Aktuella frågor

 

 

Föreligger det ett behov av ett straffstadgande till skydd mot politiskt ej korrekta åsikter och yttranden?
I 16 kap. 16 § BrB stadgas att den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, skall dömas för förargelseväckande beteende till penningböter. Detta straffbud har gamla anor. Redan i 1734 års missgärningsbalk stadgades i 21 kap. 8 § att den som av överdåd ropade eller skrek på allmänna vägar, gator och gränder eller någon med ord eller på annat sätt förolämpade, skulle böta fem daler. I 1864 års strafflag kriminaliserades förargelseväckande beteende i 11 kap. 15 §. Brottsbeskrivningen i denna bestämmelse innefattade, förutom oljud och oväsen, allehanda företeelser varigenom förargelse ”eljest” kommits åstad.1 Genom orden ”eller kommer eljest förargelse åstad” erhöll lagrummet ett vidsträckt tillämpningsområde. Under 1900talets första decennier kom detta straffstadgande att användas mot bl. a. socialistiska opinionsyttringar.

 

1 Paragrafen hade år 1864 följande lydelse. ”Gör man oljud eller oväsende, eller far öfverdådigt fram, så att annan deraf skadas kan, eller kommer eljest förargelse åstad, å allmän väg, gata eller torgplats, eller der allmän marknad eller auktion hålles; straffes med böter, högst etthundra riksdaler. Våldförer man annan å sådant ställe, som nu sagt är; då skall den omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande anses.”

Rättsfallet NJA 1909 s. 104 rör åtal enligt 11 kap. 15 § SL mot en person vid namn Wald, som i SAP:s demonstrationståg den 1 maj 1908 burit en fana på vilken det stod ”Ned med tronen, altaret och penningpåsen”. Rättsfallet NJA 1917 B 239 rör åtal för förargelseväckande beteende mot borgmästare Lindhagen, som söndagen den 8 februari 1914 deltagit i ett demonstrationståg och som när tåget passerade kanslihuset, på vars trappa regeringen befann sig, höjt ropet ”Leve republiken!”. Såväl Wald som Lindhagen dömdes med stöd av 11 kap. 15 § SL för förargelseväckande beteende till böter. Rättsfallet NJA 1910 B 614rör åtal emot en person vid namn Norsell, som vid fem olika tillfällen under inledningsskedet av 1909 års storstrejk fällt med fackföreningsrörelsen sympatiserande utrop. Utropen, vilka av en omgivande folkmängd besvarats ”med skrän och hurrarop”, innefattade vid ett tillfälle en förhoppning att järnvägspersonalen skulle vara solidarisk med arbetarrörelsens kamp, men löd vid de fyra övriga med åtalet avsedda tillfällena ungefär ”Ned med strejkbrytarna!” alternativt ”Ned med förrädarna!”. Såvitt avser de sistnämnda utropen fälldes Norsell av samtliga instanser till ansvar för förargelseväckande beteende enligt 11 kap. 15 § SL. Av Högsta dom- stolen dömdes han för fyra fall

av förargelseväckande beteende till böter om sammanlagt 175 kr. Vid bötesomvandling mot- svarade detta belopp fängelse 20 dagar.2 I samband med 1940-talets strafflagsrevision uppmärksammade Straffrättskommittén att det i rättstillämpningen ibland uppstått svårbedömda frågor om huruvida 11 kap. 15 § SL var tillämplig rörande meningsyttringar av politisk eller social natur. Vidare noterades att uttrycket ”förargelse eljest kommit åstad” kunde tolkas såsom att en enligt 11 kap. 15 § SL straffbar gärning förelåg så snart någon, t. ex. en polis, intygade att en företeelse förargat honom och förargelse sålunda kommits åstad. Kommittén betonade att dess förslag intog den ståndpunkten ”att förargelseväckande beteende icke får fattas som en åsiktsförbrytelse”. För att tydligare framhäva att den reviderade strafflagens 11 kap. 11 § endast avsåg att stävja företeelser som var förargelseväckande enligt allmänhetens uppfattning ändrades lagtextens uttryck ”förargelse eljest kommit åstad” år 1948 till att avse sådant offentligt beteende som ”varit ägnat att väcka förargelse”.3 Nelson har kritiserat Straffrättskommitténs nyss citerade uppfattning, som enligt honom innebär att man ”å ena sidan (synes) mena, att åsikten om vad som är förargelseväckande växlar, men å andra sidan (förefaller) anse den icke kunna växla därhän, att framställandet av förargelseväckande åsikter skulle kunna bliva förargelseväckande”.4 Den utformning som brottsbeskrivningen av förargelseväckande beteende gavs år 1948 överfördes emellertid i huvudsak oförändrad till 16 kap. 16 § BrB.

