Europeiskt HD-domarmöte
Ett sedan länge återkommande inslag i det rättsliga samarbetet mellan EG:s medlemsstater utgörs av möten mellan företrädare för medlemsstaternas högsta domstolar. I dessa möten deltar i första hand domstolspresidenter och generaladvokater (”procureurs généraux”). I länder där generaladvokaten är en okänd institution har någon motsvarighet till denne varit med, såsom Tysklands Generalbundesanwalt, Englands Attorney General och Danmarks Rigsadvokat. Sedan Sverige inträtt som medlem i den europeiska unionen har också vårt land blivit berättigat att delta i mötena. I september 1996 hölls ett möte i Aten, där jag deltog i egenskap av ordförande i HD tillsammans med riksåklagaren Klas Bergenstrand. Vi fick då klart för oss att alla de tidigare medlemmarna i unionen därmed hade anordnat sådana möten och att en inbjudan till något av de nya medlemsländerna skulle uppskattas. Vi tog fasta på denna tanke och inbjöd sedermera till ett möte i Sverige.
    Mötet ägde rum den 14–16 maj 1998 på Grand Hôtel Saltsjöbaden och gynnades av ett strålande vårväder, som väsentligt bidrog till en positiv inställning hos besökarna, dock utan att avhålla dem från att närvara vid mötesförhandlingarna. I mötet deltog generaladvokater eller motsvarande från samtliga medlemsländer och HD-presidenter från alla utom Spanien och Österrike. Även EG-domstolen i Luxemburg var representerad. Mötesprogrammet upptog tre överläggningsämnen vilka hade utvalts på grundval av inhämtade förslag, nämligen ”The functioning of the Supreme Courts as instruments for the development of law”, ”Judges’ extrajudicial occupations and engagements” samt ”Independence of prosecutors in relation to the executive power, the courts and the police”. Deltagarna hade sammanställt kortfattade rapporter i de olika ämnena, vilka hade distribuerats i förväg, och diskussionerna inleddes med sammanfattande redogörelser av särskilt vidtalade rapportörer, justitieråden Hans Danelius och Leif Thorsson samt byråchefen hos Riksåklagaren Nils Rekke. Denna uppläggning bidrog till att debatterna blev livliga och till stor del kom att bestå av spontana meningsutbyten i stället för att domineras av uppläsning av i förväg skrivna anföranden. Av diskussionen i det första ämnet framgick att den stora måltillströmningen är ett problem på de flesta håll. Värst utsatt verkar den italienska högsta domstolen vara, som mottar närmare 60 000 överklaganden om året. I många stater finns det inte någon möjlighet att vägra att ta upp ett i korrekt ordning fullföljt ärende till prövning i högsta instans. Detta är genomgående fallet i de länder som tillämpar ett kassationssystem. Ett sådant kännetecknas av att den högsta instansen prövar bara rättsfrågor och inte sak-

frågor samt av att domstolen, om den inte godtar den lägre instansens rättstillämpning, undanröjer (”kasserar”) det överklagade avgörandet och återförvisar målet i stället för att meddela en ny dom i saken. En kassationsdomstol har ett ansvar för att oriktig tillämpning av gällande rätt blir korrigerad, och det anses inte förenligt med detta ansvar att domstolen skulle kunna vägra att befatta sig med ett överklagande därför att saken inte har tillräckligt stort allmänt intresse. Vissa möjligheter att motverka lusten att överklaga finns dock även i dessa system. I Frankrike kan man döma ut en straffavgift när ett överklagande bedöms som ”abusif”, en möjlighet som utnyttjas i inte helt obetydlig omfattning, och i Belgien påverkas antalet överklaganden i civilmål av att endast 16 advokater är behöriga att agera i sådana sammanhang. När det gäller olika former för prejudikatbildning kunde konstateras att det inte på något håll är möjligt för en domstol att ta upp en rättsfråga utan anknytning till en konkret sak, alltså att meddela en sorts lagförklaring. På ett par håll, bl. a. i Storbritannien och Irland, finns vissa motsvarigheter till våra regler om rätt för tingsrätt att hänskjuta en prejudikatfråga till HD:s prövning. Vidare har i många länder generaladvokaten behörighet att överklaga ett avgörande i rättens intresse (”dans l'intérêt de la loi”) sedan klagotiden för parterna har gått ut. Den dom ett sådant överklagande leder till påverkar inte parternas ställning. Möjlig-

