Aktuella frågor

 

 

Reformera reglerna om förvar i utlänningsärenden
Inledning
Det ökade antalet flyktingar i världen i dag skapar svåra problem för alla länder som tar emot flyktingar. Ekonomisk lågkonjunktur och hög arbetslöshet inom den egna befolkningen har medfört åtstramningar inom flyktingpolitiken och ofta också skapat främlingsfientliga stämningar. Flyktingarna ses allt mer som en ekonomisk påfrestning, och är därför ovälkomna. Detta har medfört en allmän försämring i behandlingen av flyktingar i många länder. Tillämpning av principen om ett säkert tredje land har också betytt att asylsökande flyttas runt mellan länder likt oönskade varor som ingen vill behålla.
    Under sådana förhållanden glömmer man inte sällan den humanitära aspekten i alla utlänningsärenden. Frustrerade flyktingar flyttas runt och möts med misstanke var de än hamnar. De behandlas nära nog som brottslingar trots att de inte begått något brott. Förvarstagande i utlänningsärenden är ett exempel på sådan behandling. Asylsökande kan sålunda bli berövade friheten på ibland mycket vaga grunder. Av någon anledning placeras de i förvar tagna asylsökandena även i vanliga fängelser eller häkten. Flyktingar, som ofta flyr förföljelse och traumatiska erfarenheter, bevakas sålunda av uniformerad personal, när specialutbildad civil personal lika väl kunnat utföra arbetsuppgifterna. Det är min uppfattning att användningen av förvar i utlänningsärenden borde starkt begränsas. Länder borde även tilllämpa olika former av icke frihetsberövande åtgärder som föreskrivs i deras lagstiftning. Det måste rimligen finnas andra sätt än förvar för att försäkra sig om att flyktingar inte avviker och går under jorden. I stället för förvar kunde olika former av uppsikt införas. Om ändå förvar bedöms vara oundgängligt måste det ske under värdiga förhållanden i vanliga bostadshus under övervakning av civil personal, i stället för i fängelser eller häkten. Särskild uppmärksamhet måste därvid ges till barn. När förvar tillämpas före en utvisning borde frivilligorganisationer beredas utrymme att delta i utformandet av ett program för att underlätta återvändandet. Överhuvudtaget måste förvar i dessa fall ges ett konstruktivt innehåll som förbereder återvändandet, i stället för att endast utgöra ett rent frihetsberövande. Olika länder och deras invandringsmyndigheter måste alltid ha i åtanke att de inte har att göra med brottslingar, utan med människor i en mycket utsatt situation. Vid UNHCR:s 37:e session 1986 med dess exekutivkommitté gjordes i resolution nr. 44 ett viktigt uttalande om förvar av flyktingar och asylsökande. Uttalandet gjordes med hänvis-

ning till artikel 31 i 1951 års konvention om flyktingstatus.

 

1. Fördragsslutande stat skall icke för olovlig inresa eller olovligt uppehåll bestraffa flykting, som anlänt direkt från område varest hans liv eller frihet var i fara på sätt i artikel 1 avses och som utan tillstånd inrest eller uppehåller sig inom den fördragsslutande statens område, under förutsättning att flyktingen utan dröjsmål anmäler sig hos myndigheterna och visar godtagbara skäl för sin olovliga inresa eller sitt olovliga uppehåll.

2. Fördragsslutande stat skall icke ålägga flykting som nu sagts andra inskränkningar i hans rörelsefrihet än som äro nödvändiga, och inskränkningarna må upprätthållas endast till dess flyktingens ställning i landet har blivit reglerad eller han erhåller tillstånd att inresa i annat land. Fördragsslutande stat skall bevilja flykting som nu avses skäligt rådrum och alla nödvändiga lättnader för att erhålla tillstånd att inresa i annat land.

