Notiser

 

 

 

Tävlingen om det Sporrong Lönnrothska Priset XII år 1996

1. Tävlingen om det Sporrong
Lönnrothska Priset
Vad är en gemensam nämnare för de nordiska länderna? Svaret är den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna i dagligt tal kallad Europakonventionen.1 Denna konvention är gällande rätt i Sverige. Europakonventionen har gett upphov till en tävling i juridik mellan danska, finska, isländska, norska och svenska juridikstuderande. Själva namnet syftar på Einar Sporrong och Inga Mari Lönnroth vilka av den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) tilldömdes ett skadestånd på 1 miljon svenska kronor i en uppmärksammad rättegång mot den svenska staten. Domen blev ett viktigt prejudikat beträffande tillämpningen av skyddet för äganderätten i Sverige och övriga konventionsstater.
    Är en tävlan i juridik genomförbar? Tävlingen, i form av en fiktiv rättegångsprocess, ger de tävlande möjlighet att visa sina färdigheter i både skriftväxling och muntlig plädering. Den muntliga delen bedöms av en gedigen panel av högt uppsatta nordiska domare, vissa även aktiva vid Europadomstolen. Ett övertygande framförande tillsammans med god kvalitet på argumentationen ger höga poäng oavsett om ifrågavarande har rätt i sak. Den skriftliga delen bedöms av kursföreståndaren för denna kurs vid Stockholms universitet. Här sker en bedömning utifrån förmågan att kunna analysera problemställningen och att föra en väl underbyggd argumentation. De tävlande uttages i hård konkurrens vid olika universitet inom ramen för juristutbildningen och får ett fiktivt fall att applicera Europakonventionen på.

 

1Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (prop. 1993/94:117).

    Tävlingen startades 1984 och har sedan dess årligen gått av stapeln i någon av de nordiska ländernas huvudstäder. Initiativtagare och drivande kraft är professor emeritus Jacob W.F. Sundberg från Stockholms universitet. Vid Stockholms universitet är tävlingen samtidigt en specialkurs i praktisk Europaprocess på 10 poäng. Advokatklubben är den enhet som ansvarar för uttagningen av de juridikstuderande med god förmåga att uttrycka sig i tal och skrift. Den består av en advokat som ordförande, i regel en praktiserande jurist som custos eller ”tränare”, och ett antal före detta tävlande, s. k. seniorer förutom årets tävlande. I lagen ingår oftast 6–8 personer som skall representera både klagande- och svarandesidan. Vanligtvis sker en uppdelning i två grupper för att möjliggöra en fördjupad analys av problem-

ställningen utifrån det ena eller det andra perspektivet.
    Svarandesidan är staten i form av Kalmarunionen skapad 1397. För att undanröja alla tekniska och juridiska problem som skulle uppstå om ländernas regeringsmakter stod som svarande har därför Kalmarunionen väckts ur sin Törnrosasömn. Genom detta slipper enskilda regeringsmakter känna sig utpekade. Kalmarunionens flagga är även tävlingens emblem.
    Efter uttagningen av de tävlande lagen delas på utsatt dag ett händelseförlopp ut med ett fiktivt fall som bildar ramen för själva tävlingen. Händelseförloppet kan utspela sig i något av de nordiska länderna. Under en intensiv period på 3–4 veckor utarbetas två skriftliga inlagor från varje klubb, en inlaga för klagandesidan respektive en för svarandesidan. Omfånget på en inlaga skall vara 25 sidor. Advokatklubbens uppgift är att bistå det tävlande laget med undervisning, genomgång av inlagor samt att verka som bollplank för idéer.
    De skrivna inlagorna lämnas eller faxas på utsatt dag till programledningen. Dessa inlagor är den slutliga versionen som ligger till grund för poängbedömningen av kursföreståndaren för denna kurs vid Stockholms universitet. Varje klubb får de övriga klubbarnas skrifter tillskickat och kan därmed inför den muntliga pläderingen studera de andra klubbarnas argumentation och förbereda en processuell strategi och taktik.
    Tävlingen avslutas med en pläderingssession som hålls i juni månad. Tävlingen år 1996 gick av stapeln i Helsingfors och hölls i Högsta Domstolens och Högsta Förvaltningsdomstolens lokaler. Tidigare års sessioner har hållits i Svea Hovrätt och Högsta Domstolen i Stockholm, Islands Högstarätt i Reykjavik, Norges Høysterett i Oslo, Danmarks Højesteret i Köpenhamn och nämnda domstolar i Helsingfors. De tävlande lagen indelas i divisioner och får i förväg veta vilken klubb de skall möta i grundomgången som klagande- och svarandesida. Under sessionen är respektive sida uppdelad på tre roller: två pläderare och en eller två konsulter. Det finns ingenting som hindrar att konsulten i grundomgången blir pläderare om laget går vidare efter första omgången till semifinal. Konsultens uppgift är annars att stödja de två pläderarna med tips och råd under sessionen då det inte är tillåtet för de övriga i advokatklubben att bistå det tävlande laget. En förutsättning för att lyckas är att laget har en viss förmåga att förstå de andra lagen med deras nationella terminologi och språkvanor. Alla länder är berättigade till att tävla på sitt modersmål förutom Island som vanligtvis tävlar på danska och Finland som tävlar på sitt andra riksspråk svenska. Den strategi och taktik som finslipats under de veckor som gått sedan inlagorna delats ut ställs nu på prov. Efter ett noga utarbetat poängsystem går av de totalt 12 lagen 6 till semifinal. Vinnarna av de två semifinalomgångarna möts i en final. Det är två lag som slutligen tävlar

