712 Litteratur SvJT 1997 OLA ÅHMAN,Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten. Om aktiebolagets ställföreträdare och gränserna för deras representation, Iustus Förlag, Göteborg 1997, 1023 s.

 

Den 28 maj 1997 disputerade Ola Åhman på avhandlingen “Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten. Om aktiebolagets ställföreträdare och gränserna för deras representationsrätt.“ Vid disputationen var jag fakultetsopponent, och min anmälan grundar sig på den opposition som jag då framförde.
    Föremålet för Åhmans undersökning är 8 kap. 14 § ABL. Detta stadgande anger betingelserna för bolagets bundenhet vid rättshandlingar av styrelseledamöter, verkställande direktör och särskild firmatecknare. Stadgandet reglerar hur bolagets och tredje mans motstridiga intressen skall avvägas. Den mycket omfattande avhandlingen, 1023 sidor inklusive register, är disponerad på följande sätt. Efter en kortare inledning ger författaren en historisk tillbakablick samt redogör för rättsläget i Tyskland, England, Danmark och Norge. Därefter följer ett längre avsnitt där Åhman uppmärksammar innebörden av begreppen behörighet och befogenhet, ändamålen bakom 8 kap. 14 § ABL samt problematiska fall vid tillämpningen av stadgandet och då särskilt tolkningen av 8 kap. 14 § 2 st. 2 p. ABL. Vidare behandlas förhållandet mellan 8 kap. 14 § ABL och andra ogiltighetsregler. I det nästföljande avsnittet behandlas bl. a. den rättsliga grunden att företräda bolaget samt fullmaktsregler. Vidare uppmärksammas betydelsen av felaktigheter vid utseendet av ställföreträdare samt frågan om bolagsstämman, enskild aktieägare eller revisor har behörighet att företräda bolaget. Därefter analyseras rekvisiten “företagit“, “rättshandling“ och “för bolaget“ som finns i 8 kap. 14 § ABL. I samma avsnitt behandlas även funktionsfördelningen mellan bolagsorganen, begränsningar i bolagsföreträdarnas uppdrag som följer av t. ex. verksamhetsföremålet i bolagsordningen samt generalklausul och jävsregel i aktiebolagslagen. Och i avhandlingens två sista avsnitt berörs ondtrosrekvisitet i 8 kap. 14 § ABL och rättsföljderna vid behörighets- respektive befogenhetsöverskridanden. Avhandlingsämnet är väl valt. 8 kap. 14 § ABL är ett centralt stadgande inom aktiebolagsrätten och säkerligen praktiskt mycket viktigt. Den intressekonflikt som stadgandet avser att lösa kännetecknas av att tredje man typiskt har ett intresse av att bli bundet i enlighet med sin viljeförklaring medan bolaget har ett intresse att inte bli bundet i större utsträckning än vad som följer av behörighets- och befogenhetsreglerna. En svårighet vid tolkningen av 8 kap. 14 § ABL är att begreppen behörighet och befogenhet används på ett sätt som skiljer sig från hur de används inom fullmaktsrätten. Åhmans förklaring till att begreppsanvänd-

