Litteratur

 

 

 

MARGRETHE BASSE (red.): Hållbar utveckling — En rättsteoretisk begreppsanalys, Nerenius & Santérus Förlag, Stockholm 1996, 178 s.

 

Boken är ett resultat av ett miljörättsligt symposium som avhölls i januari 1995 vid Center for Samfundsvidenskabelig Miljøforskning, en forskningsverksamhet som sorterar under Århus universitet. I boken lämnas elva bidrag på tre språk (svenska, danska och engelska) av skilda författare om begreppet ”hållbar utveckling” och andra miljöpolitiska frågor med anknytning till detta begrepp.
    Att begreppet hållbar utveckling inte är ett traditionellt juridiskt begrepp och inte heller låter sig fångas av den juridiska begreppsapparaten på ett enkelt sätt är lätt att inse. Ellen
Margaretha Basse gör ett försök i Bæredygtighetsbegrebet — et nyt retsligt begreb att närma sig begreppet genom att ställa det i relation till olika kända rättsliga principer och värderingar som egendomsskyddet och frågan om rätt till ersättning för den som hindras att utnyttja sin egendom. Artikeln utmynnar i vissa slutsatser om att begreppet hållbar utveckling förutsätter ett bredare perspektiv på lagstiftningen och att olika beaktansvärda intressen kan komma i konflikt med varandra. Den som tydligare konkretiserar Basses allmänna resonemang är Jukka Tuomela som i Hållbar utveckling som miljörättens grundprincip gör en traditionell genomgång av rättsliga principer och om hur de kan brytas ner till redskap att användas främst av praktiserande domare och lagstiftare. Tuomela konstaterar att principen om hållbar utveckling inte är en direkt tillämplig norm utan snarare en söknorm, dvs. en norm som sätter våra tankar på rätt spår. Genom att sträva efter en hållbar utveckling kan vi bli hjälpta i vårt arbete att hitta eller utforma de rättsliga normer, regler och principer som vi direkt kan tillämpa. Liksom Basse stannar han emellertid vid slutsatsen att om vi tar principen om hållbar utveckling på allvar innebär detta en omstrukturering av rättssystemet. Vad en sådan omstrukturering skulle innebära tiger författarna förståndigt nog om. Frågan är nog alltför allvarlig för att avfärdas på ett så lättvindigt sätt. Den norske miljörättsforskaren Hans Chr. Bugge, tidigare rådgivare åt Gro Harlem Brundtland, framhåller i sitt bidrag The ethics of sustainable development —- a legal perspective de politiska och etiska element som alltid måste övervägas både i ett internationellt lagstiftningsarbete och ett nationellt. Bugge granskar därvid de möjligheter och de hinder som föreligger i lagstiftningsarbetet när begreppet hållbar utveckling kan ingå

som ett instrument i arbetet. Den miljöetiska aspekten är utgångspunkten i en artikel av Ulli Zeitler kallad Bæredygtighed som miljøetisk konception i relation till miljøretten. Den fråga hon koncentrerar sig på är huruvida det är människan och hennes krav och förväntningar om skall stå i centrum för miljöregleringen, en inriktning som kallas för antropocentrism, eller om det är ekocentrism, dvs. om det är naturen i sig som skall stå i centrum för regleringen. Ett något mindre krångligt sätt att närma sig ämnet kan tyckas vara att ställa frågan: har naturen ett värde i sig — oberoende av människan — eller inte. De konflikter som i ett modernt samhälle ständigt gör sig påminda mellan de olika inriktningarna bör enligt författaren lösas genom något som kallas för en försoningsstrategi. Detta innebär att såväl miljöpolitiken som miljölagstiftningen bör innehålla överväganden av miljöetisk art och att det är slutsatserna av dessa överväganden som tjänar till ledning för den fortsatta miljöpolitiken. Jonas Christensen har bidragit med Termodynamik och juridik.
Uppsatsen innehåller inte särskilt mycket av vare sig det ena eller det andra. Författaren konstaterar att helgeflundran utanför Canada kommer att försvinna, om spanjorerna fiskar mer än vad fisken klarar av att reproducera, oavsett vad parterna enas om vid eventuella fiskeförhandlingar. Det torde vara svårt att hävda någon annan ståndpunkt. I de fall miljölagstiftningen avser att reglera ett område av stor betydelse för

