Kommentar till ordförandeskapets förslag ur straffrättsligt perspektiv
Av professor NILS JAREBORG och jur. kand. PETTER ASP
I artikeln uppmärksammar och kommenterare författarna vissa principiellt viktiga frågor som aktualiseras genom ordförandeskapets förslag till delvis nya former för straffrättsligt samarbete under den tredje pelaren.
Det holländska ordförandeskapet har som framgått kommit med ett förslag till ny ordning vad gäller de frågor som idag sorterar under den s. k. tredje pelaren, dvs. samarbetet i rättsliga och inrikes frågor. Enligt förslaget skall vissa frågor flyttas över från tredje pelaren till den första, så bl. a. samarbetet i frågor med civilrättslig anknytning. De straffrättsliga frågorna avses dock bli kvar under tredje pelaren. Här föreslås istället delvis nya former för samarbetet. Den övergripande målsättningen kan sägas vara att göra arbetet inom tredje pelaren mer effektivt.
Det följande syftar inte till att beskriva förslaget i alla delar utan till att ge vissa, ibland kritiska, synpunkter på samarbetets tilltänkta utformning. Vidare uppmärksammas vissa principiellt viktiga frågor som på olika sätt aktualiseras av förslaget.
Det bör inledningsvis framhållas att det i detta skede är omöjligt att dra några säkra slutsatser om vad de olika förändringarna skulle innebära. Många av de förändringar som föreslås går att tolka på flera sätt. Inte ens bland de representanter som förhandlar om förslaget torde det finnas någon enhetlig uppfattning vare sig om vad som gäller idag eller om vad som föreslås.
Om syftet med samarbetet
En mycket grundläggande fråga kring vilken det fortfarande finns stora oklarheter är vad som egentligen är målet med det straffrättsliga samarbetet. När syftet inte är uttalat är det också naturligt att fråga sig varför det fordras en effektivisering av samarbetet.
I dagsläget sägs i fjärde strecksatsen i art. B i Maastrichtfördraget att ett av unionens mål är att ”utveckla ett nära samarbete i rättsliga och inrikes frågor”. I detta avseende föreslår det holländska ordförandeskapet ett förtydligande. Strecksatsen föreslås i fortsättningen få följande lydelse:
”Unionen skall ha som mål att ...
— bevara och utveckla unionen som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer garanteras förutsatt att lämpliga åtgärder vidtas för kontroller vid yttre gränser, invandring, asyl och förebyggande och bekämpande av brottslighet.”1
Mer specifikt anges målet för samarbetet i polisiära och straffrättsliga frågor vara
”att erbjuda medborgarna en hög säkerhetsnivå inom ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Detta mål skall förverkligas genom [a)–b) rör samarbete mellan myndigheter] c) tillnärmning, när så är nödvändigt, av straffrättsliga regler i medlemsstaterna, i enlighet med bestämmelserna i artikel K 3 e.”2
Med stöd av det anförda torde kunna sägas att strukturen i tänkandet åtminstone delvis är följande. Ett område av friheter av EG:s natur medför att det uppkommer nya möjligheter för brottsligheten. Här kan räcka med att peka på den minskade kontroll som ett avskaffande av de inre gränserna medför. För att i någon mån kompensera detta fordras ett ökat samarbete och en viss harmonisering inom straffrätten.
I sig är det naturligtvis en riktig tanke, att en gemensam marknad osv., i någon mån också bör ackompanjeras av vissa gemensamma åtgärder på straffrättens område. Tanken är dock problematisk i åtminstone ett hänseende.
Problemet rör det förhållandet att det kan förmodas vara ogörligt att kompensera de ökade möjligheterna till brottslighet med straffrättsliga medel. Det är väl känt att straffrättsliga medel är tämligen ineffektiva. Det är också känt att brottsligheten ofta påverkas starkt av förändringar i den icke rättsliga verkligheten. En av de mest lyckosamma ”brottsbekämpande” åtgärderna som torde ha vidtagits i Sverige är införandet av legitimationstvång, och avskaffandet av bankgarantin, vid användandet av checker. Härigenom, dvs. genom en förändring av tillfällestrukturen, minskade checkbedrägerierna med ungefär 80 %.3 Omvänt torde man kunna säga att det finns skäl att förmoda att europasamarbetet medför nya möjligheter för brottsligheten (bl. a. genom öppna gränser och erkänt kriminogena bidrags- och beskattningssystem) samt att det torde vara svårt att kompensera denna förändring av tillfällestrukturen med straffrättsliga medel.
