Sektion eller förening — om gränsdragning inom idrottsföreningar

 

 

 

Av universitetslektor BJÖRN LINDQUIST

Föreningar, som har mer än en idrott på programmet, delar ofta upp sin verksamhet i sektioner. I åtskilliga fall blir en sådan sektion alltmer självständig i förhållande till föreningsstyrelsen. Fråga är om och i så fall när en sådan sektion har en självständighet som gör att föreningen inte längre kan anses vara ansvarig för sektionens agerande. Vissa identitetsskapande faktorer såsom namn, stadgar och organisationsnummer får stor betydelse men ytterst avgör vad som kan anses ligga i en motparts berättigade uppfattning.

 

1. Problempresentation
Åtskilliga idrottsföreningar har en verksamhet som omfattar mer än en idrottsgren. Sporterna är många gånger inbördes så olika och har så olika ekonomiska förutsättningar, att det är svårt att samordna den dagliga verksamheten under en ledning. Inom föreningens ram organiseras därför varje idrottsgren under en egen styrgrupp. Dessa styrgrupper kallas i några fall för kommittéer eller avdelningar men i de flesta fall för sektioner. Sektionsbenämningen användes framför allt då uppdelningen inte bara är tillfällig. Sektionens uppgift är alltså att inom föreningens ram genomföra den verksamhet som berör en speciell idrottsgren. Meningen är, att sektionsuppdelningen enbart skall ha intern betydelse. Utåt skall föreningen framstå som en juridisk enhet.
    Det har utan tvekan legat en viss prestige i att en idrottsförenings verksamhet omfattat flera grenar. Efter hand som ekonomin fått större omfattning och större betydelse har man börjat se annorlunda på denna breda verksamhet. Olika sporter har ekonomiskt utvecklats mycket olika. Detta har gjort att olika idrottsgrenar i samma förening har kommit att få olika resurser. De grenar, som för att kunna konkurrera, krävt stora resurser har uppfattats som en riskfaktor för föreningen som helhet. Om det vill sig illa kan förlusten i en sådan verksamhet äventyra all verksamhet i föreningen i fråga. Medlemmar i sektioner, vars verksamhet har betydligt mindre resurser, tycker att fördelningen är orättvis och dessutom vill man inte riskera den egna sektionens resurser, om någon annan sektion går med underskott. I andra föreningar har

man efter hand konstaterat, att varje sektion kräver så mycket resurser för att kunna utveckla sin idrott, att det inte är möjligt att göra en rejäl elitsatsning på en speciell idrottsgren inom föreningen. Man kan därför komma fram till att vissa idrottsgrenar borde strykas från programmet till förmån för elitsatsning på någon annan gren.
    Det ovan nämnda har lett till att åtskilliga sektionsföreningar1 har upplösts. Varje sektion har ombildats till en egen förening. De nya föreningarna samarbetar i åtskilliga fall inom ramen för en allians.2 I andra fall finns sektionsföreningen kvar. De olika sektionerna har fått ett ökat självstyre. I vissa sektioner har sektionsstyrelsen tagit sig stor frihet utan att föreningens styrelse vågat protestera. Man använder t. ex. ett eget namn i kontakt med utomstående, man anställer själv personal och tar upp banklån. Denna självständighet under föreningens stadgar har ibland blivit så stor, att man kan ifrågasätta om sektionen fortfarande är en del av föreningen. I denna mening kan man tala om att en sektionsförening kan ombildas eller upplösas. Ombildning avser då den situationen då sektionen övergår till att vara en fristående förening efter formella beslut såväl i sektionsförening som i den nybildade föreningen. Upplösning avser det gradvisa sönderfall som uppkommer genom att sektionen får eller tar sig allt större självständighet.
    Vad blir resultatet av en ombildning av en sektionsförening? Tanken bakom ombildningen är att ett antal sektioner skall övergå till att vara självständiga föreningar. Varje sådan nybildning får prövas mot de krav som enligt praxis ställs på en ideell förening. Är kraven uppfyllda föreligger en ny ideell förening.
    Svaret är inte lika enkelt, om sektionsföreningen upplöses. I detta fall gäller det en process många gånger under lång tid. Gradvis ökar självständigheten för sektionen. Det finns inga formella beslut som är avgörande för huruvida det föreligger en sektion eller ej. Det är en öppen fråga vilken självständighet en sektion kan ha i förhållande till föreningen och när självständigheten ifråga gått för långt. Om man skulle kunna säga att självständigheten är så stor, att den tidigare sektionen inte längre kan sägas vara en del av föreningen, hur skall vi då bedöma den tidigare sektionen? Den tidigare sektionen kan tänkas uppfylla de krav som ställs på en ideell förening. Det innebär, att en ny förening har bildats. Man kan dock konstatera, att den tidigare sektionen ofta saknar egna stadgar trots en omfattande självständighet i övrigt. Om stad-

 

1 Med sektionsförening menas en förening som på detta sätt indelas i underavdelningar; antingen en för varje idrott som utövas i föreningen eller en för var och en av vissa preciserade grupper av medlemmar. Beteckningen överensstämmer med den inom idrottsrörelsen använda termen ”flersektionsförening”. 2Beträffande dessa allianser se Lindquist Björn: Idrottsföreningar och allianser, Juristförlaget 1995 s. 73 ff.

 

gar saknas kan det inte föreligga någon ny förening. Å andra sidan kan självständigheten vara så stor att den tidigare sektionen inte längre kan sägas vara en del av föreningen. Det är inte omöjligt att man i ett sådant fall måste konstatera, att de tidigare sektionsmedlemmarna nu är en grupp personer som på eget ansvar rättsligt sett agerar enbart för egen räkning.
    Nedan presenteras olika faktorer som kan ha betydelse för att kunna avgöra om en organisation är en sektion i en förening eller intar en mera självständig ställning. Den ideella föreningen i form av en idrottsförening är utgångspunkten för all diskussion om sektioner. Det finns därför anledning att beskriva de krav som ställs på en ideell förening. I avsnitt 2 diskuteras dessa krav inte mera ingående än vad som behövs för att kunna behandla sektionernas självständighet inom föreningens ram.
    Avsnittet därefter (3) behandlar sektionens ställning i föreningen. Ställningen är inte entydigt fastlagd på annat sätt än att sektionen skall vara en del av föreningen ifråga. En viss grad av osjälvständighet skall föreligga. Vad gäller denna osjälvständighet prövas den i avsnittet mot tre grupper av faktorer. Den första och mest betydelsefulla gruppen gäller de s. k. identitetsskapande faktorerna. Det handlar framför allt om föreningens respektive sektionens namn, eventuella stadgar och vad som kan framgå av olika register. Övriga grupper gäller ekonomiska samt organisatoriska/ administrativa frågor.
    I avsnitt 4 presenteras en undersökning av sektionernas ställning i ett tjugotal föreningar. Sektionernas ställning kommenteras mot bakgrund av den diskussion som förts i avsnitt 3.
    Diskussionen om huruvida sektionen är en del av föreningen eller har förändrats till en egen förening eller till en icke erkänd organisation för samarbete mellan ett antal personer är väsentlig för att kunna fastställa olika fysiska och juridiska personers ekonomiska ansvar. I avsnitt 5 behandlas dessa frågor.
    Artikeln avslutas med ett exempel på organisationer vilkas förhållanden inte överensstämmer med svensk rätt och med ett par avslutande kommentarer.

