GUSTAF LAGERBJELKE, Självständig under lagarna, Essäer om domarrollen, Nerenius & Santérus Förlag, Göteborg 1996, 210 s.
Som av underrubriken framgår, utgör detta från skilda synpunkter läsvärda, i alla avseenden elegant utformade arbete en samling essäer, vari domarrollen under olika epoker, rättssäkerhetsaspekter samt maktfördelningstanken löper som röda, sammanhållande trådar. Gustaf Lagerbjelke besitter en betryggande domar- och tidigare åklagarerfarenhet samt är tillika juris doktor. Essäsamlingen vittnar om gedigen, vittomspännnande beläsenhet och genomsyras av en fast förankrad, humanistisk livssyn, vilka komponenter förefaller väl ägnade att göra författarens reflexioner och rekommendationer bärkraftiga, oftast övertygande och under alla omständigheter tänkvärda.
Under rubriken ”Att frälsa sitt lande från onda män och odömen” (s. 17 ff.) möter blad ur det medeltida Sveriges lagstiftning och rättskipning, där inhemsk och kanonisk rätt samspelar samt det forna ättesamhället via den katolska kyrkans söderifrån hämtade kulturimpulser inordnas i en europeisk gemenskap. Våra dagars europeisering av den nationella rätten innebär, mutatis mutandis, ingalunda någon radikal nyhet i historiskt perspektiv.
Genom reformationen upplöstes banden med den katolska kyrkan, och en nationalstat formades. Den kanoniska rättens betydelse som rättskälla försvagades till förmån för den kärva Mosaiska rätt som framträder i Carl IX:s appendix till den 1608 av trycket utgivna landslagen. Således befann sig, noterar Lagerbjelke, våra domstolar i den märkliga situationen att man hade att döma helt konkret efter straffregler, som var mer än tre årtusenden gamla, vilkas tillblivelse var dold i dunkel och vilkas innebörd inte torde ha varit lättolkad ens för de leviter och skriftlärde, som levde vid tiden för bestämmelsernas upptecknande ca 500 år f. Kr. För domstolarna kunde det säkerligen ”vara besvärligt nog att döma efter Mose lag” (s. 30 f.) Med Gustaf II Adolfs trontillträde och 1614 års rättegångsordning markeras inledningen till ett nytt skede i svensk rättskipning; fortfarande nyttjade juridiska termer lanserades, hovrätter tillkom och prejudikatsamlingar påbörjades. Kontinentala rättsföreställningar och administrationsformer integrerades snabbt som delar av svensk statsförvaltning, gammalt och nytt blandades i en heterogen samling rättsregler. ”Så här på avstånd har man”, understryker med fog Lagerbjelke, ”skäl att beundra tidens domare för deras förmåga att lösa de problemkomplex som uppstod i skärningspunkterna mellan så olika rättstraditioner, kulturimpulser och politiska målsättningar, särskilt om man betänker hur olika nya provinser integrerades med riket, krigsföretag avlöste varandra och en omfattande
immigration ägde rum.” 1600talets rättsutveckling i vårt land kan, fortsätter han, ge oss åtskilliga lärdomar och mycket att fundera över, inte minst om vi anställer jämförelser med vår egen tids rättsutveckling (s. 34 f.).
I sitt under inflytande av Montesquieus maktfördelningslära formulerade, Hans Järta tillskrivna memorial uttalade sig 1809 års konstitutionsutskott för en domaremakt, ”sjelfständig under lagarne, men ej sjelfherrskande öfver dem”. Domarnas självständighet, som i vår föregående statsförfattning kom till uttryck bl. a. genom avsättnings- och förflyttningsförbud, utgör ett ofta berört tema i Lagerbjelkes essäsamling. Denne finner sig kunna skönja två sida vid sida existerande domarkulturer, nämligen den klassiska, hierarkiskt byråkratiska och den kollegialt fria, som han menar har framtiden för sig och som har en stark förankring i västerländsk rättstradition (s. 40 ff.).