Slutsatsen av det sagda bör inte vara att samarbetsidén är förfelad; tvärtom är det av avgörande betydelse att det kommer till stånd
1 Förslaget, art. B som liksom tidigare föreslås ingå i avdelning I i Maastrichtfördraget. 2 Förslaget, art. K 1 som föreslås inleda avdelning VI i Maastrichtfördraget. 3 Se t. ex. Eckart Kühlhorn i SOU 1986:15, Påföljd för brott. Om straffskalor, påföljdsval, straffmätning och villkorlig frigivning m. m. 3 Bilagor, s. 28.
samarbete och samordning, men detta gäller framförallt straffprocessrätten (hithörande frågor behandlas inte i denna kommentar). Däremot manar det anförda till en viss realism avseende möjligheterna att uppnå resultat. En ökning av brottsligheten på vissa områden är något som man knappast kan komma till rätta medelst rent straffrättsliga medel, utan att vidta åtgärder vilka av humanitära eller rättsstatliga skäl inte är önskvärda. En annan slutsats bör vara att man innan straffrättsliga medel tillgrips, bör kontrollera om det är möjligt att söka lösningen i de faktorer som kan sägas vara upphov till problemen (t. ex. se över bidragssystemen).
Denna utgångspunkt är viktig att betona, eftersom motsatt inställning skapar mycket stora risker för en repressionsspiral.
Om vi så lämnar den föreslagna texten och mer allmänt söker skäl för harmonisering bör inledningsvis framhållas att det på grund av bl. a. ett gemensamt kulturarv, olika former av internationellt samarbete och EG:s tidigare harmoniseringssträvanden torde föreligga endast relativt marginella skillnader avseende vad som är kriminaliserat, dvs. vad gäller innehållet i den speciella delen.4 Att skillnaderna vad gäller den speciella delen generellt sett är små, hindrar naturligtvis inte att det kan finnas skäl för harmonisering på vissa punkter.
Vad gäller den allmänna delen och särskilt regler om sanktioner och påföljdsbestämning torde skillnaderna medlemsstaterna emellan vara större. Exempelvis finns stora skillnader vad gäller användandet och längden av fängelsestraff.
Om vi först söker skäl som talar för en tillnärmning av de olika medlemsstaternas straffrätt bör diskuteras om harmonisering, och kanske vissa gemensamma tillskapade brottstyper, kan sägas ha ett värde i sig eller såsom ett symboliskt uttryck för integrationen. Här kan man å ena sidan förvisso säga att gemensamma rättsregler kan förstärka en gemensamhetskänsla, men å andra sidan peka på att det i USA inte föreligger någon direkt harmoni mellan olika delstatliga straffrättssystem. Ändå tycks samhörighetskänslan — i den mening som här avses — i USA inte vara särskilt svag. Man kan också fråga sig om inte demokrati- och rättsstatsidealen är betydligt viktigare än de materiella sanktionsföreskrifterna för skapandet av en gemensam europeisk identitet.5 Vidare kan naturligtvis praktiska arbetsekonomiska skäl åberopas. För den som arbetar med brottslighet på europeisk nivå
4 Se härom t. ex. Vagn Greve, ”Legal Harmonization in the Field of European Criminal Law.” Europäische Einigung und Europäisches Strafrecht. Utg. av Ulrich Sieber. Köln osv. 1993, s. 107 och 110 f samt Antonio Pagliaro, ”Grenzen der Strafrechtsvereinheitlichung in Europa.” Bausteine des europäischen
Wirtschaftsstrafrechts. Madrid-Symposium für Klaus Tiedemann. Utg. av Bernd Schünemann och Carlos Suárez Gonzalez. Köln osv. 1994 (nedan Bausteine), s. 380 ff. 5 Se Ulrich Sieber, ”Entwicklungsstand und Perspektiven des europäischen Wirtschaftsstrafrechts.” Bausteine , s. 363.
underlättar det givetvis om han eller hon kan lära sig ett straffstadgande istället för ett större antal.6 En harmonisering kan vidare förmodas underlätta samarbetet i straffrättsliga ärenden, inte minst som det ofta uppställs ett krav på dubbel straffbarhet.