 

I Brottsbalkskommentaren uppges att innehållet i ett uttalande som sker offentligen kan vara så beskaffat att det är straffbart enligt 16 kap. 16 § BrB. Samtidigt betonas dock att förargelseväckande beteende inte får fattas som en åsiktsförbrytelse och inte skall fungera som en yttrandefrihetsinskränkning.5 Enligt Axberger ger nyssnämnda uttalande intrycket att man vill ”— på ett inlindat sätt — säga att det finns åsikter som är sådana att deras offentliga uttryckande, oavsett sättet, fyller kraven för förargelseväckande beteende”.6 Så- lunda tycks stadgandet alltjämt inrymma den av Nelson kritiserade paradoxen att man å ena sidan ogärna vill att brottstypen inskränker yttrandefriheten, men å andra sidan önskar förbehålla rättsväsendet möjlighet att bestraffa offentliggörande av

2 Detta rättsfall torde ovanligt tydligt illustrera hur brottstypen förargelseväckande beteende nyttjades som ett supplement till 1899 års s. k. Åkarpslag i 15 kap. 22 § SL. Jfr AK mot. 1910:146 s. 9–10. Åkarpslagen påstods av många socialister vara en mot arbetarna riktad klasslag. Denna efter motionären Pehr Pehrsson i Åkarp uppkallade lag bestod av ett tillägg i straffstadgandet mot olaga tvång i 15 kap. 22 § SL. Tillägget medförde att det blev straffbart att genom våld eller hot försöka att tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse samt att genom tvång försöka hindra någon att antingen återgå till arbete eller överta erbjudet arbete.

3 SOU 1944:69 s. 235–236. 4 Nelson, Rätt och ära, 1950, s. 332. 5 Beckman, o. a., Kommentar till brottsbalken II, 1990, s. 306–307. 6 Axberger, Tryckfrihetens gränser, 1984, s. 76.

 

åsikter som är ägnade att väcka allmän förargelse. Emellertid anses Svea hovrätt i rättsfallet SvJT 1964 rf s. 19 ha fastslagit att förargelseväckande beteende inte kan föreligga endast genom offentligt tillkännagivande av åsikter, även om dessa i och för sig varit ägnade att väcka allmän förargelse.7 Hovrätten uttalade i detta mål att åklagaren inte lagt den tilltalade till last annat än att han vid en demonstration, som skett bland annat till förmån för vissa politiska strävande i annat land, burit en ballong, på vilken anbragts slagord som givit uttryck för en mot dessa strävanden avvikande ståndpunkt. Vad sålunda lagts den tilltalade till last innefattade enligt hovrätten inte förarge- lseväckande beteende, varför åtalet lämnades utan bifall. Bakgrunden till det aktuella målet var att några personer under ett anförande som var ägnat frigörelsesträvandena i Algeriet ställt sig invid talarstolen med ballonger, på vilka texten ”Algérie française” anbragts. I förarbetena till 1970 års avkriminalisering av bl. a. ringa uppvigling och skymfande av svensk respektive utländsk rikssymbol uttalas att reglerna om förargelseväckande beteende efter aktuell avkriminalisering kan tillämpas beträffande dessa företeelser.8 Skymfande av rikssymbol är i allmänhet en typisk åsiktsförbrytelse och i två hovrättsavgöranden, båda refererade i RH 1984:37, har med tillämpning av 16 kap. 16 § BrB de

