STEFAN ESDERS, Römische Rechtstradition und merowingisches Königtum. Zum Rechtscharakter politischer Herrschaft in Burgund im 6. und 7. Jahrhundert. Göttingen 1997, Vandenhoeck & Ruprecht. ISBN 3–525–35449–5 Klotbd., 527 s.

 

Den här återgivna boktiteln kan onekligen förleda till uppfattningen att det handlar om medeltidshistorisk forskning på ett mycket smalt specialområde. Högt specialiserad forskning ligger visserligen till grund för framställningen, men denna har i själva verket ett brett intresse. Frågan på vilka rättsgrunder de germanska härskarna på västromerskt territorium byggde sina anspråk på att över galloromanska invånare, till skillnad från de egna germanska stamförvanterna, utöva ett i åtminstone någon mening lagligt regemente (vid sidan av och utöver sådana rättigheter som må ha tillagts dem genom avtal med den romerska statsmakten) under 400-talets och 500-talets etableringsskede liksom under merovingisk tid var länge inte enbart ett historiskt och rättshistoriskt problem av stort principiellt intresse. I varje fall fram till den franska revolutionen diskuterades frågan i Frankrike som ett grundläggande konstitutionellt spörsmål, betydelsefullt bl. a. för bestämningen av den kungliga maktutövningens gränser, låt vara att det i varje fall efter Ludvig XIV:s regeringstid i huvudsak var som argumentationsbas och argumentationsrepertoar i den hårdnande allmänpolitiska och författningspolitiska debatten snarare än som arsenal för juridiska vapen i konkreta konstitutionella tvister som lärde lagkloke

utnyttjade det ganska tunna historiska material som kunde belysa denna legitimitetsfråga. Till de lärde lagkloke hörde Montesquieu. Den väldiga och varaktiga berömmelse som med rätta kommit hans ”De l’esprit des loix” (1748) till del hänför sig först och främst till hans klimatlära och till hans maktdelningsidéer. Montesquieu var emellertid också en högst betydande rättshistoriker och säkert byggde hans höga anseende i samtiden i icke ringa mån på hans forskningar i detta ämne. Härskade de frankiska kungarna endast med erövringens rätt över sina galloromanska undersåtar — och vad innebar i så fall erövringens rätt — eller hade någon form av delegation eller avtal med den romerska staten kommit till stånd i de fall då germanhövdingar etablerat sig som bundsförvanter och tilldelats viss andel av jorden? Eller, slutligen, uppfattades rättsläget så att de nya härskarna i förhållande till den galloromanska befolkningen inträtt i ett successionsförhållande efter den västromerska kejsaren? Hade likformiga lösningar tillkommit över hela det västromerska område som under hela 400-talet de facto kommit att lyda under germanska stamkonungar? I fråga om privaträttens utveckling i de västgotiska, burgundiska och — i mindre mån — frankiska monarkierna i det ti-

