Litteratur

 

 

 

ERIK SANDBLAD, Vittnens utsagor om Jeanne d’Arc år 1455, Översättning från latin, Göteborg (Acta Universitatis Gothoburgensis), 1996, 33 s.

 

Det har sagts om Jeanne d’Arc att hon är en symbol för en människa som offrades för de högre intressen som makthavarna ville skydda.
    Inför inkvisitionsdomstolen i Rouen hävdade Jeanne — denna 19-åriga bondflicka från Lothringen — att hon genom änglars förmedling fått Guds uppdrag att befria Orléans från engelsmännens belägring och se till att franske kungen blev krönt. Och det var precis vad hon gjort.
    Hennes försäkringar om ett gudomligt uppdrag kunde inte godtas av den kyrkliga domstolen, ty enligt katolsk tro var det endast prästerskapet som hade möjlighet att ha dylika kontakter. Jeanne befanns alltså skyldig till ”avguderi och åkallande av djävulen”. Hon brändes som häxa på bål.
    Från denna rättegång 1431 finns protokollen bevarade och de har av Erik Sandblad översatts från medeltidsfranska till svenska. (Se härom SvJT 1991 s. 645–647.) Jeanne fick dock upprättelse redan i mitten av 1450-talet. Läget i landet var nu ett annat, engelsmännen var borta och kungen var angelägen att inte ha en häxa att tacka för att han blivit krönt. Man fick påvens tillstånd att på nytt pröva frågan om Jeannes skuld. I en ny rättegång befanns Jeanne vara oskyldig, ty huvudfrågan om hennes påståenden om uppenbarelser lyckades man fyndigt komma förbi; man förklarade att det var vanskligt att bedöma sanningshalten i hennes berättelser om möten och samtal med helgon, eftersom självaste aposteln Paulus sagt om sina uppenbarelser att han var osäker om det verkligen var Gud som talat till honom. Det slutade med att påven förklarade dödsdomen mot Jeanne för ogiltig. I anslutning till denna rehabiliteringsprocess hördes ett stort antal vittnen, av vilka Sandblad nu redovisar ett urval. I förordet påpekar han att man, eftersom förhören skett i franske kungens intresse, inte kunde vänta sig något olämpligt uttalande om denne. Även vad som berättas om Jeanne är självklart lika positivt — hon var en god, enkel och from flicka, och när hon ledde trupper till anfall, var det ofta endast med en fana i handen, inte ett svärd. Erik Sandblads nya lilla bok är ett inte oviktigt komplement till hans nämnda tidigare arbete från 1991.
Thorvald Hellquist