Aktuella frågor

 

 

Replik om bevisfrågor
I SvJT häfte 9/97 (s. 775 ff.) har en f. d. rådman Bo Severin under rubriken ”Är sanning och rätt inte Högsta domstolens sak?” kritiserat vad jag skrivit i en artikel i tidskriften 1996 (s. 509 ff.) angående bevisfrågor i mål om sexuella övergrepp mot barn. S:s inlägg präglas av ett mästrande och en besserwisseraktighet förenad med stolligheter och beskäftiga kommentarer. Inlägget får tala för sig självt. Här skall endast, för undvikande av eventuella missförstånd hos en okritisk läsare, göras några påpekanden på vissa punkter.
    1. Min artikel är inte ”avsedd att vara en kunskapsbank vid bevisprövning och bevisvärdering” (s. 775). Så anspråksfull är jag inte. Syftet med artikeln framgår av dess inledning och vilket värde den kan ha får i vanlig ordning varje läsare själv bedöma.
    2. Artikeln utgör givetvis inte ”Högsta domstolens direktiv till landets hovrätter och tingsrätter” (s. 775). Det finns inte något som helst stöd för påståendet härom. Något sådant meddelande av direktiv är för övrigt en omöjlighet. Påståendet är befängt.
    3. Min artikel var koncentrerad på frågan om undvikande att oskyldiga fälls till ansvar och skälet därtill framgår av inledningen. Kritiken mot att jag inte anlagt ett bredare perspektiv och även behandlat frågan om att få flertalet skyldiga fällda till ansvar (s. 775 och 776) är grundlös. Det är befogat att diskutera en aktuell fråga som orsakat problem utan att samtidigt ta upp andra, låt vara närliggande frågor. Att oskyldiga personer inte fälls till ansvar är enligt min mening betydligt viktigare än att så många skyldiga som möjligt blir dömda. 4. Min hänvisning till rättsfallet NJA 1992 s. 446 beträffande behovet att förordna psykolog som sakkunnig innebär ingalunda ett sätt ”att åberopa sig själv som bevis för att man har rätt” (s. 778). I egenskap av prejudikatdomstol har HD att fastställa vad som gäller i olika hänseenden. Det skulle ha varit felaktigt om jag vid diskussion av frågan om psykologers medverkan skulle ha underlåtit att nämna vad HD uttalat i saken. Även om det saknar betydelse kan nämnas att jag inte deltog i HD:s avgörande. 5. Jag har inte ”på många sidor riktat anmärkningar mot hur domstolarna dömer” (s. 782). Något stöd för påståendet finns inte i artikeln. Jag har däremot gett uttryck för hur man enligt min mening i vissa avseenden bör se på bevisfrågorna i incestmål. I de fall — förhoppningsvis ett fåtal — då fällande dom har meddelats på

otillräcklig grund är jag däremot kritisk. Förmodligen är jag inte ensam om det.
    6. I min artikel påpekade jag avslutningsvis att HD inte kan förväntas över lag eller ens i någon större omfattning korrigera fall då åtal (dvs. för sexuella övergrepp mot barn) har bifallits på alltför tunn bevisning (s. 523). S. ser detta som en ”programförklaring beträffande Högsta domstolens dömande” och anser detta vara uppseendeväckande (s. 775 och 782). Han citerar också avsnitt av domareden. Med anledning härav kan upplysas följande.
    HD är sedan ganska lång tid tillbaka en prejudikatinstans. Landet har sålunda ett principiellt tvåinstanssystem, där hovrättens avgörande är avsett att i princip vara slutligt. För att prövningstillstånd skall kunna meddelas i HD fordras som regel att det finns ett prejudikatintresse (54 kap. 10 § 1 st. punkt 1 RB). Prövningstillstånd kan dock även meddelas om det finns ”synnerliga skäl” till prövning (punkt 2), vilket i nu aktuella fall i praktiken innebär skäl för resning. Detta förutsätter i sin tur, frånsett mera speciella situationer, att det har tillkommit någon ny omständighet eller något nytt bevis (jfr 58 kap. 2 § punkt 4).
    Prejudikatintresse föreligger sällan i mål om sexuella övergrepp. HD har prövat några sådana mål och belyst bevisfrågorna med understrykande av det stränga beviskravet för fällande dom. Eftersom bevisningen i dessa mål som regel består i huvudsak endast av målsägandens och den åtalades berättelser, är det svårt att förebringa nya omständigheter eller nya bevis. Att målsäganden tar tillbaka sina uppgifter om övergrepp anses inte utgöra skäl för resning utan att det lämnas en rimlig förklaring till de ändrade uppgifterna (NJA 1992 s. 625). Härtill kommer att det i dispensmål och resningsärenden, vilka ju avgörs på handlingarna, som regel är omöjligt att bilda sig någon mera säker uppfattning om styrkan av bevisningen. Vad nu sagts innebär att det mycket sällan finns skäl för prövningstillstånd eller resning i mål om sexuella övergrepp. Om HD skulle bevilja prövningstillstånd eller resning i dessa mål i någon större utsträckning, måste detta ske genom ett åsidosättande av bestämmelserna. Så har inte skett och kan inte heller förväntas ske. Det är därför enligt min mening särskilt angeläget att tingsrätten och hovrätten i sådana mål är försiktiga i sin bevisvärdering, något som också underströks i min artikel. Mitt framhållande av att HD inte kan förväntas i någon större omfattning korrigera fall då åtal har bifallits på svag bevisning är inte alls någon programförklaring. Det är ett konstaterande av hur det rent faktiskt förhåller sig utifrån gällande bestämmelser.
Torkel Gregow