 

2. Krav på ideell förening
Som sagts ovan är den ideella föreningen utgångspunkten för den situation som behandlas. Det finns därför om än i begränsad omfattning anledning att kommentera de krav som i svensk rätt ställs på en organisation för att den skall betraktas som en ideell förening.
    Föreningen skall vara öppen. Detta är det närmast klassiska kravet på föreningar, vilket skall utgöra skillnaden mellan en förening och ett bolag. Kravet är synnerligen urvattnat. I stadgarna kan

 

göras inskränkningar i öppenheten. Dessa inskränkningar kan vara mycket omfattande. Det finns dock en yttersta gräns: En förening kan aldrig bestå enbart av de personer som bildade den.3 Föreningen skall ha antagit stadgar. Dessa stadgar skall vara så utförliga, att man skall kunna identifiera föreningen ifråga. Namn, syfte och regler om hur föreningen företrädes är exempel på viktigare frågor som skall regleras i stadgarna.4 RF5 har dessutom uppställt vissa interna krav för att en idrottsförening skall kunna upptas som medlem i ett specialidrottsförbund anknutet till RF. Idrottsföreningens stadgar får inte på avgörande punkter avvika från den mall till stadgar som kallas för RF:s Normalstadgar för idrottsförening.6 Namnet på föreningen får inte överensstämma med namnet på annan registrerad idrottsförening eller vara så likt namnet på annan förening att förväxlingsrisk föreligger.
    Vad gäller idrottsföreningar innebär detta krav inget problem. Föreningarna har antagit och i de flesta fall följt upp och efter hand ändrat sina stadgar. Det tål dock att påpekas, att en del föreningar tycks ha missuppfattat Normalstadgarna. Man tror, att dessa gäller automatiskt. Möjligtvis fattar man beslut om att Normalstadgarna skall gälla som stadgar i föreningen. Eftersom Normalstadgarna enbart är en mall till stadgar med öppna alternativ på åtskilliga punkter, kan man ju fråga sig vad som gäller i en sådan förening beträffande exempelvis verksamhetsperioden, underåriga medlemmars rösträtt, antalet styrelseledamöter etc. Om man inte ens fattat något beslut om att Normalstadgarna skall gälla i föreningen, vad gäller då? Det är en rimlig tolkning av situationen att säga, att man inom föreningen utgått ifrån att Normalstadgarna skulle gälla. Detta är dock inte tillräckligt. Normalstadgarna har vid upprepade tillfälle ändrats efter det som nu kallas RF-stämman.7 Beslut på stämman får till följd, att Normalstadgarna ändras. Vilken version av Normalstadgarna skall anses gälla i en klubb, där man aldrig tagit något beslut om några stadgar? Vad jag vet, har dessa frågor aldrig ställts på sin spets i rättspraxis. Skulle det tillåtas, att stadgar konstrueras på detta sätt, skulle detta kunna få betydelse för frågan om huruvida en sektion övergått till att bli en självständig förening.8 En förening skall ha en utsedd styrelse. De utsedda personerna skall ha accepterat att vara styrelseledamöter i föreningen. Styrelsen skall verka för föreningens bästa. Den uppfattas som medlem-

 

3 Hemström Carl: Om vertikala organisationsstrukturer i Festskrift till Henrik Hessler, Norstedts 1985 s. 270 (cit. Hemström Festskrift), SOU 1949:17 s. 74. 4 Se listor på frågor som bör regleras Nial/Johansson: Svensk Associationsrätt i huvuddrag s. 67 f. 5 Riksidrottsförbundet. 6 Benämnes i fortsättningen Normalstadgarna. 7 Tidigare Riksidrottsmötet (RIM). 8 Se avsnitt 5.

 

marnas verkställande organ. Det är därför naturligt, att det är medlemmarna som väljer styrelseledamöterna, normalt på årsmötet. Det hävdas dock, att inget hindrar att styrelsen väljes på annat sätt.9 I klubbar, som är bildade för att genomföra ett par andra klubbars gemensamma elitsatsning, utses i en del fall vissa styrelseledamöter av de s. k. moderklubbarna. Andra styrelseledamöter väljes på sedvanligt sätt av årsmötet i ”elitklubben”. Det hävdas att rent teoretiskt kan samtliga styrelseledamöter på detta sätt utses av andra organ än årsstämman.10 Detta skulle betyda att medlemmarna inte skulle ha någon representant i styrelsen. Visserligen har medlemmarna det yttersta bestämmandet genom stadgarna och möjligheten att ändra dem. I stadgarna fastställes hur styrelsen skall väljas. Men i en förening, där styrelsen väljes av andra organisationer, finns troligen ytterligare band, vanligen ekonomiska, till dessa organisationer, vilket gör att föreningen praktiskt sett inte kan ändra sina stadgar. Frågan är huruvida en sådan situation kan anses förenlig med även ett lågt ställt krav på självständighet. I en organisation av över- och underordnade föreningar hävdas dock, att en topporganisation kan ha en mycket stark ställning i här diskuterat avseende.11 De krav, som uppställes på syfte och verksamhet för att en ideell förening skall föreligga, kräver få kommentarer i detta sammanhang. De intäkter föreningen behöver till verksamheten kan möjligen väcka ytterligare funderingar kring frågan om självständigheten. I undantagsfall kan nämligen en idrottsförening bli ekonomiskt beroende av en person eller en annan organisation. Det är fråga om en situation, där föreningens hela ekonomi är beroende av bidrag med eller utan krav på motprestation från en enda motpart. Denna motpart kan få en så stark ställning i förhållande till idrottsföreningen, att motparten i verkligheten är den som styr verksamheten över huvudet på medlemmarna. Att man med ekonomiska medel styr en annan juridisk person är inget unikt. Det speciella här är att man med ekonomiska medel i praktiken slår ut det medbestämmande som vanligtvis är grunden för ideella föreningar.
    Uppfyller en förening de genomgångna rekvisiten anses föreningen i praktiken vara en ideell förening. Civilrättsligt betyder detta, att föreningen utan registrering betraktas som en juridisk person. Som huvudregel gäller att styrelseledamöter och medlemmar saknar personligt ansvar för föreningens verksamhet. Om kraven inte är uppfyllda, anses inte organisationen vara en ideell förening. Då övriga organisationer som rättsligt är juridiska personer måste vara registrerade, kan vi konstatera att den aktuella organisa-

 

9 Nial/Johansson s. 138. 10 A. a. 11 Hemström Festskrift s. 277 f.

 

tionen inte kan betraktas som en juridisk person. Det ekonomiska ansvaret vilar på de personer som svarar för verksamheten. Visserligen kan samarbetet ha gett ett överskott, som man kan använda för att reglera olika krav, men det viktigaste är att berörda fysiska personer ytterst är personligt ansvariga. Detta ansvar föreligger oavsett om personerna ifråga tror att de arbetat i och företrätt en ideell förening utan personligt ansvar.
    Att idrottsföreningen är en ideell förening är ju dessutom viktigt rent idrottsligt, då enbart ideell föreningar tillåts vara medlemmar i RF. Man måste dock konstatera att kontrollen av att det förhåller sig så är liten.