 

om det Sporrong Lönnrothska priset. För vinnaren i finalomgången hägrar förutom uppmärksamheten och äran en prissumma på 10 000 kr och för andra plats 5 000 kr.
    Tävlingen om det Sporrong Lönnrothska priset är ett utmärkt tillfälle att få stifta bekantskap med Europakonventionen och praktiserande domare från de högsta europeiska och nordiska domstolarna. Därutöver är tävlingen ett enastående forum för den praktiskt intresserade juridikstudenten som anser att juristutbildningen hittills har erbjudit få möjligheter till övning i tal och skrift. Slutligen, inte att förglömma, är kontakten med övriga juridikstuderande från andra nordiska länder en berikande erfarenhet som kan ligga till grund för ett omfattande kontaktnät inför det framtida yrkeslivet på juridikens breddgrader. Sommaren 1997 kommer tävlingen om det Sporrong Lönnrothska priset att hållas i Stockholm.

 

2. Händelseförloppet år 1996
Händelseförloppet år 1996 behandlade gränsen för en rimlig beskattning samt samerna och deras rättigheter grundade på urminnes hävd. Här följer en kort sammanfattning av det fiktiva fallet i årets tävling.
    Larvan Onisimoff är skoltsame och kommer från Paatsjoki som ligger i norra Finland. Byn disponerade 12 fiskeplatser i Bökfjord och Jarfjord på den norska sidan av gränsen. Onisimoffs familj var berättigad till 6 av de 12 fiskeplatserna. Enligt en gränskonvention förpliktade sig Norge att betala 12 000 norska guldkronor för fiskeplatserna mot att samerna avsade sig fiskerättigheterna för all framtid för sig och sina efterkommande. Norge deponerade de 12 000 guldkronorna i Finlands Bank och skoltsamerna uppmanades av den finländska regeringen att antaga det norska budet. Familjen Onisimoff vägrade dock avsäga sig sin fiskerätt. Sent omsider folkbokfördes Larvan Onisimoff i Sverige år 1975. I en skrivelse till den finländska regeringen den 1 maj 1984 avsade han sig, såsom enda kvarlevande i familjen, sin fiskerätt och erhöll 6 000 av de 12 000 guldkronorna. Pengarna kvitterades ut som full och slutlig ersättning för fiskerätten han gått förlorad i Bökfjord och Jarfjord. Först år 1990 deklarerade Onisimoff och blev på begäran av taxeringsintendenten eftertaxerad av länsrätten för inkomsten beskattningsåret 1984. Taxeringsintendenten yrkade att ersättningen för fiskerätten skulle beskattas som inkomst av rörelse och därvid upptas till 750 000 svenska kronor. Onisimoff i sin tur yrkade att ersättningen skulle anses skattefri, eller åtminstone beskattas som realisationsvinst av fastighet. Taxeringsintendentens yrkande bifölls. Den debiterade skatten uppgick till 501 000 kronor. Kvar av ersättningen för fisket i Bökfjord och Jarfjord återstod efter beskattningen således 249 000 kronor. Inka Karp är same och föddes i Vapstens gamla lappby. Med ikraftträdandet av 1971 års rennäringslag ställdes krav på etableringskontroll, vilken skulle byggas på

