Litteratur

 

 

 

Henry Olsson, Upphovsrättslagstiftningen En kommentar, Norstedts Gula Bibliotek, 1996, 534 s.

 

Henry Olsson — eller Mr Copyright som han också kallas — har fått i uppdrag att komplettera det Gula Biblioteket med en upphovsrättskommentar. Det finns inte någon annan än Henry Olsson som kunnat skriva denna bok, eller skriva den så väl.
    Som han själv säger i förordet: ”Tiden har nu ansetts mogen att komma ut med en kommentar till denna tämligen komplicerade lagstiftning. Skälet är att upphovsrätten numera har fått en allt större kulturell, ekonomisk och handelspolitisk aktualitet.” Dessa Henry Olssons ord är väl valda — och vägda. Det är inte i första hand så att upphovsrätten har fått en större betydelse. Men liksom annan immaterialrättslig lagtiftning har den under senare år uppmärksammats alltmer, just ekonomiskt och handelspolitiskt. Genom utvecklingen av nya företeelser som datorprogram och databaser, som utgör upphovsrättsligt skyddsbara alster, och genom moderna kommunikationer, som gjort det möjligt att med några sekunders förskjutning ta del av artisters framföranden på andra sidan jorden, eller att med nästan originakvalitet tack vare digitaliseringen lyssna på inspelningar, gamla som nya, har upphovsrättens med sin internationalitet och betydelse för vissa länders handelsbalans utgjort en viktig bricka i det handelspolitiska spelet. Detta speglas nu mindre i lagkommentaren än i dess blotta tillkomst, som ses med stor tillfredsställelse av oss alla som sysslar med immaterialrätt. Vi är också betydligt fler idag än för t. ex. tio år sedan. Lagen heter visserligen fortfarande lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Men sedan lagens tillkomst 1960 har mycket hänt. De många lagrevisionerna inte minst under senare år, både i samband med EG-anpassningen och med anledning av den tekniska utvecklingen, har gjort att de ursprungliga och traditionella svenska lagförarbetena endast delvis är relevanta. I åtskilliga av dem har Henry Olsson spelat en väsentlig roll. Det som nu föreligger som lagtext är ett lapptäcke, som på sikt kommer att få en mer homogen och logisk form. Mot den bakgrunden är det särskilt värdefullt att ha en erfaren förare med på färden. Som också framgår av förordet följer lagkommentaren den traditionella formen: varje lagparagraf behandlas för sig med en belysning av bestämmelsernas innebörd och konsekvenser med hänsyn till förarbeten och praxis. Här kan man dock invända med en fråga om detta är det ideala innehållet