Hänvisning gjordes även till exekutivkommitténs resolution nr. 7, punkten (e), angående frågan om häktning eller förvar i samband med utvisning av flyktingar som lagligen uppehåller sig i ett land. Hänvisningar gjordes vidare till resolution nr. 22, angående behandlingen av asylsökande vid särskilda situationer av hög tillströmning av flyktingar, och resolution nr. 8, angående fastställande av flyktingstatus. Innan resolution nr. 44 av 1986 berörs, kommer exekutivkommitténs tidigare resolutioner att behandlas översiktligt.
    I resolution nr. 7 av 1977 behandlade exekutivkommittén frågan om utvisning av flyktingar. Kommittén ansåg att åtgärder gentemot flyktingar i samband med utvisning, exempelvis förvar, skulle vidtas endast i undantagsfall och efter att er-

forderlig hänsyn tagits till samtliga omständigheter, inklusive möjligheten att flyktingen beviljas uppehållstillstånd i ett annat land än ursprungslandet. Om utvisning inte är berättigat enligt dessa kriterier, så är motsvarande frihetsberövande åtgärd likaledes oberättigad. Exekutivkommittén rekommenderade även att utvisningsbeslut skulle förenas med frihetsberövande eller förvar endast om det var absolut nödvändigt med hänsyn till nationell säkerhet eller allmän ordning. En sådan frihetsberövande åtgärd fick heller inte vara onödigt lång. 1981 gav exekutivkommittén i resolution nr. 22 detaljerade rekommendationer om hur flyktingar skulle behandlas vid situationer av hög tillströmning av flyktingar. Vid sådana situationer placerar många länder ofta asylsökande i stora läger eller flyktingmottagningar. Asylsökande har också under onödigt långa perioder placerats i slutna läger under stränga restriktioner som ett led i en medveten politik att försöka avskräcka andra flyktingar från att söka sin tillflykt till landet. Resolution nr. 22 definierade därför en rad grundläggande krav på behandlingen av flyktingar och asylsökande, och underströk att asyl- sökande skall behandlas som människor vars tragiska situation gör att de kräver särskild förståelse. Asylsökande skall inte straffas eller utsättas för någon ogynnsam behandling enbart på den grunden att deras närvaro i landet anses vara olaglig. Deras rörlighet skall heller inte inskränkas i större utsträckning än vad som krävs för att skydda

 

allmän hälsa eller allmän ordning. Asylsökande som tagits i förvar skall få sina grundläggande behov tillgodosedda, principen att familjer inte skall splittras bör respekteras och underåriga skall ges erforderligt skydd. Slutligen betonade exekutivkommittén att asylsökande i förvar skall ha rätt att kontakta UNHCR:s kontor.
    I resolution nr. 44 av 1986 noterade exekutivkommittén:

 

”med djup bekymran, att många flyktingar och asylsökande i olika delar av världen för närvarande är tagna i förvar eller utsatta för liknande tvångsåtgärder, på grund av deras olagliga inresa eller vistelse i sökande efter asyl, i avvaktan på en lösning av deras problem”.

Exekutivkommittén ansåg att förvar vanligtvis bör undvikas med tanke på de umbäranden som medföljer:

 

”Om nödvändigt kan förvar tillgripas endast på grunder som lagligen föreskrivs för att fastställa identitet, för att undersöka omständigheter på vilka ansökan om flyktingstatus eller asyl grundas, vid handläggandet av ärenden där flyktingar eller asylsökande förstört sina rese- eller identitetshandlingar eller använt falska handlingar för att vilseleda myndigheterna i den stat i vilken de ansöker om asyl, eller för att skydda nationell säkerhet och allmän ordning.”

Exekutivkommittén erkände också betydelsen av rättvisa och skyndsamma procedurer för att fastställa flyktingstatus eller bevilja asyl, för att därigenom skydda flyktingar och asylsökande från onödiga eller onö- digt långvariga förvarstaganden.
    Kommittén lade vidare särskild vikt vid två frågor. Först betonades:

 

”betydelsen av nationell lagstiftning och/eller administrativ praxis för att

göra den nödvändiga distinktionen mellan situationen för flyktingar och asylsökande samt situationen för andra utlänningar”.

Vidare underströks att:

 

”förhållanden för flyktingar och asylsökande i förvar måste vara humana. I synnerhet skall inte flyktingar och asylsökande placeras med vanliga brottslingar eller så att deras fysiska säkerhet hotas”.

Slutligen rekommenderade exekutivkommittén att frihetsberövande åtgärder gentemot flyktingar och asylsökande skulle kunna omprövas och att förvarstagna gavs möjlighet att kontakta UNHCR:s kontor. Enligt en undersökning som genomförts av UNHCR, hade endast 24 av de 45 länder som undersöktes juridiska eller administrativa rättsmedel mot beslut om förvar. Undersökningen visade också att endast ett fåtal stater lagstiftat för att skydda de principer som uttalas i flyktingkonventionens artikel 31. Jag har utförligt redogjort för och citerat UNHCR:s resolution nr. 44 inte bara därför att den har en grundläggande betydelse, utan också för att vi skall kunna ta ställning till om det behövs ytterligare och/eller förändrade anvisningar och/eller tilläggsprotokoll till flyktingkonventionen. Jag återkommer senare till denna fråga.