digare Gallien är situationen sedan länge tämligen väl klarlagd i sina huvudlinjer; det är självklart att kunskapen om den dagliga lokala rättsverkligheten under mycket lång tid är knapphändig redan med hänsyn till källmaterialets tunna och bräckliga beskaffenhet. Betydligt mer svårtillgänglig är den konstitutionella och mer generellt den offentligrättsliga utvecklingen. Av ålder har ett frankiskt dokument från merovingisk tid, Præceptio Chlotarii, tillmätts stor betydelse för tolkningen av denna utveckling, och talrika historiker och rättshistoriker, med Montesquieu som en bland de tidigaste och främsta, har ägnat denna text sina tolkningar, dateringar och bedömningar. Det är till den trehundraåriga diskussionen av Præceptio Chlotarii som den tyska historikern Stefan Esders’ starkt omarbetade och utvidgade dissertation från Freiburg-universitetet (1993) utgör ett skarpsinnigt och lärt bidrag, som på ett övertygande sätt placerar in den omdiskuterade författningen i ett rimligt historiskt sammanhang och ger plausibla tolkningar av dess innebörd och konstitutionella status. Det är med en viss tillfredsställelse som läsaren konstaterar att Esders i sina slutsatser kommer Montesquieu nära, låt vara att skälen för hans ståndpunkt i stor utsträckning är andra.
    Utgångspunkten för undersökningen formuleras på ett träffande sätt i arbetets förord: den romerska rätten, heter det, hade i det stora rikets provinser tjänat som ”romaniseringens motor” och bildade ett avgörande regelsystem för befolkningens samlevnad. För rikets förvaltning bildade rätten ”das zentrale Nervensystem” och skapade en rad olika former i vilka kejsardömet kunde utöva sin härskarmakt. Även den kristna kyrkan hade den romerska rätten att tacka för sin politiska ställning och väsentliga egna organisatoriska former. Præceptio Chlotarii är en kortfattad text — 14 artiklar, vardera om några få rader — i befallande form, avfattad på utpräglat sent och provinsiellt latinskt tungomål. Det föreskrives att ”den gamla rättens ordning (antiqui iuris forma) skall gälla i alla mål, att lagarnas regler om arvsföljd skall gälla även i de fall där någon lyckats komma åt något i strid med dessa lagar; att ingen får dömas skyldig till brott utan att ha hörts; att den romerska rätten skall gälla i alla mål romare emellan; att förmåner som i strid med lagarna har genom svek vunnits från furstemakten skall återställas. Vidare stadgas förbud mot att tvinga änkor och jungfrur till äktenskap och mot att ingå äktenskap med nunnor. Särskilda regler avses trygga gjorda förläningar samt gåvor och privilegier till kyrkan. Korteligen kan dokumentet karakteriseras som ett försök från kungamaktens sida att komma till rätta med ett antal missbruk, som uppenbarligen brett ut sig, och att erinra om gällande ordning. Som författningens upphovsman anges den frankiske kungen Chlothar; den är riktad till ”alla grevar och alla ämbetsmän”. Redan Montesquieu hävdade, i strid med äldre uppfattning,

att författningen utfärdats av kung Chlothar II och daterade den till år 613 e. Kr., då Chlothar efter långvariga inbördes fejder i det merovingiska riket och efter en våldsam, blodig och grym uppgörelse hade bestigit tronen som ensam regent. Dateringsfrågan tillhör de klassiska tvisteämnena i den tidigare medeltidens författningshistoria. Det fanns en Chlothar I, som regerade omkring ett sekel för Chlothar II. Efter en ingående granskning av argumenten för olika lösningar ansluter sig Esders på skäl som förefaller övertygande till Montesquieus uppfattning. Till sin proveniensbestämning och datering fogar han emellertid en betydelsefull precisering, som kan sägas vara undersökningens främsta bidrag till den vetenskapliga debatten: han vill ge Præceptio Chlotarii en regional prägel. Som förordningens giltighetsområde anges den del av det frankiska riket som betecknades med namnet Burgund.
    För denna regionaliserade tolkning anför författaren argument, som samtidigt belyser den generella frågan om det merovingiska kungadömets rättsliga grundvalar i förhållande till de galloromanska undersåtarna. Det senromerska rike som avlöstes av folkvandringsstaterna hade framför allt under det sista århundradet före sammanbrottet kommit att präglas av den — förvisso både hårda och i realiteten ofta despotiska — maktutövningens ”juridisering”. Centralmakten hade sedan Konstantin den store kommit att alltmer konsekvent

betona de allmänna normernas företrädesställning i förhållande till den maktutövning genom enskilda beslut (reskript) som kommit att vålla oreda i rättsläget på många områden. Även om detta var en genomgående tendens, blev dess genomslagskraft högst olika i olika delar av riket. Den rättstillämpning man eftersträvade krävde uppenbarligen framför allt ett någorlunda kompetent och väl fungerande lokalt domstols- och förvaltningssystem. Etablerandet av de germanska folkvandringsrikena på västromersk mark förstärkte och påskyndade uppenbarligen de skillnader i rättsligt hänseende som alltsedan den romerska erövringen funnits mellan provinserna i södra och norra Gallien. I de förra var den romerska organisationen djupare rotad och bättre utbyggd; det var också vid denna tid den rikare och folkrikare delen av landet. Jämförelser mellan lagstiftning och rättstillstånd i de sydliga och sydvästliga germanriken — västgoternas och burgundernas — å den ena sidan och det frankiska Nordgallien å den andra uppvisar en väsentligt högre ”överlevnadsgrad” för romerska regler och inrättningar i söder än i norr. Även sedan frankerna erövrat de burgundiska och västgotiska provinserna förblev de regionala skillnaderna stora. En förklaringsfaktor härvidlag, som uppmärksammats först genom de senaste årtiondenas forskning, är att den latiniserade galliska högaristokratin i påfallande stor omfattning där det överhuvudtaget var möjligt drog sig till de sydliga provin-