 

3. Närmare om sektioner
Sektionens ställning i föreningen grundas på uppfattningen att sektionen i något avseende skall vara en del av föreningen i fråga. Detta innebär alltså, att sektionen på en eller annan punkt inte uppfyller de krav som ställs på en juridisk person. Normalstadgarna behandlar sektionen i 29–32 §§. Av dessa bestämmelser framgår att sektionen är underställd centrala föreningsorgan såväl vad gäller organisatoriska som ekonomiska frågor. På åtskilliga punkter kan man säga att sektionsstyrelsen fungerar som en kommitté under föreningsstyrelsen.
    Denna osjälvständighet visar sig på lite olika sätt. Sektionsindelningen skall ju enbart ha intern betydelse. Detta gör att sektionen inte kan ha självständighet vad gäller s. k. identitetskapande faktorer — inget eget namn och inga egna stadgar. Normalstadgarna 31 § stadgar att ”föreningens styrelse skall, i särskild instruktion eller på annat lämpligt sätt, fastställa de befogenheter och skyldigheter som sektionsstyrelse har.” Genom osjälvständighet i dessa avseenden skall sektionen inte utåt kunna framstå som en egen juridisk person.
    Sektionen kan ges större eller mindre självständighet, vad gäller organisatoriska/administrativa och ekonomiska frågor. Till de organisatoriska/administrativa frågorna för jag sådana saker som frågor kring medlemshantering, val av sektionsstyrelse och revisorer, möjligheterna att ha årsmöte inom sektionen samt nedläggning av sektioner. Frågor kring tillgångar och skulder, budget, avgifter till förening och/eller sektionen, redovisning, beslut om ansvarsfrihet samt firmateckning räknas som ekonomiska frågor.
    Hur omfattande självständighet är förenlig med ställningen som sektion inom en förening? Avgörande kan bli den befogade uppfattning tredje man kan få vid kontakt med sektionen. Bedömningen huruvida den uppfattningen är befogad bygger på en överviktsprincip. Är det rimligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, att tredje man uppfattade sektionen som

 

en självständig organisation? Om svaret är ja, finns också risken att en domstol skulle acceptera denna tredje mansuppfattning.
    Tredje man bygger mycket sällan sin uppfattning på en undersökning som omfattar alla de ovan angivna frågorna. I sina kontakter med organisationen har han fått en uppfattning i vissa avseenden och på grundval av detta handlar han. Givetvis innebär inte detta, att han befrias från normal aktsamhet. Tvärtom måste normal aktsamhet iakttagas och denna kan tänkas variera allt efter tredje mans kvalifikationer och rättshandlingens vikt.
    Störst betydelse för att bibringa tredje man uppfattningen att sektionen är en självständig organisation har de identitetsskapande faktorerna. Använder man ett benämning på sektionen som kan uppfattas som ett namn på en förening, kan en utomstående missuppfatta situationen. Denna möjlighet har ökat under senare år, då namn på idrottsföreningar i en del fall liknar namn på sektioner. Tidigare sektionsföreningar har upplösts. Sektionerna har ombildats till fristående föreningar. För att markera en fortsatt sam-hörighet har dessa föreningar valt att behålla det gamla namnet med tillägg. Det heter t. ex. Djurgårdens IF Ishockeyförening; många gånger förkortat till Djurgården Hockey. Tidigare användes samma beteckningen men avsåg då den sektion inom Djurgårdens IF som sysslade med ishockey. En utomstående, som lärt sig att Djurgården Hockey idag är en benämning på en förening, kan lätt få för sig att X-stad Hockey också är en benämning på en förening trots att det är fråga om en sektion inom X-stad IF.
    Som ytterligare stöd för missuppfattningar av sista angivet slag kan det dessutom tänkas att sektionen ifråga har ett eget organisationsnummer. Organisationsnummer enligt lagen (1974:174) om identitetsbeteckning för juridiska personer m. fl. skall fastställas dels för i 1 § uppräknade juridiska personer, däribland följande privaträttsliga organisationer: aktiebolag, handelsbolag, ekonomisk förening och samfällighetsförening och dels för organisationer som faller under 2 §. Av intresse här är första stycket.

 

Organisationsnummer skall fastställas för annan juridisk person än som avses i 1 § såvida statlig myndighet, hos vilken den juridiska personen är registrerad eller har mål eller ärende anhängigt, påkallar detta. Organisationsnummer fastställes vidare för juridisk person som ansöker därom.

 

Det avgörande i denna bestämmelse är, att det endast är juridiska personer som skall tilldelas organisationsnummer.
    Den prövning, som verkställes, när någon organisation ansöker om organisationsnummer, måste dock många gånger vara summarisk och leda till felaktiga registreringar. Åtskilliga sektioner, som alltså inte är juridiska personer har nämligen tilldelats organisa-

 

tionsnummer. RF har för ett par år sedan12 påtalat att prövningen är osäker. Det verkar som om detta uttalande fortfarande är aktuellt. Det är viktigt att konstatera att tilldelningen av ett organisationsnummer inte konstituerar en juridisk person.
    Har sektionen eget organisationsnummer och använder en beteckning som kan uppfattas som namnet på en juridisk person är det lätt för en utomstående att missuppfatta med vem han t. ex. ingår ett avtal.
    Idrottsföreningar registreras i RF:s föreningsregister efter kontroll av berörda specialidrottsförbund. Registret motsvarar ett medlemsregister. Varje förening får ett unikt föreningsnummer som kompletteras med bl. a. två extra siffror som visar, vilket specialförbund föreningen tillhör. För en sektionsförening är dessa två siffror 00. Varje sektion inom föreningen har sedan ett eget nummer som visar under vilket specialförbund sektionen bedriver sin verksamhet. Detta ger tyvärr till resultat, att man inte alltid av registreringsnumret kan skilja en förening från en sektion. Registreringsnumret består av nio siffror; de två första betecknar länet och de två därefter kommunen, där föreningen är verksam. De fem följande siffrorna utgör det egentliga föreningsnumret och de två avslutande siffrorna visar inom vilket förbund klubben bedriver sin verksamhet. Organisationen med nummer 2282-01246-15 är från Västernorrlands län och Kramfors kommun. Det är antingen fråga om en fotbollsförening eller fråga om fotbollssektionen i en sektionsförening. Utan tillgång till registret kan vi inte genom registreringsnumret få fram vilket det är. RF-registreringen har ingen juridisk betydelse. Trots detta kan man inte bortse från möjligheten att registreringsnumret kan bidraga till missuppfattningar beträffande med vem en tredje man agerar.
    Även stadgarna kan räknas till de identitetsskapande faktorerna. Skulle tredje man få ta del av stadgarna antagen av den organisation, han förhandlar med, skulle detta avsevärt stärka uppfattningen, att han förhandlade med en självständig juridisk person. Det verkar dock vara ovanligt, att stadgarna på detta sätt visas upp för utomstående. Har tredje man av någon anledning varit osäker på vad det är för organisation han förhandlar med, kan det läggas honom till last, att han inte kontrollerat organisationens stadgar.
    De ekonomiska frågorna omfattar åtskilliga frågor, som har extern betydelse. Den enskilda fråga som här kan anses viktigast gäller firmateckningsrätten. Med firmateckningsrätt avses möjligheten att i alla frågor företräda en organisation. Styrelsen företräder föreningen. Grunden till detta är antingen allmänna associationsrättsliga principer eller bestämmelser i föreningens stadgar. Stadgarna kan dessutom ange alternativ; exempelvis två styrelsele-

