Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna

 

 


Av professor LENNART PÅLSSON

1. Inledning
Brysselkonventionen i dess lydelse enligt 1989 års tillträdeskonvention med Spanien och Portugal (San Sebastian-konventionen) gäller i skrivande stund mellan de tolv ”gamla” medlemsstaterna i EU. En tillträdeskonvention med Österrike, Finland och Sverige har ingåtts den 29 november 1996.1 Den skall ratificeras av alla de 15 medlemsstaterna och kommer att träda i kraft successivt, efter hand som så sker (se närmare art. 16 i tillträdeskonventionen).
    Luganokonventionen är sedan den 1 oktober 1997 i kraft mellan samtliga 18 signatärstater, dvs. alla stater inom EU/EFTA-området utom Liechtenstein. För bl. a. Sveriges del kommer Luganokonventionen framdeles dock att få minskad betydelse i takt med att Brysselkonventionen träder i kraft mellan Sverige och andra EUstater. Som framgår av art. 54 B i Luganokonventionen skall Brysselkonventionen nämligen ha företräde såvitt angår förhållandet mellan EU:s medlemsstater.
    I denna uppsats, som utgör en fortsättning på tidigare lämnade redogörelser i SvJT 1994 s. 593 och 1997 s. 109, behandlas nyare rättspraxis till de båda konventionerna. Uppsatsen omfattar dels rättsfall från EG-domstolen (GD) rörande tolkningen av Brysselkonventionen vilka har avgjorts under tiden fr. o. m. oktober 1996 t. o. m. december 1997, dels svenska rättsfall angående Luganokonventionen som har refererats eller blivit tillgängliga under samma period. Härutöver omnämns eller berörs i korthet ett mindre antal av de många nationella domstolsavgöranden från andra länder som knyter sig till någon av de båda konventionerna.
    GD:s avgöranden från tiden före 1995 citeras från den engelskspråkiga domssamlingen, Reports of Cases before the Court of Justice and the Court of First Instance (ECR). För tiden fr. o. m. 1995 citeras i stället den svenskspråkiga utgåvan, Rättsfallssamling från Europeiska gemenskapernas domstol och förstainstansrätt (REG). För enkelhetens skull har jag förfarit så även beträffande några rättsfall som ännu inte är tillgängliga i REG utan enbart i den franskspråkiga Recueil de la Jurisprudence de la Cour de Justice et du Tribunal de première instance. Liksom tidigare2 finns

 

1 EGT 1997 C 15 s. 1; prop. 1997/98:102. 2 SvJT 1997 s. 109 not 2.

SvJT 1998 Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna 553 det anledning påpeka att den svenska versionen fortfarande lider av besvärande ”barnsjukdomar” inte bara i form av språkliga grodor och otympligheter utan också av en del påtagliga sakfel. Den bör därför användas med försiktighet och lämpligen tillsammans med en utgåva på något av de stora EU-språken.
    I de av GD avgjorda rättsfallen förekommer det ej sällan att GD av en eller annan anledning finner det obehövligt att svara på alla frågor som har ställts av den nationella domstolen eller att GD finner sig böra svara på delvis andra frågor än de som har formulerats av den nationella domstolen. I sådana fall har jag begränsat mina redogörelser till de av GD lämnade svaren. Även i övrigt har jag bortsett från olika processuella turer som kan ha föregått GD:s avgörande.
    Då Bryssel- och Luganokonventionerna såväl formellt som i sak är i det närmaste identiska med varandra, har jag i allmänhet inte funnit det nödvändigt att göra skillnad mellan de båda konventionerna. När det i uppsatsen talas om ”konventionen” utan närmare specificering eller om särskilda bestämmelser i den, avses — beroende på sammanhanget — antingen den ena eller den andra konventionen eller båda.
    Enskilda konventionsbestämmelser citeras efter följande mönster: art. 1.II.4 = artikel 1 andra stycket fjärde punkten; art. 17.1.II = artikel 17 första punkten andra stycket.
    I övrigt kan följande förkortningar behöva förklaras:

 

All ER All England Reports BG Bundesgericht (Schweiz) BGE Entscheidungen des Schweizerischen Bundesgerichts BGH Bundesgerichtshof (Tyskland) Cass.civ. (com.) Cour de Cassation, Chambre civile (commerciale) (Frankrike) ND Nordiske domme i sjøfartsanliggender NILR Netherlands International Law Review Nord. Domss. Nordisk domssamling NRt Norsk Retstidende OJ Official Journal of the European Communities OLG Oberlandesgericht (Tyskland) QB Queen’s Bench Division (England) Revue Revue critique de droit international privé

 

2. Konventionens sakliga tillämpningsområde
Flertalet familjerättsliga frågor är undantagna från konventionens tillämpningsområde, se art. 1.II.1. Det gäller bl. a. makars förmögenhetsförhållanden. Undantaget omfattar dock inte underhållsfrågor, vilka fullt ut omfattas av konventionen. Gränsdragningen mellan makars förmögenhetsförhållanden och underhåll mellan /från-

554 Lennart Pålsson SvJT 1998 skilda/ makar kan dock ge upphov till problem.3 I synnerhet kan sådana spörsmål aktualiseras i samband med skilsmässoförfaranden i England. Engelska domstolar har nämligen ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning vid beslut om de ekonomiska förhållandena (”financial relief”) mellan makarna efter skilsmässa. De kan genom ett och samma beslut reglera såväl makarnas förmögenhetsförhållanden som underhållsskyldigheten i följd av äktenskapets upplösning och detta utan att behöva skilja mellan det ena och det andra.4 Mot denna bakgrund uppkom fallet van den Boogaard:5 En engelsk domstol hade i samband med dom på skilsmässa mellan två nederländska makar och under förklaring att ett mellan makarna ingånget äktenskapsförord (enligt vilket egendomsseparation skulle råda i äktenskapet) inte var bindande för domstolen förordnat att mannen skulle dels betala ett engångsbelopp till hustrun, dels till henne överlåta äganderätten till viss egendom. Hustrun begärde verkställighet av domen i Nederländerna enligt 1973 års Haagkonvention om erkännande och verkställighet av avgöranden angående underhållsskyldighet. Ansökan bifölls i första instans. Appelldomstolen ansåg emellertid att den engelska domen hade sådana konsekvenser för parternas egendomsförhållanden att det inte kunde vara fråga om ett beslut om underhållsskyldighet i den mening som avses i Haagkonventionen6 och att verkställighet därför inte kunde beviljas enligt den konventionen. Domstolen ställde sig därför frågan om verkställighet kunde ske med stöd av Brysselkonventionen och förelade GD ett antal spörsmål om tolkningen av den konventionen.
    En första fråga var om Brysselkonventionen över huvud var tilllämplig med hänsyn till vad som stadgas i art. 57 om företräde för specialkonventioner, i detta fall den nämnda Haagkonventionen. Emellertid framgår det av art. 23 i Haagkonventionen att denna konvention inte utgör hinder för erkännande eller verkställighet enligt något annat fördrag mellan ursprungsstaten och den anmodade staten. GD fann därför att Brysselkonventionen kunde åberopas oavsett bestämmelserna i art. 57.7 Vidare uttalade GD att domstolen i den anmodade staten i ett fall som detta måste skilja mellan den del av beslutet som rör makarnas förmögenhetsförhållanden och den del som rör underhållsskyldigheten, med beaktande i varje enskilt fall av det särskilda

 

3 Jfr Pålsson, Bryssel- och Luganokonventionerna (Stockholm 1995) s. 44–45. 4 Se generaladvokatens förslag till avgörande i det nedan behandlade fallet van den Boogaard, särskilt punkterna 54–62. 5 Mål C-220/95 van den Boogaard mot Laumen, REG 1997 I-1147. 6 I sammanhanget kan nämnas att hustrun genom den engelska domen tillerkändes ett ansenligt belopp, 875 000 brittiska pund, varav en del dock täcktes av hennes egna medel. 7 Jfr Pålsson (ovan not 3) s. 56–57.