hos en modern lagkommentar. Det är förvisso den traditionella formen för svenska lagkommentarer. Men är det verkligen just den information som någon behöver för att närma sig den tämligen komplexa materia som upphovsrätten idag utgör? Litet besviket konstaterar man att Henry Olsson inte delat med sig mer av sitt stora kunnande och kanske också, med tanke på att utrymmet är begränsat, kunnat ge läsaren upplysning om var svårigheter finns och var man återfinner en fördjupad diskussion och analys av enskilda problem. Någon doktrin existerar inte i Olssons värld. I så avseende — och inte minst i jämförelse med Jan Rambergs Köplagskommentar (1995) i samma serie — arbetar Olsson med en något märklig rättskällelära. Förutom prejudikat är den begränsad till NJA II, propositioner och lagutskottets yttranden. Det gäller även hans, av utrymmesskäl, begränsning av rättsfall till Högsta domstolens (HD) avgöranden. Även om HD över åren belyst ett antal upphovsrättsliga frågor, så gäller det långt ifrån alla dem som är centrala. Den massiva kritik som vissa HD-avgöranden rönt i doktrin återspeglas på intet sätt. Visst är ett prejudikat alltid ett prejudikat och det kan anses att HD alltid dömer ”rätt”. Men idag finns det dessutom en supranationell domstol, EG-domstolen, som har sista ordet i EGbaserad lagstiftning och sådan finns det mycket av inom upphovsrätten.
    Den brist på koppling till effekterna av de senaste årens inflöde av sådan lagstiftning och att dess tolkningsunderlag inte alls är svenska förarbetsuttalanden eller praxis, utan direktiv och EG-domstolen samt även andra europeiska länders avgöranden, framgår inte alls av kommentaren. Visserligen berörs vilka regler som har sitt ursprung i EG-direktiv. Men det framgår inte att de svenska uttalandena om innebörd eller tolkning inte nödvändigtvis är auktoritativa. Ett problem med den här typen av böcker är naturligtvis att de aldrig läses från pärm till pärm. Det är just kommentarbokens raison d´être att man skall kunna gå in under en regel och ta reda på vad den innebär eller slå på ett visst ord. Det förutsätter då ofta goda hänvisningar för att läsaren skall få hela sanningen. Hänvisningarna mellan skilda bestämmelser i lagens paragrafer finns också i tillfredsställande utsträckning. Däremot är sakregistret kanske i snålaste laget vad gäller hänvisningar. Som det nu är, blir man ledd till huvudsakligen endast det centrala stället för ett visst uppslagsord. Det kan ibland vara otillräckligt. Till fördelarna — och nackdelarna — med upphovsrättskommentaren hör att Henry Olsson gör det väldigt lätt för läsaren, med alla de faror det innebär. Det han har presterat med sin stora kunskap, insikt och skrivarbegåvning är en mycket klar och — till synes — lättfattlig bok. Det finns många värdefulla förklaringar och många viktiga hänvisningar. Men det ligger som sagt en stor fara i denna enkelhet. Jag vill

 

inte kritisera Henry Olsson för att ”ducka” för problem. Han är väl medveten om deras existens. Men den läsare som också är medveten om dem, och letar efter svar eller tolkningar, kommer besviken att lägga boken åt sidan. Jag begär inte att Henry Olsson skall lösa dem alla åt oss. Men det hade många gånger varit värdefullt om han pekat på svårigheter, oklarheter och inkonsekvenser, i stället för att elegant glida över dem med en i och för sig oklanderlig formulering.
    För att bara ta ett exempel från s. 38 angående datorprogram uttalas att ”Det får antas att de speciella reglerna om exempelvis utlåning av program avser ´rena program´ och inte sådana fall där programmen inte är den väsentliga delen av produkten”. Därmed drar jag slutsatsen att man i utlåningshänseende inte behöver bry sig om den programvara som gör att ett t. ex. uppslagverk på CDROM kan tillgodogöras. Det kan lånas ut. Men den följande meningen säger ”Däremot är självfallet de speciella reglerna om exemplarframställning tillämpliga också på programmet i sådana fall.”

Innebörden av den senare meningen blir då att jag visserligen kan låna ut skivan som sådan. Men man kan inte använda den, eftersom det är förbjudet att också för enskilt bruk kopiera ett datorprogram. Om detta är rättsläget hade det varit bra om det kommit ill tydligare uttryck — eller att otydligheten och konflikten i lagen lyfts fram i ljuset. Det kvirrande som i viss utsträckning här kommit till uttryck skall inte missförstås. Kommentaren till upphovsrättslagstiftningen är ett stort och imponerande arbete. Vi har fått ett mycket behövligt tillskott till lagkommentarsfloran. Det kan ingen som skall hantera upphovsrätt klara sig förutan! Men eftersom upphovsrätten idag är ett inte bara relativt speciellt utan också ett mycket komplext rättsområde, som fortfarande är under revision, så utgör Henry Olssons kommentar bara en introduktion. När lagen har fått sitt slutgiltiga utseende om några år, finns förhoppningen att vi också förses med en ny kommentar, en andra utökad upplaga, av detta i och för sig förnämliga verk.
Marianne Levin