Litteratur

 

 

STEFAN BROCKER och JAN GRAPATIN, Ansvarsgenombrott, Skrifter utgivna av Institutet för Bolags- och Värdepappersrätt nr. 5, Juristförlaget 1996, 101 s.

 

Ansvarsgenombrott är, såsom titeln anger, en bok om under vilka förutsättningar aktieägare kan hållas ansvariga för bolagets förpliktelser utan att uttryckligt avtal därom föreligger. Författarna är praktiskt verksamma jurister.
    Framställningen innehåller sex kapitel och inleds med en översiktlig redogörelse i kapitel ett för ansvar enligt lag. Bokens tyngsta kapitel är det följande, som behandlar den omdiskuterade icke lagreglerade rättsprincipen om ansvarsgenombrott. I kapitel tre redovisar författarna för institutets tillämpning i amerikansk rätt och i kapitel fyra för institutet i några europeiska rättssystem (England, Tyskland och Frankrike samt EG; EG saknar regler på området). Bokens sista två kapitel utgörs av kapitel fem, som innehåller en sammanfattning, och kapitel sex, där några avslutande synpunkter ges. Författarnas ämnesval har tidigare diskuterats åtskilliga gånger och av många framstående rättsvetenskapsmän. Mot denna bakgrund kan det i och för sig ifrågasättas, om ytterligare en skrift i ämnet behövs. Målsättningen med boken är enligt författarna, att bl. a. på ett överskådligt sätt redogöra för de olika synsätt som framförts i doktrinen beträffande an-

svarsgenombrott (s. 9). Denna målsättning uppfyller framställningen väl. Därför kan det med fog hävdas att boken fyller ett informationsbehov. En praktiskt verksam jurist som överväger att föra talan om ansvarsgenombrott kan naturligtvis hypotetiskt sett tänkas avsätta en helg eller mer för att läsa allt som har skrivits i nordisk doktrin om ansvarsgenombrott. Att kunna avsätta så pass mycket tid torde dock vara få förunnat. Därtill kommer att det i regel krävs mer än en genomläsning för att få en god överblick. Det är i det perspektivet som denna framställning kommer till sin rätt. Läsaren tillhandahålls en god överblick av materialet jämte en del nytt (särskilt hovrättspraxis) och kan från denna utgångspunkt gå vidare om han så önskar. En annan målsättning med boken — enligt författarna — är att undersöka om ansvarsgenombrott är en realistisk grund för en talan om betalning mot ett insolvent aktiebolags ägare (s. 9). En del av den principiella kritik som kan riktas mot framställningen hänför sig till denna målsättning. För det första ställer jag mig något undrande till själva målformuleringen i och för sig. Vad avses härmed? För det andra känner jag inte igen målsättningen —

om härmed avses att författarna på något slags kvalitativt sätt skall bestämma hur ofta en talan om ansvarsgenombrott har möjlighet att lyckas — i de enskilda kapitlen. Målbeskrivningen hade i denna del sannolikt lika bra kunnat utgå.
    Vad gäller den valda systematiken i framställningen finns det inte mycket att invända. Som framgått behandlar författarna inte blott ansvarsgenombrott i dess ”snäva” betydelse utan berör även i kapitel ett de olika typer av ansvar som kan ifrågakomma på grundval av lagregler (t. ex. enligt 13:2 ABL, skadeståndsansvar etc.). Gentemot en framställning som även behandlar de lagreglerade situationerna av ansvarsgenombrott kan det invändas, att dessa egentligen faller utanför den klassiska ansvarsgenombrottsproblematiken. Följaktligen borde författarna ha utelämnat dessa. För egen del anser jag emellertid att ämnets behandling vinner en hel del i översiktligt hänseende på att även beröra de lagreglerade fallen. Sålunda har jag intet att invända mot det valda framställningssättet.
    En ytterligare mindre systematisk anmärkning skall dock göras. Utländsk rätt behandlas i kapitel tre och fyra och alltså efter svensk rätt. Till eventuellt senare upplagor skulle jag gärna se att utländsk rätt presenteras före svensk rätt av det enkla skälet att författarna liksom läsaren i fråga om ett rättsinstitut som detta sannolikt kan hämta en viss inspiration från utländsk rätt vid bedömandet av rättsläget i Sverige. Doktrinen

på området är redan idag influerad av utomnordisk rätt. Varför inte fortsätta på den inslagna vägen? Den materiella behandlingen av ämnet är, såvitt jag kan bedöma, i allt väsentligt riktig. Författarna är förhållandevis försiktiga och försöker inte lansera någon ny lära om ansvarsgenombrott. Följande uttalande belyser tämligen väl deras åsikter i ämnet (s. 87 f.):