 

företagarorganisationen samebyn.2 Lappbyn blev således den juridiska personen samebyn. Denna blev ensam bärare av den samiska bruksrätten, vilken innebär en rätt till renskötsel, jakt och fiske. Genom denna reglering måste samer som vill nyttja sina traditionella samiska rättigheter tillhöra sameby.
    Vid ombildningen av Vapstens gamla lappby till sameby 1975 kom inte Karps familj att omfattas av medlemskapet. Karp begav sig norrut till Ruvola /Könkämä sameby dit Onisimoff tidigare flyttat. Paret inledde ett förhållande. Karp följde Onisimoff under tiden för sommarbetet till byns betesområde på den norska sidan av gränsen och hjälpte honom att fiska.
    Efter några år uppstod slitningar och förhållandet fick ett abrupt slut. Onisimoff angav därefter Karp till polismyndigheten för olovlig fiske. Hon fälldes till ansvar för brott mot 34 § lagen om rätt till fiske (nedan kallad fiskelagen).3 Detta lagrum stipulerade straff för den som fiskat i vatten där annan har enskild fiskerätt. Ligger vatten där någon har sådan fiskerätt inom samebys betesområde hade emellertid medlem i sameby rätt att fiska i detta vatten oaktat sådan enskild fiskerätt enligt 1950 års fiskelag. Den svenska tingsrätten ansåg dock inte att Karp i tillräckligt hög grad hade deltagit i renskötseln för att uppfylla de krav rennäringslagen ställde på medlemskap.4 Numera är både fiskelagen och rennäringslagen ändrade, men enligt kursföreståndarens instruktioner skulle de tävlande lagen enbart beakta denna äldre lagstiftning. Onisimoff och Karp anförde gemensamt klagomål inför Europadomstolen och yrkade att domstolen skulle fastställa att Kalmarunionen kränkt deras rättigheter. Onisimoff och Karp påstod enligt det utdelade händelseförloppet att kränkning av artikel 1 första tilläggsprotokollet till Europakonventionen skett och Karp påstod även att kränkning av artikel 14 i kombination med artikel 7 skett. Vi kommer att behandla de enskilda artiklarna var för sig och kort redogöra för problematiken i årets händelseförlopp med hänvisning till Europadomstolens praxis.

 

3. Artikel 7 i Europakonventionen
Artikel 7 i Europakonventionen lyder:

 

”Ingen skall anses skyldig till ett brott på grund av gärning eller underlåtenhet som enligt nationell eller internationell rätt inte utgjorde ett brott vid den tidpunkten då den begicks. Ett högre straff än det som var tillämpligt då brottet begicks får inte heller utmätas. 2. Denna artikel skall inte hindra rättegång mot och bestraffning av den som gjort sig skyldig till en handling eller underlåtenhet, som då den begicks var brottslig enligt de allmänna rättsprinciper som erkänns av civiliserade stater.”5

Europakonventionens skapare fäste stor vikt vid den legalitetsprincip som slås fast i artikel 7. Detta har fått ett konkret ut-

 

5 Samtlig konventionstext enligt översättning av Institutet för offentlig och internationell rätt, 2 uppl., Stockholm 1995. (Den översättning som användes i tävlingen.)

2 Rennäringslagen, SFS 1971:437. 3 SFS 1950:596. 4 Se 11 § 1 punkten rennäringslagen.

 

