Litteratur

 

 

 

Peter Fitger Lagen om domstolsärenden. En kommentar, 1996, Norstedts Gula Bibiotek

 

Vid tingsrätterna handläggs ett stort antal ärendetyper av vitt skilda slag enligt bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden. Dit hör frågor på familjerättens område såsom adoptioner, namnärenden och godmanskap, associationsrättsliga spörsmål såsom fusion, likvidation och nedsättning av aktiekaptial samt frågor rörande dödande av förkomna handlingar. Besöksförbud, felparkering och skuldsanering är exempel på andra typer av frågor som handläggs enligt ärendelagen. Även vid prövningen av överklagande av exekutionsrättsliga avgöranden, som sker vid vissa tingsrätter, är ärendelagen tillämplig.
    Det är alltså många och i åtskilliga fall komplicerade spörsmål som handläggningsreglerna i ärendelagen skall tillämpas på. Särskilt de exekutionsrättsliga ärendena innehåller inte så sällan svårbedömda processuella frågor. Det säger sig självt att det är angeläget att alla dessa varierande ärendetyper kan handläggas på ett flexibelt sätt och att rutinerna kan differentieras och anpassas till vad som krävs i det enskilda fallet. Det är därför mycket tillfredsställande att den nya ärendelagen, som alltså gäller från den 1 juli 1996, ger möjligheter till just en sådan för varje ärende särskilt anpassad hantering. Särskilt tillfredsställande är det att det alldeles i anslutning till att den nya lagen trädde i kraft kom ut en kommentar till lagen. Författare till kommentaren är jur. dr. Peter Fitger. Fitger svarar för flera andra moderna kommentarer på processrättens område — hans kommentar till Rättegångsbalken är alltför välkänd för att behöva nämnas närmare — och kommentaren har kommit ut i serien Norstedts Gula Bibliotek. Redan författarnamnet och den prestigefyllda kommentarserien garanterar att den nya kommentaren håller hög kvalitet. Fitger står inte bara bakom flera lagkommentarer på processrättens område utan han har också medverkat till åtskilliga processrättsliga reformer under senare år. Även de nya lagstiftningen om domstolsärenden har således tillkommit under Fitgers aktiva medverkan. Mot den bakgrunden ställer det sig naturligt att kommentaren till ärendelagen till stora delar bygger på lagens förarbeten. Men det är inte enbart fråga om ett återgivande av förarbetsuttalanden utan Fitger kompletterar dessa med egna resonemang och överväganden. Kommentaren innehåller också många referat och analyser av rättsfall från Högsta domstolen, Rege-

ringsrätten och hovrätterna. I betydande utsträckning görs också jämförelser med de bestämmelser i förvaltningsprocesslagen som ärendelagen anknyter till. Boken är disponerad på sedvanligt sätt med kommenterande avsnitt i anslutning till varje paragraf i lagen. Denna, för en kommentar av detta slag, självklara disposition gör att boken är enkel att arbete med i det praktiska rättslivet. Användbarheten ökar ytterligare av att kommentaren innehåller ett väl genomarbetat sakregister och ett fylligt rättsfallsregister. Dessutom innehåller den en förteckning över de vanligaste typerna av domstolsärenden i tingsrätterna och en jämförelse mellan lagrum i olika processlagar.
    Av motiven till ärendelagen framgår att ett av de huvudsakliga skälen för en ny lag var att man genom modern lagstiftning bättre skulle kunna tillgodose det allmänna kravet på förutsebarhet och likabehandling i rättstillämpningen. Ärendelagen innehåller också många bestämmelser som syftar till att göra förfarandet mer enhetligt och att över huvud taget stärka rättssäkerheten vid ärendenas behandling. De utförliga reglerna om komplettering i 9 § och om kommunicering i 1517 §§ samt i 22 § utgör exempel på bestämmelser som syftar till att göra förfarandet säkrare för den enskilde. Dessa paragrafer behandlas utförligt och klokt i Fitgers kommentar. Ändå är det just i de delarna som jag har en del invändningar. Mina invändningar har att göra med att

Fitgers uttalanden är så principiella och så allmänt hållna att det är tveksamt om de över huvud taget är till nytta vid domstolarnas hantering av domstolsärendena. Ty, som det sägs i kommentaren, en avvägning måste göras mellan rättssäkerhetens krav på att allt material bevisligen har kommunicerats och processekonomins krav på att inte fördyra och förlänga handläggningen genom en alltför vidlyftig kommunikation. Det hade självklart varit mycket värdefullt om domstolarna, när dessa avvägningar skall göras, i kommentaren kunnat finna uttalanden och exempel i fråga om kommuniceringen av några mer vanligt förekommande domstolsärenden såsom utsökningsärenden, namnärenden, besöksförbudsärenden etc. Den Ärendehandbok, som Domstolsverket gav ut i mitten av 80-talet och som jag var med om att utarbeta, innehåller åtskilliga exempel på hur kommuniceringsfrågorna kan lösas praktiskt. Exemplen bygger på de rutiner som tilllämpades i de större tingsrätterna. I många fall torde dessa exempel inte vara användbara sedan den nya ärendelagen trätt i kraft. Utrymmet för olika bedömningar är betydande. Skall t. ex. alltid inledande skrivelsen, om den skall kommuniceras enligt 15 § ÄL, alltid delges motparten? Hur lång tid skall motparten regelmässigt få på sig för att svara? Är det verkligen praktiskt att, som Fitger förespråkar (s. 177, 306), använda förenklad delgivning i domstolsärenden? Är det lämp-

 

ligt att i utsökningsmål sända kronofogdemyndighetens yttrande och akt till den klagande (22 §) samtidigt som överklagandet kommuniceras med motparten (15 §) eller skall man invänta ett eventuellt yttrande från klaganden och först därefter kommunicera med motparten? Det finns många frågor av liknande slag och listan kan göras lång. Frågorna kan synas triviala och röra enstaka detaljer. Men eftersom dessa frågor uppkommer i praktiskt taget varje ärende vore det bra med enkla och entydiga svar. Några sådana svar ger inte kommentaren utan den innehåller uttalanden av typen att det ankommer på domstolen att avgöra om önskvärdheten av en snabb handläggning överväger den enskildes anspråk på att bli hörd (s. 142). Och naturligtvis är det i slutänden så. Men eftersom det rör sig om ett stort antal ärenden måste det för normalfallet finnas enkla och handfasta rutiner som kan tillämpas på tingsrätternas kanslier. I den delen bidrar inte Fitgers kommentar till att förbättra processekonomin. Och det finns till och med risk för att förfarandet, åtminstone under en övergångstid, kommer att bli mindre enhetligt och förutsebart än det var tidigare. Som sagt, de invändningar jag har rör detaljer avseende kanslirutinerna vid tingsrätterna. Det sammanfattande omdömet kan emellertid inte bli annat än mycket gott och det står utom tvivel att Fitgers kommentar redan är ett viktigt hjälpmedel för domare, advokater och andra jurister som arbetar praktiskt med sådana frågor som skall handläggas som domstolsärenden.
Karl-Axel Bladh