Rolv Ryssdal in memoriam
Presidenten i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna Rolv Ryssdal avled den 18 februari 1998.
    Ryssdal var född 1914. Efter en mångskiftande norsk juristkarriär, under vilken han var verksam i tur och ordning som åklagare, advokat och departementsråd i Justisdepartementet, utnämndes han 1964 till høyesterettsdommer. Fem år senare, 1969, blev han justitiarius i Høyesterett, och han kvarblev i denna befattning till 1984, då han med ålderns rätt lämnade den norska högsta domstolen.
    Redan dessförinnan hade emellertid Ryssdal inträtt i europeisk domartjänst, som kom att sträcka sig över ett kvarts sekel och fortgå ända fram till hans död. Den påbörjades 1973, då Ryssdal efterträdde Terje Wold som norsk domare i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. År 1985 efterträdde Ryssdal den nederländske domaren Gerard Wiarda som domstolens president.
    Ryssdals verksamhet som europeisk domare från 1973 till 1998 kom att omfatta ett dynamiskt skede i Europadomstolens historia. Det var en tid då fler och fler mål underställdes domstolens prövning och då genom dess domar en rättspraxis utvecklades som kom att omfatta nya områden och i allt större omfattning påverka rättsförhållandena i konventionsstaterna. Under denna tid ledde Ryssdal domstolens arbete med fasthet, oväld och en okuvlig energi och entusiasm. Han bar ett stort ansvar för att domstolen skulle på ett effektivt sätt kunna fullgöra sin uppgift som europeisk garant för grundläggande fri- och rättigheter utan att för den skull inkräkta på de nationella domstolarnas autonomi på områden och i frågor där dessa framstår som bäst lämpade att nå fram till ändamålsenliga resultat. Ryssdal omvaldes flera gånger som president i domstolen, sista gången 1995, då han hade uppnått 80 års ålder. Hans omval vid denna tidpunkt kunde hos somliga väcka förvåning men vittnar om den respekt och det allmänna förtroende som han åtnjöt i sin omgivning i Strasbourg. Ryssdals vitalitet och arbetsförmåga upp i hög ålder blev legendariska och väckte beundran — och ibland avund — hos kolleger och medhjälpare. Med stor pondus förenade han älskvärdhet och en generös inställning till omvärlden. När han avgick från Høyesterett, tillägnades han en festskrift (”Rett og rettssal, Et festskrift til Rolv Ryssdal”, Oslo 1984). Ännu en festskrift till honom var vid tiden för hans bortgång under förberedande av kolleger och vänner runt om i Europa. Denna skrift blir nu i stället en postum hyllning till en stor europeisk domare med osedvanlig andlig resning. 

Hans Danelius