INGRID ARNESDOTTER, Moderna betalningsmetoder, Nerenius & Santerus förlag, 1996, 239 s. samt BERT LEHRBERG, Moderna betalningsformer, Norstedts Juridik, 1997, 84 s.

 

Inledning
Att göra en jämförelse av de två rubricerade böckerna är intressant med hänsyn till att de utkom i princip samtidigt och att författarna anlägger snarlika metoder men trots dessa likheter använder sig av helt olika form och struktur.
    Författarnas ambition är att svara på ett antal mycket konkreta frågor som sammanhänger med betalningar (i första hand betalning via girering). Frågorna är:
1. När skall en betalningsförpliktelse anses fullgjord mellan parterna (gäldenären och borgenären) om det inte framgår av parternas avtal och den sker genom girering? Båda författarna anser att det normalt sker i och med att beloppet bokförts (krediterats) på mottagarens konto.1
2. När kan betalaren inte längre återkalla ett gireringsuppdrag? Lehrberg anser att när betalaren och betalningsmottagaren har samma bank så blir betalningsanmaningen oåterkallelig i och med att banken blivit bunden i förhållande till betalningsmottagaren (s. 72). Om parterna har två olika banker, menar Lehrberg att betalningsanmaningen inte kan återkallas efter det att den genomförts (s. 74) — med visst undantag enligt 7 § avtalslagen för de fall då mottagarens bank uppträder som mottagarens omedelbara representant. Vad Lehrberg avser med ”genomförts” framgår emellertid inte entydigt. Enligt Arnesdotter kan betalningsuppdraget inte återkallas efter det att betalningsmottagaren fått en ovillkorlig fordran mot det kontohållande institutet (s. 90). Arnesdotter avvisar en tillämpning av 7 § avtalslagen (s. 92).

 

1 Härvid kan anmärkas att enligt ICC Model International Sale Contract (1998) Art. 5.1 anses betalningen fullgjord när den ankommer till mottagarens bank före krediteringen.

    3. När vinner en betalning sakrättsligt skydd mot betalarens borgenärer? Både Arnesdotter (s. 184) och Lehrberg (s. 76) anser att sakrättsligt skydd vid girering uppkommer när betalningsmottagarens konto krediterats. Lehrberg anser att när betalaren och betalningsmottagaren har olika banker, så kan sakrättsligt skydd inträda redan då betalarens bank blir bunden i förhållande till betalningsmottagarens bank, eftersom betalarens rådighet över transaktionen därmed avskurits.

 

Hur behandlar författarna ”betalningens natur”?
Arnesdotter redogör mycket ingående för vad hon själv och andra (Olivecrona, Lindskog samt statliga utredningar) anser om betalningens och gireringens natur (sammanlagt ca 90 sidor). Lehrberg gör en mer

översiktlig analys och konstaterar på 6 sidor att girering inte passar in i något existerande rättsligt institut. Båda författarna finner att det rör sig om en transaktion sui generis (av sitt eget slag). Lehrberg stannar där — och menar antagligen att de frågor som uppkommer inte behöver pressas in i en redan given form utan bör lösas i enlighet med fria lämplighetsöverväganden.
    Arnesdotter går längre i sitt sökande och man kan undra vad det skall tjäna för syfte. Hon hävdar att girering är en ”ovillkorlig beloppsförändring” som inte medför överlåtelse av någon rättighet (s. 164). Denna definition uppfattar jag inte som särskilt klargörande. Hon säger att ”det sker ju ingen överföring av något som kan förfogas över...” (s. 177). Vidare påpekar hon att girering ”enbart” är överföring av information (s. 176) och lite senare hävdar hon (motsägelsefullt?) att denna information är rättsskapande (s. 178). Såvitt jag förstår är alla rättshandlingar ”bara” information som är rättsskapande. Detta är inget som särskilt kännetecknar girering.
    Det kan vara en risk med att redogöra för företeelsers djupa natur utan att göra klart vad en sådan analys skall tjäna till. Lehrbergs syfte är klart nog — även om han inte säger det direkt. Han vill genom en analys av gireringens natur få svar på vilka rättskällor han är hänvisad till. Syftet med Arnesdotters analys framkommer inte lika tydligt och konsekvensen blir att läsaren känner sig förvirrad och osäker. Varför beskriver hon