 

”Följaktligen anser vi inte att en bestämmelse om ansvarsgenombrott bör införas i aktiebolagslagen. Istället bör de svenska domstolarna anlägga ett mer pragmatiskt synsätt, lite av amerikansk modell, än vad som hittills varit fallet. Till skillnad från flertalet författare anser vi inte att krav bör uppställas på underkapitalisering, osjälvständig förvaltning etc. i det styrda bolaget. Risken föreligger då att sådana ”rekvisit” får en tvingande karaktär. I stället bör en helhetsbedömning förespråkas, vid vilken särskilt bör beaktas om missbruk eller annat illojalt beteende kunnat påvisas. Såsom illojalt borde det härvid anses vara om exempelvis aktiebolagslagens bestämmelser om bolagets organisation de facto åsidosatts på ett sätt som tyder på att något ’bolag’ i lagens mening inte förelegat.”

Gentemot det pragmatiska synsätt som förespråkas av författarna är det lätt att som forskare tycka att någon form av lära på området behövs och att en sådan sannolikt går att konstruera och borde ha konstruerats. Härav skulle följa att författarna är oriktigt pragmatiska. En dylik invändning skjuter emellertid förbi målet. Författarna har en mera begränsad ambition med sin framställning. För egen del är jag inte heller övertygad om att en enhetlig ”ansvarsgenombrottslära” går att uppställa, eftersom de situa-

 

tioner där genombrott kan och bör komma ifråga synes skilja sig relativt mycket åt. Vad som är möjligt att åstadkomma är väl kanske snarare ett antal ansvarsgenombrottssituationer som är typiska och vägledande för problematiken. På det hela taget tror jag därför att det ligger en hel del i författarnas pragmatiska inställning, låt vara att den kan omsättas i vissa vägledande principiella utgångspunkter.
    Däremot kan kritik riktas mot en lite olycklig hänvisning i behandlingen av ansvarsgenombrott i engelsk rätt. I boken hänvisas till Companies Act 1948 artikel 323 (s. 80). Mig veterligen är Companies Act 1948 sedan drygt tio år ersatt av Companies Act 1985 och Insolvency Act 1986. Hänvisningen till artikel 323, som rätteligen bort vara section 332, Companies Act 1948 skall således vara section 213 Insolvency Act 1986. För övrigt avser hänvisningen till Gower (Gower, L C B, Principles of Modern Company Law) 4 upplagan från 1979 som finns i en 5 upplaga från 1992 (senast av mig kända).
    Kritik kan även riktas mot en liten, men alls icke ovanlig, egenhet i författarnas framställningssätt. I förordet anges att då ansvarsgenombrott inte är lagreglerat finns det utrymme för mycket eget tyckande, till och med spekulationer. Detta säger sig författarna ha försökt utnyttja (s. 5). Uttalandet har i praktisk handling till en del förverkligats på så sätt att författarna i anslutning till genomgången av doktrinen på området här och var lägger till lite av varje (se t. ex. s. 31 i anslutning till Hellner och s. 33 i anslutning till Hörlyck). Tillägg av detta slag bör regelmässigt undvikas, om de inte fyller en vägledande funktion i framställningen i sin helhet. De behövs helt enkelt inte. Ett betydligt bättre sätt att framföra sina egna åsikter i anslutning till andras, om författaren (-na) nu önskar det, är att utvärdera de olika doktrinuttalanden som finns i ett enskilt avslutande avsnitt. En utvärdering som underlättar egna ställningstaganden och därför ger en bättre helhetsbild. Författarna arbetar också mestadels på detta sistnämnda vis. De borde gjort så generellt. Sammanfattningsvis är min åsikt rörande det senaste tillskottet om ansvarsgenombrott att det är en välgjord framställning, som lämpar sig väl för den som önskar sig en översiktlig och i allt väsentligt korrekt presentation av ämnet. Ovanstående kritik är av mindre allvarligt slag, och kan möjligen vara till nytta i samband med en bearbetning inför en ny upplaga någon gång in på 2000talet. Det är min förhoppning att författarna inte låter den första upplagan bli den sista.
Jan Andersson