SvJT 1998 Anm. av Ola Åhman, Behörighet och befogenhet 713 ningen har uppfattats som mindre lyckad är att de rättsfakta som är av betydelse för begreppen inte definieras och att det är en rättsföljdsdefinition som kritiken av begreppen bygger på (s. 116 ff.). Jag är emellertid inte alldeles säker på att Åhman i sin polemik gjort fullständig rättvisa åt meningsmotståndarnas uppfattning. Åhman försöker anpassa begreppsanvändningen till aktiebolagsrätten.
    Begreppet behörighet är i fullmaktsrätten en beskrivning av fullmaktens omfång. Samma begrepp knyts i aktiebolagsrätten enligt Åhman till den legala funktionsfördelningen mellan bolagsorganen att företa rättshandlingar gentemot tredje man.Befogenheten är den rätt att handla för fullmaktsgivarens räkning som på grund av det bakomliggande förhållandet tillkommer fullmäktigen gentemot fullmaktsgivaren. Åhmans utgångspunkt är att befogenhetsbegreppet även i aktiebolagsrättsliga sammanhang omfattar det inre rättsförhållandet. Enligt Åhman avgör bestämmelserna i bolagsordningen, instruktioner från överordnat bolagsorgan samt generalklausul och jävsregel befogenhetens gränser. Anpassningen till aktiebolagsrätten går inte friktionsfritt, men Åhmans användning av begreppen är enligt min uppfattning möjlig.
    Avhandlingen kan uppfattas som tillbakablickande. Åhman har nämligen ett tämligen okritisk förhållningssätt till äldre rättspraxis och doktrin. I flera fall drar Åhman långtgående slutsatser på grundval av rättsfall från förra seklet. En uppenbar fara i detta är att samhällsförändringar inte uppmärksammas och att rätten på så sätt blir statisk. Dogmatiska lösningar som är alltför verklighetsfrämmande riskerar att få bristande legitimitet. Rättsregler som är alltför verklighetsfrämmande riskerar att inte följas eller vara av den karaktären att de motverkar önskvärt beteende genom att ställa orimliga krav. Den utländska rätten redovisas i ett sammanhang, och det saknas någon form av övergripande jämförelse mellan de rättsordningar som uppmärksammas. Och det är tydligt att Åhman hyser stor skepsis mot EG-rätten. Åhman har inte tillämpat den grundläggande metodregel som benämns “Occams rakkniv“. Denna regel brukar ofta uttryckas så att man inte bör mångfaldiga tingen utöver det nödvändiga.1 Delar av avhandlingen har onekligen ett svagt samband med huvudföremålet för undersökningen och kunde därför ha skurits bort. Även om avhandlingen är omfattande lämnas alltför litet utrymme åt samspelet mellan 8 kap. 14 § ABL och 36 § AvtL. Vidare saknas helt en analys av det så viktiga sambandet mellan 8 kap. 14 § ABL och 25 § AvtL. Åhman anger att han tillämpar Ekelöfs teleologiska metod. Det finns skäl att kritisera detta metodval. Enligt min uppfattning måste föremålet för undersökningen påverka metodvalet.

1 Se vidare t. ex. Nordin, S., Filosofins historia. Det västerländska förnuftets äventyr från Thales till postmodernismen, Lund 1995, s. 211 f.

714 Litteratur SvJT 1998 Den bestämmelse som undersöks har sin bakgrund i ett EGdirektiv. Av Romfördragets artikel 189 tredje st. framgår att direktiv skall vara bindande för varje medlemsstat med avseende på det resultat som skall uppnås. EG-domstolen har i rättsfallet von Colson and Kamann2 uttalat att vid tolkningen av en nationell rättsregel som är baserad på ett EG-direktiv är den nationella domstolen förpliktad såvitt det finns tolkningsutrymme att beakta att det aktuella direktivet slår igenom i nationell rätt. Den direktivkonforma tolkningen får emellertid inte drivas så långt att den nationella regeln tolkas i strid mot sin ordalydelse.
    I det uppmärksammade Marleasing-fallet3 som rör tillämpningen av det bolagsdirektiv som ligger till grund för 8 kap. 14 § ABL uttalar EG-domstolen “in applying national law, whether the provisions in question were adopted before or after the directive, the national court called upon to interpret it is required to do so, as far as possible, in the light of the wording and the purpose of the directive in order to achieve the result pursued by the latter and thereby comply with the third paragraph of Article 189 of the Treaty“. Det är anmärkningsvärt att detta rättsfall inte nämns i avhandlingen. Att direktivkon-

form tolkning har blivit den överordnade tolkningsprincipen är en av de större förändringarna i rättskälleläran i samband med medlemskapet i EU.4 Detta har Åhman helt förbisett i sin undersökning.

 

 

2 14/83 Von Colson and Kamann v. Land Nordrhein-Westfalen [1984] E.C.R. 1891, 1909. 3 Fall C-106/89 Marleasing S. A. v. La Comercial Internacional de Alimentación S. A. [1990] E.C.R. I-4135. Se även rättsfallet 80/86 Officier van Justitie v. Kolphinghuis Nijmegen [1987] E.C.R. 3969.


    Utgångspunkten bör alltså vara att 8 kap. 14 § ABL tolkas konformt med det första bolagsdirektivet i den mån det finns tolkningsutrymme. Åhman slår fast att innebörden av de ändringar av 8 kap. 14 § ABL som föranletts av det första bolagsdirektivet är oklara på väsentliga punkter (s. 28). Detta borde då ge stort utrymme åt direktivkonform tolkning. Enligt preambeln syftar det första bolagsdirektivet att skydda tredje mans intresse. Detta syfte blir då enligt min uppfattning riktmärket vid tolkningen av 8 kap. 14 § ABL. Enligt Marleasing-fallet skall nämligen de nationella domstolarna så långt möjligt tolka nationella bestämmelser i ljuset av direktivet i syfte att nå det resultat som direktivet eftersträvar. Detta omfattar all nationell lagstiftning och inte bara lagstiftning som antagits för att genomföra direktivet. Om Åhman tolkat 8 kap. 14 § ABL direktivkonformt hade han i flera fall kommit till en annan slutsats än vad som blivit fallet. Åhman är emellertid inte helt främmande för metoden att tolka en nationell regel direktivkonformt och därvid fästa avgörande vikt åt innehållet i direktivets preambel. I en fråga som är perifer för undersök-