SvJT 1998 Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna 555 ändamålet med det beslut som har meddelats. Om det av beslutets motivering framgår att en ersättning är avsedd att trygga den berättigade makens försörjning eller om var och en av makarnas behov och medel beaktas vid beräkningen av ersättningsbeloppet, avser beslutet underhållsskyldighet. Om ersättningen däremot endast är avsedd att fördela tillgångarna mellan makarna, rör det makarnas förmögenhetsförhållanden och kan då inte verkställas med tilllämpning av Brysselkonventionen. Ett beslut som avser båda frågorna kan i enlighet med art. 42 verkställas delvis (nämligen såvitt angår underhållsskyldigheten), om det av beslutet klart framgår till vilket ändamål de olika delarna av det totalt utdömda beloppet hänför sig.
    GD tillade att det är utan betydelse att den ena maken ålagda förpliktelsen går ut på betalning av ett engångsbelopp och likaså att det i beslutet har förordnats om överföring av äganderätt till viss egendom mellan makarna. I båda fallen kan det röra sig om en underhållsförpliktelse, om prestationen har till syfte att trygga den berättigade makens försörjning. Utan betydelse var det slutligen också att den engelska domstolen hade förklarat sig inte vara bunden av makarnas äktenskapsförord.
    Det av GD givna tolkningsbeskedet ger knappast någon säker ledning för det avgörande som skall träffas av den nationella domstolen i verkställighetslandet. Denna domstol får den delikata uppgiften att med hjälp av GD:s tämligen allmänt hållna riktlinjer avgöra hur stor del av det av den utländska domstolen utdömda beloppet som belöper sig på underhållsskyldigheten och hur stor del som kan hänföras till delning av makarnas förmögenhet. I princip kan man härvid skilja mellan två situationer: Enklast förhåller det sig om det av motiveringen för det utländska beslutet klart framgår hur stor del av beloppet som är avsedd att tillgodose det ena och det andra ändamålet. I så fall kan den del av beslutet som avser underhåll verkställas med stöd av Brysselkonventionen (eller Luganokonventionen). Alternativt synes Haagkonventionen kunna tillämpas i denna situation, om båda de inblandade staterna är bundna av den konventionen.
    Vanligare torde dock vara, åtminstone när det gäller engelska domar, att man inte av motiveringen kan klart utläsa hur den utländska domstolen har tänkt sig fördelningen av det utdömda beloppet mellan de olika ändamålen. I sådana fall är det knappast meningen att domstolen i verkställighetslandet skall behöva företa denna fördelning helt på egen hand. GD:s tolkningsbesked synes närmast indicera att någon verkställighet inte kan ske med stöd av konventionen i denna situation.
    Enligt art. 1.II.2 är också konkurs, ackord och liknande förfaranden undantagna från konventionens tillämpningsområde. Den lucka som uppkommer till följd av detta undantag är avsedd att fyllas ut

556 Lennart Pålsson SvJT 1998 av den sedan en tid tillbaka färdigställda, men ännu inte undertecknade, EU-konventionen om insolvensförfaranden.8 Bestämmelsen i art. 1.II.2 har befunnits tillämplig i ett tämligen komplicerat, av Norges Høyesterett avgjort rättsfall.9

 

3. Behörighetsreglerna
3.1 Behörighet för forum i svarandens hemviststat (art. 2)
Till konventionens huvudregel i art. 2 knyter sig det svenska rättsfallet RH 1996:86 (Göta HovR): En fransk bank yrkade vid Eksjö TR förpliktande för två danska makar (N) att betala tillbaka en låneskuld. Banken hävdade att makarna N hade sitt hemvist i Sverige. Som grund för domstolens behörighet åberopades dock en annan omständighet, nämligen att mannen ägde fast egendom inom TR:s domsaga; TR skulle därför vara behörig enligt 10 kap. 3 § 1 st. RB såvitt angick mannen och enligt 10 kap. 14 § 1 st. RB såvitt angick hustrun.10 Makarna N, som hävdade att de hade hemvist i Storbritannien, bestred domstolens behörighet. De åberopade en klausul i låneavtalet som innehöll en hänvisning till ”droit Français” och som enligt deras mening innebar att fransk domstol var ensam behörig att pröva tvisten.
    Sistnämnda invändning vållade inga svårigheter. Domstolarna fann, med rätta, att den åberopade klausulen inte var någon prorogationsklausul utan bara en bestämmelse om tillämplig lag för låneavtalet.
    TR fann sig vara behörig på de av banken åberopade grunderna, dock utan att yttra sig i frågan om svarandenas hemvist. HovR kom till samma slut men inte med stöd av RB utan på grund av Luganokonventionen. Den konventionen var tillämplig, oavsett om svarandena hade hemvist i Sverige eller i Storbritannien, eftersom båda staterna hade tillträtt konventionen när ansökan om stämning gavs in (jfr art. 2–4 och art. 54.I). Då invändning gjorts i forumfrågan, måste den frågan prövas enligt konventionen, trots att konventionens regler inte hade åberopats. Andra behörighetsregler, däribland bestämmelserna i 10 kap. RB, fick tillämpas endast om konventionen så tillät.
    Härefter konstaterade HovR att konventionens huvudregel är att talan skall väckas i den stat där svaranden har sitt hemvist samt att frågan om en part (här svarandena) har hemvist i Sverige enligt art. 52 skall avgöras enligt svensk lag. Med tillämpning härav fann HovR att makarna N hade hemvist i Sverige, närmare bestämt inom TR:s domsaga, och att TR därför var behörig.

 

8 Om denna konvention se Bogdan, Sveriges och EU:s internationella insolvensrätt (Stockholm 1997). 9 ND 1996 s. 306. 10 Denna ståndpunkt går inte ihop, ty om svaranden har hemvist i Sverige är 10 kap. 3 § RB inte tillämplig.

SvJT 1998 Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna 557 Rättsfallet föranleder närmast den reflexionen att det tycks ta sin tid innan Luganokonventionen slår igenom fullt ut i det praktiska rättslivet. Varken parterna (deras ombud) eller underrätten hade tydligen ”upptäckt” konventionen, vilken uppenbarligen var tilllämplig i målet. Mot HovR:s avgörande finns dock ingenting att invända.

 

3.2 Forum solutionis för avtalsrättsliga tvister (art. 5.1 första ledet)
I fallet MSG11 hade ett tyskt flodfraktföretag (MSG) genom ett muntligt avtal hyrt ut en båt till ett franskt bolag (GR). Båten användes av GR huvudsakligen för att frakta grus på floden Rhen. Lastningen ägde normalt rum i Frankrike och lossningen alltid i det landet. Sedan båten skadats, enligt MSG av de redskap som GR använde vid lossningen, väckte MSG talan mot GR vid tysk domstol (i Würzburg) med yrkande om ersättning för skadan.
    Efter det att förhandlingarna om uthyrningsavtalet slutförts, sände MSG en bekräftelse till GR innehållande en klausul enligt vilken ”Würzburg är uppfyllelseort och ort för enda behörigt forum”. Samma forum nämndes också i de fakturor som upprättats av MSG. GR reagerade inte mot bekräftelsen och betalade samtliga fakturor utan några invändningar.
    En fråga som uppkom var om Würzburg på grund härav kunde anses som uppfyllelseort för GR:s förpliktelser enligt avtalet och den tyska domstolen därför var behörig enligt art. 5.1. Enligt en sedan länge i GD:s praxis etablerad uppfattning kan parterna träffa avtal om uppfyllelseorten utan att behöva iaktta några särskilda formkrav.12 En sådan överenskommelse är styrande för tillämpningen av art. 5.1, förutsatt att den är giltig enligt tillämplig nationell rätt för avtalet.
    Emellertid fann GD att det förhöll sig annorlunda i ett fall som det här aktuella. I MSG rörde det sig nämligen om en ”abstrakt” överenskommelse om uppfyllelseorten, dvs. ett avtal som inte avsåg att peka ut den plats där gäldenären faktiskt skulle fullgöra sin del av avtalet (ty av uthyrningsavtalets innehåll framgick att avtalsförpliktelserna skulle fullgöras i Frankrike) utan enbart att — formlöst — fastställa ett behörigt forum. Överenskommelsen hade m. a. o. inte en materiell utan endast en processuell innebörd. Ett sådant avtal omfattas enligt GD inte av art. 5.1 utan av bestämmelserna om prorogation i art. 17 och är giltigt endast om de där föreskrivna formkraven är uppfyllda.
    Som motivering för denna ståndpunkt anförde GD väsentligen att bestämmelsen i art. 5.1 om behörighet för forum solutionis bygger på tanken att det finns en nära anknytning mellan den omtvis-

 

11 Mål C-106/95 Mainschiffahrts-Genossenschaft mot Gravières Rhénanes, REG 1997 I-911. 12 Se målet 56/79 Zelger v. Salinitri [1980] ECR 89, punkt 5.

