna erfarenheten att allt fler behandlingsinstitutioner under senare år rapporterat att cannabismissbruk framkallar allvarliga psykiska störningar och att det inte går att hävda att cannabis bara skulle vara en ”ofarlig” eller ”harmlös” drog.
    Rajs och medarbetare fann i en studie av obduktioner på döda narkotikamissbrukare i Stockholm under perioden 1987–1990 totalt 24 dödsfall hos cannabismissbrukare (påvisat genom förekomst av cannabinoider i kroppsvätskor; två tredjedelar hade även alkohol i kroppen vid dödstillfället).16 Ett dödsfall var icke-våld-

 

14 Kleiner D, Stosberg K, Täschner KL, Tossman HP, Wiesbeck GA: Erfahrungen mit Cannabiskonsumenten — Ergebnisse einer Umfrage bei Kliniken und Drogenberatungsstellen, Sucht, nr 1, 1992. 15 Parentestecken i original, J.H. övers. 16 Rajs J, Fugelstad A, Jonsson J: Cannabis-associated Deaths in Medico-Legal Postmortem Studies. Preliminary Report. I: Cannabis — Physiopathology, Epide-

 

samt. De 23 våldsamma dödsfallen omfattade tio självmord, åtta olyckshändelser och fem mord. Vid två av självmorden hade cannabismissbrukaren strax dessförinnan dödat andra personer. I tre av fallen med mord på en cannabismissbrukare var även förövaren cannabismissbrukare. En jämförelse mellan de döda cannabismissbrukarna och döda alkohol-, amfetamin- eller heroinmissbrukare visade bl. a. att cannabismissbrukarna oftare avled genom självmord, bl. a. genom hopp från hög höjd. Författarna drog slutsatsen att ”bruk av cannabis kan ha [eng. ”may have”] en starkare anknytning till våldsbrott än vad som för närvarande erkänns. En möjlig förklaring till dessa våldsamma och impulsiva missgärningar, som tidigare beskrivits, kan vara de förvirrade tillstånd eller cannabispsykoser hos brukare som ger upphov till snabba svängningar i stämningsläge, panikattacker och paranoida vanföreställningar”.17 Ytterligare aktuella översikter om skadeverkningar av cannabis finns i Cannabis — Physiopathology, Epidemiology, Detection.18 Om någon ändring av rättspraxis skulle diskuteras i fråga om bedömningen av farligheten hos cannabisberedningar så är det en skärpning. Sedan nu gällande praxis vid påföljdsbestämning utvecklades för mer än ett årtionde sedan har bilden av skadeverkningarna blivit åtskilligt tydligare uttecknad. Viktiga rön har på svenska sammanfattats i Läkartidningens temanummer,19 Läkarförbundets cannabisrapport20, Alkohol och narkotikas temanummer21 och Haschboken.22 Tillsammans ger denna dokumentation en fyllig och välunderbyggd beskrivning av beroenderisker och skadepanorama vid missbruk av cannabis samt goda skäl att behålla cannabisberedningarna under samhällelig narkotikakontroll.
    4. Frankfurtresolutionen strider i de delar som handlar om fri försäljning av narkotika mot Förenta Nationernas narkotikakonventioner. För en kort sammanfattning på svenska av konventionerna, se Hartelius.23 Konventionerna är resultat av mer än 80 års arbete med att begränsa användningen av narkotika till vetenskapliga och medicinska ändamål; den första konventionen ingicks

miology, Detection, Eds. G.G. Nahas & C. Latour, Boca Raton: CRC Press, 1993, s. 123–134. 17 Rajs o. a. (1993) i not 16, se s. 133, J.H. övers. 18 Cannabis — Physiopathology, Epidemiology, Detection, Eds. G.G, Nahas & C. Latour, Boca Raton: CRC Press, 1993. 19 Läkartidningen: Cannabis i vårt samhälle (temanummer om cannabis), nr 45, 1976. 20 Sveriges Läkarförbund: Cannabismissbrukets medicinska effekter, Läkartidningen, nr 23, 1977. 21Hasch — det stora narkotikaproblemet (temanummer), Alkohol och narkotika, nr 7–8, 1981. 22 Haschboken, Stockholm: Socialstyrelsen, 1983, ny utgåva: Haschboken 1994, Stockholm: Folkhälsoinstitutet, Rapport 1994:14. 23 Hartelius J: Förenta Nationernas narkotikakonventioner — bålverk mot legalisering och illegal handel, i Hartelius J: Vem bryr sig om narkotikakontrollen?,
Stockholm: DKSN, 1991, s. 43–54.