4 Se t. ex. Nielsen, R., Monisme og dualisme i europæisk retsintegration, JT 1994/95, s. 298 ff.

SvJT 1998 Anm. av Ola Åhman, Behörighet och befogenhet 715 ningen om ett direktiv från aktieägarna måste vara skriftliga lägger Åhman preambeln till det tolfte bolagsdirektiv till grund för en bestämd slutsats att så måste vara fallet (s. 725 not 215).
    Med hänsyn till det långtgående skyddet för tredje mans intresse som det första bolagsdirektivet anvisar är det knappast möjligt att tillämpa 8 kap. 14 § ABL utan att uppmärksamma 36 § AvtL. Det starka skyddet för tredje man som det första bolagsdirektivet innebär föranledde nämligen Ministerrådet att utfärda en rekommendation att tillämpa de avtalsrättsliga ogiltighetsreglerna i respektive medlemsland för att undvika oskäliga resultat i det enskilda fallet. Åhman förbiser emellertid helt denna rekommendation.5 Det medför att Åhman inte anammat det mönster för tolkningen av 8 kap. 14 § ABL som följer av EG-rätten. Istället ger Åhman uttryck för en kritisk inställning till EG-rätten, bl. a. i uttalandet att "[s]om en följd av Sveriges folkrättsliga förpliktelser, har den traditionella avvägningen mellan bolagets och tredje mans intressen vid befogenhetsöverskridanden… delvis fått ge vika till förmån för en rättspolitisk ståndpunkt som ursprungligen kommit till uttryck i tysk rätt" (s. 170).
    Åhmans obenägenhet att beakta EG-rättens inflytande vid tolkningen medför att en central slutsats i avhandlingen är att 8 kap. 14 § 2 st. 2 p. ABL skall tolkas restriktivt, eftersom denna regel enligt Åhman är "främmande för de värderingar och principer som svensk avtalsrätt i övrigt ger uttryck för" (s. 291 f.). Denna slutsats måste alltså ifrågasättas. Enligt min uppfattning bör utgångspunkten snarast vara den motsatta med hänsyn till att syftet med det första bolagsdirektivet är att skydda tredje mans intresse.

 

5 Som rättskälla bör den enligt min uppfattning betraktas som en politisk yttring av medlemsstaterna.


    Åhman förutspår rent av att 8 kap. 14 § 2 st. 2 p. ABL får en så begränsad tillämpning att stadgandet i det närmaste blir betydelselöst. (s. 284). I de flesta situationer kan bolaget enligt Åhman komma undan bundenhet genom att åberopa ogiltighetsreglerna i avtalslagen. En tredje man som inser att bolagsföreträdare åsidosätter bolagsordning eller instruktion utan att påpeka det gör sig enligt Åhman nämligen skyldig till svek (s. 286). Det är endast i två situationer som Åhman anser att 8 kap. 14 § 2 st. 2 p. ABL kan få tillämpning. Den ena är då styrelsen eller verkställande direktören genom ett oursäktligt misstag som inte avser viljeförklaringens innehåll åsidosätter bolagsordningen eller instruktion och detta har tredje man bort inse. Det andra fallet är då tredje man insett eller bort inse att styrelsen eller verkställande direktören medvetet avvikit från bolagsordningen eller föreskrift i goda avsikter, dvs. företrädaren för bolaget utgår ifrån att rättshandlingen kommer att gynna bolaget och överordnade organ kommer inte att misstycka. Ett exempel på att en EG-konform tolkning skulle lett till an-