 

Barnkonventionen
Frågan om förvar har i hög grad betydelse för flyktingar med barn eller barn som ensamma är flyktingar. Barnkonventionens regler är därvidlag av stor betydelse, särskilt artikel 37 b och c.

 

 

”Inget barn får olagligen eller godtyckligt berövas sin frihet. Gripande, anhållande, häktning, fängslande eller andra former av frihetsberövande av ett barn skall ske i enlighet med lag och får endast användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid;”

Och vidare:

 

”Varje frihetsberövat barn skall behandlas humant och med respekt för människans inneboende värdighet och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess ålder. Särskilt skall varje frihetsberövat barn hållas åtskilt från vuxna, om det inte anses vara till barnets bästa att inte göra detta, och skall, utom i undantagsfall, ha rätt att hålla kontakt med sin familj genom brevväxling och besök;”

Konventionen förbjuder sålunda i och för sig inte att ett barn berövas sin frihet men kräver att frihetsberövandet sker med stöd av lag och att det används som sista utväg och för kortast möjliga tid. Det kan ifrågasättas om detta med hänsyn till utvecklingen på området och de erfarenheter som finns är tillräckligt och förenligt med barnets bästa. UNHCR:s riktlinjer avseende flyktingbarn av 1992 uttalar att flyktingbarn inte skall tas i förvar och att asylsökande barn som tas i förvar inte får placeras under fängelseliknande förhållanden.

 

Lag och rättstillämpning
I åtskilliga västeuropeiska länder är lagstiftningen beträffande förvarstagande och andra tvångsåtgärder likartade. Men det finns också länder med betydande avvikelser även i länder där förvar är sällsynt.
    Jag begränsar mig här till att redogöra för de svenska reglerna, som återfinns i utlänningslagen. De berör olika frågor och problem som här är aktuella. Först något om bakgrunden. Om det krävs för bedömningen om en utlänning har rätt att resa in i Sverige har polisen rätt att kvarhålla utlänningen för utredning under högst sex timmar. Om polisen under denna utredningstid anser att det krävs vidare överväganden kan myndigheten besluta ta utlänningen i förvar under högst 48 timmar. Om en utlänning söker uppehållstillstånd och hans identitet är oklar får han eller hon tas i förvar under högst två veckor. Om det finns synnerliga skäl för det kan dock förvarstiden förlängas. Vidare får en utlänning tas i förvar om det är sannolikt att han eller hon kommer att avvisas eller utvisas. Om det anses tillräckligt kan en utlänning i stället för att tas i förvar ställas under uppsikt. Barn under 16 år — märk väl inte 18 år — får tas i förvar endast om det är sannolikt att barnet kommer att avvisas och att förordnande om omedelbar verkställighet kommer att meddelas. Utländska barn under 16 år får vidare tas i förvar om risken är uppenbar att barnet genom att hålla sig undan kommer att äventyra verkställighet av beslutet. Barn får också tas i förvar i samband med verkställighet av andra avlägsnandebeslut om det vid tidigare försök att verkställa beslutet inte visade sig tillräckligt att ställa barnet under uppsikt. Utländska barn under 16 år får inte hållas i förvar längre än 72 timmar. Om det finns synnerliga skäl får förvarstagandet sträcka sig ytterligare 72 tim-

 

mar. Barnet får inte skiljas från sin vårdnadshavare genom att vårdnadshavaren eller barnet tas i förvar. Har barnet ingen vårdnadshavare här i Sverige får det tas i förvar endast om det föreligger synnerliga skäl.
    Polismyndigheten, statens invandrarverk och utlänningsnämnden kan — enligt min mening under alltför lång tid — besluta om förvar upp till två månader av en avvisad eller utvisad utlänning. Förvaret kan förlängas om det finns synnerliga skäl för det.
    Under år 1994 inkom i Sverige 35 690 verkställighetsärenden till polismyndigheterna. Därav gällde 11 758 barn. Under året verkställde polisen över 19 000 avvisningsbeslut. Av dessa gällde 6 279 verkställigheter mot barn. Vid utgången av 1994 hade polisen 13 455 verkställighetsärenden att handlägga. Vid årsskiftet 1994–1995 var över 7 500 avvisade personer efterlysta.
    Detta betyder att en mycket hög procent av asylsökandena får avslag på sina framställningar. Det rör sig om ca tre fjärdedelar, men antalet varierar; det är i procent lägre vid låg ansökningsfrekvens. Att mer än 7 500 avvisade är efterlysta är en efter svenska förhållanden hög siffra, men inte i jämförelse med förhållandena i många andra länder, där den underjordiska eller illegala delen av asylsökande och utlänningar som önskar uppehållstillstånd är mycket hög. I vissa länder är den extremt hög.
    Under tiden 1 januari till den 1 juli 1994 inkom drygt 5 500 verkställighetsärenden till de