girering som ”rättsskapande informationsöverföring”? Är det för att markera en skillnad gentemot andra rättshandlingar och, i så fall, vad leder den skillnaden till för slutsats? Med detta vill jag illustrera att analyser av sakers natur är viktiga och gärna får vara omfattande (om det är nödvändigt) men att läsaren måste informeras om vad analysen skall användas till. En analys för analysens egen skull skapar ofta oklarhet. Sedan är det en annan sak att rättsvetenskapsmannen ofta behöver göra egna ingående analyser av sakers natur för att kontrollera om analysen skulle kunna leda någon vart. Det händer emellertid ofta att sådana analyser inte leder någonstans. Det kan då krävas ett stort mått av självbehärskning att radera en analys som man lagt ner stor möda på att genomföra. Men läsaren (vilken kategori han än tillhör) är i behov av sådan raderingshjälp.

 

Metod
Författarna använder sig av samma metod — en betoning på vilka lösningar som är ändamålsenliga. Lehrberg redogör inte särskilt för sin metod. Den framkommer istället tydligt i de direkta problemanalyserna. Därigenom undgår han det inte ovanliga problemet att metoden så som den abstrakt presenteras i ett metodavsnitt inte sedan genomförs konsekvent i problemanalyserna. Arnesdotter presenterar sin metod särskilt och hävdar att den inte är ”inomjuridisk” (s. 15), att rättsordningen inte

ger svar på frågorna (s. 35) och att man därför är nödgad att företa en funktionsanalys. Enligt mitt sätt att se på saken är funktionsanalyser ”inomjuridiska”. De är nödvändiga för att bedöma om det finns förutsättningar att göra analogier och för att utröna innehållet i allmänna principer. Den analys som sker i de fall när ett problem inte reglerats i uttrycklig lag eller avgjorts i rättsfall är enligt min uppfattning i allra högsta grad en juridisk analys (som kan inbegripa funktionsanalyser och lämplighetsöverväganden) och detta oavsett vilken inställning man har till rättskällornas auktoritet.
    Jag saknar i båda framställningarna en analys baserad på att det sakrättsliga borgenärsskyddet kräver att man motverkar skentransaktioner. Vilka praktiska risker för skentransaktioner föreligger i samband med girering till skillnad från t. ex. kontantbetalning? För att göra en sådan funktionsanalys som Arnesdotter hänvisar till måste denna grundläggande fråga utredas. På s. 117 f. uppmärksammar Arnesdotter en fråga där det råder osäkerhet om rättsläget samt anger med stöd av en funktionsanalys vad svaret bör vara. Hon avslutar med att säga att det finns ett visst utrymme för korrigeringar (dvs. undantag från den regel hon förordar). Läsaren blir nyfiken på hur en sådan undantagssituation konkret kan se ut och vad som utifrån funktionsanalysen skulle motivera en särbehandling.

    I kap. 2.2.13 försöker Arnesdotter utröna HD:s verkliga bevekelsegrunder, dvs. de som inte uttalas i domskälen. Det är intressant och övertygande i sak. I HD:s domskäl saknas många gånger redogörelser för allmänna lämplighetsöverväganden, trots att man anar att det är just sådana överväganden som varit avgörande för utgången i målet. Att peka på dessa dolda domskäl, så som Arnesdotter gör, är en angelägen och svår uppgift för rättsvetenskapen. Trots att betalning och girering inte är isolerat svenska företeelser gör ingen av författarna några internationella utblickar (frånsett att Arnesdotter hänvisar till ett engelskt rättsfall på s. 116 om preliminär bokföringsåtgärd och ger enstaka hänvisningar till UNCITRAL Model Law on International Credit Transfers, samt att Lehrberg i kap. 10.4 och 10.5 hänvisar till ett engelskt och ett amerikanskt rättsfall beträffande frågan om när en kontokreditering blir bindande). Vid funktionsanalyser kan internationella jämförelser visa sig särskilt fruktbara. När de rättsliga strukturerna i olika rättsordningar skiljer sig åt, framkommer nämligen funktionerna tydligt eftersom regleringarna många gånger ger samma lösning men på olika vägar. Den omständigheten att författare inte beaktar internationell litteratur ökar risken för att inte alla lämplighetsaspekter blir belysta och leder till att läsarens förtroende för slutsatserna minskar. Jag efterlyser inte en fullständig komparation, utan en

internationell orientering i syfte att allsidigt belysa intressekonflikterna. Detta är särskilt angeläget inom områden som tidigare inte behandlats ingående i svensk doktrin.