tilltalade fällts till ansvar för förargelseväckande beteende bestående i flaggbränning. Avgörandena kan tolkas som att det var det sätt på vilket tillkännagivandet av den aktuella åsikten skedde som ansågs ha varit ägnat att väcka förargelse hos allmänheten och inte åsiktsyttringen i sig.9 Härtill kan emellertid sägas att det efter 1970 års avkriminalisering av skymfande av svensk respektive utländsk rikssymbol inte är någon skillnad mellan åsiktsdemonstrationer som sker genom t. ex. flaggbränning och tillkännagivande av åsikter genom provokativa eller nedsättande yttranden i tal eller skrift. Visserligen kan flaggbränning på samma sätt som ett yttrande i tal eller skrift vara straffbart till följd av speciella omständigheter, men att bränna en flagga är i sig inte straffbart. Om offentligt brännande av en vanlig tygbit är straffritt, men brännande av en flagga under motsvarande omständigheter medför ansvar för förargelseväckande beteende, förefaller skillnaden vad avser straffrättslig kvalificering kunna bero endast på att det sistnämnda agerandet normalt innebär ett tillkännagivande av en åsikt, låt vara att denna åsikt i sig kan vara sådan att den är ägnad att väcka förargelse hos allmänheten. De gärningar som bedömdes i RH 1984:37 innefattade, utöver att respektive åsiktsdemonstration skett genom brännande av en flagga, inga omständigheter som var ägnade att väcka förargelse hos allmänheten. Härav torde följa

 

7 Sundberg-Weitman, Saklighet och godtycke i rättsskipning och förvaltning, 1981, s. 120, samt Strahl i SvJT 1967, s. 412. 9 Se t. ex. Jareborg, Brotten, tredje häftet, 1986, s. 152. 8 Prop. 1970:125 s. 56 och 58.

 

att det i dessa avgöranden til syvende og sidst var tillkännagivandet av en viss åsikt som befanns straffbart enligt 16 kap. 16 § BrB.
    Något brott som motsvarar förargelseväckande beteende finns inte upptaget i brottskatalogen i 7 kap. 4 § TF. Således torde det vara grundlagsstridigt att fälla någon till ansvar enligt 16 kap. 16 § BrB för befattning med tryckt plakat eller flygblad, annat än om det verkligen är själva sättet för befattningstagandet och inte skriftens innehåll som varit ägnat att väcka förargelse.10 Ett uttryckligt frångående av Svea hovrätts ställningstagande i rättsfallet SvJT 1964 rf s. 19 skulle därför skapa en märklig inkongruens mellan muntliga yttranden och yttranden som framförs i tryckt skrift.
    Skillnaden mellan brottsbeskrivningens utformning i 16 kap. 16 § BrB och lagtextens ordalydelse i 11 kap. 15 § SL (fr. o. m. 1948 11 kap. 11 § SL) består, vad avser eventuell tillämpning på åsiktsförbrytelser, endast av det år 1948 införda kravet på att ett meddelande för att vara brottsligt skall ha varit ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, under det att det tidigare endast krävdes att förargelse skulle ha kommits åstad. För att någonting skall ha varit ägnat att väcka förargelse hos allmänheten torde normalt for-