 

12Pallin Christer: Den ideella föreningen och andra samverkansformer Faktahäfte nr 1, RF Juridik 1994 s. 23.

 

damöter tillsammans. Om inte stadgarna säger något annat, får styrelsen dessutom delegera firmateckningsrätten till annan eller andra.
    Den eller de, som har firmateckningsrätt, kan till annan utfärda en fullmakt. Fullmakten innefattar en rätt att företräda en annan vad gäller bestämda handlingar eller företräda under en bestämd tid. Att föreningsstyrelsen har firmateckningsrätt för föreningen innebär alltså att styrelsen kan utfärda fullmakt till någon att företa vissa rättshandlingar för föreningen. Har sektionsstyrelsen13 eller någon i sektionsstyrelsen rätt att företräda föreningen, måste denna rätt bygga på någon typ av fullmakt. Föreningsstyrelsen kan ha givit sektionsstyrelsen ett uppdrag att handla för föreningen. Uppdraget att handla kan gälla en enstaka rättshandling eller att kontinuerligt sköta vissa ärenden för föreningen. För att kunna utföra uppdraget ger styrelsen sektionen eller någon företrädare för sektionen en fullmakt.14 Fullmakten kan vara skriftlig eller muntlig som en del av själva uppdraget.
    I åtskilliga fall handlar sektionen för föreningen utan att skriftlig eller muntlig fullmakt har givits. Detta kan givetvis bero på, att sektionen överträder den behörighet den har. Men det kan också bero på, att dess behörighet vidgas genom någon av de speciella fullmaktskonstruktioner som kallas ställningsfullmakt (enligt AvtL) och speciell ställningsfullmakt.15 Ställningsfullmakten är definierad i 10 § andra stycket AvtL.

 

Där någon såsom anställd i annans tjänst eller eljest i följd av avtal med annan intager en ställning, varmed enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla å dennes vägnar, anses han hava fullmakt att företaga rättshandlingar, som falla inom gränserna för denna behörighet.

 

De som sitter i sektionsstyrelsen har ett avtalsliknande förhållande med föreningen genom att de accepterat att väljas till ledamöter i sektionsstyrelsen. Som en följd av valet har de tillsammans fått en ställning, som enligt sedvänja ger behörighet att handla för föreningen. Sedvänjan skall fastställas genom en jämförelse med sektionsstyrelser i landet. Det som sektionsstyrelser i allmänhet får göra för sina föreningars räkning skall även den aktuella sektionsstyrelsen få göra. Att generellt sett fastställa sedvänjan och ange dess gränser är närmast ogörligt. Det är däremot möjligt att pröva

 

13 En fullmakt ges till en person, fysisk eller juridisk. När det i det följande talas om att sektionsstyrelsen eller sektionen får en fullmakt avses de personer som sitter i sektionsstyrelsen. 14 I en del sektionsföreningar ger sektionsstyrelsen förslag till styrelsen vilken eller vilka ledamöter i sektionsstyrelsen som skall ha behörighet att under verksamhetsperioden företräda föreningen. 15Benämningen hämtad från Adlercreutz Axel: Avtalsrätt I, 10:e uppl. Juristförlaget i Lund 1995 s. 193 ff.

 

om en sedvänja föreligger vad gäller en speciell typ av rättshandling. Vad gäller sektionerna kan man konstatera, att det säkerligen föreligger en sedvänja, som innebär att sektionen kan sluta överenskommelser med bindande verkan för föreningen med det specialförbund, som organiserar den idrott sektionen bedriver. Eventuellt omfattar inte behörigheten avtal som innebär, att föreningen påtar sig större ekonomiska skyldigheter än tidigare.
    Den speciella ställningsfullmakten är inte lagreglerad utan kan sägas vara grundad på praxis. Behörigheten grundas i detta fall på ett flertal olika fakta i förening och oftast på att situationen är likartad den vid ställningsfullmakt. Vilka fakta som vägs in i bedömningen av denna behörighet kan inte anges generellt. Det avgörande är om kombinationen av fakta i det enskilda fallet ger fog för medkontrahentens uppfattning, att han rättshandlar med behörig person.16 Ett av de fakta som kan ha stor betydelse i denna situation har att göra med huvudmannens beteende och bygger till en del på huvudmannens passivitet. Denna s. k. undergrupp av de speciella ställningsfullmakterna kallas för toleransfullmakt. Tolerans-fullmakten anses vara en fullmakt som har sin utgångspunkt i ett avtal mellan den blivande huvudmannen och den person som utger sig för att vara fullmäktige. Följden av avtalet är att ”fullmäktigen” kommer i en position, där han har givits möjligheter att uppräda som representant för huvdmannen, trots att han rättsligt saknar behörighet att göra detta. Till skillnad från vad fallet är vid ställningsfullmakt saknas här någon på sedvänja grundad behö-righet. Trots denna brist på behörighet handlar ”fullmäktigen” som om han vore fullmäktig för huvudmannen. Huvudmannen protesterar inte utan fullföljer avtalet som om det vore bindande för honom. Tredje man stärks i sin uppfattning att ”fullmäktigen” har rätt att företa rättshandlingen ifråga. Upprepas handlandet gång på gång mellan samma personer utan huvudmannens pro-tester, har domstolarna ansett, att huvudmannen blir rättsligt bun-den av vad fullmäktigen gjort.
    Denna s. k. toleransfullmakt kan ha stor betydelse för sektionsföreningarna. En sektionsstyrelse, som är missbelåten med de resurser föreningen har budgeterat för sektionens verksamhet, kanske beslutar att skaffa nya resurser till sektionen. Man kan sluta egna sponsorsavtal eller t. o. m. ta upp egna lån. När huvudstyrelsen får reda på detta, protesterar man inte. Detta kan bero på att den handling sektionen företagit bedömes vara positiv för föreningen. Men det kan också bero på att huvudstyrelsen inte vågar protesterar, då den är rädd för att en protest skulle kunna leda till att föreningen splittras. När sektionen senare upprepar sitt hand-

 

16 Uppmärksamma ABL 8:14, där medkontrahentens goda eller onda tro om ställföreträdarens behörighet i vissa fall tillmäts rättslig betydelse. Idag kan knappast regeln anse ha generell räckvidd.

