Aktuella frågor

 

Skadeståndsansvar för vattenledningsläckage — två domar skapar oklarhet
Högsta domstolen (HD) har genom två domar meddelade den 25 juni 1997 i mål nr T 2637/96 och T 3663/95, den förra refererad i NJA 1997 s. 468, ålagt ett par kommuner som ägare av renvattenanläggningar strikt ansvar för skador som orsakats av läckage från anläggningarna. Det har ifrågasatts om inte det sålunda fastslagna ansvaret till och med är strängare än det skadeståndsansvar som gäller enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (valagen).
    I det refererade fallet (T 2637/96) hade det uppstått en 4,4 m lång spricka på en kommunal huvudledning för vatten i Södertälje. Ledningen var av gjutjärn och hade en diameter om 400 mm. Under 3,5 timmar läckte det ut 5 000 kbm vatten. Det utströmmande vattnet rann ner i ett villaområde och samlades i en svacka, där en 0,5-0,7 m djup vattensamling bildades. Ett flertal fastigheter, som alla var anslutna till kommunens allmänna va-anläggning, drabbades av vattenskador. Det konstaterades att materialet i röret uppfyllde gällande krav och inte var orsaken till rörbrottet. Förhållanden i rörgraven eller onormala tryckstötar i ledningssystemet angavs som trolig orsak.


    I det andra fallet (T 3663/95) hade ett ledningsbrott uppkommit på en kommunal huvudledning för vatten i Solna. Utläckt vatten hade strömmat något hundratal meter under jord och trängt in i byggnaden på en till den allmänna va-anläggningen ansluten fastighet och där orsakat skador. Ledningsbrottet berodde enligt kommunen inte på brister i ledningsnätet utan troligen på en oförutsebar sättning i marken. I ingetdera fallet gjordes gällande att kommunen varit försumlig. Frågan var om kommunen skulle åläggas ett strikt ansvar för de uppkomna skadorna. Liksom underinstanserna besvarade HD denna fråga jakande. Med hänvisning till rättsfallet NJA 1991 s. 720, där HD slagit fast att innehavaren av en fjärrvärmeanläggning bär strikt ansvar för skador som orsakas av vattenutsläpp från anläggningen, konstaterade HD i domskälen att det saknas anledning att bedöma ansvaret för skador orsakade av utsläpp från en renvattenanläggning på annat sätt. Med anledning av kommunens invändning i Södertäljemålet att strikt ansvar för läckageskador på allmän skadeståndsrättslig grund skulle innebära ett strängare ansvar än vad kommunen har gentemot va-abonnenter på va-rättslig

858 Aktuella frågor SvJT 1997 grund, erinrade HD om ”att också huvudmannens ansvar gentemot abonnenterna enligt 29 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar för skador som orsakats av brister i va-anläggningen är oberoende av vållande, jfr NJA 1993 s. 764 samt SvJT 1994 s. 875”.
    Denna erinran besvarar dock inte fullt ut kommunens invändning. Den förutsätter att vattenledningsläckage i sig utgör en skadeståndsgrundande brist i en allmän va-anläggning. Och det torde inte vara fallet.
    Visserligen anses kommunens ersättningsansvar enligt 29 § valagen inte vara beroende av vållande. Men va-rättsligt räcker det inte med ett konstaterat samband mellan den läckande vattenledningen och inträffade skador. Därtill krävs att kommunen i detta hänseende har ”åsidosatt sin skyldighet” i förhållande till den drabbade fastighetsägaren. Det kan kommunen exempelvis ha gjort genom någon försummelse i fråga om utförandet, driften eller underhållet av ledningen eller genom att ledningen av någon annan anledning inte uppfyller den standard (”skäliga anspråk på säkerhet”) som va-lagen uppställer. Att det s. k. strikta ansvaret enligt va-lagen inte slår till innan dess, bekräftas av bl. a. rättsfallet NJA 1984 s. 721. Till följd av uppdämning i en kommunal avloppsledning i samband med ett kraftigt regn hade i det fallet avloppsvatten tryckts bakvägen upp genom golvbrunnar i en fastighets källare och orsakat skada. Avloppsanläggningen, som var dimensionerad för att kunna avbörda regn med en intensitet som statistiskt sett återkommer vart femte år, bedömdes kapacitetsmässigt ha uppfyllt skäliga anspråk på säkerhet. Utredningen visade inte heller att anläggningen i något annat avseende varit behäftad med brister som gjorde att va-lagens krav inte varit uppfyllda. Det förelåg inte några särskilda skaderisker som kommunen försummat att informera om. Kommunen ansågs under sådana förhållanden inte vara skyldig att ersätta översvämningsskadorna. Skadeståndsansvaret enligt 29 § va-lagen, som inte torde vara strängare för vattenledningar än avloppsledningar, förutsätter alltså att den allmänna vattenanläggningen inte uppfyllt skäliga anspråk på säkerhet eller att kommunen i annat avseende åsidosatt sin skyldighet mot fastighetsägaren. Häri ligger en väsentlig skillnad mot det rent strikta ansvar för skador till följd av vattenledningsläckage som HD synes ha fastställt i de aktuella domarna. Blotta förekomsten av läckage från en allmän renvattenledning torde nämligen inte innebära att ledningen inte ändå kan anses uppfylla va-lagens säkerhetskrav. Det är normalt att allmänna vattenledningsnät läcker. Med moderna rörmaterial och rörläggningsteknik och allt effektivare metoder för lokalisering av läckor på ledningsnät, har läckageförlusterna numera visserligen kunnat nedbringas. För moderna rörnät räknar man med att förlusterna normalt inte skall överstiga tio procent av producerad vattenmängd.

