Aktuella frågor

 

Några ord om lagstil
Det svenska lagspråket har stolta stilistiska traditioner från de gamla landskapslagarna, t. ex.

 

”Då två äro jämna i arv och jämnskylda i ätt, då går alltid hatt till och huva ifrån” (Östgötalagen ÄB 3:1).

”Bondson vill bedja om hustru åt sig, då skall han uppsöka hennes närmaste skyldeman och framföra sin bön” (Västgötalagen I och II GB 2).

”Nu rider en man till en gård för att bedja om hustru åt sig. Då skall bonden svara å sin dotters vägnar. Han utsätter fästningsstämma” (Dalalagen GB 1).

Exemplen kan mångfaldigas. Traditionen fördes vidare i 1734 års lag, t. ex.

 

”Flyga bi bort i annans skog, och följer egaren dem till stock och hål, märker samma trä, och gifver det byamän tillkänna; hafve ingen våld honom dem förtaga. Hafver bisvärm satt sig i bärande och fridlyst trä; då skall den stockas, och ej trä huggas, eller spillas, vid bot, som i 13 kap. är sagdt. Är den i annat trä, hugge neder, och tage bi sin saklöst” (Bynningabalken 21:1).

”Vill man jonalag bygga, då skall han mö af hennes giftoman begära, och ej med våld taga, eller hemligen till sig locka” (Giftermåls Balk 1 kap. 1 §).

”– – – Lagligt stånde, olagligt återgånge.” (Jorda Balk 1 kap. 1 § in fine apropå laga fång å jord).

År 1853 satte Louis de Geer upp ledstjärnan för god lagstil i skriften Om den juridiska stilen (omtryckt i SvJT 1953 och ny facsimileutgåva 1985):

 

”Den rätt kraftiga och värdiga lagstilen är företrädesvis tydlig, kort, allvarsam, ren och oprydd”.

 

    Lagstilen står ständigt i fokus för intresset hos praktiskt verksamma jurister. Det är inget att förundra sig över, då lagen är vårt förnämsta arbetsverktyg och vi får ca 2 000 nya författningar varje år. Därutöver tillkommer numera ett okänt antal förordningar av olika dignitet på grund av vår anslutning till EG. Antalet sådana EG-författningar, vilka många gånger får direkt verkan som lag i våra domstolar, lär uppgå till flera tiotusental årligen. Det säger sig självt att EGrätten ställer till särskilda problem, inte minst på grund av att dessa är sprungna ur en helt annan rättstradition än vår egen. Språket i våra lagar är ett kärt diskussionsämne bland juristerna, varvid en vanlig kritik som dyker upp tid efter annan går ut på att lagstilen befinner sig i det djupaste förfall. Kritikerna skjuter därvid främst in sig på lagstilens förmenta torftighet och att allt var mycket bättre förr. (Se t. ex. J. Kreüger, Några ord om den juridiska stilen i Sverige, Naumanns Tidskrift 1881 s. 546, Birger Wedberg, Modern lagstil, SvJT 1926 s. 446–449, och Lagstil. Några citat och reflexioner (1928, 51 s.), Carl W. U. Kuylenstierna, Något om lagskrivning, Festskrift tillägnad professor Nils Stjernberg (1940) s. 175, Ulf Chr. Eklöf, Behöver författningsspråket reformeras?, SvJT 1982 s. 596, Erik Holmberg m. fl. Lagskrivaren och språkformen, temanummer i Språk-

vård 1981:4, m. fl.). Erik Mosesson befinner sig alltså i gott sällskap, när han stämmer in i klagokören i SvJT 1996 s. 903 ff., och med exempel från den nyligen antagna lagen om domstolsärenden kritiserar den moderna lagstilen. Mosesson anknyter till sina tidigare framlagda synpunkter på ämnet (Begriplighet, juridik och språk (Institutet för rättsinformatik, rapport 1986:7). Mosesson beträder minerad mark och det finns skäl att hissa varningsflagg. Mosesson kommer mycket nära gränsen för fruktlöst felfinneri och rena kriarättandet. Man kan exempelvis tycka att frågan om de s. k. nakna verben borde vara sluttröskad vid det här laget (jfr Weiertz SvJT 1980 s. 223–225, Per Lundahl a. a. s. 564, Weiertz ånyo i SvJT 1981 s. 314, L. Ålund s. 314 och Sten Rudholm i SvJT 1982 s. 57). I anslutning till Hellners breda och djupgående analys av problemen vid lagstiftningen i avhandlingen Lagstiftning inom förmögenhetsrätten. Praktik, teori och teknik, 1990, se ock anm. av Bertil Bengtsson, SvJT 1991 s. 341 och Ulf K. Nordenson, JT 1991/92 s. 162, understryker Mosesson lagstiftningens föränderlighet. Detsamma gäller väl i samma mån språket. Vårt skriftspråk är ingalunda statiskt, utan befinner sig i ständig utveckling, vare sig man gillar det eller ej. Lagstiftaren måste lita till sin egen språkkänsla och i någon mån också på de språkvårdare som regeringskansliet tillhandahåller. Problemet är emellertid att goda lagskrivare ej växa på träd (jfr Kuylenstierna a. a. s. 182 y). Som ett helhetsomdöme må dock erkännas att lagarna, bl. a. med hjälp av sakkunniga språkvårdare, på senare år förbättrats. Sålunda har många stela drag från det gamla kanslispråket utmönstrats, vilket bör hälsas med glädje även om belackarna ger förändringarna namn av ”Hästvedaprosa” eller ”Lidbommeri”. Viss återhållsamhet bör dock anbefallas. Lagskrivaren bör ej befinna sig i främsta stridslinjen, då riskerar man att utmana löjet. Som ett varnande exempel må anföras § 23 i förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol. Häri uppställs kraven på vad ett domstolsbeslut skall innehålla och punkten 7 lyder