 

lande, är det än svårare för styrelsen att protestera. Förutom tidigare nämnda skäl tillkommer dessutom att styrelsen var passiv första gången. Det uppfattas som orättvist och omoraliskt att nu försöka stoppa sektionen från att genomföra vad som uppfattas som ett för sektionen positivt avtal, när man inte protesterade förra gången. Toleransfullmakten byggs upp på detta sätt. När sektionen efter några år inom samma område och med samma motpart ingår ett avtal, som blir negativt för föreningen, kan föreningen beroende på att den inte protesterat tidigare bli bunden av det nu ingångna avtalet.
    Tredje man, som ingått avtal med en organisation, kan uppfatta situationen på ett av två möjliga sätt. Antingen tror han att han slutit avtal med en fristående förening eller att han slutit avtal med en sektion. I det första fallet har han ingen anledning tro, att någon kan ifrågasätta avtalet. I det senare tror han beroende på den uteblivna reklamationen att sektionen har behörighet att binda föreningen. Hur han uppfattar situationen har att göra med i vilket namn sektionen ingår avtalet. Använder sektionen en beteckning som klart anger att det är fråga om en sektion, X-stad IF fotbollsektionen, måste tredje man förstå att avtalets giltighet är beroende av att sektionen har behörighet att agera eller att föreningens styrelse passivt eller aktivt godkänner avtalet. Har sektionen använt en beteckning som tredje man haft anledning uppfatta som beteckningen på en självständig organisation, kan detta eventuellt bidra till att ”sektionen” inte längre anses vara en del av föreningen.17 Andra ekonomiska faktorer av betydelse för bedömningen av en sektions självständighet gäller tillgångar och skulder. Äganderätt till egendom och ansvaret för skulder kan juridiskt sett enbart tillkomma rättssubjekt, fysiska och juridiska personer. Redovisar en organisation egna tillgångar kan detta uppfattas som ett tecken på, att organisationen ifråga är en juridisk person. En sektion, som redovisar egna tillgångar och/eller har upptagit lån i eget namn och som dessutom använt en beteckning som antyder självständighet, kan komma att uppfattas som en självständig organisation.
    De organisatoriska/administrativa faktorerna har inte så stor betydelse i dessa sammanhang, då de i de flesta fall är rent interna och alltså inte påverkar tredje mans uppfattning av om han handlar med en sektion eller en självständig juridisk person. Sektionerna har ofta egna s. k. årsmöten. Rent juridiskt har sådana möten ingen betydelse. Regler kring årsmöte gäller enbart årsmöte i juridiska personer. Ett årsmöte i en sektion är närmast att jämföra med ett informationsmöte över året som gick. Mötet kan ha fått vissa uppdrag av föreningen t. ex. lämna förslag till föreningens årsmöte på personer som skall sitta i sektionsstyrelsen och till sty-

17 Vad detta innebär ansvarsmässigt se nedan.

 

relsen vad gäller sektionsbudget. På en del sektionsårsmöten fattas beslut som kan vara något förvirrande. Det förekommer, att man fattar beslut om ansvarsfrihet för sektionsstyrelsen. Frågan om ansvarsfrihet gäller styrelsen för en juridisk person och för dess ekonomiska ansvarsområde. Sektionens ekonomi faller alltså under styrelsens ansvarsområde. Sektionsstyrelsen har gentemot föreningsstyrelsen ett sysslomannaansvar, men det är föreningsstyrelsen, som svarar mot medlemmarna på årsmötet. En utomstående, som tar del av ett protokoll från ett årsmöte som bl. a. upptar beslut om ansvarsfrihet för styrelsen, kan eventuellt uppfatta organisationen som en juridisk person trots att det faktiskt rör sig om en sektion.
    Övriga frågor, om än viktiga i sig, har mindre betydelse för att kunna bedöma sektionens självständigheten. Egen redovisning, eget ansvar för budgetprocessen, sektionsvis bestämda avgifter samt på sektionsårsmötet vald sektionsstyrelse är faktorer som i enstaka fall kan medverka till att en utomstående kan missbedöma vad för sorts organisation han har kontakt med.
    Avgörande är om tredje man anses ha fog för sin uppfattning av situationen. De utåtriktade faktorerna och då framför allt de identitetsskapande har en ofta avgörande betydelse, vad gäller ansvaret mot utomstående. Om de identitetsskapande faktorerna bibringar tredje man uppfattningen att organisationen är självständig, kan övriga faktorer stärka eller försvaga denna uppfattning. Dessa faktorer får vägas enligt någon form av överviktsprincip. Pekar de identitetsskapande faktorerna på att organisationen är osjälvständig, är det inte troligt, att övriga faktorer ändrar den bedömningen. Om olika identitetsskapande faktorer pekar i olika riktningar verkar det rimligt att kräva att tredje man närmare undersöker vad som gäller.

 

4. Praktisk undersökning
Under vårterminen 1997 gav institutionen för handelsrätt kursen Idrottsjuridik, 10 p., som distanskurs med undervisningen förlagd till Stockholm. En del av kursen är associationsrättslig. Inom denna del fick deltagarna göra en undersökning av sektionernas ställning i en av deltagaren självvald idrottsförening. Varje uppgift skulle fullgöras enskilt eller av två deltagare tillsammans. 22 undersökningar har redovisats. De undersökta sektionerna valdes både från klubbar med enbart ett par sektioner och med många sektioner, från klubbar med sektionsuppdelning efter de olika idrotter som utövas inom föreningen och från klubbar med sektionsuppdelning efter olika utövare; juniorer, damer, etc. Verksamheten i de undersökta sektionerna omfattar olika idrotter. Allt detta gör, att underlaget för