SvJT 1997 Skadeståndsansvar vid vattenledningsläckage 859 Men även detta kan ju innebära ganska betydande läckage i det enskilda fallet. I allmänhet läcker dock det i landet befintliga ledningsnätet mer än så. Enligt statistik från Svenska vatten- och avloppsverksföreningen (VAV) uppgick år 1995 läckageförlusterna, inklusive eventuellt förekommande olovlig vattenavtappning, till i genomsnitt arton procent av den i landets allmänna vattenanläggningar producerade vattenmängden.
    I och för sig talar HD inte om ”läckage” utan om ”utsläpp” av vatten. Om den distinktionen haft någon betydelse för den rättsliga bedömningen framgår inte. I båda de aktuella fallen är det dock ostridigt fråga om oavsiktlig vattenutströmning.
    Vidare gäller båda fallen kommunala huvudledningar för renvatten. Men HD:s skrivning begränsar sig inte till sådana ledningar. Där talas om ”utsläpp från en renvattenanläggning”. Enligt gängse terminologi på området torde detta inbegripa allt från den enklaste vattenbrunn med tillhörande vattenledning och uppfordringsanordning och vidare alla olika slags vattenanläggningar, ofta i form av gemensamhetsanläggningar, som finns för tillgodoseende av flera fastigheters behov av vattenförsörjning och till de stora kommunala vattenverken med reningsanläggningar, pumpstationer, vattenreservoa-

rer, huvudledningar och lokala rörnät. En konsekvens borde väl dessutom vara att det också saknas anledning att bedöma ansvaret på annat sätt för skador orsakade av motsvarande utsläpp från en dagvattenanläggning eller en avloppsanläggning. Emellertid vore det onekligen minst sagt anmärkningsvärt om va-abonnenterna i här berörda hänseenden skulle ha sämre rätt inom ”kontraktsförhållandet” med kommunen än på allmän skadeståndsrättslig grund. HD kan knappast — utan lagstöd och i strid med tidigare rättspraxis — ha avsett att etablera ett sådant missförhållande. Fastän domskälen inte tycks göra någon begränsning, får väl ändå rimligtvis antas att inte varje läckage från vilken vattenledning som helst skall föranleda strikt skadeståndsansvar för ledningens ägare eller innehavare. Är det måhända underförstått i domarna att det strikta ansvaret bara gäller vattenledningsläckage av sådan omfattning och beskaffenhet i övrigt som också enligt va-lagen skulle kunna vara skadeståndsgrundande. De aktuella fallen från Södertälje och Solna, om än med viss tvekan beträffande det senare, förefaller kunna förenas med en sådan tolkning. Det är angeläget att den uppkomna oklarheten undanröjs.
Jörgen Qviström