Harmoniseringssträvanden kan vidare stödas av de skäl som ligger bakom legalitetsprincipen. I en alltmer internationaliserad värld kan det måhända sägas ligga i förutsebarhetens intresse att den enskilde inte skall behöva överraskas av utländska straffregler.7 Argumentet försvagas emellertid relativt kraftigt då man betänker att en harmonisering, realistiskt sett, knappast kan innebära annat än marginella förändringar härvidlag.
Ett annat skäl för harmonisering som ibland förs fram är att bristande överensstämmelse mellan straffrätten i olika medlemsstater medför risker för att konkurrensen på den gemensamma marknaden blir snedvriden.8 Huruvida detta är ett självständigt argument eller en del av integrationsargumentet beror av hur man konstruerar det senare.
Omvänt kan argumenteras för att straffrätten är mycket djupt förankrad i olika nationers rättsliga och kulturella traditioner och därför lämpar sig illa för annat än marginella eller punktinriktade harmoniseringssträvanden.9 Detta synsätt kan måhända sägas få ökad tyngd om EU utvidgas ytterligare.
Vidare kan sägas att många av de ovan angivna skälen för harmonisering tillfredsställs redan genom att ett fåtal punkter i lagstiftningen tillnärmas. Ett annat mycket viktigt problem med en harmoniseringsstrategi är att en tillnärmning av straffrättslig lagstiftning och skapandet av vissa miniminivåer på goda grunder kan antas innebära en succes- sivt ökad repressionsnivå och en ökad omfattning av det kriminaliserade området. Att det är mycket lättare att driva igenom krimi- naliseringar och straffskärpningar än avkriminaliseringar och straff- mildringar har visat sig redan på nationell nivå. Dessa problem torde förstärkas när det fordras enhällighet, eller i vart fall kvali- ficerad majoritet, för besluten. Det är svårt att föreställa sig att det, annat än i rena undantagsfall, kan komma att råda politisk enighet inom EU, om att minskad repression i ett visst hänseende är önskvärd.10
6 Se Vagn Greve, ”European Criminal Policy. Towards Unviersal Laws?”. De lege.
Juridiska fakulteten i Uppsala. Årsbok. Årgång 5, 1995, s. 109. 7 Se t. ex. Ulrich Sieber (not 5), s. 362. 8 Se t. ex. Manfred Zuleeg, ”Der Beitrag des Strafrechts zur europäischen Integration.” Juristenzeitung 1992 s. 766, Gerhard Dannecker (Utg.) Lebensmittelstrafrecht und Verwaltungssanktionen in der Europäischen Union, Köln 1994, s. 3 samt Antonio Pagliaro (not 4), s. 384. Jfr däremot Vagn Greve (not 6), s. 110. 9 Se t. ex. Vagn Greve (not 6), passim samt Frederik Rüter, ”Harmonie trotz Dissonanz” Zeitschrift für die gesamte Strafrechtswissenschaft 1993 s. 30–47. 10 Jfr t. ex. Vagn Greve (not 6), s. 94.
Målen för samarbetet har också konsekvenser för kompetensen. Detta kan illustreras genom att anknyta till vissa punkter i det nu liggande förslaget. I den föreslagna art. K 3 sägs att de gemensamma åtgärderna inom det straffrättsliga samarbetet skall omfatta bl. a.:
”... c) säkerställande, när så är nödvändigt, av överensstämmelse mellan tillämpliga regler i medlemsstaterna, ... e) fastställande av regler för brottstyper för att säkerställa en tillräcklig grad av straffbarhet.”
Termerna ”nödvändigt” och ”tillräcklig” implicerar till att börja med ett visst mått av subsidiaritet. Åtgärderna får vidtas bara om de behövs. Men huruvida någonting behövs, är nödvändigt eller tillräckligt är helt avhängigt av vad som skall uppnås. ”Nödvändigt” kan m.a.o. sägas vara detsamma som ”nödvändigt för att”. Detta innebär att om målen med samarbetet inte är närmare definierade så blir ord som ”nödvändigt” mycket innehållslösa; ingenting är nödvändigt i sig.