 

”Hur den som vill överklaga beslutet skall bära sig åt för att göra detta”

Här borde språkkänslan ha tänt en varningslampa hos lagskrivaren. Det normala uttrycket för fullföljdshänvisningen är att domen skall ge upplysning om vad den som vill överklaga en dom eller ett beslut skall iaktta (RB 17:7 3 st. och 30:5 3 st. samt 30 § 3 st. lagen om domstolsärenden). Antagligen har någon förnumstig kriarättare varit framme med pekpinnen och sagt: Aja, baja, ”iaktta” är ett svårt ord. Det kan lätt sammanblandas med verbet i dess betydelse ”uppmärksamma, observera” o. d. Men verbet ”iaktta” i meningen ge akt på, beakta, gå till väga med är det enda riktiga uttrycket för tanken i just detta fall. Och verbet ”iaktta” i den betydelsen har haft burskap i det svenska språket alltsedan

1648 (se Nationalencyklopediens ordbok, 1996). Den räddhågade lagskrivaren har här fallit undan och inte vågat lita på sin egen språkkänsla och vad de korrekta förebilderna i andra lagrum föreskriver. Resultatet har blivit ett språkligt missfoster. Enligt normalt språkbruk betyder ”bära sig åt” uppföra sig. Om det lilla barnet har spillt välling på den nya sparkdräkten, tillrättavisar modern genast barnet med: ”Hur bär Du Dig åt”. Även om man sätter likhetstecken mellan bära sig åt och gå till väga, kvarlämnar uttrycket för mitt språköra en lätt pejorativ klang. Om man bär sig åt, åbäkar man sig eller gör något annat som inte är helt godtagbart av konvenansen. Men man behöver ingalunda uppföra något slag krigsdans e. d. på domstolskansliet för att ett överklagande skall godtas. Det räcker att man iakttar fullföljdstiden, skriver ett brev till närmaste instans, vari man talar om vad som är fel med beslutet och vilken ändring som önskas samt lämnar in skriften på domstolskansliet. I detta fall måste förenklingen ha drivits för långt, förvisso i en förordning av lägre dignitet och som ej underkastats sedvanlig laggranskning. Om man vill förkasta verbet ”iaktta”, borde tanken på ett enkelt sätt ha kunnat uttryckas med exempelvis ”Hur den som vill överklaga beslutet skall göra”. Då behåller man enkelheten och klarheten, utan att det rena löjet utmanas i onödan. För att undvika liknande horrörer framdeles borde regeringskansliet sätta upp skyltar med det ovan anförda citat av Louis de Geer vid de idoga lagpräntarnas arbetsbänkar. Däremot kan jag inte förorda Wedbergs förslag, att regeringen borde gå in för en lag om förbud mot smaklös lagskrivning, med ganska stränga straff för överträdelser även när det subjektiva rekvisitet till äventyrs är något kuperat (a. a. s. 449 n.). Mot dumheten kämpar som bekant gudarna förgäves! Den strida tillförseln av olika EG-författningar utgör ytterligare ett memento för den nutida lagskrivaren. Leif Mutén har i en artikel nyligen i Svenska Dagbladet belyst behovet av bättre översättare inom EG-rätten (se även Ulf Bernitz Att översätta EG-rättsliga texter, Juridisk tidskrift 1992/93 s. 44). Den närmare vakthållningen mot fördärvlig utländsk inverkan på lagspråket skall väl närmast upprätthållas av den s. k. granskningsenheten vid Justitiedepartementet. Att nätet vid denna granskning är ganska grovmaskigt visar t. ex. SFS 1994:2087, som handlar om s. k. undervägsavgifter. Bortsett från tveksamheten om vilken stavelse som skall betonas, måste man fråga sig vad som menas med undervägsavgift. Är det månne en avgift som staten tar ut för nöjet att köra under en väg? Kanske är det en avgift som tas ut, när man skall korsa en väg genom en tunnel? Möjligen kan det vara så att staten önskar beskatta en medborgare som konfronteras med ett under på vägen. Man brukar ju säga: ”Jag klarade mig undan olyckan som genom ett under!” Denne lyck-

ligt lottade medmänniska vore säkert beredd att lätta på plånboken utan större knot. Den närmaste innebörden av ordet är alltså höljd i dunkel. Lagen ger dock närmare besked i 2 §, vari sägs:

 

”Med undervägsavgift förstås i denna lag avgift för den flygtrafiktjänst och de navigeringshjälpmedel som en överflugen stat tillhandahåller under en flygning, utom vid start och landning samt ut- och inflygning”.

Det är tydligt att den otympliga språkliga innovationen "undervägsavgift" härstammar från en internationell överenskommelse. Här har granskningsenheten inte varit på sin vakt, när den släppt genom en föga genomtänkt översättning av en internationell term. Måhända hade ex. vis överflygningsavgift gett ett bättre uttryck för tanken bakom denna avgift. Men det må väl tillåtas att själve Zeus nickar till ibland. 

Lars Göran Eriksson