tryck i konventionens artikel 15, där artikel 7 anges som en av de fyra artiklar från vilka avsteg inte får göras ens under krig eller allmänt nödläge.6 Artikel 7 genomsyras av principen om the rule of law. Artikeln stipulerar ett skydd mot retroaktiv strafflagstiftning, men av Europadomstolens och kommissionens praxis följer att artikeln även innefattar en mer långtgående legalitetsprincip, uttryckt bl. a. genom maximen nullum crimen, nulla poena sine lege. Principen ställer bland annat krav på att staten måste formulera straffnormer klart och tydligt, samt att dessa normer inte får tolkas extensivt.
    Normer skall vara så klart formulerade att den enskilde skall kunna förutse huruvida en viss specifik handling kommer att leda till straff eller inte. Europadomstolen har slagit fast att förutsebarhet är ett grundläggande krav för konventionens legalitetsprincip. Att en norm kan preciseras genom praxis och på så sätt uppfylla kravet på klarhet och förutsebarhet följer av detta. Domstolarnas normskapande funktion måste dock hållas inom rimliga gränser. Ett straffbud kan således klargöras genom domstolarnas praxis, men får aldrig ändras till den tilltalades nackdel. Det ställs sålunda ett krav på att även praxis skall vara klar och förutsebar.
    De tävlande lagen 1996 hade bl. a. att ta ställning till frågan om legalitetsprincipen kunde anses tillgodosedd vid tillämpningen av fiskelagens blankettstraffbud. Fiskelagens 34 § stadgade straff för den som fiskar i vatten där annan har enskild fiskerätt. Den som var medlem i sameby omfattades dock inte av detta straffbud eftersom den gamla rennäringslagen gav denne rätten att begagna mark och vatten för sig själv och sina renar inom byns renbetesområde, oavsett enskild fiskerätt. Rennäringslagens 11 § definierade vilka som var att betrakta som medlemmar i sameby. Enligt paragrafens första punkt var renskötselberättigad same som deltog i renskötsel inom byns betesområde medlem. Två krav uppställdes alltså. För det första skulle personen i fråga vara renskötselberättigad. Vem som var detta framgick av rennäringslagens 1 §. Däri stadgades att person av samisk härkomst med föräldrar eller mor- eller farföräldrar som haft renskötseln som stadigvarande yrke uppfyllde detta krav. För det andra måste personen, som sagt, ha deltagit i renskötseln inom byns betesområde. Uppfyllde same dessa krav hade denne bl. a. rätt till fiske på vatten inom byns gränser. Kunde personen ifråga konstatera att han eller hon var renskötselberättigad, vilket var relativt enkelt, återstod alltså frågan om var gränsen gick för att man skulle anses ha deltagit i renskötseln eller inte. Frågan var därför om denna tillämpning av fiskelagen i kombination med rennäringslagen var något som Karp kunnat förutse när hon begav sig ut för att fiska.

 

6 Se mål Kokkinakis v. Greece, Series A no. 260-A, 25 maj 1993, Sunday Times v. UK, Series A no. 30, 26 april 1979 och kommissionsavgörandet M.C. v.
France, Report of the Commission 12 April 1995, Appl. no. 17862/91.

 

För att kraven i artikel 7 skall anses vara tillgodosedda måste adressaten ur orden i den tillämpliga regeln kunna utläsa vilka handlingar som är förbjudna. Råder det osäkerhet om betydelsen av ett lagrum kan domstolarnas praxis ligga till grund för en framtida bedömning. Vad de tävlande klubbarna år 1996 bl. a. getts tillfälle att undersöka var om det i Karps fall fanns en klar regel eller en klargörande praxis som gav förutsebarhet vid rättstillämpningen.
    Detta krav på förutsebarhet konstaterades i fallet Kokkinakis mot Grekland vilket handlade om en man som arresterats mer än sextio gånger för proselytism, dvs. religiösa omvändelseförsök. Han hade vid upprepade tillfällen besökt privata hem och sökt propagera för sekten Jehovas vittnens trosuppfattning. Han dömdes enligt grekisk lag för detta. Frågan uppkom i målet om denna inhemska lag uppfyllde de krav som artikel 7 i Europakonventionen uppställer. Europadomstolen ansåg att den inhemska regeln omfattade den legalitetsprincip som uttrycks i artikel 7. I fallet Kokkinakis ansåg Europadomstolen att regeln, vid behov med stöd av de inhemska domstolarnas praxis, var tillräckligt preciserad för att tillgodose legalitetsprincipen.
    Vid bedömningen av om den inhemska praxisen varit tillräckligt klar ställer Europadomstolen kravet på en enhetlig rättstillämpning av det ifrågavarande lagrummet. Denna princip har fastslagits i kommissionsavgörandet M.C. mot Frankrike, ett mål som för närvarande behandlas av Europadomstolen. Sakomständigheterna gällde en man som ägde ett snabbköp där han bland annat saluförde hälsokostprodukter på vilkas förpackning anvisningar gavs om intaget. Dessa anvisningar innehöll bland annat information om att produkten gav ett skydd mot infektion och kunde intas för att bota inflammationer. Enligt den franska nationella rätten medgavs enbart farmaceuter att saluföra läkemedelsprodukter vilket de franska domstolarna ansåg det vara frågan om i detta fall. Klaganden hävdade att definitionen av medicinalprodukter inte var tillräckligt klart preciserad i den franska lagen. Vad kommissionen därför hade att ta ställning till var om praxis kunde ge ett stöd för den tolkning de franska domstolarna givit lagrummet. Kommissionen konstaterade att detta blankettstraffbud lett till lika många frikännande som fällande domar, varför praxis inte givit något underlag för klaganden att med rimlig säkerhet förutse huruvida försäljningen av produkterna skulle komma att bestraffas eller inte. Detta ledde till att kommissionen ansåg att en kränkning av artikel 7 förelåg.