 

generella slutsatser är alltför litet. Materialet användes enbart som exemplifieringar. Enstaka fall kan också ligga som underlag för teoretiska diskussioner.
    Som en sammanfattande redovisning av undersökningen kan sägas att i c:a hälften av fallen var sektionerna på alla relevanta punkter en del av föreningarna. Både internt och externt var detta så klart att någon missuppfattning rimligtvis inte kunde uppstå.
    I 25 % av fallen avviker de faktiska förhållandena från vad som är tänkt att gälla i en sektionsförening i sådan omfattning att man måste börja diskutera, om sektionerna skall ombildas till fristående föreningar. Genomgående för dessa fall var att sektionerna hade ett ekonomiskt självbestämmande som är svårförenligt med föreningen som den juridiska enheten. Det är i dessa fall fortfarande klart att varje form av överviktsvägning leder till att det är fråga om en sektion.
    I resterande fall hade sektionerna en självständighet som inte är förenlig med statusen som sektion. Frågan är i dessa fall vilken juridisk betydelse denna självständighet har.
    I åtminstone fyra av sektionerna finns frågetecken kring de identitetsskapande faktorerna. I två fall hade sektionerna eget organisationsnummer. I det ena fallet fungerade sektionen till alla delar i övrigt som en sektion. I det andra fallet verkade sektionen vara mera självständig. Trots förbud i stadgarna anställde sektionsstyrelsen ny personal och upptog egna lån. Sektionen hade eget årsmöte, där sektionsstyrelsen och övriga funktionärer väljes. I de två andra sektionerna där det finns frågetecken kring de identitetsskapande faktorerna har sektionerna egna stadgar. Grunden i det ena fallet är, att aktuellt förbund har utgivit typstadgar för ungdomssektioner. Dessa stadgar motsvarar fullständiga förenings-stadgar. Ungdomssektionen i den aktuella klubben har antagit dessa stadgar. De överensstämmer inte till alla delar med klubbens stadgar. Sektionen fungerar i övrigt som en sektion, dock med det undantaget att sektionen säges själv äga egendom till mindre värde och själv förvalta en bankbok. Vad gäller bankboken får förenings-styrelsen och firmatecknare ej disponera dessa medel utan sektionens medgivande.
    Vad som är mera intressant är att förbundet, i samband med att typstadgarna utgavs i slutet av 70-talet, också skickade ut en rekommendation till klubbarna, i vilken man uppmanade klubbarna att inte bara tillåta ungdomssektionerna att ha egna stadgar utan även se till att de fick egna styrelser, egna årsmöten, egna fögderier (dvs. egna bokslut med verksamhetsberättelser, resultat- och balansräkning) samt egna revisorer. En sektion, som fått så omfattande självständighet, kan säkert uppfattas som en egen juridisk person av någon utomstående. I varje fall måste man fråga sig om föreningsstyrelsen är ansvarig för åtgärder vidtagna av en så

 

självständig ”sektion” inte minst mot bakgrund av att denna ordning mer eller mindre påtvingats föreningen av förbundet.
    Den andra sektionen med egna stadgar använder också eget namn på verksamheten men har inget eget organisationsnummer. Sektionen ifråga har vad som får betecknas som en egen verksamhet. Ekonomiskt är man självständig i alla frågor med det lilla undantaget att verksamhetsberättelsen skall godkännas av föreningens årsmöte. Det finns alltså mycket som tyder på att sektionen rättsligt är en ideell förening. Frågan är varför föreningen tillåtit en sektion att bli så fristående. Den idrott sektionen sysslar med är relativt ny. Sektionen är troligtvis inrättad, när idrotten introducerats. Alternativen har kanske varit att bilda en specialförening eller en sektion inom existerande förening. Utövarna har satt krav på viss självständighet för att gå upp i den existerande föreningen. Det har de fått eventuellt i överflöd.
    Även i vissa fall där identitetsfaktorerna entydigt pekar på att det är fråga om en sektionsindelad förening, kan man ha anledning fundera på om föreningens olika delar ur alla synvinklar fungerar som en sektion. Av de intervjuade föreningarna finns två som kan uppmärksammas i detta sammanhang. Den första av dessa två föreningar har ett fåtal sektioner. Föreningen har ett enda organisationsnummer. Sektionerna använder föreningsnamnet i kontakt med utomstående. Visserligen har föreningen stadgar som är tänkta att gälla för hela föreningen, men åtminstone en sektion har ett eget regelverk för sin verksamhet. Sektionsstyrelsen, som väljes av sektionens årsmöte, fastställer dessa regler. Sektionen har en relativt långtgående firmateckningsrätt enligt stadgarna. Man skall fortlöpande rapportera till föreningsstyrelsen och låta ärenden av ”betydande ekonomisk karaktär eller varaktighet” avgöras av föreningens styrelse. Sektionen iakttager i åtskilliga fall inte denna bestämmelse utan agerar själv. Sektionens ekonomi är skild från föreningens och är inte föremål för några beslut på föreningens årsmöte. Sektionen väljer egna revisorer. Enligt stadgarna skall revisorer dock väljas av föreningens årsmöte. Dessa revisorer skall granska hela föreningen. I praktiken granskas sektionerna enbart av de sektionsvalda revisorerna. Sektionen beslutar om och tar ut medlemsavgift. Man har eget postgirokonto och redovisar att sektionen äger egendom. Det märkliga i situationen är att övriga sektioner i föreningen inte har tagit sig denna självständighet.
    Den andra föreningen är den första lik så till vida att föreningen har endast ett fåtal sektioner. Det finns ett organisationsnummer. Föreningsnamnet användes i kontakt med utomstående. Föreningens stadgar följes i formellt hänseende av sektionerna. Den ekonomiska verksamheten sköts däremot av sektionerna själva på ett anmärkningsvärt sätt. Den intervjuade sektionen hade eget bank-

 

konto, där insatta medel avsatts till särskilt ändamål. Medlen motsvarar ungefär ett års verksamhet. Sektionens uppfattning var, att dessa medel var sektionens. Medlemmarna betalar dels en föreningsavgift och dels en sektionsavgift. Sektionen bestämmer helt och hållet själv sin sektionsavgift. I den intervjuade sektionen var avgiften dubbelt så stor som föreningsavgiften. Under senare år har sektionen känt sig tvungen att skapa nya finansieringsmöjligheter för att klara verksamheten. Inom sektionen har bildats en marknadskommitté, som självständigt handlägger dessa frågor. Föreningen har inte lämnat något bemyndigande till denna verksamhet. Det framgår dock att föreningsstyrelsen är väl medveten om verksamheten i fråga. Sektionsstyrelsen har också utsett firmatecknare för det ”egna” bankkontot.
    Sektionen har en helt egen ekonomi med en egen budget och redovisning. Sektionens kassör sköter det praktiska ekonomiarbetet. Föreningen kommer in genom att det är föreningens revisor som granskar all ekonomisk verksamhet inom föreningen.
    Föreningsordföranden ansåg att föreningsstyrelsens uppgifter och funktioner med åren tunnats ut. Sektionerna har kommit att fungera mer som egna föreningar. Han ansåg, att föreningen fungerar som något slags allians för lotteri- och bingoverksamhet, där överskottet fördelas mellan sektionerna.
    Vad gäller dessa två föreningar skulle jag närmast vilja beskriva dem som föreningar i upplösning. Både den självständighet som sektionerna anser sig ha och den roll som föreningsstyrelserna verkar ha, visar att verksamheten på sikt inte kommer att kunna fungera inom ramen för en juridisk person. Klart är å andra sidan att så länge de identitetsskapande faktorerna användes på ett riktigt sätt, vilket verkar vara fallet åtminstone i den sist beskrivna föreningen, svarar föreningen för sektionernas agerande inom den behörighet de har. Föreningen kan ju i en del fall kräva ersättning av enskilda ledamöter i sektionsstyrelsen för åtgärder, som företagits utanför de uppdrag de har fått av föreningen. Man måste trots detta fråga sig, om föreningsstyrelsen kan riskera föreningens totala ekonomi på en verksamhet man knappast kan påverka? I övriga undersökta sektioner, där man kan notera en avvikelse från normal osjälvständighet, gäller denna avvikelse de ekonomiska faktorerna. Sektioner kan vara 0-budgeterade i föreningens budget. Detta innebär att sektionen själv sköter sin egen ekonomi så länge föreningen inte belastas. Sektioner kan ha egna bankkonton. Andra sektioner ingår avtal utan inblandning från föreningsstyrelsen. Stundtals har sektionen fått en sådan rätt så länge avtalet faller inom budgetens ram. Att sektionsstyrelsen får eller tar sig ökade befogenheter på begränsade områden ändrar givetvis inte föreningens organisation. Är det sektionsstyrelsen som ökar området för sitt självbestämmande, finns det anledning för

