Om vittnesplikten
RB ålägger den enskilde — han må vara en svensk medborgare eller vara en utlänning som uppehåller sig i en nordisk stat — skyldighet att efter kallelse inställa sig för att höras som vittne vid svensk domstol. Kallelsen skall ske vid vite. Uteblir den som kallats, skall rätten förelägga nytt vite eller förordna att han hämtas till rätten. Vägrar ett vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller att avgiva vittnesmål eller besvara frågor eller att iaktta föreläggande att uppliva sina kunskaper om vad vittnesförhöret gäller, skall rätten förelägga vittnet vid vite och, om vittnet ej låter sig rätta därav, vid äventyr av häkte att fullgöra sin skyldighet. Enskilds skyldighet att vittna är en skyldighet som griper djupt in i den enskildes privata sfär och en skyldighet som är straffsanktionerad på ett synnerligen kännbart sätt.
    Originellt nog har i RB vittnesinstitutet inte utformats som en skyldighet för den enskilde utan som en rätt för domstolen. 36:1 RB föreskriver sålunda att var och en, som inte är part i målet, får höras som vittne. Enligt motiven skall detta uppfattas som uttryck för en allmän vittnesplikt. Plikten inrymmer en skyldighet för envar att efter kallelse infinna sig hos rätten och avlägga vittnesmål eller, som det också uttrycks, höras av rätten och parterna och svara på deras frågor. De undantag, som finns från rättens befogenhet att höra någon som vittne, är inkonsekvent nog inte utformade som begränsningar av rättens befo-

genheter utan som undantag från enskilds skyldighet att avlägga vittnesmål eller att som vittne yttra sig beträffande vissa omständigheter. I 36:3 RB anges t. ex. att den som är gift med part inte är skyldig att avlägga vittnesmål och enligt 36:6 RB får vittne vägra att yttra sig i vissa känsliga hänseenden. Processlagberedningen anförde ( SOU 1938:44 s. 389) att det av principen om fri bevisprövning följde, att vittnesjäven skulle försvinna. Detta borde strängt taget medföra, att envar, som har sig något bekant i målet, skulle kunna höras som vittne. Emellertid hade man inte ansett sig böra ge principen en så vidsträckt tillämpning. Vid sin behandling av förslaget till 36:3 RB anmärkte processlagberedningen att, då vittnesjäven försvinner, hinder inte längre möter mot att parternas nära anförvanter hörs som vittnen. Att ålägga parts närmaste släktingar en ovillkorlig skyldighet att vittna skulle emellertid i många fall innebära en obillig hårdhet. För vittnet skulle ej sällan uppstå en svår motsättning mellan plikten att hålla sig till sanningen och den helt naturliga benägenheten att hjälpa en nära anförvant. Vittnet skulle också, därest hans uppgifter skulle vara till fördel för släktingen, lätt ådra sig misstanke att ha avgett falska utsaga. Med hänsyn härtill borde, såsom också riksdagen framhållit, parts närmaste släktingar inte kunna mot sitt bestridande förpliktas att avlägga vittnesmål. Av stadgandets avfattning framgick

enligt processlagberedningen, att det ankommer på vittnet att av-göra, huruvida han vill vittna.
    Undantagen från vittnesskyldigheten har begränsats till att gälla avläggandet av vittnesmål eller avgivandet av vissa utsagor under ett vittnesförhör. Av den grundläggande vittnesskyldigheten återstår dock alltid en skyldighet att på kallelse infinna sig hos rätten, om det så bara gäller att försäkra rätten om att man inte är villig att vittna eller bestrider att avlägga vittnesmål.
    Har någon, som enligt 36:3 RB inte är skyldig att vittna, kallats som vittne, skall han enligt 36:10 RB erinras om att han inte är skyldig att avlägga vittnesmål och förhöret får inte hållas under ed. Det finns inget föreskrivet om vad som sedan skall hända. Uppenbarligen förutsätts rättens erinran skola föranleda vittnet att svara och tillkännage antingen att han inte vill vittna eller att han är beredd att vittna. Endast om han har avgett en positiv viljeförklaring, kan rätten sedan gå vidare och hålla ett vittnesförhör.
    Anmärkningsvärt nog har rättens beslutsförfarande lämnats oreglerat i RB. Det har överlämnats åt den enskilde att genom att samtycka till att vittna göra ett vittnesförhör möjligt. Genom att kalla till vittnesförhör har rätten också gett uttryck för en vilja. I den förvaltningsrättsliga doktrinen har diskuterats, om ett slags avtal uppkommer genom de två samstämmiga viljeförklaringarna och om avtalslagens regler analogivis skulle kunna bli tillämpliga. I tysk förvaltningsrättslig doktrin har man stannat för att bedöma