558 Lennart Pålsson SvJT 1998 tade förpliktelsen och domstolen på förpliktelsens uppfyllelseort13 men att ett sådant samband saknas när den i avtalet valda uppfyllelseorten är fiktiv och enbart avser att bestämma behörigt forum. Till skillnad från art. 5.1 ställer art. 17 inte något krav på objektivt samband mellan tvisten och den av parterna valda domstolen men kräver i gengäld, och just av detta skäl, att strikta formkrav är uppfyllda. Dessa formkrav skulle alltför lätt kunna kringgås om ”abstrakta” avtal om uppfyllelseorten godtogs i och för tillämpningen av art. 5.1.
    Den av GD intagna ståndpunkten förefaller högst rimlig. En annan sak är att den kan ge upphov till nya problem, eftersom det säkert finns fall där det kan vara svårt att avgöra om en överenskommelse angående uppfyllelseorten är av det ena eller av det andra slaget. Bedömningen av sådana frågor ankommer på de nationella domstolarna.
    I samma mål uppkom också ett spörsmål om det förelåg en giltig prorogation till den tyska domstolen, se nedan avsnitt 3.6.
    Liksom tidigare har olika frågor angående tolkningen av art. 5.1 första ledet varit en rikt flödande källa till tvister inför nationella domstolar. Förutom en omfattande utländsk praxis från senare år14 kan nämnas två svenska rättsfall: Det första är NJA 1997 s. 415. Där yrkade ett svenskt bolag vid Stockholms TR förpliktande för en person (C), som hade hemvist i England, att utge ett belopp på grund av borgensåtagande. Bolaget hävdade att borgensförbindelsen skulle infrias i Stockholm och att TR därför var behörig enligt art. 5.1 i Luganokonventionen. C gjorde foruminvändning.
    Den första fråga som aktualiserades var om borgen utgör ett avtal i den mening som avses i art. 5.1. I anslutning till GD:s rättspraxis fann HovR att begreppet ”avtal” skall tolkas autonomt med hänsyn till konventionens system och ändamål.15 Även om det inte fanns något avgörande från GD om vad detta innebär i fråga om en borgensförbindelse, fann HovR — säkerligen med rätta — sig kunna slå fast att en sådan förbindelse är ett avtal, nämligen ett avtal varigenom borgensmannen åtar sig vissa förpliktelser gentemot borgenären i ett skuldförhållande. HovR tillade att art. 5.1 enligt sin ordalydelse inte är begränsad till ömsesidigt förpliktande avtal samt att det saknas anledning anta att avsikten varit att ett

 

13 Så redan i målet 12/76 Tessili v. Dunlop [1976] ECR 1473, punkt 13. 14 T. ex. Danmark: Nord. Domss. 1997 s. 395 (Højesteret); England: Agnew v. Länsförsäkringsbolagens AB [1997] 4 All ER 937 (CA); Source Ltd. v. T.U.V. Rheinland Holding AG [1998] QB 54 (CA); Frankrike: Cass.civ. 25.2.1997 och Cass.com. 18.3.1997, båda i Recueil Dalloz Jur. 1997 s. 562; Cass.civ. 11.3. 1997, Revue 1997 s. 585; Nederländerna: Hoge Raad 26.9.1997, NILR 1997 s. 421; Norge: NRt 1997 s. 937 (Høyesteretts kjæremålsutvalg); Schweiz: BG 18.1.1996, BGE 122 III 43; Tyskland: BGH 11.12.1996, IPRax 1997 s. 348. — Se också hänvisningarna nedan i noterna 19 och 21. 15 Se främst målet 34/82 Peters v. ZNAV [1983] ECR 987.

SvJT 1998 Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna 559 borgensavtal skall betraktas annorlunda vid tolkning och tillämpning av bestämmelsen än det avtal varigenom huvudförpliktelsen uppkommit. Slutsatsen blev att en talan som avser ett borgensåtagande kan väckas vid domstol i den konventionsstat där borgensförpliktelsen skall fullgöras. Nästa fråga gällde begreppet ”uppfyllelseort” i art. 5.1. I den delen hade TR, i anslutning till GD:s rättspraxis, funnit att uppfyllelseorten skall bestämmas med ledning av den lag som enligt forumlandets internationella privaträtt är tillämplig på förpliktelsen i fråga.16 I det aktuella fallet kunde det vara antingen engelsk eller svensk rätt. Något val mellan dem behövde dock inte göras, ty enligt båda rättssystemen skall penningförpliktelser i princip uppfyllas på borgenärens hemort, vilket i detta fall var Stockholm. HovR delade TR:s bedömning.
    Därmed var HovR ”framme” vid att TR var behörig. HD lämnade C:s överklagande utan bifall.
    Det andra svenska fallet är RH 1997:96 (SkHovR). Med någon förenkling var omständigheterna i detta tämligen säregna fall följande: En finsk bank (K) hade beviljat käranden (L) ett lån. K:s lånefordran, som var grundad på ett enkelt skuldebrev, innehades vid tiden för rättegången av en annan finsk bank (M). L väckte talan mot M vid Malmö TR och yrkade fastställelse att L hade en kvittningsgill motfordran mot M. Motfordringen hade enligt L uppkommit genom en mellan K och L muntligen ingången överenskommelse av innebörd att K skulle ”tillse” att L erhöll betalning för en fordran som L hade mot ett svenskt bolag (U) samt att det fordrade beloppet skulle sättas in på en advokatbyrås klientmedelskonto i Malmö. Då K inte fullgjort sitt åtagande, hävdade L att hon var berättigad till skadestånd samt att detta anspråk kvittningsvis kunde göras gällande mot M, eftersom den till M överlåtna fordringen mot L var grundad på ett enkelt skuldebrev. Malmö TR påstods vara behörig enligt art. 5.1 i Luganokonventionen. M gjorde behörighetsinvändning och anförde bl. a. att det inte förelåg någon avtalsförpliktelse samt att M över huvud inte hade åtagit sig att uppfylla något i Malmö.
    Den förpliktelse som enligt L inte blivit fullgjord var således K:s förpliktelse att tillse att L fick betalt för sin fordran mot U. Även om L:s talan inte direkt grundade sig på något avtal mellan L och M, fann HovR att K:s påstådda underlåtenhet gett upphov till det anspråk som L på grund av bestämmelserna i 28 § skuldebrevslagen kvittningsvis riktade mot M. Med hänsyn härtill fick L:s talan anses vara av sådan avtalsrättslig natur att art. 5.1 i konventionen var tillämplig. — Av de vid referatet fogade hänvisningarna till rättsfall och litteratur framgår att HovR i denna del beaktat rele-

 