dras att fråga är om en företeelse som är av beskaffenhet att väcka irritation hos flertalet samhällsmedlemmar. Resultatet av 1948 års ändring är sålunda främst att det numera endast är personer som offentliggör inopportuna åsikter som skulle kunna drabbas av det aktuella straffstadgandet såsom en politisk yttrandefrihetsbegränsning. Eftersom det är främst, eller t. o. m. uteslutande, anhängare av inopportuna åskådningar, alltså sådana politiska uppfattningar som kan antas omfattas av en minoritet, som är i behov av skydd för sin yttrandefrihet, förefaller en sådan tolkning av 16 kap. 16 § BrB betänklig. Yttrandefrihetsbrott skapas genom straffbud som förbjuder yttranden, vilka anses innefatta obefogade angrepp mot intressen som samhället befunnit skyddsvärda. Att yttrandefrihetsrättsliga straffbud inte sällan syftar till att skydda mottagarna från att bli störda innebär dock inte att allehanda företeelser som lagstiftaren underlåtit att förbjuda bör kunna anses konstituera förargelseväckande beteende, så snart omgivningen anser sig bli störd. Ett fullständigt undanröjande av allting som kan åsamka omgivningen irritation kan knappast genomföras i samhällen, vari individuella olikheter mellan människor tillåts. Under motsatta förhållanden synes det under vissa omständigheter böra föranleda straffansvar för förargelseväckande beteende att t. ex. måla ett hus i en klarorange kulör, vilket i Sverige i och för sig inte sällan torde vara förbjudet enligt plan- och bygglagens bestämmelser.

 

10 SOU 1947:60 s. 108, SundbergWeitman, Saklighet och godtycke i rättsskipning och förvaltning, 1981, s. 75–78, Axberger, Tryckfrihetens gränser,1984, s. 76–77 och Jareborg, Brotten, tredje häftet, 1986, s. 247. Vad avser här aktuellt spörsmål under den tid då 1812 års tryckfrihetsförordning var gällande, se dock t. ex. NJA 1935 s. 113 och NJA 1944 s. 702.

 

Att lugn och ordning på allmän plats störs av att en eller flera personer uppträder aggressivt eller högljutt kan självklart inte tolereras. Störande av allmän ordning torde emellertid inte vara generellt kopplat till någon bestämd meningsbildning, utan måste rimligtvis konstitueras genom en eller flera personers uppförande vid ett specifikt tillfälle.11 I och för sig är det otvivelaktigt så att många människor blir upprörda och kanske skrämda av förekomsten av t. ex. nazistiska åsiktsyttringar. Eftersom 16 kap. 16 § BrB är ett straffbud som kan antas skydda ”allmänhetens” sinnesfrid kan det sålunda tyckas lämpligt att låta detta straffstadgande verka till skydd mot sådana (offentligen framförda) åsiktsyttringar. Yttrandefriheten får i Sverige emellertid inskränkas endast under de förutsättningar som angivits i 2 kap. 12 § och 13 § RF. Att låta rättsväsendet i varje enskilt mål vari åtal enligt 16 kap. 16 § BrB väckts för ett tillkännagivande av en åsikt avgöra huruvida de i

2 kap. 12 § och 13 § RF uppställda kraven på yttrandefrihetsinskränkningar är uppfyllda förefaller ur konstitutionell synpunkt tämligen egendomligt.12 Att den som offentligt bär vissa symboler i uppsåt att hota eller uttrycka missaktning för en folkgrupp kan straffas enligt 16 kap. 8 § BrB är uppenbart. Många företeelser kan emellertid tänkas ha olika innebörd för olika människor. Således kan den symbol som för en person synes utgöra ett hyllande av folkmord för en annan person innebära ett demonstrerande av tillåtna åsikter, såsom t. ex. missnöje med svensk invandringspolitik. För en utomstående torde det därför ofta vara svårt att med säkerhet veta i vilken avsikt någon prytt sina kläder med t. ex. vissa runtecken.

 

 

11 Enligt min uppfattning är fri åsikts- eller opinionsbildning en mer begränsad företeelse än yttrande- respektive informationsfrihet. Med en åsikt avses normalt en mening, dvs. ett sätt att betrakta och bedöma någonting. Att ett yttrande i och för sig har en faktisk innebörd av ena eller andra arten torde inte innebära att det alltid är en åsikt som förmedlas. Den som för att åstadkomma uppståndelse i en fullsatt teatersalong ropar att elden är lös kan sålunda, även om ropet består av vissa, i detta fall felaktiga, sakuppgifter, inte anses genom sitt rop tillkännage en åsikt. Möjligen finns det skäl att anta att vederbörande hyser den åsikten att det roar honom att iaktta människors beteende då någonting oväntat inträffar, men det är inte detta budskap som ropet förmedlar.

