Litteratur

 

 

 

LARS DELIN, Minerallagen med kontinentalsockellagen, Norstedts juridik, Stockholm 1996, 445 s.

 

Riksdagen antog 1990 en ny minerallag, som ersatte 1974 års gruvlag och lagen om vissa mineralfyndigheter från samma år. Lagen har ändrats flera gånger, bl. a. avskaffades 1993 kronoandelsinstitutet.
    F. d regeringsrådet Lars Delin har nu gett ut en kommentar till minerlalagen och 1966 års lag om kontinentalsockeln. Lars Delin var sekreterare i Gruvrättsutredningen, vars betänkande låg till grund för 1974 års gruvlagstiftning och utgav 1977 en kommentar till denna under beteckningen Gruvlagstiftningen. Lars Delin har djupa insikter i allt som rör lagstiftningen rörande mineralutvinning och ett stort kunnande även beträffande rättsområden som ligger utanför mineralområdet men som har betydelse för tillämpningen av denna. I anmälan av kommentaren till den nya gruvlagen (SvJT 1978 s. 593) anfördes bl. a. att få torde vara bättre skickade än Lars Delin att utarbeta en sådan kommentar. Det omdömet står sig även när det gäller minerallagen.
    Boken är avsedd som en hjälpreda åt dem som i sin praktiska gärning kommer i kontakt med minerallagstifningen. Den kan sägas bestå av fyra delar. Först ett inledande avsnitt om minerallagstiftningens bakgrund. Därefter bokens huvudavsnitt — kommentaren till minerallagens olika paragrafer. I det tredje avsnittet behandlas på samma sätt lagen om kontinentalsockeln. Boken avslutas med en bilagedel som innehåller alla de lagar, förordningar, kungöresler m. m., som är av betydelse för den som skall tillämpa minerallagen och lagen om kontinentalsockeln. Kommentaren grundar sig till stor del på uttalanden under förarbetena till minerallagen. Många stadganden har emellertid utan saklig ändring förts över från 1974 års gruvlag och samma års lag om vissa mineralfyndigheter, varför författaren i många hänseenden haft anledning att anknyta till uttalanden under förarbetena av dessa lagar. Läsaren får på så sätt en god överblick över eljest mycket spridda förarbeten. I kommentaren redovisas också den — sparsamma — rättspraxis som finns på minerallagsområdet. I vissa avsnitt har Hugo Digmans Svensk gruvrätt från 1953 kunnat anlitas. Det säger en hel del om kontituiteten på det ifrågavarande rättsområdet. I många fall ger Lars Delin sin egen uppfattning om rättsläget till känna. Värdet av kommentarer som väsentligen bygger på förarbetsuttalanden har ibland ifrågasatts. När som i detta fall

förarbetena är splittrade har emellertid redan sammanställandet av dessa ett betydande värde. Och som redan framgått ger boken mycket däröver. Om någon kritik skall riktas mot metodiken är det att Lars Delin ibland återger uttalanden som, sedan lagen väl antagits, inte ger någon egentlig ledning. Som exempel kan nämnas 4 kap. 7 § minerallagen. Denna lyder så: ”En bearbetningskoncession skall meddelas för tjugofem år. Om sökanden begär det, får kortare tid meddelas.” Under förarbetena bröt sig meningarna starkt i frågan för vilken tid bearbetningskoncession skulle meddelas. Den slutliga lydelsen kom till under riksdagsbehandlingen. Paragrafen är så enkel och entydig att den egentligen inte kräver någon kommentar.

    De motiv som föranlett den ena eller andra uppfattningen beträffande koncessionstidens längd saknar numera betydelse. Vid läsningen av boken har anmälaren också någon gång slagits av tanken att det, inte minst för de praktiker boken vänder sig till, hade varit värdefullt om författaren sammanfattat rättsläget i stället för att finstilt återge långa motivuttalanden. Det gäller t. ex. innebörden i begreppet ”uppenbar misshushållning med mineral” i 5 kap. 7 § minerallagen. Detta är emellertid randanmärkningar. Lars Delins kommentar håller hög klass och har ett stort värde såväl för på rättsområdet verksamma som andra som vill sätta sig in i minerallagstiftningens regelsystem.
Hans Svahn