 

Form
Om man vill nå fram med ett budskap skall man inte skriva längre än vad som är nödvändigt för att inge läsaren trygghet om att slutsatserna är korrekta. När texten är omfattande krävs det stor pedagogisk skicklighet för att undvika att slutsatserna drunknar i analysredogörelserna. Lehrbergs slutsatser är enkla att finna, till stor del tack vare den kortfattade framställningen. Arnesdotters slutsatser är svårfunna. De ligger dolda i den analyserande texten. Det hade varit en stor hjälp om hon i ett sammanfattande kapitel kortfattat redogjort för vad betalningens och gireringens egentliga naturer är och givit svaren på de inledningsvis uppställda huvudproblemen. De få sammanfattningar som sker löpande i texten kunde framhållas tydligare än under den ickeinformativa rubriken ”Mellanstick”.
    Arnesdotter drivs av en pedagogisk ambition. Hon är grundlig och ger kontinuerliga förklaringar och förtydligar på vem av de många inblandade parterna som en eventuell förlust slutligen stannar. Hon vill att läsaren skall förstå och det är bra, även om det ibland blir övertydligt och gör läsningen onödigt omständlig (t. ex. s. 89).
    När det gäller de rent formella delarna av en framställning (referenser o.dyl.) tjänar

de bl. a. syftet att skapa tilltro till att författaren läst och analyserat vad andra skrivit. Även om det efter en kontroll visar sig sakligt sett irrelevant, blir läsaren orolig när hänvisningarna i fotnoter inte synkroniserats med litteraturförteckningen (t. ex. i Arnesdotter not 2 s. 91 och not 17 s. 122). Läsaren ställer sig då frågan om hänvisningarna generellt sett står där för formens skull eller om författaren verkligen tagit till sig vad andra skrivit.

 

Slutord
Både Lehrberg och Arnesdotter påpekar med rätta att det har saknats svensk litteratur om moderna betalningsformer men det är beklagligt att de båda framställningarna utkommit så nära varandra i tiden att de inte kunnat bygga vidare på varandra utan istället föreligger oberoende sida vid sida. I framtiden kommer antagligen inte de tre huvudfrågor som författarna behandlat att vara av särskilt stort praktiskt intresse. Själva betalningstransaktionen kommer att beordras och genomföras elektroniskt och automatiskt och ske så snabbt att det i praktiken inte ställs på sin spets vid vilken exakt tidpunkt betalningen anses fullgjord respektive den sakrättsliga risken övergår. Nya frågor kommer istället i fokus, t. ex. vem som bär risken för störningar och förseningar i den elektroniska processen samt vad som händer när elektroniska värdeenheter försvinner ut i cyberrymden, kopieras ohämmat eller på annat sätt utnyttjas av obehöriga. Även i en

snabb elektronisk miljö kvarstår emellertid de grundläggande frågorna om möjligheten att återvinna betalningar enligt konkursrättsliga regler samt allmänna rättsgrundsatser om bristande förutsättningar och condictio indebiti m. m.
    Man kan anta att det snart kommer ny litteratur med anknytning till de verkligt moderna elektroniska betalningsformer som är under stark utveckling för närvarande (en sådan bok förutskickas också av Arnesdotter). Se också SOU 1998:14 E-pengar — näringsrättsliga frågor samt en kommande SOU om de civilrättsliga frågor som uppkommer i anslutning till E-pengar. Sådan ny litteratur kan med fördel dra nytta av de analyser som gjorts av Lehrberg och Arnesdotter i de där anmälda framställningarna.
Christina Hultmark