Återbetalning av olagligt statsstöd och talerätt
Inledning
Romfördragets regler om statsstöd syftar till att säkerställa att konkurrensen inom den gemensamma marknaden inte snedvrids. En konkurrent kan därför med stöd av Romfördraget få en mottagare av olagligt statsstöd att återbetala det till staten. Det är ett steg i riktning mot att återställa den konkurrenssituation som rådde innan det olagliga statsstödet utbetalades. En aspekt som kan underminera återbetalningens effektivitet är frågan rörande talerätt. Vem skall konkurrenten stämma för att mottagaren skall återbetala? Det finns två alternativ. Antingen stämmer konkurrenten staten eller mottagaren. Nackdelen med att stämma staten är att ett yrkande om återbetalning inte kan leda till en exigibel dom. Således kan det bli nödvändigt för staten att stämma mottagaren innan det olagliga statsstödet har återbetalats. Ett sådant förfarande är varken särskilt effektivt eller processekonomiskt. Ett mer praktiskt förfarande är att direkt stämma mottagaren och yrka återbetalning till staten. Ett sådant yrkande innebär att tredje man skall tillerkännas en prestation. Yrkandet löper därför stor risk att avvisas av svensk domstol. Frågan är dock om sådan avvisning är förenlig med EGrätten. För att försöka finna ett svar på frågan kommer jag att kort beröra Romfördragets reglering av statsstöd. Därefter kommer jag att behandla talerätt enligt EG-rätten och rätte-

gångsbalken samt den senares förenlighet med den förra.

 

Statsstöd — återbetalning
Kommissionen har av Romfördraget givits den exklusiva rätten att avgöra huruvida statsstöd är förenligt med den gemensamma marknaden. För att underlätta kommissionens uppgift stadgar artikel 93(3) i Romfördraget att medlemsstat skall underrätta kommissionen om alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder. Detta skall ske i så god tid att kommissionen har möjlighet att yttra sig. Artikel 93(3) stadgar vidare i sista meningen att en medlemsstat inte får genomföra statsstödet förrän kommissionens granskning lett till ett slutligt beslut. Detta stadgande har direkt effekt.1 Konsekvensen av detta är att nationell domstol har en skyldighet att se till att statens agerande inte strider mot stadgandet. Det ålägger inte den nationella domstolen att agera ex officio, men dock en skyldighet att garantera fysiska och juridiska personer deras rättigheter enligt stadgandet.2

 

1 Mål 77/72 Capolongo v. Maya [1973] ECR 611 p. 6 och mål 120/73 Lorenz v. Tyskland [1973] ECR 1471 p. 8. 2 Det förs dock en diskussion om inte denna typ av rättsregler medför en skyldighet och rättighet för nationella domstolar att agera ex officio. Bland annat har jur. dr. Torbjörn Andersson anfört att så är fallet vid ett seminarium anordnat av Domstolsverket. Seminariet behandlade skärningspunkten mellan processrätt och konkurrensrätt och ägde rum i januari 1997 (Konkurrens 1/97).

156 Aktuella frågor SvJT 1998 För det fall att en medlemsstat bryter mot förpliktelsen i artikel 93(3) sista meningen blir statsstödet olagligt. Detta konstaterade EG-domstolen bl. a. i målet Fédération Nationale v. Frankrike.3 EGdomstolen uttalade i det målet att den nationella domstolen inte skall bedöma huruvida statsstödet är förenligt med Romfördraget. Det är kommissionens uppgift. Den nationella domstolens uppgift är att säkerställa att statsstöd som skall granskas av kommissionen även anmäls till kommissionen innan det införs. Den nationella domstolens behörighet berör således själva förfarandet. Kommissionens och den nationella domstolens uppgifter tangerar dock varandra på så sätt att de båda måste bedöma huruvida det faktiska förhållandet verkligen utgör statsstöd. För att stödja de nationella domstolarna i deras bedömningar samt främja en enhetlig tillämpning har bl. a. kommissionen, i ett meddelande om samarbete mellan nationella domstolar och kommissionen, dragit upp riktlinjer för den hjälp som kommissionen kan bistå de nationella domstolarna med.4 Därutöver kan, enligt artikel 177 Romfördraget, de nationella domstolarna vända sig till EG-domstolen för förhandsavgörande vad gäller tolkningen av Romfördragets artiklar om statsstöd. I vissa situationer är det obligatoriskt för den nationella domstolen att begära sådant förhandsavgörande.

 

 

3Mål C-354/90 Fédération Nationale du commerce extérieur des produits alimentaires et Syndicat national des négociants et transformateurs de saumon v. Frankrike [1991] ECR I5505 4Commission notice on co-operation between national courts and the Commission in the State aid field DOC C(95) 2436 final.