16 Se målet 12/76 Tessili v. Dunlop [1976] ECR 1473.

560 Lennart Pålsson SvJT 1998 vant GD-praxis rörande tolkningen av begreppet avtal i art. 5.1,17 låt vara att denna praxis knappast gav någon bestämd ledning för lösningen av det konkreta problem som förelåg i rättsfallet.
    Vid tillämpningen av art. 5.1 fann HovR vidare att avgörande vikt måste läggas vid de omständigheter som käranden åberopar till grund för sitt kontraktsrättsliga anspråk samt att detta gäller även om svaranden bestrider förekomsten av de åberopade omständigheterna eller giltigheten av det åberopade avtalet. M:s invändning att det åberopade avtalet inte existerade kunde därför inte beaktas vid avgörandet av forumfrågan. Då K:s åtagande enligt L skulle fullgöras genom att det fordrade beloppet betalades in på ett konto i Malmö, var Malmö TR behörig.
    I sistnämnda del innebär HovR:s beslut tydligen att kärandens uppgifter om avtalet utan vidare godtogs i och för bedömningen av behörighetsfrågan enligt art. 5.1. Samma ståndpunkt har kommit till uttryck i tidigare svenska rättsfall.18 Den är också rådande i vissa andra konventionsstater.19 Enligt en annan mening krävs det däremot att käranden presterar ett visst mått av bevisning om det påstådda avtalets existens.20 Denna ståndpunkt har vunnit anslutning i ett nyligen avgjort norskt rättsfall, där det ansågs att käranden måste visa sannolika skäl för sitt anspråk.21 Båda dessa uppfattningar tar sin utgångspunkt i det av GD avgjorda fallet Effer,22 som dessvärre är svårtolkat. Av avgörandet framgår visserligen klart att svarandens blotta bestridande av avtalets existens eller giltighet inte i och för sig är tillräckligt för att utesluta tillämpning av art. 5.1 men inte med säkerhet huruvida någon bevisbörda i fråga om avtalets giltiga tillkomst åvilar käranden på detta stadium av processen.23

 

3.3 Särskilt om forum solutionis i mål om anställningsavtal (art. 5.1 andra ledet)
Enligt en specialbestämmelse i art. 5.1 är uppfyllelseorten för ett anställningsavtal den ort där arbetstagaren vanligtvis utför sitt

 

17 Målen 34/82 Peters v. ZNAV [1983] ECR 987, 9/87 Arcado v. Haviland [1988] ECR 1539 och C-26/91 Handte v. TMCS [1992] ECR I-3967. 18 ND 1994 s. 22 (Svea HovR) och AD 1995 nr 120 (s. 853 i referatet). 19 Så i princip i Schweiz: BG 21.2.1996, BGE 122 III 249, och BG 23.8.1996, BGE 122 III 298, jfr (i fråga om autonom schweizisk rätt) BG 12.3.1993, BGE 119 II 66. Likaså enligt övervägande mening i Tyskland, se t. ex. Schlosser, EuGVÜ (München 1996) s. 46, 122. 20 Så t. ex. är man i engelsk rättspraxis benägen att fordra att käranden visar sig ha ”a good arguable case that the contract exists”, se Cheshire and North’s Private International Law (12th ed. London 1992) s. 297. 21 Nord. Domss. 1997 s. 289 (Høyesteretts kjæremålsutvalg). 22 Mål 38/81 Effer v. Kantner [1982] ECR 825. Jfr Pålsson (ovan not 3) s. 77. 23 Se närmare Pålsson i Festskrift till Ole Lando — Papers dedicated to Ole Lando (København 1997) s. 259, 264–267.

SvJT 1998 Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna 561 arbete.24 Det gäller även om talan i målet avser en annan prestation, t. ex. arbetsgivarens skyldighet att betala lön.
    Till denna bestämmelse knyter sig fallet Rutten.25 Där hade käranden (R), som var nederländsk medborgare med hemvist i Nederländerna, anställts av ett nederländskt dotterbolag till ett engelskt bolag. Efter någon tid upphörde denna anställning, varvid R i stället trädde i tjänst hos det engelska moderbolaget. Under sin anställning hos de båda bolagen arbetade R dels i Nederländerna, dels — under ungefär en tredjedel av sin arbetstid — i Storbritannien, Belgien, Tyskland och USA. Han utförde sitt arbete från sitt kontor som fanns i hans hem i Nederländerna och återvände dit efter varje affärsresa.
    Sedan R avskedats från sin anställning hos det engelska bolaget, väckte han talan mot det bolaget vid nederländsk domstol med yrkande om betalning av resterande lön m. m. Var denna domstol behörig att pröva saken? Det berodde på tolkningen av uttrycket ”ort... där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete” i art. 5.1.
    Härom uttalade GD, efter en tämligen ingående diskussion av bestämmelsens ändamål och tidigare rättspraxis i ämnet, att art. 5.1, i fall som rör anställningsavtal och där arbetstagaren utför sitt arbete i mer än en konventionsstat, skall tolkas så att den ort där arbetstagaren har upprättat det faktiska centret för sin yrkesverksamhet utgör den ort där han skall anses vanligtvis utföra sitt arbete. Den konkreta bedömningen av vilken ort detta var ankom på den nationella domstolen. Emellertid gav GD den anvisningen att det vid denna bedömning skulle beaktas att arbetstagaren tillbringade den största delen av sin arbetstid i en av konventionsstaterna där han hade sitt kontor varifrån han förberedde det arbete som han utförde för sin arbetsgivares räkning och dit han återvände efter varje affärsresa till utlandet. — Genom denna konkretisering av tolkningsbeskedet blev det klart nog att den nederländska domstolen var behörig.
    Domen utgör närmast en bekräftelse på GD:s tidigare avgörande i fallet Mulox.26 Där fann GD uppfyllelseorten för ett anställningsavtal som av arbetstagaren fullgörs i mer än en konventionsstat vara den ort där eller från vilken arbetstagaren i huvudsak fullgör sina förpliktelser mot arbetsgivaren, ett tolkningsbesked som likaledes kompletterades av mera konkret hållna riktlinjer.27

 

24 Denna bestämmelse, som redan från början fanns i Luganokonventionen, infördes i Brysselkonventionen genom 1989 års tillträdeskonvention med Spanien och Portugal. I bestämmelsen ingår också regler, vilka inte är helt identiska i de båda konventionerna, om uppfylleseorten i fall där arbetstagaren inte vanligtvis utför sitt arbete i en och samma stat. Se Pålsson (ovan not 3) s. 84–85. 25 Mål C-383/95 Rutten mot Cross Medical, REG 1997 I-57. 26 Mål C-125/92 Mulox v. Geels [1993] ECR I-4075. 27 Att GD i Mulox använde lokutionen ”i huvudsak” (”principally”) i stället för ”vanligtvis” (”habitually”) får ses mot bakgrund av att det målet avgjordes enligt

562 Lennart Pålsson SvJT 1998 3.4 Forum för talan om underhållsbidrag (art. 5.2)
Art. 5.2 innehåller särskilda, med huvudregeln i art. 2 konkurrerande, behörighetsregler för talan om underhållsbidrag. Bl. a. stadgas att en sådan talan kan väckas vid domstolen i den ort där den underhållsberättigade har hemvist eller sin vanliga vistelseort.
    I fallet Farrell28 hade käranden hemvist i Irland. Hon var mor till ett barn och väckte talan vid irländsk domstol mot en man som hade hemvist i Belgien angående underhåll till barnet. Svaranden invände bl. a. att domstolen inte var behörig: art. 5.2 var enligt hans mening inte tillämplig då det inte fanns något rättsligt avgörande som tillerkände modern status som underhållsberättigad (”maintenance creditor”). Bestämmelsen skulle enligt svarandens uppfattning anses begränsad till fall där käranden redan genom ett rättsligt avgörande har förklarats berättigad till underhåll och t. ex. yrkar ändring av det fastställda bidraget.
    Denna ståndpunkt fann GD sig inte kunna godta. Begreppet ”underhållsberättigad” i art. 5.2 skulle, liksom det stora flertalet andra i konventionen använda begrepp, tolkas autonomt. Härvid skulle hänsyn särskilt tas till bestämmelsens syfte. Det syftet är att ge den som för talan om underhåll, som anses vara den svagare parten i ett sådant förfarande, en alternativ behörighetsgrund. Konventionen innebär att detta syfte ges företräde framför det syfte som eftersträvas med art. 2, nämligen att skydda svaranden. Från dessa utgångspunkter kom GD fram till att termen ”underhållsberättigad” i art. 5.2 innefattar var och en som väcker talan om underhållsbidrag, inklusive den som väcker en sådan talan för första gången.
    Att denna fråga förelades GD tycks ha berott på en formulering i den lag genom vilken konventionen införlivades med irländsk rätt.29 Åtminstone från ett svenskt perspektiv30 förefaller GD:s bedömning närmast självklar. Den har f. ö. också stöd i Jenard-rapporten.31