den rättsliga situationen helt enligt offentligrättsliga kriterier. Till utgångspunkt har tagits att det allmänna, i detta fall företrätt av en domstol, inte har i lag bemyndigats att ställa några krav på den enskilde, som innebär ingrepp i dennes personliga frihet. Det är i stället den enskildes samtycke till ingreppet, som gör detta tillåtligt enligt grundsatsen volenti non fit injuria. När en myndighet handlar med stöd av den enskildes viljeförklaring, kallas detta i tysk doktrin för Verwaltungsakt auf Unterwerfung. Det samtycke till beslutet i fråga, som den enskilde ger, betraktas som bindande för honom. Huruvida det kan anses definitivt bindande eller kan återkallas eller jämkas, blir beroende av omständigheterna, främst då omständigheter som har med det allmännas eller tredjemans berättigade intressen att göra. Övervägande skäl kan till tryggande av intressen av sistnämnda slag tala för att den enskilde inte tillåts rygga sitt samtycke. Tillämpas denna doktrin på ett beslut om vittnesförhör med stöd av vittnets samtycke, synes resultatet bli först och främst att samtycket ger rätten befogenhet att använda ett vittnesförhörs alla utmärkande krav mot den enskilde, ställa alla de frågor till vittnet som hör till målet och använda de tvångsmedel som behövs, om vittnet tredskas. Däremot framstår det knappast som förenligt med respekten för den som frivilligt underkastar sig ett vittnesförhör och därmed avstår från det skydd som rättsordningen tillerkänt honom för hans

personliga integritet, att anse honom absolut förhindrad att återkalla sitt samtycke. Ett ”vanligt” vittne har ju enligt 36:21 RB rätt att vägra sin medverkan, om han har ett giltigt skäl för det. Enbart den omständigheten att ett frivilligt vittne ångrar sig i största allmänhet, torde inte kunna betraktas som ett giltigt skäl för att avbryta ett vittnesförhör. Det torde inte kunna anses förenligt med de motstående intressena att acceptera en godtycklig återkallelse. För att kunna uppfattas som ett giltigt skäl torde skälet böra ha att göra med sådana omständigheter som har med befrielsen från vittnesskyldigheten att göra. Frågan synes dock aldrig ha blivit behandlad vare sig i praxis eller doktrinen.
    En sak är om ett frivilligt vittne vill återkalla sitt samtycke under ett pågående vittnesförhör. En annan sak är om han vill begränsa sin medverkan, när han tar ställning till om han skall vittna eller inte. Det kan inträffa att en inte vittnesskyldig person förklarar sig beredd att vittna men endast beträffande en bestämd fråga, ett bestämt bevistema. En make kan t. ex. i ett brottmål vilja vittna om den tilltalades alibi vid en viss tidpunkt. Kan han med rättslig verkan begränsa sin medverkan som vittne på det sättet eller blir han genom att samtycka till att vittna skyldig att svara på alla frågor som hör till målet? Eftersom domstolen inte har befogenhet att ålägga någon att vittna utan att han samtycker till det, är det svårt att tänka sig att domstolen inte skulle bli bunden av ett frivilligt vittnes villkor att bara bli hörd i ett visst hänseende. Dennes samtycke är ju den rättsliga grunden för vittnesförhöret, inte någon i lag föreskriven skyldighet. Processlagberedningen gjorde det överraskande uttalandet att, om någon inte undandrar sig vittnesmål, han inte torde, i vidare mån än som följer av andra föreskrifter i kapitlet, kunna vägra att besvara framställda frågor. Det måste beklagas att beredningen inte utvecklade sina tankar närmare. Man skulle gärna velat få veta vad beredningen lade in i uttrycket ”undandra sig vittnesmål”. Och framför allt skulle man ha velat få klarhet i huruvida uttalandet bara gällde vad som i allmänhet skall iakttas eller om det också skulle gälla i ett fall, där det frivilliga vittnet samtyckt bara till att låta sig höras i ett begränsat hänseende. I Gärdes m. fl. Nya rättegångsbalken anförs (s. 496) att, därest en närstående medger att avlägga vittnesmål, han är underkastad sanningsplikt i samma omfattning som vittne i allmänhet. Med sanningsplikt brukar i överensstämmelse med vittneseden förstås ”att säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra”. När i Gärdes kommentar används uttrycket ”underkastad sanningsplikt i samma omfattning som vittne i allmänhet” torde det syfta på samma fråga som processlagberedningens formulering ”inte torde kunna vägra att besvara alla frågor”. Den skillnaden märks dock att sanningsplikten är av abstrakt natur medan en skyldighet att besvara alla frågor är en konkret skyldighet. Men