    Om det visar sig att den granskade åtgärden utgör olagligt statsstöd, dvs. inte har anmälts till kommissionen för granskning och beslut innan det implementerades, har den nationella domstolen givits vissa medel för att så effektivt som möjligt kunna förhindra fortsatta olagligheter. En av dessa möjligheter är återbetalning, som innebär att mottagaren av det olagliga statsstödet skall betala tillbaka det jämte ränta till staten. Att kommissionen sedermera förklarar statsstödet förenligt med Romfördraget påverkar inte mottagarens förpliktelse att återbetala det olagliga statsstödet. Mottagaren kan endast undkomma återbetalning om det föreligger särskilda förhållanden (”exceptional circumstances”).5

Talerätt enligt EG-rätten
När det gäller processuella frågor hänvisar EG-rätten till nationell lagstiftning. EG-domstolen har uttalat att frågor som rör förfarandet vid återbetalning skall regleras av nationell lagstiftning.6 EG-rätten kräver dock att den nationella lagstiftningen upprätthåller en viss standard. För att Romfördragets regler om statsstöd skall vara effektiva och ge önskad verkan kräver EG-rätten att de natio-

5 Mål 223/85 Rijn-Schedle-Verlome (RSV) Maschinenfabrieken en Scheepswerven NV v. kommissionen [1987] ECR 4617, 4659 6 Mål C-94/87 kommissionen v. Tyskland: Alcan [1989] ECR 175, 192

SvJT 1998 Återbetalning av olagligt statsstöd och talerätt 157 nella reglerna inte medför att återbetalning i praktiken blir omöjlig. Vidare får de nationella reglerna inte diskriminera i förhållande till likartade situationer som regleras enbart av nationella regler.7 Det är således nationella processregler som skall avgöra frågan om talerätt vid återbetalning av olagligt statsstöd. De nationella reglerna måste dock garantera den enskilde ett effektivt rättsskydd.8

Talerätt enligt rättegångsbalken
Enligt gällande svensk processrätt kan huvudregeln sägas vara att avvisning bör ske när käranden yrkar att tredje man skall tillerkännas en prestation.
    Högsta domstolen fick tillfälle att pröva frågan om talerätt i ett mål där käranden yrkade att svaranden skulle förpliktas betala sin skuld till tredje man.9 Käranden hade till svaranden överlåtit det ansvar han hade såsom bolagsman i ett handelsbolag. Överlåtelsen omfattade samtliga förbindelser oavsett när de hade ingåtts. En tid efter överlåtelsen gick handelsbolaget i konkurs och en borgenär till handelsbolaget krävde betalning för sin fordran av käranden.
    I detta skede väckte käranden talan mot svaranden och yrkade att svaranden skulle förpliktas att till tredje man erlägga ett visst belopp motsvarande det belopp som tredje man krävde av käranden. Som grund för sin talan anförde käranden att svaranden genom avtal övertagit allt ansvar som käranden i egenskap av bolagsman hade för handelsbolaget.

 

7 Mål T-459/93 Siemens SA v. kommissionen [1995] ECR II-1675, II-1708 8Mål C-87/90, C-88/90 och C-89/90 A. Verholen v. Sociale Verzekeringsbank, T.H.M. van Wetten-van Uden v. Sociale Verzekeringsbank och G.H. Heiderijk v. Sociale Verzekeringsbank [1991] ECR I 3757 9NJA 1984 s. 215

Svaranden bestred käromålet. Därutöver yrkade han att käromålet skulle avvisas eftersom käranden saknade talerätt att yrka förpliktande för svaranden att utge visst belopp till tredje man. Käranden bestred yrkandet om avvisning. Högsta domstolen anförde i sina domskäl att vissa bestämmelser förutsätter att part kan föra talan mot annan om att denne skall fullgöra något till tredje man. Som ett exempel bland flera nämnde Högsta domstolen talan enligt 4 kap 23 § 1 st och 9 kap 11 § 3 st UB. Högsta domstolen menade att det fanns situationer då en sådan talan även utan uttryckligt stöd i lag fick föras och kunde vinna bifall. Det rörde sig dock om utpräglade undantagssituationer. Enligt Högsta domstolen saknades det som regel anledning att låta part föra talan om annans rätt. Vid speciella omständigheter kunde det dock tillåtas. Eftersom Högsta domstolen ansåg att det var uppenbart att sådana speciella omständigheter inte förelåg avvisades talan.