 

3.5 Fora för konsumenttvister (art. 13–15)
Särskilda behörighetsregler för vissa konsumenttvister finns i art. 13–15. En förutsättning för deras tillämplighet är att tvisten gäller ett avtal som har ingåtts av en person (konsumenten) för ändamål som kan anses ligga utanför hans affärsverksamhet eller yrkesmässiga verksamhet, se art. 13.I. Bestämmelserna innebär bland annat

 

Brysselkonventionen i dess ursprungliga lydelse, innan den särskilda bestämmelsen om uppfyllelseorten för anställningsavtal flutit in i art. 5.1. Se Pålsson i SvJT 1994 s. 600–601. 28 Mål C-295/95 Farrell mot Long, REG 1997 I-1683. 29 Se punkt 9 i GD:s dom, jfr punkterna 18–22 i generaladvokatens förslag till avgörande. 30 Och väl även från allmäneuropeisk synpunkt, jfr Droz i Revue 1997 s. 600. 31 OJ 1979 C 59 s. 1, 25.

SvJT 1998 Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna 563 att konsumenten kan väcka talan mot den andra avtalsparten (näringsidkaren) vid domstolarna i den konventionsstat där han själv har hemvist, se art. 14.I. Såtillvida sanktionerar konventionen — undantagsvis — ett kärandeforum.
    I Benincasa32 hade ett italienskt bolag, som bedrev försäljning av tandvårdsprodukter, ingått ett franchiseavtal med en italiensk medborgare (B), som avsåg att öppna och driva en butik för försäljning av sådana produkter i München. B, som synes ha haft hemvist i Tyskland, väckte talan mot bolaget vid tysk domstol under påstående att franchiseavtalet enligt tysk rätt var ogiltigt i sin helhet och yrkade att avtalet skulle hävas. Som grund för domstolens behörighet åberopade B (dels att domstolen var forum solutionis enligt art. 5.1, dels) att han var att anse som konsument, eftersom han vid tiden för avtalets ingående ännu inte hade påbörjat sin affärsverksamhet, och därför ägde rätt att väcka talan i sitt eget hemvistland enligt art. 14.I. Frågan blev då om en kärande kan anses som konsument även när hans talan avser ett avtal angående affärsverksamhet men denna verksamhet inte är pågående vid avtalstillfället utan framtida.
    GD tog sin utgångspunkt i de genom tidigare rättspraxis etablerade grundsatserna att de i konventionen använda begreppen, däribland begreppet konsument i art. 13–15, skall tolkas autonomt, att de behörighetsregler som innefattar undantag från den i art. 2 nedlagda huvudregeln om behörighet för domstol i svarandens hemviststat inte får tolkas extensivt samt att denna princip i än högre grad gäller i fråga om en regel som art. 14.I, vilken ger behörighet åt kärandens hemvistforum, en regel som i övrigt är främmande för konventionen.33 Tillika erinrade GD om att med konsument avses endast den slutlige konsumenten som inte utövar affärs- eller yrkesverksamhet.34 Härav följde enligt GD att det för att fastställa om person skall anses som konsument, ett begrepp som borde tolkas restriktivt, fanns skäl att se till personens ställning i ett visst avtal med beaktande av avtalets art och syfte och inte till personens subjektiva situation. Det måste därför anses att endast avtal som har ingåtts för att tillgodose en enskilds privata konsumtion omfattas av bestämmelserna i fråga. Det särskilda skydd som eftersträvas genom dessa bestämmelser är inte motiverat när det är fråga om avtal som rör affärs- eller yrkesverksamhet, även om denna verksamhet är avsedd att påbörjas senare.
    Slutsatsen blev därmed att en kärande som har ingått ett avtal om att bedriva affärs- eller yrkesverksamhet inte kan anses som

32 Mål C-269/95 Benincasa mot Dentalkit, REG 1997 I-3767. 33 Se från tidigare rättspraxis bl. a. målen 150/77 Bertrand v. Ott [1978] ECR 1431 och C-89/91 Shearson Lehman Hutton v. TVB [1993] ECR I-139, punkterna 13–17. 34 Se Shearson Lehman Hutton, ibid., punkterna 20–22.

564 Lennart Pålsson SvJT 1998 konsument i den mening som avses i art. 13.I och 14.I, även om verksamheten inte är pågående utan framtida.

 

3.6 Prorogation (art. 17)
I det tidigare (avsnitt 3.2) behandlade fallet MSG uppkom också frågan huruvida parterna hade träffat ett giltigt avtal om prorogation till den tyska domstol där talan väckts. Det var klart att de formkrav som föreskrivs i art. 17.I i Brysselkonventionen i dess ursprungliga lydelse (=art. 17.1 a) i Luganokonventionen) inte var uppfyllda. Frågan blev då om den nya, genom 1978 års tillträdeskonvention införda, bestämmelse som rör prorogation i internationell handel kunde vara tillämplig: hade avtalet ingåtts i en form som stämde överens med handelsbruk som parterna kände till eller borde ha känt till?35 GD fick därmed för första gången tillfälle att ta ställning till tolkningen av denna bestämmelse.
    GD erinrade till en början om sin rättspraxis i anslutning till den ursprungliga art. 17.I av innebörd att denna bestämmelse skall tolkas restriktivt, eftersom den utgör ett undantag både från den allmänna behörighetsregeln i art. 2 och från de särskilda behörighetsreglerna i art. 5 och 6.36 Häremot ställdes dock den strävan att undvika formalism och att uppnå enkelhet och snabbhet i internationell handel som har kommit till uttryck i den nya bestämmelsen. Denna bestämmelse ansågs innebära en lindring inte bara av formkraven i art. 17 utan också av kravet på parternas samtycke till prorogationen. Ett sådant samtycke skulle presumeras — och sålunda inte längre behöva visas föreligga — när de föreskrivna kraven på existensen av ett handelsbruk etc. är uppfyllda.
    I anknytning till sakomständigheterna i det aktuella målet uttalade GD vidare att den omständigheten att ena avtalsparten har underlåtit att reagera eller svara på den andra avtalspartens bekräftelse med däri ingående förtryckt uppgift om behörigt forum, liksom det förhållandet att ena parten regelbundet och utan invändningar har betalat den andra partens fakturor som innehåller en liknande uppgift, kan innebära att det föreligger samtycke till den aktuella forumklausulen. Förutsättningen är att detta utgör handelsbruk eller annan sedvänja i internationell handel inom den bransch där parterna är verksamma samt att parterna kände till eller borde ha känt till detta handelsbruk eller denna sedvänja.
    Huruvida nämnda förutsättningar är uppfyllda är en fråga som får bedömas av den nationella domstolen. Vissa riktlinjer för denna bedömning fann GD sig dock kunna ge.