Vidare kan sägas att rekvisit som ”nödvändigt” är besvärliga eftersom de mycket lätt kan tänjas till nästan vad som helst. Sätter man bara upp ett svåruppnåeligt mål blir väldigt många åtgärder nödvändiga. Det torde t. ex., mot bakgrund av det som ovan sagts om förändringar i tillfällestrukturen och straffrättens ineffektivitet, kunna sägas att väldigt mycket kan antas vara ”nödvändigt” för att komma till rätta med den brottslighet som riktar sig mot eller uppkommit till följd av det europeiska samarbetet.11 Här finns åter anledning att betona att vad som i första rummet är nödvändigt är en samordning på det straffprocessuella området.
Det som sagts ovan har tagit sikte på frågor som inte direkt uppkommit, men ändå (åter) aktualiserats av de föreslagna förändringarna. Det finns mycket goda skäl att på allvar diskutera vad samarbete och harmonisering skall syfta till, inte minst som det har implikationer för vad som är ”nödvändigt” att göra.
Om de förändrade beslutsformerna
En av de viktigaste föreslagna förändringarna vad gäller beslutsformerna är att rådet, enhälligt eller med kvalificerad majoritet — här lämnas i förslaget öppet vilken form som skall gälla — skall kunna anta rambeslut avseende tillnärmning samt andra beslut
11 Ett exempel på tillämpning av ett ”nödvändighetsrekvisit” i ett annat (men ändå besläktat) sammanhang finns i C-240/90 Tyskland mot Kommissionen [1992] ECR 5383 s. 5429 grund 18. Där framhåller domstolen att en sanktionsregel i en förordning är giltig eftersom den uppfyller den enda förutsättning som uppställs i fördragen: den behövs för att uppnå vissa mer eller mindre löst angivna mål.
vilka överensstämmer med de övergripande målen. Avsikten är att dessa beslut skall vara bindande för medlemsstaterna såvitt avser resultaten, men att det skall stå medlemsstaterna fritt att välja medlen för att uppnå resultaten. Se art. K 6 p. b) och c) i förslaget. Detta motsvarar i princip den funktion direktiven har inom den första pelaren.
I art. K 6 b) sägs dock att rambesluten inte skall inbegripa bestämmelser vars innehåll kan ha direkt effekt. Härmed avses, såvitt vi kan förstå, att rambesluten inte skall innehålla bestämmelser med direkt effekt, dvs. bestämmelser som är tillräckligt detaljerade och ovillkorliga för att direkt kunna läggas till grund för rättstillämpning i medlemsstaterna. I bestämmelsen sägs att rambesluten inte skall innehålla denna typ av precisa regler; noga taget stadgas intet om vad som händer om dylika regler likväl finns med. Avsikten torde dock vara att uttrycka att rambesluten, alldeles oavsett hur de är konstruerade, inte skall kunna ges direkt effekt.
Vad gäller regler i direktiv som har potential att grunda eller utvidga straffansvar, har EG-domstolen intagit den ståndpunkten att dessa regler, även om de är tillräckligt precisa och ovillkorliga, inte kan ges direkt effekt. Principen om EG-rättens direkta effekt tillåts här således modereras av legalitetshänsyn.12 Däremot kan direkt effektiva regler användas utan implementering för att inskränka eller mildra det straffansvar som stadgas i nationell rätt.
Det kan därför förmodas att EG-domstolen inte heller skulle godta att regler i rambeslut tillåts utvidga eller skärpa straffansvaret. Även om avsikten vore att det i rambeslut skulle kunna förekomma regler som är tillräckligt precisa etc., skulle deras direkta verkan således bara kunna gälla i en riktning, dvs. i avkriminaliserande eller mildrande riktning.
Sammanfattningsvis kan vi se att de bindande beslut som på grundval av förslaget kan komma att fattas under tredje pelaren i princip kommer att ha samma effekt som ett direktiv under den första pelaren. En helt avgörande skillnad är dock att kompetensen att medelst direktiv påverka den nationella straffrätten är begränsad till åtgärder som ”direkt inverkar på den gemensamma marknadens upprättande eller funktion” eller ”som syftar till att upprätta den inre marknaden och få den att fungera”.13 De rambeslut etc. som avses kunna tas inom den tredje pelaren är inte alls på detta sätt bundna till de EG-rättsliga kompetensområdena.