    Det förhållandet att en del människor blir upprörda och kanske skrämda av vissa typer av åsiktsyttringar kan anföras till stöd för införandet av en särskild lagstiftning som kriminaliserar offentliga åsiktsdemonstrationer som är ägnade att väcka anstöt hos omgivningen.13 I vilken utsträckning företeelser såsom t. ex. ett offentligt bärande av vissa symboler kan anses vara ägnade att väcka allmän anstöt beror dock ofta på såväl

12 Jfr Jareborg, Brotten, tredje häftet, 1986, s. 152. Närmare om förutsättningarna för att i ett visst fall inskränka yttrandefriheten, se t. ex. Bull och Heiborn, Uniformsförbudet, tiden och grundlagen, SvJT 1996, s. 331, och Herzfeld-Olsson, Lagen om förbud mot politisk uniform — har den någon funktion att fylla på 90-talet, JT 1995/96 nr 3, s. 953 ff. Jfr även Nergelius, Konstitutionellt rättighetsskydd, 1996, s. 615 ff. (och t. ex. s. 30 not 24). 13 Se Ds 1996:33.

 

aktuell företeelse i sig som förekomsten av förutfattade meningar hos omgivningen. Således kan de åsikter som en grupp kortklippta unga män, som har militärkängor på fötterna, förefaller demonstrera genom att pryda sina kläder med svenska flaggor i vissa sammanhang säkert anses vara ägnade att göra en del människor skrämda eller upprörda. Hur omgivningen kan presumeras reagera inför att en mycket kortklippt person som föreläser om fornnordiska språk pryder sina kläder med bl. a. odalrunor framstår som ett i detta sammanhang svårbesvarat spörsmål.14 Även frågan om vilka personer som på allmän plats kan bära klädesplagg som utmärkts med siffran ”88” utan att väcka allmän anstöt förefaller kunna bli föremål för skilda meningar.15 Om det uteslutande är personer som tycks tillhöra en särskild, marginaliserad, åsiktsgruppering som åtalas enligt ett visst straffbud, och domstolarna i allmänhet finner dessa perso-

ner skyldiga till aktuell förbrytelse, måste rättsskipningen visserligen anses vara såväl enhetlig som förutsebar. Men för att medborgarna skall få ett intryck av att det råder likhet inför lagen torde normalt fordras att straffansvar för brottsliga gärningar utmäts på grundval av de brottsliga gärningarnas beskaffenhet i sig och inte med hänsyn till att de tilltalade ansetts tillhöra en viss åsiktsgruppering. Förvisso kan det te sig behjärtansvärt att de som ansvarar för rättsväsendet temporärt kommer i åtnjutande av massmediernas gunst, liksom att förespråkarna för repressiv lagstiftning såsom samhälleligt styrmedel ibland får tillfredsställelsen av att se sina ståndpunkter inkorporerade i rättsordningen. Huruvida målsättningar av denna art bör prioriteras framför rättsskipningens möjlighet att med fog kunna framhålla för medborgarna att det råder likhet inför lagen, oavsett vilka politiska åsikter en tilltalad hyser, kan dock diskuteras.

14 Den s. k. odalrunan torde motsvara bokstaven ”o” i det runalfabet som innefattade 24 tecken. Stålbom o. a., Runristningar, 1994, s. 32. Odalrunan har numera upptagits som symbol för den, såvitt jag förstår, öppet antiparlamentariska och nazistiska (eller svensknationalistiskt ”folksocialistiska”) organisationen Riksfronten. Även den nynazistiska rörelsen Nationella Alliansen tycks nyttja en runa som kännetecken. 15Eftersom ”H” är den åttonde bokstaven i alfabetet synes ”88” bland nynazistiska grupperingar uttolkas som ”Heil Hitler”. Om vissa personer i demonstrationssammanhang regelbundet förevisar siffrorna ”88” kan det förutsättas att kunskapen om den åsyftade innebörden så småningom blir tillräckligt känd för att siffrorna skall kunna antas vara ägnade att väcka allmän anstöt.