35 Denna bestämmelse återfinns numera, i sin genom 1989 års tillträdeskonvention något ändrade lydelse, i art. 17.I c) (=art. 17.1 c) i Luganokonventionen). Rättsfallet rörde konventionstexten i dess lydelse före 1989 års ändringar. 36 Se målen 24/76 Salotti v. Rüwa [1976] ECR 1831, punkt 7, och 25/76 Segoura v. Bonakdarian [1976] ECR 1851, punkt 6.

SvJT 1998 Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna 565 Sålunda påpekade GD att ett avtal är slutet inom ramen för internationell handel när det har ingåtts mellan två bolag med säte i skilda konventionsstater och avser flodfrakter på Rhen. Vidare skulle frågan om förekomsten av ett handelsbruk eller annan sedvänja inte avgöras enligt någon konventionsstats lagstiftning och ej heller med hänsyn till internationell handel i allmänhet utan med hänsyn till den bransch där parterna är verksamma. Handelsbruk eller annan sedvänja inom en viss bransch föreligger bland annat när aktörerna inom denna bransch allmänt och regelmässigt beter sig på ett visst sätt när vissa typer av avtal ingås. Slutligen fastslogs att avtalsparterna måste anses ha känt till ett sådant handelsbruk eller en sådan sedvänja bland annat när de tidigare sinsemellan eller med andra parter knutit affärsförbindelser inom den berörda branschen eller när ett särskilt agerande allmänt och regelmässigt följs när vissa typer av avtal ingås så att det kan anses utgöra vedertagen praxis. Bortsett från vad som avser begreppet internationell handel, där GD:s uttalande anknyter till det konkreta målet, är dessa anvisningar som synes allmänt hållna och ger inte särskilt mycket mer vägledning än själva konventionstexten, i synnerhet i dess (med Luganokonventionen identiska) lydelse efter 1989 års ändringar. Tills vidare får de nationella domstolarna därför avgöra frågor om handelsbruk etc. i huvudsak på egen hand.37 Säkerligen kommer sådana spörsmål dock att på nytt hamna på GD:s bord.38 Förhoppningsvis finner sig GD sig då vara i stånd att ge mera konkret vägledning för tolkningen av bestämmelsen i fråga.
    I det likaledes tidigare (avsnitt 3.5) berörda fallet Benincasa hävdade B att den tyska domstol där talan väckts var behörig bl. a. enligt art. 5.1. Emellertid innehöll det mellan parterna träffade franchiseavtalet en klausul, enligt vilken ”domstolarna i Florens skall vara behöriga att pröva alla tvister som avser tolkningen, genomförandet eller andra aspekter av detta avtal”. B gjorde gällande att denna klausul inte medförde någon derogation av den tyska domstolens behörighet, eftersom B:s yrkande syftade till att få avtalet ogiltigförklarat i dess helhet, inklusive prorogationsklausulen.
    I denna del fann GD att skillnad måste göras mellan prorogationsklausulen och de materiella bestämmelserna i det avtal (huvudavtalet) vari den ingår. Prorogationsklausulen, som har ett processrättsligt syfte, skall bedömas självständigt i enlighet med konventionens regler och således oberoende av de materiella bestämmelserna, vilkas giltighet beror på den nationella lag som är

37 Några sådana rättsfall finns redan att anteckna. Se t. ex. från tysk praxis OLG Celle 1.11.1995, IPRax 1997 s. 417, och HansOLG 8.3.1996, IPRax 1997 s. 419. 38 Ett fall som rör denna problematik är det vid GD anhängiga målet C-159/97 Castelletti mot Trumpy.

566 Lennart Pålsson SvJT 1998 tillämplig enligt forumlandets internationella privaträtt. Den domstol som utpekas i en prorogationsklausul skall därför anses behörig att pröva invändningar om huvudavtalets ogiltighet, förutsatt att klausulen är giltig enligt art. 17.I i konventionen (varom inget tvivel rådde i det aktuella fallet). Ännu en förutsättning är dock att klausulens tillämpningsområde omfattar, eller tolkningsvis anses omfatta, sådana frågor. Huruvida den förutsättningen är uppfylld — i förevarande fall huruvida den i prorogationsklausulen använda frasen ”andra aspekter” av avtalet även omfattar bestridanden av avtalets giltighet — ankommer det på den nationella domstolen att avgöra.
    GD:s slutsats blev härefter att den domstol i en konventionsstat som har utsetts i en enligt art. 17.I giltigt avtalad prorogationsklausul har exklusiv behörighet även då talan bland annat avser fastställelse av att det avtal som innehåller klausulen är ogiltigt.
    Som anförs i GD:s domskäl finns det starka rättssäkerhetsintressen som talar för den sålunda intagna ståndpunkten. Viktigt är till en början att käranden enkelt kan bedöma vid vilken domstol han kan väcka sin talan samt att svaranden med rimlig säkerhet kan förutse vid vilken domstol han kan behöva svara.39 En annan synpunkt som talar i samma riktning är att den nationella domstolen bör kunna avgöra sin egen behörighet enligt konventionen utan att först behöva pröva målet i sak enligt tillämplig nationell rätt. Vidare skulle bestämmelserna i art. 17, vilka syftar till att på ett klart och precist sätt bestämma den domstol som är exklusivt behörig enligt parternas gemensamma vilja, alltför lätt kunna sättas ur spel om ena partens påstående att hela avtalet är ogiltigt av skäl som beror på tillämplig materiell rätt var tillräckligt för att utesluta deras tillämplighet. Sistnämnda synpunkt har GD också i andra sammanhang fäst stor vikt vid. Bl. a. har det för att utesluta tillämpligheten av art. 5.1 inte ansetts tillräckligt att svaranden bestrider existensen eller giltigheten av det avtal vid vars uppfyllelseort käranden har väckt sin talan.40 Ett svenskt rättsfall där art. 17 i konventionen inte kom till användning men där så synes ha bort ske är RH 1997:100 (Göta HovR). Där hade ett amerikanskt bolag (G) och ett svenskt bolag (J) år 1992 ingått ett återförsäljaravtal. Avtalet innehöll under rubriken ”APPLICABLE LAW” en bestämmelse som löd: ”This contract shall be governed by the laws of the International Court of Commerce in Paris, France” (sic). G väckte talan mot J vid Oskarshamns TR (J:s hemvistforum) under åberopande av avtalet. J

 

39 Se från tidigare rättspraxis målen C-26/91 Handte v. TMCS [1992] ECR I3967, punkt 18, och C-125/92 Mulox v. Geels [1993] ECR I-4075, punkt 11. 40 Se målet 38/81 Effer v. Kantner [1982] ECR 825, punkt 7, jfr ovan vid not 23. Se också, såvitt angår avtal om nyttjanderätt till fast egendom enligt art. 16.1, målet 73/77 Sanders v. van der Putte [1977] ECR 2383, punkterna 21–22.