Om vi istället jämför rambeslut inom tredje pelaren med dagens konventioner kan vi se att det även här uppstår ganska väsentliga skillnader i förhållande till dagens situation. Visserligen kan medlemsstaterna också idag sannolikt sägas ha en folkrättslig, eller i varje fall politisk, förpliktelse att verka för att beslut om gemen-
12 C-80/86 Kolpinghuis Nijmegen [1987] ECR 3969. 13 Artiklarna 100 och 100 a i Romfördraget.
samma åtgärder förverkligas och för att konventioner som skrivits under inom ramen för tredjepelarsamarbetet ratificeras. Den nya ordningen synes dock medföra att denna plikt blir mer tydlig och mer specifikt EG-rättslig till sin karaktär. Detta torde i förlängningen kunna innebära att de ”tvångsmedel” som EG har gentemot medlemsstaterna kan användas i förhållande till medlemsstater som underlåter att fullgöra sina skyldigheter. Ett exempel på sådana tvångsmedel är talan om fördragsbrott.14 Att plikten görs specifikt EG-rättslig kan också tänkas få konsekvenser för medlemsstaternas skadeståndsansvar.
Beträffande beslutsformerna kan generellt sett sägas att effektivitet torde fordra att enskilda nationer och enskilda parlament fråntas möjligheten att stoppa olika förslag. Effektivitet torde, om man spetsar till det något, fordra någon form av överstatliga majoritetsbeslut som därtill kan ges direkt effekt i medlemsstaterna. Mot en sådan ordning talar för det första legalitetsprincipen och de tankar som ligger bakom denna. Det vore ur legalitetsperspektiv mycket olyckligt att tillåta EG-rättsliga regler utvidga straffansvaret i medlemsstaterna. Skall det begäras av den enskilde att han inte blott håller reda på nationella straffstadganden utan därtill utreder om de kan utvidgas med stöd av EG-rättsliga regler, blir det svårt att upprätthålla någon form av förutsebarhet. Vidare uppkommer automatiskt i samband med straffrättslig kompetens frågor om demokratisk legitimitet osv. Är det acceptabelt att straffrättsliga regler skapas utan direkt medverkan av ett demokratiskt valt parlament (ibland talas om grundsatsen ”nulla poena sine lege parlamentaria”)?15 Vi måste kanske acceptera en relativt ineffektiv beslutsform, och istället inom ramen för denna söka fokusera på de frågor som verkligen är akuta.
Den föreslagna bestämmelse som stadgar att konventioner skall kunna träda i kraft redan efter att ha ratificerats av hälften av medlemsstaterna är naturligtvis en nyhet. En fråga som bör ställas är dock om inte värdet av harmoniseringssträvanden väsentligt måste minska om hälften av medlemsstaterna i praktiken kan komma att stå utanför. Denna fråga synes dock gälla hela det fortsatta europeiska samarbetet: är det verkligen viktigare att snabbt gå vidare än att se till att integrationen omfattar alla medlemsstater?
14 En sådan kompetens är inte upprättad i förslaget. I en kommentar till den föreslagna art. K 7 som reglerar domstolens kompetens sägs dock att behörigheten ”kan utsträckas till att omfatta andra typer av talan, t. ex. talan enligt artiklarna 169 och 170” vilka båda rör talan om fördragsbrott. 15 Joachim Vogel, ”Wege zu europäisch-einheitlichen Regelungen im Allgemeinen Teil des Strafrechts.” Juristenzeitung 1995 s. 336 vänsterspalt samt Greve (not 6), s. 104.
Om EG-domstolens roll
Enligt förslaget skall EG-domstolen ges kompetens i olika hänseenden vad gäller olika former av beslut samt konventioner. Beträffande rambeslut om tillnärmning och konventioner som upprättats av rådet skall domstolen kunna meddela förhandsbesked motsvarande de som kan begäras enligt art. 177 i Romfördraget. Enligt art. 177 har underinstanser möjlighet och slutinstanser skyldighet att begära förhandsbesked. I förevarande förslag regleras endast möjligheten att begära förhandsbesked; inget sägs om en eventuell plikt att inhämta EG-domstolens uppfattning. Möjlighet att inhämta förhandsbesked tillkommer enligt förslaget endast slutinstanser.