 

4. Artikel 14 i
Europakonventionen
Artikel 14 skyddar mot diskriminering och lyder:

 

”Åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i denna konvention skall tryggas utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social

 

härkomst, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.”

Artikel 14 syftar till att säkerställa att de rättigheter som följer av konventionen åtnjuts utan diskriminering.7 För tillämpningen av artikeln krävs dock inte någon direkt kränkning av dessa rättigheter det räcker att fakta i det aktuella målet faller inom området för någon av konventionens övriga rättighetsartiklar. För att fastställa huruvida diskriminering har skett måste den som eventuellt diskriminerats jämföras med en annan person som befinner sig i en analog situation.
    En skillnad i behandlingen av jämförbara situationer är diskriminerade om särbehandlingen saknar objektiv och godtagbar grund. Objektiv och godtagbar grund saknas om särbehandlingen inte har ett legitimt syfte samt om proportionaliteten mellan syftet och medlen att nå detta syfte saknas. Som källor för sina beslut använder Europadomstolen och kommissionen Europakonventionen, dess tilläggsprotokoll, samt allmänna rättsprinciper erkända av det internationella samfundet.
    Rennäringslagen ställer krav på medlemskap i sameby för utövandet av den samiska bruksrätten. Frågan i 1996 års händelseförlopp var därför om detta krav utgjorde en diskriminering då de samer som saknar medlemskap, i det här fallet Karp, kunde anses ha avskurits från sin samiska bruksrätt i förhållande till samebymedlemmar. För att kunna utröna om diskriminering skett måste, som ovan konstaterats, Karp jämföras med en annan person som befinner sig i en analog situation. Det ställs inget krav på att situationerna skall vara identiska, det räcker med att de är relativt likartade. Har en analog situation konstaterats behöver inte särbehandlingen innebära en diskriminering förutsatt att det finns en objektiv och godtagbar grund för behandlingen.

 

5. Artikel 1 första tilläggsprotokollet i
Europakonventionen
Artikel 1 första tilläggsprotokollet lyder:

 

”Envar fysisk eller juridisk person skall ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och av folkrättens allmänna grundsatser. Ovanstående bestämmelser inskränker likväl inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner erforderlig för att reglera nyttjandet av viss egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter och andra pålagor eller av böter och viten.”

Äganderätten tillhör en av de kontroversiella rättigheterna. Det var därför bestämmelsen inte kom att ingå i själva konventionstexten utan fick en särskild reglering i det första tilläggsprotokollet till konventionen. Konventionens egendomsbegrepp är vidsträckt. Det

 

7 Se Rasmussen v. Denmark, Series A no 87, 28 november 1984, van der
Mussele v. Belgium, Series A no. 70, 23 november 1983, Belgian Linguistic
Case, Series A no. 6, 23 juli 1968, National Union of Belgian Police v.
Belgium, Series A no. 19, 27 oktober 1975 och Fredin v. Sweden, Series A no. 192, 18 februari 1991.

 