aktuella myndigheterna. Vid svarstillfället på en stor enkät hade 2 320 ärenden verkställts, vilket motsvarar drygt 40 procent. 3 336 ärenden hade inte verkställts av den polismyndighet som hade tagit emot ärendena. Användningen av tvångsmedel är sålunda omfattande. I nära hälften av de ärenden som verkställts har endera förvar eller uppsikt tillgripits. Trots användningen av tvångsmedel gör polisen bedömningen att 137 av totalt 2 320 verkställda avvisningsbeslut var svårartade verkställigheter. Till svårartade verkställigheter räknas bl. a. avvisade som vårdas på sjukhus och då den avvisade vägrar att uppge sin identitet. I undersökningen uppmärksammades särskilt frågan om fall av familjesplittring. 11 fall redovisades under den aktuella perioden. De avvisningsbeslut som inte verkställts har enligt en utredning nyligen berott på:

 

att den avvisade sakande passhandling, att hans/hennes identitet är okänd eller oklar, att den som ska avvisas håller sig undan eller att den avvisade inte tas emot i sitt hemland eller i något annat land.

 

Förvarslokaler
Som förvarslokaler för asylsökande och avvisade används i dag i Sverige såväl polisarrester som häkten och kriminalvårdsanstalter. Under senare år har också polisen i samarbete med statens invandrarverk byggt sär-

 

skilda lokaler för förvarstagande av asylsökande och avvisade i anslutning till verkets s. k. utredningsslussar.
    I ett delbetänkande av utredningen om verkställighet av beslut om avvisning och utvisning (SOU 1995:55) konstateras bl. a. följande: att omhänderta asylsökande och avvisade i lokaler som är anpassade efter polisens respektive kriminalvårdens behov är synnerligen otillfredsställande. Ett häkte är byggt för att kunna förvara personer som är misstänkta för allvarliga brott på sådant sätt att de inte kan försvåra brottsundersökning eller för att hindra dem att avvika. En kriminalvårdsanstalt är inte heller lämpad för omhändertagande av andra kategorier och personer än de som är dömda till fängelsestraff.

 

Kritik från Europarådets tortyrkommitté (CCP) m. fl.
För en tid sedan överlämnade Europarådets kommitté för förhindrande av tortyr samt omänsklig och kränkande behandling eller bestraffning (CCP) en starkt kritisk rapport till svenska regeringen. Enligt kommittén är ett fängelse/häkte, inte ett lämpligt ställe att förvara någon på som varken är misstänkt eller fälld för något brott.
    Samma kritik som CCP framförde har jag och andra under lång tid tagit upp och även föreslagit förändringar, men det var genom CCP:s rapportering som regeringen och andra myndigheter fick onda fötter.
    Även personal som arbetar på häkten har sedan lång tid framfört allvarlig kritik och framhål-

lit att asylsökande och de utlänningar som ska avvisas inte ska vistas i häkteslokaler. Där finns starka begränsningar då det gäller att ge en asylsökande eller en avvisad möjligheter till kontakter med omvärlden, att kunna ta emot besök av familj och vänner, att kunna ringa på telefon någorlunda fritt. Särskilt viktigt är givetvis också att beakta att de förvarstagna utlänningarna ständigt protesterar mot förhållandena som de uppfattar som kränkande och förnedrande. De sitter ju i häkte tillsammans med misstänkta brottslingar, trots att de alls inte begått något brott. Den nyss nämnda utredningen har föreslagit att fullt ut tillskapa särskilda lokaler för förvarstagna asylsökande eller utlänningar som ska avvisas. Det nämns att vägledande för hur de framtida förvarslokalerna bör utformas kan vara de förvarslokaler som i dag finns i anslutning till invandrarverkets flyktingförläggningar. Det framhålls att det övervakningsbehov som krävs inte är av samma karaktär som inom kriminalvården. Utredningen menar att det i stället mer är fråga om att kontrollera att de förvarstagna inte avviker från ett område. Förvarslokalerna bör därför enligt utredningen kunna utformas som vanliga bostäder inom ramen för ett vanligt förläggningsboende. Det är enligt utredningen närmast fråga om en övervakning, som kan kallas för ”skalskydd” dvs. ett skydd för att de omhändertagna inte lämnar ett visst område. Utredningsförslaget går ut på att bevakningen av förvarslo-