Vidare kan EG-domstolen enligt förslaget pröva lagenligheten i rambeslut om tillnärmning av straffrättsliga regler. Detta kan ske på talan av en medlemsstat, av rådet eller av kommissionen.
Slutligen skall domstolen såvitt gäller alla de åtgärder som rådet kan vidta när det gäller polissamarbete och straffrätt — gemensam ståndpunkt, rambeslut, andra beslut och upprättade konventioner — vara behörig att avgöra tvister mellan medlemsstaterna som inte kunnat lösas av rådet inom sex månader efter hänskjutandet.
Att ge EG-domstolen kompetens vad gäller straffrättsliga frågor kan kanske framstå som revolutionerande. Här bör man dock hålla i minnet att EG-domstolen redan idag har kompetens att tolka EGrätt som har straffrättsliga implikationer.
Exempelvis kan EG-domstolen idag ha att bedöma huruvida ett EG-rättsligt stadgande är att tolka på sådant sätt att det står i konflikt med nationella straffstadganden (med följden att det nationella stadgandet inte får tillämpas). Visserligen skall EG-domstolen formellt sett endast tolka EG-rätten, varefter det ankommer på de nationella domstolarna att mot bakgrund av detta avgöra det nationella stadgandets förenlighet med EG-rätten, men i praktiken är EG-domstolens beslut ofta helt avgörande för hur den nationella domstolen bedömer frågan. Ett exempel på hur EG-domstolen, in abstracto, har prövat giltigheten av nationella straffstadganden är fallet Hansen & Søn. Domstolen blev i detta fall tillfrågad om ett system med strikt straffansvar på visst område kunde stå i strid med EG-rätten på grund av att systemet snedvred konkurrensen.16 Ytterligare har EG-domstolen idag möjlighet att pröva frågor rörande EG-rättsliga åtgärder med straffrättsliga implikationer. Exempelvis kan innebörden och giltigheten av ett direktiv bli föremål för EG-domstolens prövning.
Även om EG-domstolen således redan idag har kompetens att döma i frågor som har inverkan på nationell straffrätt, så innebär förslaget en betydande utvidgning härvidlag.
16 C-326/88 Hansen & Søn [1990] ECR 2911.
Först och viktigast är att uppmärksamma att domstolens kompetens, såsom den regleras idag, med ett undantag är begränsad till att gälla frågor som faller under den första pelaren. Det finns så att säga en begränsning till frågor som faller under EG-rätten (jfr art. 3b i Romfördraget). Undantaget gäller möjligheten att inom ramen för tredje pelaren ge domstolen kompetens såvitt gäller konventioner antagna därunder.
När nu domstolen ges en generell kompetens beträffande de frågor som kvarblir under den tredje pelaren innebär detta att EG-domstolen på ett helt annat sätt än tidigare kan komma att få makt över central nationell straffrätt.
Vidare innebär förslaget såvitt gäller konventioner att domstolen skall vara behörig, till skillnad från nu när domstolen genom särskilda föreskrifter kan göras behörig. I dagsläget kan domstolen således få behörighet avseende frågor som faller under tredje pelaren endast om medlemsstaterna, för varje enskild konvention, lyckas enas om att domstolen bör ha denna kompetens. Ett generellt problem med EG-domstolen är att det i regel tar mycket lång tid att få ett avgörande av domstolen. Att handläggningen av mål med straffrättslig anknytning drar ut på tiden är naturligtvis olyckligt i största allmänhet. Vidare kan vara värt att uppmärksamma att de långa handläggningstiderna i värsta fall kan tänkas komma i konflikt med de regler som gäller enligt Europakonventionen.
En annan sak som förefaller viktigt att notera i detta sammanhang är att man genom att ge EG-domstolen kompetens på detta generella vis, i praktiken också kan komma att ge EG-domstolen kompetens att bestämma gränserna för sin egen kompetens. Det blir EG-domstolen som ytterst avgör vilka harmoniseringsåtgärder som är ”nödvändiga” och därmed tillåtna och beträffande dessa blir EG-domstolen också högsta uttolkare.
Här skall inte tas ställning till huruvida detta är önskvärt eller ej — även om man förvisso kan skönja vissa problem när EG-domstolens lösningar skall passas in i den nationella traditionen — utan bara framhållas att det bör diskuteras, och noga övervägas hur stort inflytande vi vill att EG-domstolen skall ha över vår straffrätt.