avgörande är inte hur medlemsstaterna betraktar egendom utan Europadomstolens och kommissionens praxis på området.8 Föreligger ett berövande av egendom uppställer artikeln vissa krav på bl. a. lagstöd och att berövandet skett i det allmännas intresse. Även en proportionalitet mellan detta allmännas intresse och ingreppets omfattning för den enskilde skall beaktas. Europadomstolen har konstaterat att ett egendomsberövande utan ersättning kan ske undantagsvis. Andra stycket innefattar uttryckligen en rätt för staterna att ta ut skatt. Här har staterna en vid bedömningsmarginal för beskattning. Krav ställs dock på att det skall föreligga en rimlig proportionalitet mellan statens intresse att ta ut skatt och ingreppets betydelse för den enskilde.
    Artikeln består av tre regler. Den första generella regeln stadgar principen att envar skall ha rätt till respekt för sin egendom. Den andra regeln, som återfinns i artikelns andra mening, gäller berövande av egendom. Den tredje regeln, vilken följer av artikelns andra stycke, rör reglering av nyttjande av egendom och definierar tillåtligheten av sådan reglering.
    1996 års händelseförlopp aktualiserade skatteproblematiken. Ersättningen Onisimoff erhöll för de förlorade fiskerättigheterna kom att beskattas som rörelseintäkt. Frågan kom att kretsa kring vidden av staternas rätt att beskatta sina medborgare i förhållande till Europakonventionens egendomsskydd.9 Beträffande Karp gällde frågan huruvida tingsrättens dom om olovligt fiske kunde antas vara ett frånhändande av egendom, en s. k. de facto-expropriation. Domen förutsatte så att säga prejudiciellt att Karp inte innehade egendomsrätt till de fiskevatten hon nyttjat. Klubbarna fick därför ta ställning till om ett egendomsberövande i konventionens mening varit för handen, dvs. kunde domen anses ha berövat Karp hennes samiska rätt enligt urminnes hävd till fiske. Målet Holy Monasteries mot Grekland gällde fast egendom som grekiska kloster varit i besittning av långt innan den moderna grekiska statens födelse. Den grekiska lagen 700/0987 överförde äganderätten från klostren till grekiska staten om inte klostren kunde visa att de var rättmätiga ägare till egendomen genom en lagfaren fångeshandling, författning eller lagakraftvunnen dom mot staten. Europadomstolen konstaterade, trots den grekiska statens inställning, att urminnes hävd, åberopad av klostren, var att anse som ett giltigt fång.

 

Med utgångspunkt i detta rättsfall kom diskussionen i 8 Se Holy Monastereis v. Greece, Series A no. 301-A, 9 december 1994, James v.
UK, Series A no. 98, 21 februari 1986, Lithgov et al v. UK, Series A no. 102, 8 juli 1986, Sporrong Lönnroth v. Sweden, Series A no. 52, 23 september 1982 och van Marie et al v. the Netherlands, Series A no. 101, 26 juni 1986.

9 Se Darby v. Sweden, Series A no. 187, 23 oktober 1990 och kommissionsavgörandena Svenska Managementgruppen v. Sweden, Appl. no. 11036/84, DR 45, s. 211 och Wasa Liv et al v. Sweden, Appl. no. 13013/87, DR 58, s. 163.

 

1996 års tävling att föras kring den samiska rätten till jakt, fiske och renskötsel enligt urminnes hävd. Här fick klubbarna tillfälle att stifta närmare bekantskap med den samiska historien och kulturtraditionen. Detta mottogs med stort intresse.

 

6. Epilog
Vi önskar framföra ett stort tack till alla som gett oss sitt engagemang och stöd under denna kurs. Speciellt till hedersordföranden i klubb Landahl (numera klubb S:t Erik) Sten Carlston och Björn von der Esch samt custos Monique Wadsted och vice custos Kenneth Lewis. Vi vill även rikta ett varmt tack till seniorerna Anna Ahl, Helena Carlsson, Claes Granmar och Björn Wallin som bedrivit en omfattande undervisning helt och hållet på ideell basis, samt till ammanuens Maria Fager Hohental för en enastående insats.

 

7. Litteratur för vidareläsning
Cameron, Iain & Kirilova, Eriksson, Maja, An introduction to the
European Convention on Human
Rights, Uppsala 1995, Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter, 5 uppl., Stockholm 1993, van

Dijk, P. & van Hoof, G.J.H., Theory and Practice of the European
Convention on Human Rights, 2 uppl., Deventer-Boston 1990, Fawcett, J.E.S., The application of the European Convention on
Human Rights, Oxford 1987, Frowein, Jochen Abr. & Peukert, Wolfgang, Europäische
Menschenrechtskonvention EMRK
Kommentar, Kehl-StrasbourgArlington 1985, Lorenzon, P., Rehof, L.A. & Trier, T., Den
Europaeiske
Mennskeretskonvention, Köpenhamn 1995, Ganshof van der Meersch, W.J., Reliance, in the
Case-Law of the European Court of
Human Rights, on the Domestic
Law of the States, Human Rights
Law Journal (HRLJ), Vol. 1 del 1–4, s. 13–35, Kehl-am-Rhein 1980, Harris, D.J., O'Boyle, M. & Warbrick, C., Law of the European
Convention on Human Rights,
2 uppl., London-Dublin-Edinburgh 1995, Macdonald, R.St.J., Matscher, F. & Petzold, H. (utg.), The European System for
Protection of Human Rights, Dordrecht 1993, Sundberg & Sundberg, Lagen och Europakonventionen, Stockholm 1992.

Ulrika Borg och Anneli Martinsson