 

1912 i Den Haag. Cannabisberedningar klassades som internationella narkotika redan 1925 genom den andra opiumkonventionen. Till grund för regleringen låg en framställan från Egypten, som vid denna tidpunkt hade månghundraårig erfarenhet av cannabis farlighet, särskilt dess psykiska skadeverkningar, samt av svårigheterna att bekämpa missbruk och illegal handel med detta medel.24 Efter att Förenta Nationerna tog över ansvaret för den internationella narkotikakontrollen samlades alla bestämmelser i allmänna narkotikakonventionen (Single Convention on Narcotic Drugs, 1961).25 Där regleras cannabis (både marijuana och haschisch) men ej THC som renframställd substans. THC blev internationellt reglerad som narkotika först genom Psykotropkonventionen (Con- vention on Psychotropic Substances, 1971). Sverige har ratificerat båda konventionerna.
    Grundläggande regler i konventionerna säger att narkotika får användas endast för medicinska och vetenskapliga ändamål (all- männa narkotikakonventionen, företalet samt artikel 4; psykotropkonventionen, artikel 5 och artikel 7). Ingen ansluten part kan tillåta fri försäljning av narkotika.
    I allmänna narkotikakonventionen (artikel 4, paragraf 1 c) föreskrivs under ”allmänna åligganden” att parterna skall ”begränsa produktion, tillverkning, export, import, distribution av, handel med, användning och innehav av narkotika till uteslutande medicinska och vetenskapliga ändamål”. Däremot kan en ansluten part själv avgöra om den direkta konsumtionen av narkotika skall vara en straffbar gärning. Dessutom (artikel 28, paragraf 3) anges att ”Parterna skola vidtaga erforderliga åtgärder för att förhindra missbruk av och olaglig handel med blad från cannabisväxten”. Vidare sägs (artikel 33) att ”Parterna skola icke tillåta innehav av narkotika utan vederbörligt bemyndigande”. Påträffad narkotika skall tas i beslag och förklaras förverkad (allmänna narkotikakonventionen, artikel 37; psykotropkonventionen artikel 22, para- graf 3).
    För att ett land skall kunna börja tillämpa Frankfurtresolutionen som grund för sin inhemska narkotikapolitik och ett inhemskt undantagande av cannabisberedningar från narkotikakontroll måste antingen landet lämna narkotikakonventionerna eller dessa skrivas om på fundamentala punkter. Det finns visserligen en bestämmelse i allmänna narkotikakonventionen (artikel 3, paragraf 6) respektive i psykotropkonventionen (artikel 2, paragraf 6) om att ett ämne (t. ex. cannabis eller THC) efter iakttagande av en särskild procedur kan strykas från de internationella narkotikaförteckningarna genom beslut av FN:s narkotikakommission, men ett

 

24 Nahas (1973) i not 11, s. 35 f. 25 Konventionstexten citeras här efter den officiella svenska översättningen, omtryckt i SOU 1967:41, s. 111–159.

 

sådant steg saknar stöd hos berörda organ inom FN. Dessa har så sent som 1993 uttalat sig entydigt mot en legalisering av narkotika.26 Internationella narkotikakontrollkommittén (INCB) skrev i sin verksamhetsberättelse för 1992 att den offentliga debatten om legalisering av narkotika speglade ett missförstånd beträffande de åtaganden som de anslutna parterna gjort gentemot de internationella narkotikakonventionerna. I paragraf 23 noterade kommittén:

 