 

kaler kan utföras av personal från bevakningsföretag som har utbildning och förordnande som ordningsvakter, men när dessa vakter finner att det krävs mer omfattande tvångsåtgärder för att bevara och återställa ordningen skall polispersonal tillkallas. Om en förvarstagen avviker får ordningsvakt inte omhänderta honom eller henne och återföra vederbörande till förvaret. Även i dessa fall skall enligt utredningen polis tillkallas för att genomföra hämtningen.

Frihetsberövande inom social- och sjukvård
Det görs i utredningen jämförelser med socialtjänsten och sjukvården, där viss personal under vissa förutsättningar har rätt att tillgripa tvång. En person som med tvång omhändertas för vård får exempelvis förhindras att lämna en sjukhusinrättning. Sjukvårdspersonalen har rätt att hålla kvar en person som vårdas utan eget samtycke. Lagen om vård av unga, LVU, och lagen om vård av missbrukare ger personal som arbetar inom de institutioner där personer tvångsvårdas enligt dessa lagar rätt att hindra den vårdade att avvika från anläggningen ifråga.

Ansvaret för förvarsverksamhet skall enligt utredningsförslaget överföras till invandrarverket, som är en civil myndighet. I propositionen 1996/97:25 ”Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv” föreslår också regeringen att Invandrarverket tar över ansvaret för personer som tas i förvar med stöd av utlänningslagen. Även driften av lokalerna ska tas över av Invandrarverket.

    När det gäller barn som omhändertas för samhällsvård enligt LVU därför att de vanvårdas av sina föräldrar är frågan om vilken lagstiftning, utlänningslagen eller LVU, som ska ha företräde. Det är enligt utredningen inte rimligt att överlämna barnet till en vårdnadshavare som uppenbart vanvårdat barnet och då barnets liv och hälsa kan sättas i stor fara om det överlämnas till vårdnadshavaren. Om ett omhändertagande av ett barn sker inom den tid som ett asylärende överprövas bör utlänningsnämnden väga in också detta i prövningen av ärendet om asyl för såväl det omhändertagna barnet som för föräldrarna. Utredningen menar att det i undantagsfall faktiskt kan vara så att det behov av vård eller annat skydd som barnet har endast kan tillgodoses inom ramen för ett omhändertagande enligt LVU.

Enligt propositionen bör en utlänning endast undantagsvis få vistas i polisarrest, häkte eller kriminalvårdsanstalt. Förvaringslokalerna ska i stället utformas på ett sådant sätt att de så långt som möjligt överensstämmer med dem i Invandrarverkets mottagningscentra.
    Utredningen framhåller också att under en verkställighetsplanering är det viktigt att ge humanitära frivilligorganisationer möjlighet till kontakter med dem som kan komma att avvisas för att förbereda kontakter mellan företrädare för organisationen och den återvändande vid hemkomsten.

 

 

Förvar och utvisning av vårdbehövande barn
Denna fråga har lett till mycket allvarlig kritik i fall där utvisning av barn förekommit trots att uppenbart behov av vård förelegat. Det har därmed också ansetts att aktuella utvisningsbeslut som upprört både experter och en stark opinion stått i strid med barnkonventionen.
    En annan utredning — Flyktingpolitiska kommittén — avgav också nyligen ett betänkande (SOU 1995:75), som är av intresse.
    Enligt kommittén finns det fall där det är nödvändigt att ta barn i förvar. Däremot menar kommittén att det är svårt att inse tyngden av de skäl som kan anföras till stöd för den ordning som innebär att barn mellan 16 och 18 år behandlas som vuxna. Enligt kommittén bör konventionens bestämmelse följas, nämligen att den som är under 18 år ska betraktas som barn. I propositionen 1996/97:25 uttalar regeringen att den nuvarande regleringen i och för sig inte står i strid med barnkonventionen. Skälen för att behandla en 16-åring som vuxen anses dock ej som tillräckligt starka. Därför föreslår också regeringen att de förutsättningar för förvarstagande som i dag gäller för utlänningar under 16 år i stället ska gälla utlänningar under 18 år. I sitt betänkande 1996/97:SfU 5 uttalar socialförsäkringsutskottet att det är värdefullt att barnkonventionens åldersgräns får genomslag i uppsikts- och förvarsbestämmelserna. Utskottet håller i övrigt med regeringen och gör be-