Rättssäkerheten, symboliskt liknad vid en totempåle eller ett nav, kring vilket rättsordningen rör sig, blir under rubriken ” Så kan du det Rätta dock vilja” (s. 47 ff.) föremål för åtskilliga berikande reflexioner. Väl medveten om att ifrågavarande begrepp givits de mest skiftande tolkningar och genom diverse uttänjningar stundom tenderar att framstå som i det närmaste innehållslöst vill jag för egen del som en yttersta gräns markera, att fråga måste vara om den enskildes intresse av skydd mot den starkare parten, ”det allmänna” (jfr s. 52).
I anslutning till Lagerbjelkes framställning må — närmast som något av en truism — erinras om att kraven på legalitet, objektivitet, likabehandling, konsekvens och därmed förutsebarhet bör iakttagas icke blott av domstolarna utan även av förvaltningsmyndigheterna. Vikten av att den enskildes rättssäkerhet vinner beaktande vid fullgörandet av dessa myndigheters på officialprincipen vilande utredningsplikt ventileras ingående av Gunilla Edelstam i doktorsavhandlingen ”Förvaltningsmyndigheters utredningsskyldighet” (Stockholm 1995), till vilket arbete Lagerbjelke hänvisar. Viktiga rättssäkerhetsingredienser — bl. a. motiveringsskyldigheten — får betraktas som allmängiltiga för hela det rättsområde där myndighetsutövning bedrives (jfr RF 1 kap. 1 § 3 st.); kraven på oväld, saklighet och likabehandling (RF 1 kap. 9 §) likaså. Lagerbjelkes bok är, med hans egna ord (s. 67), ”ett uttryck för strävan att höja kvaliteten i domstolarna, på det personliga planet lika väl som vad gäller arbetet och produkten av arbetet”. Givet är, att en ökande arbetsbelastning och ett ovist drivet besparingsnit kan få en för kvalitetskravet — och därmed rättssäkerheten — ödesdiger effekt, varför varningarna för att gå löst på domstolarna ”med osthyvlar, datorer och andra redskap” (se s. 66 f.) förtjänar att tagas på fullt allvar. En domares inre egenskaper kan givetvis förmodas få betydelse för förverkligandet av de intressen som innefattas i den enskildes rättssäkerhet (s. 69 ff.)
Kvaliteterna ödmjukhet och tolerans diskuteras i relation till rättssäkerheten, vars aspekter bör fortlöpande begrundas av bl. a. våra lagstiftande politiker. Dessa måste förstå, att lagstiftning innebär något mera och vidare än en lättfunnen väg att uppnå politiska mål, uppställda i första hand för att skaffa sig sympatier eller eget inflytande och makt (s. 76 f.).
Under rubriken ”De bekläda rätten” (s. 81 ff.) delger författaren i ett historiskt perspektiv sina på mångåriga erfarenheter vilande intryck av nämnd och nämndemän. De redovisade tankarna om nämndens motivering och funktion i förhållande till yrkesdomarna förefaller nyanserade och realistiska.
Essän ”Men do not gather figs of thistels” (s. 97 ff.) behandlar utifrån ett (komparativt nyttjat) svenskt och angloamerikanskt material domarens egenskaper, önskvärda såväl som mindre tilltalande sådana. Av stor betydelse är, hävdar Lagerbjelke, att domaren besitter en bred kulturell bildning. Psykologisk blick och en god samtidsorientering är av värde (s. 103). En civiliserad personlighet, gedigen allmänbildning och förtrogenhet med västerländsk kultur i vid mening samt en snabb, säker förmåga att tillgodogöra sig fakta ger, understryker denne, en god bas för andra grundförutsättningar, nödvändiga för ett rättssäkert dömande, särskilt när de är förenade med förmåga till jordnära orientering om dagens sociala och ekonomiska förutsättningar och en bred livserfarenhet (s. 106).