 

föreningsstyrelsen att följa utvecklingen och eventuellt ingripa. Fortsätter sektionsstyrelsen att gradvis öka självbestämmandet föreligger en risk, att någon utomstående slutligen missuppfattar situationen.

 

5. Ansvarsfördelning i de olika situationerna
Att på detta sätt försöka fastställa när det kan anses föreligga en sektion inom en förening och när ”sektionen” brutits loss från föreningen och eventuellt formats till en egen förening är väsentligt för att kunna bestämma vilka personer och organisationer som bär ekonomiskt ansvar för olika transaktioner.
    Så länge det är tal om en sektion inom en förenings ram är ansvarsfrågan klar. Föreningen svarar mot tredje man oavsett om styrelsen eller sektionsstyrelsen18 med fullmakt från styrelsen ingått avtalet. Tredje man kan däremot inte göra rättshandlingen gällande mot föreningen, om sektionsstyrelsen saknar behörighet. Om tredje man var i god tro beträffande behörigheten, har han enligt 25 § AvtL rätt att kräva skadestånd för eventuella förluster av fullmäktigen. Fullmäktig i detta sammanhang är antingen de sektionsstyrelseledamöter som utsetts till fullmäktige av styrelsen eller samtliga om fullmakten gives till sektionsstyrelsen utan närmare angivande av vilka som avses. I båda fallen faller mellanmansansvaret på den eller dem som med åberopande av fullmakten ingår avtal med tredje man. Skulle föreningen bli bunden av rättshandlingen, trots att sektionen överskred sin befogenhet, kan föreningen på samma sätt som tredje man ovan söka ersättning från ledamöterna i sektionsstyrelsen.
    Fråga är hur dessa ansvarsregler påverkas om sektionen har så stor självständighet, att dess status som sektion ifrågasätts. Låt oss anta att självständigheten är så stor, att föreningsstyrelsen inte kan lägga sig i sektionens agerande. Sektionen har inte formellt sett ombildats till en förening. Skulle man erkänna att ”sektionen” inte längre var en del av föreningen, blir ju primärt de, som agerar för den tidigare sektionen, ansvariga för de rättshandlingar som ingås. Det är rimligt att utgå från att frågan om den tidigare sektionen fortfarande är eller inte är en sektion får avgöras i förhållande till den enskilda rättshandlingen. Stor vikt måste fästas vid tredje mans berättigade uppfattning. Om för det första tredje man har uppfattat faktiska förhållanden och för det andra omständigheterna är sådana att det är rimligt att utgå från, att sektionen fjärmat sig så från föreningen, att föreningen inte skäligen kan ansvara för den tidigare sektionens handlande, kan anspråk inte riktas mot föreningen. Utgångspunkten för vad tredje man borde ha uppfattat

 

18 Uppmärksamma att med sektionsstyrelsen avses i dessa sammanhang de personer som sitter i styrelsen. Se avsnitt 3.

 

ligger i de identitetsskapande faktorerna på det sätt som sagts ovan.19 Tredje man vill naturligtvis ha möjligheten att kräva föreningen för ”sektionens” agerande. Det ligger alltså i tredje mans intresse att hävda att han inte uppfattat ”sektionens” självständighet.20 Argumentet om ”sektionens” självständighet är föreningens argument för att undvika ansvar för ”sektionens” handlande med tredje man. För ”sektionsstyrelsen” finns i denna fråga samma intresse som hos tredje man att visa att ”sektionen” fortfarande är en sektion inom föreningens ram. Om man kan det, kan inte tredje man rikta några krav mot enskilda individer. Visserligen kan man inte utesluta, att föreningsstyrelsen menar, att sektionsstyrelsen agerat över sina instruktioner och att ledamöterna därför är skadeståndsskyldiga mot föreningen, om föreningen har fått fullgöra rättshandlingen mot tredje man. Möjligheterna att föreningsstyrelsen medverkat till uppkomsten av en sådan situation genom att den inte reagerat på motsvarande handlande tidigare är många gånger stora. Detta kan avsevärt begränsa sektionsledamöternas skadeståndsskyldighet.
    Om man finner att den tidigare sektionen uppfyller de krav som enligt svensk rätt ställs på en ideell förening, vilket torde vara mycket ovanligt, kommer ansvarsfrågorna i ett nytt läge. Utomstående, som exempelvis ingått ett avtal med en sådan organisation, får rikta sina krav mot denna nya förening. Varken sektionsföreningen eller enskilda styrelseledamöter i den nya föreningen är ansvariga för avtalets fullgörande. En förutsättning för detta är att tredje man inte har grundad anledning tro, att han handlar med sektionsföreningen.
    Denna övergång från sektion till självständig förening kan ju ske genom ombildning. Ombildning har jag kallat den formella procedur som skiljer sektionen från sektionsföreningen och som ombildar sektionen till en ny förening. Den innebär troligtvis en förändring av sektionsföreningens stadgar och ett konstituerande möte för den nya föreningen. Vid detta möte antages bl. a. stadgar.
    Denna artikel inriktas inte på ombildningsförfarandet utan på den situation, där föreningen upplöses.21 Frågan om sektionen övergått till en självständig förening hänger ihop med diskussioner om föreningen upplöses eller har upplösts. Man utgår många gånger från, att någon ny självständig förening inte uppkommit, då några formellt antagna stadgar inte finns. Med mycket få undantag

 

19 Se avsnitt 3. 20 I något fall skulle tredje man åtminstone teoretiskt kunna ha intresse av att visa att sektionen blivit så självständig, att den är fristående från föreningen. Föreningen går i konkurs med väsentligt större krav än tillgångar. Betraktas ”sektionen” som fristående kommer däremot dess borgenärer utan konkurrens från ”föreningsborgenärerna” att få sina krav täckta. 21 Beträffande detta uttryck se avsnitt 1.