dömningen att det inte finns anledning att ändra på nuvarande regler. Flyktingpolitiska kommittén behandlar även förslag om att förvarslokaler bör kunna utformas som vanliga bostäder inom ramen för vanligt förläggningsboende. Kommittén noterar att detta skulle göra det möjligt att hålla samman familjer och undvika familjesplittring, som i dag uppstår då en familjemedlem placeras i häkte. Men kommittén förklarar utan närmare motivering att det knappast är möjligt att ”utforma förvarsvistelsen som ett vanligt boende. Frågan kräver noga övervägande.” Regeringen går i sin proposition på samma linje och säger att förvarslokalerna bör kunna utformas som bostäderna på ett mottagningscenter. Möjligheter att inte ta barn i förvar utan ställa det under uppsikt skall enligt flyktingpolitiska kommitténs mening givetvis utnyttjas. Därvid har kommittén noterat ett förslag från Pakistanska riksförbundet att frivilligorganisationerna bör få bidra till ett sådant bättre alternativ för barnen genom att medverka till familjevistelse i den egna nationella gruppen under för myndigheten betryggande förhållanden. Regeringen säger i propositionen att möjligheten att utnyttja uppsiktsinstitutet i stället för förvarstagande alltid ska utnyttjas. Kommittén tar också upp en annan fråga, nämligen om rättshjälp genom offentligt biträde. Den som är omyndig får regelmässigt enligt kommittén antas ha behov av hjälp av biträde och är den omyndige ta-

 

gen i förvar måste behovet undantagslöst anses vara för handen. Kommittén föreslår därför att rättshjälpslagen kompletteras i enlighet därmed. Regeringen delar flyktingpolitiska kommitténs uppfattning. Något förslag läggs dock inte fram med hänvisning till att rättshjälpsfrågor tas upp i ett annat lagstiftningsärende.
    Det är slutligen både enligt kommittén och regeringen viktigt för förvarstagna barn att personalen har rätt kompetens för sina uppgifter.

 

Uppsikt
En utlänning som fyllt 16 år kan under de förutsättningar som anges som grund för förvarstagandet sättas under uppsikt ”om detta är tillräckligt”. Ett utländskt barn kan också i vissa andra fall ställas under uppsikt, även när beslut har meddelats om avvisning.
    Uppsikt innebär att utlänningen är skyldig att på vissa tider anmäla sig hos polismyndigheten i orten eller lämna ifrån sig sitt pass eller annan legitimationshandling eller uppfylla andra särskilda villkor.
    Enligt Europakonventionen har den som berövats friheten rätt att inför domstol påfordra att lagligheten av ett frihetsberövande prövas. Varje åliggande för en person som vistas på en viss plats eller inom ett visst område, t. ex. en kommun, torde inte kunna anses som ett frihetsberövande i konventionens mening. Är emellertid platsen till ytan så liten som en förläggning eller en utredningssluss kan antas vara, föreligger med stor sannolikhet ett

frihetsberövande. Europadomstolen fann i ett fall (serie A 39) att det förelåg frihetsberövande då en person ålagts att vistas på en liten ö utanför Sardinien. Vid tillkomsten av den svenska lagstiftningen förklarade svenska lagrådet att det på grund av detta rättsfall inte borde föreskrivas som villkor att en utlänning ska vistas på en förläggning eller utredningssluss. Om det skall ges en möjlighet att föreskriva sådana villkor bör det införas regler om rätt att överklaga ett beslut om uppsikt. Beslut om uppsikt kan enligt gällande lagstiftning inte överklagas. Det är därför av särskild vikt att sådana beslut inte innefattar inskränkningar som kan uppfattas som förvar. Allt detta betyder sålunda att den nämnda verkställighetsutredningens förslag inte går ut på någon förstärkning eller utvidgning av möjligheterna till uppsikt utan endast innebär en uppmjukning av förvarsreglerna.