serna, där denna samhällsklass på ett likaså högst påfallande sätt uppträder som kyrkliga dignitärer, framför allt som biskopar i de viktigaste städerna. Senatorsadelns latinitet, allmänna bildningsnivå och förtrogenhet med den kyrkliga organisationen gjorde denna överlevnadsstrategi möjlig och naturlig. Det var före det strängt genomförda celibatets tid, och de senatoriska dynastierna kunde blomstra vidare som stadsfurstar, ofta omgivna av åtskillig världslig flärd. Från kyrkan var också vägen öppen för en återkomst till höga världsliga förvaltningsämbeten, där latinkunskap och förvaltningsvana var betydelsefulla meriter. Esders anför ett belysande och roande citat från de beslut som fattades vid konsiliet i Mâcon år 585: där förbjöds biskoparna att hålla hundkoppel och jaktfalkar i sina palats. Hundarna, heter det, kunde bita tiggare och skyddssökande, och till biskopsgårdarnas försvar var andra medel lämpligare: ”En biskops boning skall värjas med psalmer och inte med hundskall, med goda gärningar, inte med giftiga bett”. Jaktglada prelater var uppenbarligen inte unikt för 1700talets Church of England.
    Till de samlade effekterna av djupgående romanisering i språk, seder och inrättningar samt av koncentrationen av traditionsbevarande galloromanska aristokrater i viktiga nyckelbefattningar i de södra delarna av det merovingiska riket, framför allt i Burgund, hörde naturligen bland annat förstärkta regionala skillnader inom det stora riket — skillnader som på det rättsliga området levde kvar fram till revolutionens och det första kejsardömets enhetliga rikslagstiftning och som på det språkliga och kulturella området existerar än idag. Esders daterar således den omdiskuterade Præceptio Chlotarii till 613 e. Kr. och placerar författningen i den burgundiska regionen av frankerriket. Insatt i detta kronologiska och regionala sammanhang får den korta texten betydande intresse och bevisvärde i en argumentation för den frankiska monarkins framgångsrika strävan efter att framstå som det västromerska kejsardömets omedelbara rättsliga efterföljare. Här står den tyske rättshistorikern i motsatsställning till Montesquieu, som vill frånkänna texten romerskt ursprung och romerska förebilder. Utforskningen av det senromerska rikets rättsliga utveckling och struktur hade vid 1700-talets mitt inte nått långt, vilket kan förklara Montesquieus tolkningar. Hur reell den eftersträvade obrutna kontinuiteten kan ha tett sig i vardagens tvister och i avlägsna bygder är en fråga som med hänsyn till källmaterialets beskaffenhet knappast kommer att kunna besvaras. Å andra sidan måste ett liknande memento beaktas både när det gäller den romerska rättens faktiska tillämpning i avlägsna provinser före rikets sammanbrott och nog också i fråga om tidig medeltida lagstiftning överhuvudtaget. Viktigast är kanske att de germanska härskarna på romersk mark där detta var möjligt gjorde anspråk på en statsrättslig succession, som ett halvt

årtusende senare, med de universitetslärda juristernas teoretiska argument, de framväxande finans- och justitieförvaltningarnas stöd och legohärarnas makt, skulle komma att utnyttjas med väsentligt större kraft än under merovingernas mörka århundraden. Viktigt är också att de urgamla gränser som gör talet om ”regionernas Europa” befogat får sin historiska belysning förstärkt och förbättrad. 

Stig Strömholm