Litteratur

 

 

PETER STANGENDAHL, Företagsrekonstruktion, Lagkommentar, Tholin & Larssons förlag, 1996, 178 s.

 

Den 1 september 1996 avlöstes 1970 års ackordslag av lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion (LFR). LFR tillhandahåller ett nytt insolvensrättsligt förfarande — företagsrekonstruktion — inom vars ram ett företag i ekonomisk kris men med utsikter till överlevnad kan söka rekonstruera verksamheten. Lagen anvisar inte någon bestämd metod för hur gäldenärsföretaget skall gå till väga för att lösa sina problem utan erbjuder vissa juridiska verktyg för att underlätta en rekonstruktion, t. ex. utseende av en rekonstruktör med en stark ställning i förhållande till gäldenärsföretaget samt ett vidsträckt skydd mot exekutiva åtgärder från borgenärernas sida under förfarandet. Som led i reformen ingår även vissa ändringar i förmånsrättslagen (1970:979, FRL), däribland en ny allmän förmånsrätt för fordringar som grundas på avtal som gäldenären träffat under företagsrekonstruktionen. Denna förmånsrätt, vilken syftar till att göra det lättare för näringsidkaren att få ny kredit, har getts bästa prioritet.
    Det är naturligt att en ny lagstiftning på området lockar till olika former av presentationer och kommentarer. LFR har en vidsträckt räckvidd och har därför sitt intresse för flera olika kategorier av aktörer på marknaden. Peter Stangendahl — chefsjurist vid Sparbanken Sverige AB — vänder sig i sin framställning av LFR enligt omslagstexten till ”alla som kan komma ifråga som rekonstruktörer, t. ex. revisorer, ekonomer, företagsledare, jurister och konsulter”. Målgruppen är alltså begränsad. Det får antas att författarens ambition i fråga om bokens användbarhet präglats av den angivna begränsningen av målgruppen. Peter Stangendahls bok kom ut redan före årsskiftet 1996/97 och förelåg alltså redan kort tid efter den nya lagens ikraftträdande. Till bokens förtjänster hör att den har ett behändigt format och är åskådligt uppställd. Lagtexten finns återgiven såväl paragrafvis som sammanhängande i en bilaga. Också vissa andra i sammanhanget viktiga bestämmelser, bl. a. i FRL, finns återgivna och kommenterade. Till boken hör även ett sakregister. Vid kommentarförfattande inställer sig en elementär fråga: hur skall författaren förhålla sig till de officiella förarbetena? Skall han noga följa dessa eller skall han inta en mer kritiskt granskande hållning? Peter Stangendahl har valt den förra vägen, något som ligger i linje med hans ambition att ge blivande rekonstruktörer en föreställning om vad som ligger

bakom LFR:s föreskrifter. Hans följsamhet i förhållande till vad som sägs i propositionen 1996/96:5 med förslag till lag om företagsrekonstruktion blir ibland iögonfallande (jfr t. ex. kommentartexten s. 50 beträffande rekonstruktörens kompetens och motsvarande avsnitt i propositionen s. 102 f.). Det är naturligtvis inte något fel att falla tillbaka på officiella förarbeten. Det hade dock varit klädsamt om författaren klargjort att hans kommentar i allt väsentligt utgår från förarbetena och att den endast syftar till en grundläggande orientering om LFR. Det är inte säkert att alla läsare rätt uppfattar den begränsning som ligger i förordets omnämnande av att boken syftar till att ”belysa innehållet” i den nya lagen (s. 5).
    Någon detaljgenomgång av bokens innehåll skall inte göras här. Jag vill emellertid ge ett exempel på svårigheter som kan uppkomma med den framställningsmetod som Peter Stangendahl har valt. I avsnitt 19 om återvinning nämner han (s. 104) att ”rekonstruktören tillagts en självständig rätt att i gäldenärens namn föra talan om återvinning”. Man kan möjligen tveka om vad författaren avser här med orden ”i gäldenärens namn” (jfr t. ex. vad som sägs om rekonstruktörens talerätt på s. 103). Sannolikt har han förletts av det som uttalas i propositionens författningskommentar under 2 kap. 6 § LFR (se propositionen s. 207). Där återfinns nämligen ordagrant just den av mig citerade meningen. Enligt mitt sätt att se är det dock felaktigt att hävda att rekonstruktören enligt lagrummet för talan ”i gäldenärens namn”. Rekonstruktören för talan i egenskap av rekonstruktör och ingenting annat. Det är just det som varit lagstiftarens dilemma på den här punkten (se vidare propositionen s. 98 ff.). Det nu anförda betyder inte att boken inte skulle vara användbar för rekonstruktörer. Av det föregående bör framgå att läsaren får en ambitiös översikt över innehållet i LFR med anknytande lagrum. För en rekonstruktör som vill ha ett snabbt besked om någon vanlig förfarandefråga som uppkommer under en företagsrekonstruktion torde det vara ganska lätt att hitta ett upplysande svar. Framställningen fullständigas ibland med hänvisningar till förordningen (1996:783) om företagsrekonstruktion. Hänvisning görs även till några rättsfall vilka alltjämt har aktualitet vid tillämpning av den nya lagen (t. ex. s. 109 beträffande NJA 1989 s. 92).
Trygve Hellners