frågan om ett vittnes skyldigheter, när han inte samtyckt till att vittna över huvud taget utan bara till att vittna i ett bestämt hänseende, ger varken den ena eller den andra formuleringen svar på.
    Fitger anger i Domstolsprocessen s. 216 att det är ett inte vittnespliktigt vittne som själv avgör om han vill vittna. Väljer han att vittna, måste han dock enligt Fitger svara på alla frågor. I sin kommentar till Rättegångsbalken förklarar Fitger under 36:3 att, om den närstående inte undandrar sig vittnesmål, han inte i vidare mån än som följer av andra föreskrifter i kapitlet torde kunna vägra att besvara framställda frågor. Fitger hänvisar till processlagberedningens ovan återgivna uttalande. Det måste beklagas att inte heller Fitger har närmare utvecklat problematiken. Processlagberedningens uttalande är oklanderligt så länge det är fråga om en närstående, som utan reservation har förklarat sig villig att vittna och som inte på ett giltigt sätt har återkallat sitt samtycke. Däremot är det oacceptabelt i ett fall där den närstående har förklarat sig villig att vittna endast rörande en viss händelse eller en viss fråga. Ju snävare bevistema, som han samtycker till att vittna om, desto snävare måste hans skyldighet bli att svara på framställda frågor från åklagaren, den offentlige försvararen, andra partsombud eller rätten.
    Grundregeln för den närstående är ”vare ej skyldig att avlägga vittnesmål”. Den som inte är skyldig att avlägga vittnesmål kan inte tvingas därtill av den anledningen att han gått med på att vittna i ett speciellt hänseende. Hans medverkan är ju helt frivillig. Den omständigheten att han hörs som vittne kan bara tas till intäkt för att erinra honom om att han har att uttala sig under sanningsplikt. Däremot finns det inget i RB:s lagtext som bemyndigar rätten att försöka tvinga honom att svara på framställda frågor rörande något annat än det som han förklarat sig villig att vittna om. All offentlig makt utövas enligt RF 1:l under lagarna. En domstol har inte någon laglig befogenhet att tvinga en inte vittnesskyldig person att vittna om annat än sådant som han har samtyckt till. Ovanstående reflexioner har tillkommit på grund av att processlagberedningens och Fitgers uttalanden vållat problem i rättegången om den s. k. Motalaskandalen. Hustrun till en av de tilltalade hade av dennes offentlige försvarare övertalats att ställa upp som vittne beträffande en viss omständighet. En annan tilltalads offentlige försvarare tog sig då orådet före att ställa frågor till henne om andra händelser och förhållanden än dem som hon förklarat sig villig att vittna om. När hon vägrade att svara på dessa frågor, tillhölls hon av rättens ordförande att, eftersom hon gått med på att vittna, hon skulle svara på alla frågor som hörde till målet. Det var förmodligen efter en konsultation av Fitgers kommentar som ordföranden drog den slutsats som han meddelade vittnet. Det finns en risk för att, sedan Fitger dragit upp processlagbe-

redningens uttalande ur glömskans djup, fler kan tro att man här står inför en obestridlig sanning, trots att i Gärdes kommentar en annan formulering valdes. Man får närmast intrycket att dess författare drog en barmhärtighetens slöja över processlagberedningens uttalande. Ekelöf har också förbigått uttalandet med tystnad. Det skulle vara olyckligt om ett frivilligt vittnes ställning nu skulle äventyras genom att Fitger oförmedlat bragt uttalandet i åtanke. 

Bertil Wennergren