    Ett argument som kan framföras för önskvärdheten av att lagstiftningen som kriminaliserar offentliga nazistiska åsiktsdemonstrationer är den kränkning sådana demonstrationer innebär mot de personer som överlevt nazistiska förintelseläger och mot de i dessa läger avlidnas minne. Även offren för marxistiska ideologer som Stalin, Mao-Tse-Tung och Pol Pot torde enligt detta synsätt böra skyddas mot kränkningar av nyssnämnd art. Emellertid kommer nutiden att så småningom omvandlas till historia, och som sådan måste den förr eller se-

 

nare lämnas öppen för en fri debatt och åsiktsbildning. Det finns därför skäl att anta att det, oavsett hur rättsordningen är utformad idag, om ett par hundra år kommer att vara lika tillåtet att öppet hylla Hitler eller Stalin som det i dag är att hylla Attila eller Djingis Kahn. När det gäller belysandet av historiska händelser är det enligt min mening mer sannolikt att fakta bevaras till eftervärlden om fri diskussion och åsiktsbildning tillåts, än om det råder censur.
    I allmänhet torde det finnas skäl att skilja mellan uppfattningen att det är bra att andra människor hyser samma åsikter som man själv och uppfattningen att det är bra med yttrandefrihet. Förstnämnda inställning innebär att det anses positivt med yttrandefrihet, under förutsättning att den nyttjas uteslutande av personer vars värderingar man själv finner sympatiska. Sistnämnda inställning innebär att det anses föreligga en presumtion för att yttrandefriheten bör råda, varför inskränkningar i yttrandefriheten kan godtas endast om det är nödvändigt för att förhindra oacceptabelt mänskligt lidande.
    En viss likhet torde ibland föreligga mellan en del västeuropeiska demokratiförespråkares önskan att förbjuda förment antiparlamentariska åsiktsyttringar och t. ex. fundamentalistiska muslimers önskan att förbjuda sådan information som de uppfattar som hädisk eller av annan anledning olämplig. Utmärkande för båda kategorierna är nämligen att man, för att slå vakt om vad man anser vara ef-

tersträvansvärda ideal, försöker frånta människor, som såvitt avser dessa ideal hyser andra åsikter än man själv, möjligheten att åtnjuta yttrandefrihet. I en del sammanhang tycks en motsättning sålunda finnas mellan vissa personers uppfattning att förekomsten av antidemokratiska åsiktsyttringar inte kan tolereras och det ogillande som samma personer förefaller känna inför det förhållandet att bl. a. författare ibland utsätts för repression om de bryter mot religiösa normer. Troligen är det alltid till nytta att överväga om repression verkligen är det mest effektiva tillvägagångssättet att komma till rätta med förment oönskade opinionsyttringar. I allmänhet torde en saklig dialog vara en mer rationell metod än ett förbud, när det gäller att övertyga meningsmotståndare om att deras ståndpunkt av etiska eller andra skäl är otillfredsställande. Att ”moralistiska eliter” i egenskap av ”goda” människor klandrar och med repressiva medel undertrycker ”onda” åsiktsgrupperingars samhällssyn tenderar enligt min uppfattning att snarare förstärka än minska sociala polariseringar. Ståndpunkten att vissa fri- och rättigheter skall tillkomma endast personer som har demokratiska värderingar innebär dessutom att de demokratiska principerna undantas från den fria debatten. Med ett sådant synsätt torde demokratin upphöra att vara förankrad i folkviljan och tas i stället för given. Demokratins existens är emellertid beroende av att befolkningsmajoriteten tror på, och åtminstone i någon

 

mån kan argumentera för, dess idé. Företeelser som medbestämmande och frihet kan i allmänhet endast framspringa ur vilja och tro, inte ur tvång. Såsom Ross har framhållit är det möjligt att tvinga ett folk att leva i slaveri, men inte att vara fritt.16
Katarina Alexius

16 Ross, Varför demokrati?, 1948, s. 339.