SvJT 1998 Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna 567 invände att TR inte var behörig, då den citerade klausulen innebar att parterna avtalat om prorogation till en utländsk domstol.
    J:s invändning vann inte gehör i TR men väl i HovR. Vid sin bedömning tog HovR fasta på att en viss fransk domstol nämndes i den åberopade klausulen samt att parterna, enligt vad som framgick av utredningen, före avtalets tillkomst hade varit ense om att tvister skulle avgöras på en neutral plats. Enligt HovR:s mening kom parternas avsikt att avtala forum för tvister på grund av avtalet tillräckligt tydligt till uttryck för att klausulen skulle gälla som ett prorogationsavtal. G hävdade förgäves att den utpekade domstolen, bl. a. med hänsyn till bestämmelsens otydliga avfattning, inte kunde förväntas anse sig behörig och att G därför kunde komma att helt sakna rättsskydd om käromålet avvisades.41 Bevisbördan för att hänvisningen till den franska domstolen inte skulle fungera låg på G, som f. ö. var den part som utformat bestämmelsen i fråga. Då G inte förebragt någon bevisning för sitt påstående, ansåg HovR sig inte kunna bortse från forumföreskriften. TR var följaktligen obehörig att pröva tvisten, och G:s talan avvisades. HovR:s beslut ter sig minst sagt svårsmält. Av referatet framgår att forumfrågan avgjordes enligt (autonom) svensk rätt, närmast med ledning av 10 kap. 16 § RB. Anmärkningsvärt är att Luganokonventionen inte alls uppmärksammades vare sig av parterna eller av någon av domstolarna. Visserligen hade återförsäljaravtalet ingåtts vid en tidpunkt då konventionen ännu inte var i kraft vare sig i Sverige eller i Frankrike, men talan i målet väcktes efter ikraftträdandet i båda länderna. I detta läge var konventionen tillämplig.42 Det gäller även om man skulle ansluta sig till — den i och för sig tvivelaktiga — uppfattningen att det för konventionens tillämplighet krävs att minst två konventionsstater är ”inblandade”.43 Ett så formulerat krav var ju uppfyllt i och med att talan väcktes i Sverige och parterna, enligt HovR:s mening, hade prorogerat till domstol i Frankrike.
    Det förefaller inte troligt att en bestämmelse som den i målet aktuella skulle ha kunnat godtas som prorogationsklausul vid en prövning enligt art. 17 i konventionen. Som förut nämnts har art. 17 i GD:s praxis tolkats restriktivt. Det innebär inte bara att det ställs stränga krav på formen för ett prorogationsavtal utan också att det måste otvetydigt framgå att klausulen avser ett val av domstol (eller av domstolsland). En bestämmelse om tillämplig lag för avtalet kan inte tolkningsvis anses som en prorogationsklausul.44 Den i målet åberopade klausulen var minst av allt präglad av klar-

 

41 Jfr från tidigare svensk rättspraxis NJA 1949 s. 724 (727) och 1969 s. 529 (533). 42 Se målet 25/79 Sanicentral v. Collin [1979] ECR 3423. Jfr Pålsson (ovan not 3) s. 38. 43 Jfr Pålsson, ibid., s. 148–9. 44 Jfr Schlosser-rapporten, OJ 1979 C 59 s. 71, punkt 175.

568 Lennart Pålsson SvJT 1998 het om parternas vilja att prorogera till fransk domstol. Åtminstone vid en bedömning grundad på klausulens ordalydelse ligger det närmast till hands att, såsom TR gjorde, läsa klausulen enbart som en lagvalsbestämmelse, låt vara att det inte med säkerhet framgår ens vilken lag parterna hade i åtanke. Och visserligen innehöll klausulen enligt HovR:s tolkning en hänvisning till en viss fransk domstol, men det är oklart vilken domstol som avsågs (någon fransk domstol benämnd ”the International Court of Commerce in Paris” torde inte existera).45 Det förelåg därför, såsom hävdades av G, en påtaglig risk för ”déni de justice”, dvs. att G inte skulle kunna få sin talan prövad vare sig i Sverige eller i Frankrike.
    Under sådana omständigheter måste det f. ö. anses mycket tvivelaktigt om det ens med tillämpning av (autonom) svensk rätt bort anses att en giltig prorogationsklausul förelåg. Rimligare synes vara att bortse från en så illa genomtänkt och bristfälligt formulerad klausul som den förevarande och att tillåta prövning av målet när talan som här har väckts vid svarandens ”naturliga” forum, dvs. där svaranden har sitt hemvist.

 

3.7 Litispendens (art. 21)
I fallet von Horn46 väckte käranden (H), som hade hemvist i Portugal, talan vid engelsk domstol mot en person (C), som hade hemvist i England, angående betalning för sålda aktier. Dessförinnan hade C väckt en negativ fastställelsetalan mot H vid portugisisk domstol med yrkande om förklaring att C inte var skyldig att betala beloppet i fråga. Det tycks ha varit klart att de i art. 21 stadgade förutsättningarna för litispendens i och för sig var uppfyllda och att det engelska målet därför i princip skulle förklaras vilande. Problemet var emellertid att Brysselkonventionen, vilken gällde mellan Portugal och Storbritannien vid den tidpunkt då H väckte talan mot C, ännu inte hade trätt i kraft för Portugal när C väckte talan mot H vid portugisisk domstol. Var konventionens litispendensbestämmelser tillämpliga i detta läge? San Sebastian-konventionen innehåller i art. 29 vissa övergångsbestämmelser som i sak stämmer överens med vad som gäller enligt art. 54.I-II i Bryssel- och Luganokonventionerna.47 Av dessa bestämmelser kan dock inte med säkerhet utläsas hur det i målet aktuella problemet skall lösas. GD avvisade de båda ytterlighetsståndpunkter som i och för sig är tänkbara. En sådan ståndpunkt skulle vara att art. 21 alltid är tillämplig i fall av förevarande slag. Domstolen i land nr 2 skulle då

 

45 Möjligtvis kan det vara Internationella Handelskammarens Court of Arbitration som har föresvävat den part (käranden) som formulerat klausulen. 46 Mål C-163/95 von Horn mot Cinnamond, REG 1997 I-5451. 47 Motsvarande övergångsbestämmelser finns i art. 13 i tillträdeskonventionen med Österrike, Finland och Sverige.

SvJT 1998 Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna 569 bli tvungen att vilandeförklara och eventuellt avvisa den där väckta talan, även om den dom som sedermera meddelas i land nr 1 inte kan erkännas och verkställas i land nr 2. Det skulle därmed finnas risk för att parterna inte kunde erhålla någon dom som är verkställbar i land nr 2. Å andra sidan skulle det också vara otillfredsställande att anse art. 21 generellt sakna tillämplighet enbart av det skälet att talan i land nr 1 har väckts innan konventionen trädde i kraft i det landet. I så fall skulle båda förfarandena kunna fortgå och kunna leda till olika domar, som eventuellt är oförenliga med varandra och av vilka ingen då skulle kunna erkännas i den andra staten (art. 27.3).
    I stället valde GD en medelväg. Art. 21 skall enligt GD:s mening anses tillämplig i situationer av här aktuellt slag, om domstolen i land nr 1 har grundat sin behörighet på bestämmelser som överensstämmer med bestämmelserna i avdelning II i Brysselkonventionen eller med bestämmelserna i en annan konvention som gällde mellan de båda berörda staterna när förfarandet påbörjades. Däremot skall art. 21 inte tillämpas om domstolen i land nr 1 har funnit sig behörig på någon annan grund. Om domstolen i land nr 1 ännu inte har tagit ställning till sin behörighet, skall art. 21 tillämpas interimistiskt och medföra att mål nr 2 förklaras vilande (för att senare kunna återupptas om domstolen i land nr 1 finner sig sakna behörighet eller finner sig behörig på andra grunder än de nämnda).
    Den av GD gjorda distinktionen förefaller välgrundad.48 Den anknyter nämligen till den reglering som finns i art. 29.2 i San Sebastian-konventionen (= art. 54.II i Bryssel- och Luganokonventionerna) i fråga om erkännande och verkställighet av domar i fall då förfarandet i land nr 1 har inletts innan konventionen trädde i kraft i det landet men domen har meddelats efter det att konventionen trädde i kraft mellan de båda berörda staterna. Litispendens enligt art. 21 kommer därmed att föreligga i samma utsträckning som, men inte i vidare mån än, det finns säkerhet för att den dom som meddelas i land nr 1 kommer att erkännas och kunna verkställas i land nr 2.
    Liksom när det gäller erkännande och verkställighet av domar i sådana fall medför GD:s ståndpunkt att domstolen i land nr 2 undantagsvis måste pröva huruvida domstolen i land nr 1 var behörig. Den prövningen skall i första hand ske enligt art. 2–18 i Brysselkonventionen. Dessa bestämmelser fungerar normalt som regler om den direkta behörigheten för domstolarna i land nr 1 men får i detta speciella fall göra tjänst som regler om den indirekta behörigheten. Alternativt är det tillräckligt om behörighet förelåg enligt någon annan konvention, t. ex. en bilateral doms-