”Argumenten som förs fram av förespråkare för legalisering [av narkotika] kan, även om de är välmenande, verka logiska och enkla, när de ej är det; de tål ej kritisk utvärdering och de tenderar att gå emot allmän erfarenhet. Förslagen till förmån för legalisering har tenderat att framställa möjliga vinster av legalisering mot kostnaderna för att bibehålla nuvarande rättsliga kontroller, utan att tillräckligt ägna sig åt vinsterna av de nuvarande kontrollerna eller åt de sociala eller ekonomiska kostnaderna för att ta bort dem. Som kommittén ser det, har legaliseringsförespråkarna ännu ej presenterat ett tillräckligt uttömmande, sammanhängande eller livskraftigt alternativ till det nuvarande systemet för den internationella kontrollen av narkotikamissbruk. Kommittén är fast övertygad att ett tillåtande av rekreationsbruk med narkotika skulle ha en påtaglig och oåterkallelig negativ inverkan på folkhälsa, social välfärd och det internationella narkotikakontrollsystemet.”27

FN:s narkotikakommission ställde sig vid sin 36:e session (29 mars– 7 april 1993) bakom INCB:s uttalande. FN:s ekonomiska och sociala råd, som är överordnad instans för kommissionen, antog vid sitt möte den 27 juli 1993 en resolution vari rådet stödde hållningen i INCB:s verksamhetsrapport och uttryckligen dess 23:e paragraf.28 Rådet uppmanande dessutom alla regeringar att ej kringskära (eng. ”not to derogate from”) ett fullständigt genomförande av de internationella narkotikakonventionerna och att fortsätta att strikt begränsa användningen av internationellt reglerade narkotika till medicinska och vetenskapliga ändamål.
    Mot bakgrund av de entydiga ställningstagandena i berörda FNorgan synes ett undantagande av cannabisberedningar från de internationella narkotikakonventionerna icke kunna komma i fråga.
    Även om FN-konventionerna skulle underkastas den genomgripande förändringen att cannabisberedningarna undantoges från internationell narkotikakontroll, kan ett anslutet land, som Sverige, med stöd av övriga bestämmelser i konventionerna alltjämt hålla medlet under inhemsk narkotikakontroll genom att

 

26 Se t. ex. United Nations Economic and Social Council: Control of narcotic drugs and psychotropic substances, Resolution 1993/39, 27 July 1993. 27 International Narcotics Control Board (INCB): Report of the International
Narcotics Control Board for 1992, New York: United Nations, 1992, J.H. övers. 28 United Nations Economic and Social Council: Control of narcotic drugs and psychotropic substances, Resolution 1993/39, 27 July 1993.

 

åberopa befogenheten att tillämpa de striktare eller strängare bestämmelser som anses nödvändiga för att skydda folkhälsa och allmän välfärd (allmänna narkotikakonventionen, artikel 39; psykotropkonventionen, artikel 23). Det finns således ingenting som talar för att Sverige ens i händelse av ovan diskuterade ändring i den internationella narkotikakontrollen avseende cannabis skulle behöva följa en sådan åtgärd och tillåta en fri handel med detta medel. Svensk narkotikakontroll har många gånger gått före och haft vidare syftning än FN:s då det handlat om att tillämpa narkotikakontrollen på fler droger. Så var fallet först med amfetamin, som redan 1958 förklarades vara narkotika i Sverige,29 f. ö. tidigast i världen, medan detta ämne och andra centralstimulantia upptogs under internationell narkotikakontroll först 1971 genom psykotropkonventionen. Senast har Sverige 1989 upptagit kat som nationellt reglerad narkotika utan att ämnet varit reglerat som internationell narkotika.30

Sammanfattning
Frankfurtresolutionen är ett politiskt dokument som på väsentliga punkter strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet i fråga om narkotikakontroll och farlighetsbedömningar samt mot Förenta Nationernas narkotikakonventioner. Den kan därför inte läggas till grund för praxisutvecklingen i narkotikamål.

 

29 Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring i kungörelsen den 16 september 1933 (nr 599) med vissa bestämmelser angående narkotiska ämnen och beredningar, MF 1958:91. 30Socialstyrelsens kungörelse om tillägg till socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 1987:2) om förteckningar över narkotika, SOSFS 1989:31, tillägg till förteckning I.