det nationella näringslivet kan det vara intressant att studera hur avvägningen mellan olika intressen gjorts. Den danska forskaren Helle Tegner Anker redogör för regleringen av det danska jordbruket i Bæredygtigt landbrug i et reguleringsperspektiv. De förhoppningar som rubriken väcker grusas dock då hennes redogörelse tyvärr i huvudsak stannar vid en redogörelse för Landbrugsministeriets handlingsplan för ett hållbart danskt lantbruk och en uppräkning av aktuella bestämmelser i den danska miljölagstiftningen. Redogörelsen saknar dessutom tyvärr uppgifter om det danska jordbrukets påverkan på miljön och om det har skett några förändringar mot bakgrund av de miljöpolitiska ambitioner som finns bakom handlingsplanen. Annika Nilsson diskuterar i sin uppsats Att byta till en hållbar utveckling hur den s. k. substitutionsprincipen i den svenska kemikalielagen kan få ökad tilllämpning. Principen innebär att den som hanterar kemiska produkter alltid är skyldig att använda produkter som är mindre skadliga, när sådana är tillgängliga på marknaden. Annika Nilsson lämnar ett antal förslag hur regeln skulle kunna ges en ökad tillämpning. Tyvärr har tillsynsmyndigheterna på kemikalieområdet endast i begränsad omfattning utnyttjat substitutionsprincipen, varför det i stor utsträckning saknas erfarenhet av hur förvaltningsdomstolarna ser på kemikalieanvändarnas skyldigheter.

 

Jonas Ebbessons bidrag heter
Hållbar utveckling och gränssnittet mellan internationell och nationell miljörätt. Ebbesson redogör inledningsvis för internationella försök som har gjorts att utveckla begreppet hållbar utveckling till ett rättsligt begrepp och koncentrerar sin framställning därefter till förhållandet mellan internationell och nationell miljörätt. Det är inte helt enkelt att förstå om författaren menar att läsaren skall kunna dra några slutsatser av hans resonemang, själv gör han det inte. Den som i stället angriper uppgiften är Ulla Karvo som i The Significance of Sustainable Development från ett rättsfilosofiskt perspektiv granskar begreppet hållbar utveckling och pekar på de avgjorda skillnaderna i begreppets betydelse mellan nationell och internationell rätt. Karvo gör också en bedömning om begreppet utgör en moralisk eller en rättslig princip. Enligt Karvo skall begreppet hållbar utveckling ses som en rättslig princip även om den också innehåller starka inslag av ett moraliskt ställningstagande. Om jag har förstått saken rätt är det resonemang som leder henne till denna slutsats följande: en hållbar utveckling är en livsnödvändighet och måste därför behandlas som ett juridiskt begrepp. Genom att ge begreppet en rättslig status kan de förutsättningar för mänskligt handlande som är nödvändiga för en hållbar utveckling få genomslag i lagstiftningen. Resonemanget är emellertid inte invändningsfritt. Många moraliska principer är så starka att de kan sägas utgöra normer som ligger till grund för lagstiftning, utan att de för den skull alltid blir synliga i lagtexten. Dessutom kan det på goda grunder ifrågasättas om det är meningsfullt att försöka skilja mellan moraliska och rättsliga principer på det sätt som Karvo redovisar. Henrik Sandberg och Ulla Steen har båda redovisat hur transportsystemen borde omstruktureras för att åstadkomma en hållbar utveckling. Som framgår av Ulla Steens bidrag är emellertid transportpolitiken en fråga som i hög grad regleras genom EU, varför utrymmet för nationella lösningar numera är begränsat. Bokens innehåll präglas i hög grad av att den återger ett antal bidrag till ett miljörättsligt seminarium. Ämnet är intressant därför att det lämnar utrymme för tankar och överväganden långt utanför det som räknas som miljörätt i traditionell mening. Somliga bidrag är av hög kvalitet, vissa andra borde aldrig ha satts på pränt. Sammantaget kan väl bokens innehåll därigenom sägas spegla spännvidden av den miljörättsliga forskningen av i dag.
Stefan Rubenson