 

förhåller det sig på detta sätt.22 Vad som kan finnas som liknar stadgar är av sektionsstyrelsen fastslagna handlingsregler. Dessa är av mycket olika omfattning och kvalitet. En del av dem är så preciserade att de fyller en uppgift som ”sektionsstadgar”. Andra reglerar enbart vissa frågor. Vad som lämnas oreglerat beror på vad som regleras i föreningsstadgarna. Man kan alltså möjligen säga, att det finns en plan för hur verksamheten skall bedrivas. Den är många gånger bestämd enbart av en ledningsgrupp och behöver ofta kompletteras med regler från en annan källa, föreningens stadgar. Utgångspunkten måste vara att detta inte motsvarar vad man normalt lägger i kravet på antagna stadgar.
    Ofullständiga föreningsstadgar har diskuterats ovan.23 Man har t. ex. enbart beslutat, att normalstadgarna skall gälla utan att precisera vad detta innebär på de punkter normalstadgarna inte ger något bestämt förslag till reglering eller man har inte ens tagit ett sådant beslut utan inskränkt sig till att meddela att normalstadgarna skall gälla för idrottsföreningar som önskar anslutning till specialförbund under RF. Någon rättslig prövning av giltigheten av sådana ofullständiga stadgar har inte gjorts.24 Stadgarna är medlemmarnas i den meningen, att de blir gällande genom medlemmarnas beslut. Medlemmarna kan också ändra stadgarna eller besluta att de skall upphöra att gälla. Beslutar medlemmarna om handlingsregler för organisationen, närmar vi oss begreppet stadgar. Om dessa handlingsregler är tillräckligt fullständiga och antagits att gälla tills vidare, kan de uppfattas som stadgar. Eventuellt kan den formella ramen kring beslutet i ett sådant fall få mindre betydelse. Det är alltså rimligt att tro, att det finns en gråzon, där det finns handlingsregler för en organisation men det är osäkert om dessa regler anses vara tillräckliga för att utgöra stadgar för organisationen ifråga. Inom denna gråzon faller båda ofullständiga stadgebeslut i en förening och handlingsregler, som från början gällt för en sektion, men där sektionen frigjort sig från föreningen. Läget inom denna gråzon får bedömas från fall till fall.

 

6. Otjänliga organisationsförsök
I en del fall försöker man nyskapa organisationer, där man för samman positiva faktorer från dels allianssamarbete och dels samarbetet mellan sektioner i en sektionsförening. Som resultat får man en organisation som somliga kallar för en associtionsrättslig ”skvader”.

22 Se diskussionen om ungdomssektionens stadgar i avsnitt 4. 23 Se avsnitt 2. 24 Uppmärksamma dock NJA 1973 s. 341. Mellersta Norrlands Köpmannaförbund förklarades av HD sakna rättskapacitet. HD ansåg, att förbundet saknade stadgar trots att det i sin verksamhet följde vad som gällt i de tre lokala förbund, som gick samman i det aktuella förbundet.

 

Ett nu aktuellt fall gäller en sektionsförening med verksamhet inom tre lagsporter. Förslag har framlagts till en omorganisation. I detta förslag sägs, att ”föreningen skall bestå av fyra juridiska enheter” nämligen ”huvudföreningen och huvudkassan” samt de tre verksamhetsenheterna. ”Huvudföreningen” svarar för bingo och större festverksamhet. Så långt ser det ut som man vill ombilda sektionsföreningen till en allians och sektionerna till fristående föreningar. Det är dock inte meningen. I förslaget sägs att uppdelningen göres enbart för att varje idrott skall få svara för sina ekonomiska åtaganden. ”Uppdelningen i flera juridiska enheter skall i övrigt inte innebära någon förändring i strukturen...Utåt sett skall” det ”vara en förening som förut och inget annat”. Utomstående skall få uppfattningen, att det är fråga om en idrottsförening utom i det fall då föreningen krävs på pengar. Föreningen kommer i det fallet att hänvisa till att ansvaret enbart vilar på den enhet, som agerat i det enskilda fallet.
    Denna konstruktion är inte förenlig med svensk rätt. Då föreningen omfattar de olika sektionerna så är föreningen också ansvarsenheten.

 

7. Avslutande kommentarer
Sektionsföreningar har funnits länge i svensk idrott. Ombildning och upplösning av sådana föreningar har också förekommit från tid till annan. De tvister som uppkommit har dock bilagts mellan berörda parter. Artikeln bygger inte i någon del på domstolsprövningar. Man kan ju fråga sig, om det då finns någon anledning att fördjupa sig i dessa frågor. Svaret ligger i den kraftigt ökade omfattningen av idrottsföreningarnas ekonomi med större eller mindre inslag av ekonomiska verksamhet utan anknytning till idrotten. Med en större ekonomisk verksamhet följer ökade risker att förluster i den ekonomiska verksamheten kan äventyra hela föreningen.
    Det finns också en risk, att idrottsföreningar i ekonomisk kris inte i framtiden kan beräkna så förmånlig behandling av sina borgenärer som hitintills. Den allmänna ekonomiska verksamheten har medfört, att idrottsföreningar idag sluter åtskilliga avtal med motparter som enbart har ekonomiska intressen i avtalet och inte avser att genom avtalet subventionera den idrottsliga verksamheten. Dessa motparter kan komma att agera på de sätt lagen anger i form av ansökan om utmätning eller konkurs, om föreningen inte fullgör sina skyldigheter.
    Om det visar sig att föreningens tillgångar inte täcker fordringarna, kommer man också att undersöka möjligheterna att kräva enskilda fysiska personer. Över huvudtaget kommer det att bli viktigare att tänka igenom vilket ansvar olika juridiska och fysiska per-

 

soner skall ha och bygga sin organisation så att man juridiskt når uppsatta mål. I det sammanhanget aktualiseras i hög grad frågor kring sektioner.
    Åtskilliga rättshandlingar som företrädare för en idrottsförening genomför har idag stor ekonomisk betydelse. Det är därför allt viktigare att dessa företrädare är medvetna om vilken behörighet de har att företräda föreningen. Skulle de sluta ett avtal utanför sin behörighet och detta avtal av den anledningen senare inte kan göras gällande mot föreningen, riskerar de, att tredje man kräver skadestånd för förlusten. Det verkar som om det många gånger föreligger en missuppfattning, att en föreningsstyrelse och en sektionsstyrelse inom sitt område har samma behörighet. Detta gör att det inte är ovanligt, att sektionsstyrelsen sluter avtal utanför sin behörighet. De enskilda sektionsstyrelseledamöterna kan som sagts ovan i ett sådant fall bli skadeståndsskyldiga.
    Artikeln har visat att gränsdragningen mellan förening och sektion är flytande och knappast uppmärksammad i litteraturen. För bedömningen av om en organisation är en sektion eller en förening spelar de s. k. identitetsskapande faktorerna en stor och i många fall avgörande roll. Personer som arbetar i sektionerna har anledning att i första hand kontrollera de identitetsskapande faktorerna. Kan sektionernas namn, identitetsnummer och/eller egna stadgar göra, att det är rimligt för utomstående att uppfatta sektionen som en egen förening? Är svaret på den frågan ja, bör man agera så att missuppfattningar ej uppkommer.