 

Rättegångsbalkens förenlighet med EG-rätten
Frågan är då om en konkurrents stämning mot en mottagare av det olagliga statsstödet, med yrkande om återbetalning till staten, utgör en sådan utpräglad undantagssituation som

158 Aktuella frågor SvJT 1998 krävs enligt svensk rätt för att talerätt skall föreligga.
    EG-domstolen fick tillfälle att närmare beröra begreppet talerätt i målen rörande bl. a. makarna Heiderijk. Makan Heiderijk erhöll en lägre tilläggspension enligt holländsk lag p. g. a. att maken hade arbetat utomlands under en tid och därmed inte varit pensionsförsäkrad i Nederländerna. Maken vände sig till holländsk domstol och yrkade att hans maka skulle ha rätt till tilläggspension, beräknad även på den tid då han inte var pensionsförsäkrad.
    Den holländska domstolen vilandeförklarade målet och begärde förhandsavgörande av EG-domstolen. Frågan som den holländska domstolen ställde till EG-domstolen var huruvida maken kunde grunda sin talan på ett EG-direktiv och detta trots att den diskriminerande holländska lagregeln var tillämplig gentemot makan, som inte var part i målet.
    EG-domstolen bekräftade tidigare praxis genom att uttala att det är nationell rätt som skall reglera frågor rörande talerätt. EG-rätten kräver dock att den nationella rätten inte underminerar rätten till effektivt rättsskydd. Vidare får inte de nationella reglerna göra det praktiskt omöjligt att genomdriva EG-rättsliga rättigheter. EG-domstolen fann att maken hade talerätt. Detta med anledning av att han bar konsekvensen av diskrimineringen.10

 

 

10 Målen C-87/90, C-88/90 och C89/90 A. Verholen v. Sociale Verzekeringsbank, T.H.M. van Wetten- van Uden v. Sociale Verzekeringsbank och G.H. Heiderijk v. Sociale Verzekeringsbank, [1991] ECR I-3757

Torbjörn Andersson använder i sin doktorsavhandling begreppen rättslig kontroll, likabehandling och genomdrivbarhet för att beskriva de krav som EG-rätten ställer på den nationella processrätten. Han menar att nationell domstol måste se till att nationella processuella regler inte strider mot EG-rättens krav på rättslig kontroll, likabehandling och genomdrivbarhet.11 Detta innebär enligt Torbjörn Andersson att ”de nationella processreglerna måste bedömas mot bakgrund av om de hindrar EG-rättens effektiva genomslag, dvs. om de bidrar till efterlevnad, ändamålsuppfyllelse och till att trygga enskilda rättsliga positioner”.12 En konkurrent till en mottagare av olagligt statsstöd kan stämma staten och yrka att rätten skall fastställa att staten är skyldig att kräva återbetalning av statsstödet från mottagaren. Rättegångsbalken ger således möjlighet för en konkurrent att få sin rätt genomdriven genom rättslig prövning. Vidare bör det kunna konstateras att det inte är fråga om någon diskriminering eftersom huvudregeln enligt rättegångsbalken är att avvisning bör ske när käranden yrkar att någon annan skall tillerkännas en prestation. Det kan därför tyckas att rättegångsbalken inte står i strid med de krav EG-rätten ställer när det gäller återbetalning av olagligt statsstöd. Slutsatsen skulle därmed bli att det inte föreligger särskilda omständighe-

11 Rättsskyddsprincipen — EG-rätt och nationell sanktions- och processrätt ur ett svenskt civilprocessuellt perspektiv, Torbjörn Andersson, s. 325 (1997). 12Ibid. s. 292

SvJT 1998 Återbetalning av olagligt statsstöd och talerätt 159 ter som skulle tillåta en konkurrent att stämma mottagaren av statsstödet direkt.
    Jag vill dock påstå att rättegångsbalkens regler om talerätt i detta avseende underminerar en konkurrents rätt till effektivt rättsskydd. Ett av ändamålen med Romfördragets regler rörande statsstöd är att säkerställa att konkurrensen inom den inre marknaden inte snedvrids. Det är med anledning härav som EG-domstolen utvecklat rättsföljden återbetalning. Den verkar för att återställa det konkurrensförhållande som rådde innan konkurrensen snedvridits. Jag antar att en konkurrent, medveten om att återbetalning av olagligt statsstöd i princip kräver två processer, säkerligen

betraktar rättsföljden återbetalning som en papperstiger. Konsekvensen blir att rättegångsbalkens regler om talerätt underminerar effektiviteten av återbetalning av olagligt statsstöd. Detta innebär samtidigt att konkurrents rätt till effektivt rättsskydd undermineras. Min slutsats är således att rättegångsbalkens regler om talerätt i detta avseende underminerar rätten till effektivt rättsskydd och därmed står i strid med EG-rätten. När en konkurrent stämmer en mottagare av olagligt statsstöd och yrkar återbetalning bör svensk domstol därför finna att käranden har talerätt på grund av att särskilda omständigheter föreligger.
Magnus Billing