Ett intresseväckande spörsmål i sammanhanget är, huruvida man i Sverige saknar en mera allmänt omfattad, tydlig bild av hur en domare egentligen bör vara beskaffad men i stället har en nedärvd idealbild av den oförvitlige svenske ämbetsmannen. Kanske är det, frågar sig Lagerbjelke ”så att hela maktfördelningsfilosofin och domarens roll i rättssäkerhetssammanhangen uppriktigt sagt bara är påklistrad ovanpå det alltjämt bestående svenska byråkratiska statssystem som Gustav Vasa lade grunden till, en fästning som alla andra vilka Karl XI med så stor skicklighet uppförde till värn för det karolinska enväldet” (s. 108)? Domaren som arbetsledare och administratör aktualiserar frågor om chefsegenskaper. På grundval av en studie över företag samt olika typer av ”managers” och ”top executives”, utförd av den amerikanske psykologen Michael Maccoby, diskuterar Lagerbjelke under den talande rubriken ”Om djungelkrigare och andra chefer” (s. 111 f.) olika chefstyper i relation till domarrollen. Resonemanget skall här inte kommenteras men anbefalles till ett både givande och nöjsamt studium. Komponenten ”Det var som det var till det blev som det blev” (s. 131 ff.) behandlar spörsmål om hierarki och kollegialitet vid hovrätterna samt presenterar åtskilliga tänkvärda förslag till uppgifter för kollegial verksamhet i syfte att uppnå förbättringar. Bl. a. föreslås att ordförandeskapet vid förhandlingar skulle cirkulera bland or-
dinarie ledamöter på ett ledningsplan, vilket antages vara ägnat att vitalisera, stimulera och öka ansvarskänslan (s. 141 f.). Ett annat av de många förslagen går ut på att vissa riksdagsledamöter skulle ges en verklig inblick i domstolarnas arbetsförhållanden. ”En trött domare är en dålig domare” — så lyder rubriken till Lagerbjelkes reflexioner rörande arbetsbelastning och effektivitet (s. 145 ff.). Den svenska statens lönepolitik gentemot domarkåren kan förvisso sägas utgöra ”ett särskilt kapitel” — vilket till klen tröst tyvärr är fallet även med behandlingen av andra statsanställda akademikergrupper. En av måltillströmning och nedskärningar föranledd, ständigt ökande arbetsbelastning utgör en fara för rättssäkerheten och måste även från hälsoskyddssynpunkt tas på allvar. Den enskilde domaren kan häråt intet annat göra än att arbeta mera rationellt och effektivt samt söka bemästra stressrisken (i vilket syfte en del praktiska råd lämnas; s. 150 f.).
Domstolsarbetet ges ”Några råd och synpunkter” (s. 159 ff.), anknytande till kultur och medmänskligt ansvarstagande. Lagerbjelke ställer sig tveksam inför tanken på ett etiskt dokument till stöd för domaryrkets legitimitet i samhället och menar, att våra domare är ”fullt i stånd att själva mobilisera och diskutera etiska förhållningssätt till yrket präglade av både ansvar och flexibilitet”. I övrigt framgår hans synsätt och råd av underrubrikerna ”Värdigt och vänligt men inte förtroligt” (s. 167), ”Lätttillgängligt och tydligt” (s. 170) samt ”Ting Tar Tid” (s. 177). Svensk rätt inrymmer goda traditioner för tydlighet. Redan på 1600-talet inskärptes gång efter annan att en dom skulle vara klar och avfattad i svenska vändningar. Först 1682 började emellertid Svea hovrätt att avfatta domar med egentlig motivering, och utvecklingen har gått i riktning mot ökad pregnans. Avsteg från tydlighetskravet kan emellertid — som även anmälaren av denna skrift haft tillfälle att observera — spåras hos både allmänna domstolar, förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter. Att inte redovisa skälen för ett beslut kan, anser Lagerbjelke, naturligtvis vara uttryck för lättja men frågan står kvar, hur mycket av översåtligt tänkande som ryms i att man underlåter att redovisa skälen för ett beslut på ett begripligt sätt. Domaren bör i domen bl. a. uttala sig om de åberopade grunderna, och det måste framgå hur domstolen har resonerat. Det betyder inte att domen skall likna en seminarieuppsats. Tyvärr är det nog — som så mycket annat — en fråga om tid. Den gudabenådade författaren skriver enkelt och klart som änglarna sjunger i himlen, men den stackars domaren är, noteras realistiskt, till äventyrs inte gudabenådad och får försöka efter egen förmåga (s. 173 f.). Intuitiva bedömningar avvisas (s. 179 ff.). Att ha tid på sig är en förutsättning för att domaren skall kunna leva upp till rättssäkerhetsidealen. Huruvida de av vederbörande departement framlagda besparingskra-
ven kan stämma överens med ett rättsäkert dömande säger sig Lagerbjelke — och han står säkerligen härvidlag inte ensam — ha rätt svårt att förstå. ”Men politiker och departementsfolk som väl får förutsättas vara experter på det mesta är välkomna att upplysa sinnet hos den som lever i mörker.” (s. 181 f.).