heten utnyttjas i viss men ganska begränsad omfattning. Behandlingen av det andra ämnet visade att det var stor enighet om att domare bör undvika bisysslor och andra engagemang som kan väcka tvivel rörande deras opartiskhet och oberoende. De slutsatser som dras av denna allmänna princip varierar emellertid. Att en domare inte bör ha styrelseuppdrag eller liknande i affärsdrivande företag eller biträda parter i rättstvister tycks alla vara överens om — i Frankrike står ett förbud mot sistnämnda slag av verksamhet i viss omfattning kvar under en period av fem år efter det att domaren har lämnat sitt ämbete. Undervisning och juridiskt författarskap bedöms allmänt som fullt godtagbara bisysslor. Det tycks inte någonstans föreligga något direkt hinder mot att en domare tillhör ett politiskt parti, men på många håll anses det olämpligt att domare öppet deltar i opinionsbildningen i politiska frågor. I vissa länder får domare inte tillhöra den lagstiftande församlingen, vilket ses som ett uttryck för maktdelningsprincipen. I Storbritannien är emellertid domarna i högsta instans såsom medlemmar av House of Lords också ledamöter av parlamentet. I somliga länder ser man med viss skepsis på domares deltagande i lagstiftningsarbete, men det är å andra sidan ingalunda ovanligt att vissa former av sådant deltagande förekommer. En annan typ av uppdrag som också förekommer men som inte heller är oproblematisk är medverkan i undersökningskommissioner av

olika slag. I vissa länder är domare förbjudna att åta sig skiljedomsuppdrag, medan sådana uppdrag i andra länder tillåts på vissa villkor. I Tyskland kan sålunda en domare åta sig att vara skiljeman men inte på det rättsområde inom vilket han är verksam i domstolen. I Storbritannien gäller som allmän princip att en domare inte får uppbära någon ersättning från sidouppdrag. Vissa brittiska domare har möjlighet att åta sig skiljemannauppdrag, men arvodet tillfaller då domstolen. Det är ganska vanligt att sidouppdrag kräver tillstånd från ett särskilt organ som har till uppgift att pröva olika frågor om domarnas förhållanden (”Conseil supérieur de la magistrature”). På vissa andra håll uppställs inte något tillståndskrav, men domaren är skyldig att till domstolschefen anmäla sitt innehav av uppdrag och eventuellt också uppburna ersättningar.
    Diskussionen i det tredje ämnet kom framför allt att uppehålla sig vid frågor om åklagarnas oberoende i förhållande till den exekutiva makten. Åklagarorganisationen är uppbyggd på skilda sätt i olika länder. På många håll är åklagarna underställda justitieministern, som har formell rätt inte bara att meddela allmänna direktiv utan också att ingripa i enskilda fall. Det rådde allmän enighet om att denna befogenhet bör utövas med stor försiktighet, speciellt i fråga om nedläggning av åtal, men den allmänna uppfattningen var att några allvarliga missförhållanden inte förekommer. Ett sidospår i diskussionen gav en belysning åt hur man ser på relationen mellan generaladvokaten och domstolen i de länder där en sådan organisation finns. Sedan parterna har slutfört sin talan i ett mål har generaladvokaten där att framföra sina synpunkter på rättsfrågorna i målet utan att parterna får tillfälle till kommentarer. I allmänhet deltar han också i domstolens därefter följande överläggning. Denna ordning har i flera domar av Europadomstolen i Strasbourg ansetts strida mot konventionen om mänskliga rättigheter. Denna bedömning kritiserades under mötet från flera håll i ganska militanta ordalag. Mötesprogrammet upptog också ett antal sociala och kulturella evenemang. En kväll bjöd justitieministern på middag på Ulriksdals Wärdshus och en annan kväll ägnades åt ett operabesök med efterföljande supé. Den sista dagens program upptogs av en båtresa från Saltsjöbaden till Djurgården med besök på Vasamuseet, följt av en fortsatt båtresa genom Hammarbyleden med lunch ombord och landstigning på Riddarholmen samt ett avskedsbesök i HD:s lokaler i Bondeska palatset.
Anders Knutsson