 

Mina överväganden och slutsatser
1. Det behövs ett tilläggsprotokoll till gällande flyktingkonvention och Europakonvention som ytterligare begränsar möjligheterna till förvarstagande i allmänhet och som förbjuder förvarstagande av barn under 18 år. Om förvarstagande av barn i verkställighetsärenden likväl i sällsynta undantagsfall skall förekomma bör det ske i lokaler som har karaktär av vanliga bostäder inom ramen för ett vanligt förläggningsboende eller på annat lämpligt sätt. Det måste uttryckligen fastslås att utvisning

 

eller avvisning i asylärenden ingenting har att göra med kriminalitet.
    Sverige borde vara föregångsland på detta område och stipulera en 18-års gräns utan att avvakta ett tillägg därom till konventionen. I vart fall bör ett absolut förbud mot förvar införas för barn under 15 år. Är barnet mellan 15 och 18 år bör det kunna ställas under uppsikt, om det inte är uppenbart att ett genomförande av verkställigheten kräver att barnet tas i förvar. Barnet bör dock inte skiljas från sin vårdnadshavare och inte i något fall hållas i förvar i mer än 72 timmar. För närvarande gäller en tidsfrist om 72 timmar, som kan förlängas med ytterligare 72 timmar om det föreligger synnerliga skäl. Någon ändring av detta har riksdagen inte beslutat utan följt propositionen.
2. Hämtning av utvisade eller avvisade bör ske i omedelbar anslutning till själva verkställigheten varigenom behov av förvarstagande undviks och förebyggs. Civil personal bör därvid anlitas medan polispersonal tas i anspråk då brottsmisstankar finns.
3. Sverige och andra länder bör införa och tillämpa andra icke frihetsberövande åtgärder som alternativ till förvar. Man skulle exempelvis kunna i utlänningsärenden använda de undantag till häktning som finns i deras övriga lagstiftning. Icke frihetsberövande åtgärder kan införas i en övervakad frisläppningsplan, som omfattar olika grader av successivt avtagande restriktioner och personalkontroll. Asylsökande kan föreläggas re-

gelbunden anmälningsplikt vid polismyndighet. Dessa anmälningar kan göras genom personlig inställelse eller per telefon och ske allt från flera gånger per dag till någon gång i veckan. Rese- och identitetshandlingar kan omhändertas och föreskrifter om borgen eller andra säkerheter kan övervägas i kombination med de icke frihetsberövande åtgärderna. Överträdelser av villkoren för frisläppandet kan medföra böter, förvar eller avslag på ansökan om asyl.
4. I den utsträckning mer restriktiva åtgärder är nödvändiga för att verkställa en avvisning eller utvisning, måste huvudregeln vara den att det är tillräckligt med uppsikt. I den mån vanlig uppsikt inte är tillräckligt bör det införas ett institut om en kvalificerad form av uppsikt, vilket innebär att mer civil och välutbildad bevakningspersonal ställs till förfogande. Polispersonal bör endast ifrågakomma i händelse av misstanke om brott. 
5. Kvalificerad och väl utbildad personal behövs i större utsträckning, särskilt beträffande kunskaper om barns utveckling och mognadsgrad i samband med utlänningsärenden av detta slag. Mer psykologisk expertis och sjukvårdsutbildad personal behövs därvid för att genomföra erforderliga förbättringar.
6. Frågor om frihetsinskränkningar bör prövas rättsligt genom muntlig handläggning. Inte bara barn utan även andra kategorier behövande bör ha rätt till offentligt juridiskt biträde. Klagorätt erfordras i ärenden av detta slag.

 

7. Konkreta återvändandeprogram sätts i verket för att därigenom underlätta för den avvisade/utvisade att kunna frivilligt lämna landet utan tvångsingripande. Stor uppmärksamhet och stöd bör ges för att genomföra ett frivillgt återvändande. Stödåtgärder vid återkomsten är ofta erforderligt.
8. Frivilligorganisationer bör kunna bidra i långt större ut-

sträckning i samband med utvisning och avvisning och återvändande till hemlandet. De bör kunna få bidrag till att utföra denna verksamhet. Av stor betydelse är att en noggrann prövning görs i detta samarbete så att inga rättssäkerhetsintressen åsidosätts.
Hans Göran Franck