Huruvida rekrytering och utnämning av domare alltid sker med hänsyn till ”skicklighet och förtjänst” kan säkerligen ifrågasättas (s. 183 ff.). Alla former av utnämningar på politiska meriter, som belöning för politiska tjänster eller som uttryck för åsikter om lämplig könskvotering bör, påpekar Lagerbjelke, vara uteslutna om de inte är motiverade till övervägande del av rättssäkerhetsskäl. En skiss till ett förslag lämnas i syfte att markera en väg mot ett tydligt erkännande av att domstolarna står fria från den politiska makten. Förslaget, som underbygges av en utförlig motivering, går i huvudsak ut på att de ordinarie domarna i hovrätt och kammarrätt själva skall utse den högste chefen i respektive domstol, presidenten, med en mandattid på fem år. Reformen är lätt att genomföra och i det närmaste kostnadsfri (s. 188 f.).
Guds budskap till Salomo ”Si, jag hafwer gifwit dig et wist och förståndigt hierta” är titeln på den näst sista essän i samlingen (s. 191 ff.). Lagerbjelke utgår här från samhällets ökade polarisering och de krav på en relativt hög utbildningsnivå hos allmänheten som det demokratiska samhället ställer. I detta perspektiv redovisas en enligt min åsikt motiverad skepsis till den information som massmedierna tillhandahåller: ”Mottagaren av informationen ges alltför sällan någon god ledning vare sig i fråga om det sakliga underlaget eller kunskaperna och vederhäftigheten hos uppgiftslämnaren”. Domaren har att verka i en värld av information och desinformation. Att hålla sig väl underrättad och att orientera sig rätt i samhällsdebatten är en av de nödvändiga förutsättningarna för att domaren skall kunna utföra ett tillfredsställande arbete. Dennes integritet och tanketräning medför, att han utöver den egentliga yrkesrollen lätt skulle kunna göra stora insatser i samhällslivet, om han ”lättade litet på den översta skjortknappen” (s. 194). Önskvärdheten av att domare gör inlägg i samhällsdebatten diskuteras. Skall samhällsutvecklingen gå i en positiv riktning krävs, finner Lagerbjelke, ”en livaktig och övertygande förnyelse av de etiska livskvaliteter som bygger på medmänsklighet och solidaritet” (s. 197). Samlingen avslutas med ”Några ord till sist, som också gäller framtiden” (s. 199 ff.), betraktad bl. a. i EU-gemenskapens och Europakonventionens perspektiv. Författaren finner det närmast självklart, att de kvalitativa kraven på domarna och domstolarnas produktion kommer att stegras. Den rättsskapande funktion som domstolarna får i ett vidgat internationellt perspektiv ställer dem inför ökade krav; av dem kommer att fordras ”en fördjupad humanitär bildning och en bred kulturell bas”. Rekryteringen av nya
domare kommer förhoppningsvis att återspegla dessa behov.
Lagerbjelkes essäer om domarrollen är, som redan inledningsvis understrukits, stimulerande och elegant utformade på grundval av ett brett kunskapsfält, erfarenhet och esprit. Härav följer, att de helhjärtat kan anbefallas till studium och eftertanke inte endast av författarens domarkolleger i skilda positioner utan av alla som betraktar rättssäkerhetsaspekten såsom en betydelsefull ingrediens i dömande och beslutsfattande verksamhet. En vidsträckt läsekrets bör följaktligen kunna förväntas.
Gunnar Bramstång