 

48 Jfr Pålsson (ovan not 3) s. 38–39.

570 Lennart Pålsson SvJT 1998 konvention, som vid förfarandets inledning gällde mellan de båda berörda staterna.
    I det aktuella fallet synes det klart att GD:s avgörande måste leda till att art. 21 var tillämplig i den engelska rättegången. H hade ju hemvist i Portugal, och den portugisiska domstolen kunde därför finna sig behörig att pröva C:s talan på en grund som överensstämmer med konventionens huvudregel i art. 2.
    I övrigt kan noteras att detta är ett av det växande antal fall där (den påstådde) gäldenären tillgriper en ”pre-emptive strike”: han väcker en negativ fastställelsetalan vid domstol i en konventionsstat och kan därigenom hindra (den påstådde) borgenären från att få sin fullgörelsetalan prövad i en annan konventionsstat. Det mera typiska fallet är dock att gäldenären väcker sin talan i sitt eget hemvistland, ofta med stöd av art. 5.1. Åtskilliga exempel på att gäldenären med framgång kunnat använda sig av ett sådant förfarande står att finna såväl i GD:s som i nationella domstolars praxis.49 Denna utveckling inger vissa betänkligheter.50

 

4. Erkännande och verkställighet av domar
Enligt art. 27.2 skall en dom inte erkännas om det är en tredskodom eller en annan dom som har meddelats mot en utebliven svarande och svaranden inte på rätt sätt har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräcklig tid för att kunna förbereda sitt svaromål.
    Fallet Hendrikman51 gällde verkställighet av en tysk betalningsdom, jämte ett beslut om rättegångskostnader, i Nederländerna där svarandena (makarna H) hade hemvist. I den tyska rättegången hade några advokater, som enligt egen utsago företrädde makarna H, inställt sig för svarandenas räkning. Emellertid uppgav makarna H att de aldrig hade erhållit någon stämningsansökan och att det tyska förfarandet hade inletts utan deras kännedom. Makarna H förklarade vidare att de inte hade gett advokaterna i fråga något uppdrag att företräda dem och att de därför inte varit företrädda på lagenligt sätt i den tyska rättegången.
    GD uttalade att en svarande under angivna omständigheter omöjligen kan försvara sig och följaktligen skall anses ha uteblivit i den mening som avses i art. 27.2, även om förfarandet vid ursprungsdomstolen varit av kontradiktorisk karaktär. Det förhållandet att makarna H hade underlåtit att använda sig av ett rättsmedel mot domen som stod till buds enligt tysk processrätt föranledde inte någon annan bedömning. Den tidpunkt som är relevant

49 Se Lando i Modern Issues in European Law, Nordic Perspectives — Essays in Honour of Lennart Pålsson (Stockholm 1997) s. 105–122; Pålsson i SvJT 1997 s. 127. Ett nyare tyskt fall av samma typ är BGH 11.12.1996, IPRax 1997 s. 348. 50 Se Lando, ibid., med förslag till motåtgärder. 51 Mål C-78/95 Hendrikman och Feyen mot Magenta Druck & Verlag, REG 1996 I-4943.

SvJT 1998 Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna 571 för svarandens försvar är nämligen den då talan väcks.52 Förutsatt att de av svarandena påstådda omständigheterna verkligen förelåg — något som det var den nederländska domstolens sak att pröva — var art. 27.2 således tillämplig i målet.
    Avgörandet bygger på en konventionsautonom tolkning av begreppet ”utebliven svarande” i art. 27.2. I övrigt krävs knappast någon annan kommentar än att GD:s bedömning står i god överensstämmelse med bestämmelsens ändamål, nämligen att förhindra erkännande eller verkställighet av en dom i fall där svaranden inte har getts möjlighet att försvara sig inför ursprungsdomstolen.53 I samma dom gjorde GD ett uttalande om det ordre public-förbehåll som finns i art. 27.1. GD erinrade om att denna bestämmelse kan tillämpas bara i extraordinära fall54 och att den under alla omständigheter inte är tillämplig när det, såsom i förevarande fall, finns en särskild bestämmelse angående det hinder för erkännande som åberopas.55 I ett liknande norskt rättsfall, som avgjordes kort tid före Hendrikman, blev utgången densamma.56 Det norska avgörandet grundades dock på art. 27.1 i stället för art. 27.2.

 

 

Citerade rättsfall

 


Anm. Hänvisningarna i den högra spalten avser avsnitt i uppsatsen.

 

a) Från GD
12/76 Tessili v. Dunlop 3.2 24/76 Salotti v. Rüwa 3.6 25/76 Segoura v. Bonakdarian 3.6 73/77 Sanders v. van der Putte 3.6 150/77 Bertrand v. Ott 3.5 25/79 Sanicentral v. Collin 3.6 56/79 Zelger v. Salinitri 3.2 166/80 Klomps v. Michel 4 38/81 Effer v. Kantner 3.2, 3.6 34/82 Peters v. ZNAV 3.2 145/86 Hoffmann v. Krieg 4 9/87 Arcado v. Haviland 3.2 C-26/91 Handte v. TMCS 3.2, 3.6 C-89/91 Shearson Lehman Hutton v. TVB 3.5 C-123/91 Minalmet v. Brandeis 4

 

52 Samma ståndpunkt har GD tidigare intagit i målet C-123/91 Minalmet v. Brandeis [1992] ECR I-5661, punkt 19. 53 Se från tidigare GD-praxis målen 166/80 Klomps v. Michel [1981] ECR 1593, punkt 9, och C-172/91 Sonntag v. Waidmann [1993] ECR I-1963, punkt 38. 54 Jfr Jenard-rapporten (ovan not 31) s. 44. 55 Jfr målet 145/86 Hoffmann v. Krieg [1988] ECR 645, punkt 21; Pålsson (ovan not 3) s. 208–209. 56 Nord. Domss. 1997 s. 187 (Høyesteretts kjæremålsutvalg).

572 Lennart Pålsson SvJT 1998 C-172/91 Sonntag v. Waidmann 4 C-125/92 Mulox v. Geels 3.3, 3.6 C-78/95 Hendrikman m. fl. mot Magenta Druck & Verlag 4 C-106/95 MSG v. Gravières Rhénanes 3.2, 3.6 C-163/95 von Horn mot Cinnamond 3.7 C-220/95 van den Boogaard mot Laumen 2 C-269/95 Benincasa mot Dentalkit 3.5, 3.6 C-295/95 Farrell mot Long 3.4 C-383/95 Rutten mot Cross Medical 3.3 C-159/97 Castelletti mot Trumpy 3.6

b) Från nationella domstolar
Danmark
Nord. Domss. 1997 s. 395 3.2

 

England
Agnew v. Länsförsäkringsbolagens AB 3.2 Source Ltd. v. T.U.V. Rheinland Holding AG 3.2

 

Frankrike
Cass.civ. 25.2.1997 3.2 Cass.civ. 11.3.1997 3.2 Cass.com. 18.3.1997 3.2

 

Nederländerna
Hoge Raad 26.9.1997 3.2

 

Norge
ND 1996 s. 306 2 Nord. Domss. 1997 s. 187 4 Nord. Domss. 1997 s. 289 3.2 NRt 1997 s. 937 3.2

 

Schweiz
BG 12.3.1993 3.2 BG 18.1.1996 3.2 BG 21.2.1996 3.2 BG 23.8.1996 3.2

 

Sverige
AD 1995 nr 120 3.2 ND 1994 s. 22 3.2 NJA 1949 s. 724 3.6 NJA 1969 s. 529 3.6 NJA 1997 s. 415 3.2 RH 1996:86 3.1 RH 1997:96 3.2 RH 1997:100 3.6

Tyskland
OLG Celle 1.11.1995 3.6 HansOLG 8.3.1996 3.6 BGH 11.12.1996 3.2, 3.7