716 Litteratur SvJT 1998 nat resultat är hur verkställighet av sådana stämmobeslut som faller inom styrelsens förvaltningsområde och som innebär ett åsidosättande av lag eller bolagsordning skall bedömas. Styrelsen är i dessa fall enligt Åhman ett rent kontroll- och verkställighetsorgan. Kontrollen utövas enligt Åhman genom att styrelsen fattar ett särskilt verkställighetsbeslut med iakttagande av reglerna om styrelsebeslut i 8 kap. 8 och 9 §§ ABL. Om verkställighet sker utan att någon sådan kontroll görs skall enligt Åhman 8 kap. 14 § 2 st. 1 p. ABL tillämpas. Hans skäl är att bolagsstämman i dessa fall endast har verkställt ett tidigare fattat beslut och något nytt beslutsfattande är det inte fråga om. Åhman fäster nämligen avseende vid att enligt 8 kap. 14 § 2 st. 2 p. ABL skall styrelsen eller verkställande direktören ha åsidosatt bolagsordningen. Enligt Åhman har styrelsen istället handlat i strid mot ABL 8 kap. 13 § ABL genom att inte vägra att verkställa beslutet.
    Rättsfallet NJA 1875 s. 563 anser Åhman styrka att då styrelsen handlar inom området för stämmans legala beslutsbefogenhet bär tredje man risken för att det föreligger ett behörighetsgrundande bolagsstämmobeslut. Enligt Åhman är stämmans beslut grunden för såväl styrelsens behörighet som befogenhet. Åhman tycks mena att reglerna om uppdragsfullmakt skall bli tillämpliga i dessa fall och att tredje man får bära risken för att styrelsen har behörighet (s. 562). Tredje mans goda tro saknar alltså enligt Åhman helt betydelse i dessa fall. Enligt min uppfattning är Åhmans slutsats oförenlig med EG-dirktivet. Av den anledningen måste 8 kap. 14 § 2 st. 2 p. ABL bli tillämplig i dessa fall. Ett annat exempel på att en direktivkonform tolkning skulle lett till ett annat resultat är då verkställande direktören utrustats med särskild firmateckningsrätt enligt 8 kap. 11 § 2 st. ABL och utför en rättshandling som ligger utanför den löpande förvaltningen samtidigt som uppdrag från styrelsen saknas. Enligt Åhman skall 8 kap. 14 § 2 st. 1 p. ABL tillämpas i detta fall, även om åtgärden dessutom strider mot bolagsordningen. Skälet är att verkställande direktören inte handlar som organ och att 8 kap. 14 § 2 st. 2 p. ABL enligt Åhmans utgångspunkt skall tolkas restriktivt. Motsvarande bör också enligt Åhman gälla när verkställande direktören handlar utanför sin i 8 kap. 6 § ABL angivna behörighet utan att vara särskild firmatecknare och därvid åsidosätter bolagsordningen. Ett ytterligare exempel på att en direktivkonform tolkning skulle lett till ett annat resultat än vad Åhman kommit fram till är då bolagets intresse åsidosätts. Det är en hårfin skillnad mellan att åsidosätta en inskränkande instruktion och vidta en åtgärd som strider mot huvudmannens intresse. Bolagets intresse är knutet till syftet med bolagets verksamhet. Åhman drar slutsatsen att ett avsiktligt åsidosättande av bolagets intresse omfattas av 8 kap. 14 § 2 st. 1 p. ABL och inte av 8 kap. 14 § 2 st. 2 p. ABL. Bolaget kan

SvJT 1998 Anm. av Ola Åhman, Behörighet och befogenhet 717 enligt Åhman därför undgå bundenhet om tredje man är i ond tro beträffande åsidosättandet.
    Åhman går i avsnitt fem grundligt igenom fullmaktsläran med motiveringen att han på så sätt får möjlighet att utvärdera organteorin. Han diskuterar där bl. a. om grunden för fullmakten är vilja eller påföljd. Den bestämda uppfattning han redovisar är att bundenheten grundas på huvudmannens vilja. En svaghet i Åhmans analys är att rättskällor som talar emot hans uppfattning inte finns fullständigt redovisade.6 Så har t. ex. det i detta sammanhang ofta uppmärksammade rättsfallet NJA 1950 s. 86 förbisetts. Dessutom har tysk och anglo-amerikansk rätt på området helt utelämnats. Eftersom det i båda dessa rättsordningar utvecklats fullmakter som motsvarar kombinationsfullmakten och där bundenheten kan ses som en påföljd för ett oönskat beteende hade denna jämförelse varit av intresse. Det är alltså inte enbart en svensk företeelse att förklara huvudmannens bundenhet som en påföljd för ett beteende som inte är önskvärt.
    Åhman kommer till slutsatsen att styrelsen mycket väl kan jämställas med ställningsfullmäktig och att samma synsätt kan anläggas beträffande verkställande direktören (s. 331 f. och s. 333 samt s. 335) Men han medger att styrelsen inte är ett självständigt rättssubjekt och att fullmaktsparallellen därför haltar något (s. 334).

 

6Arbeten som har förbisetts är Grönfors, K., Högsta domstolen och institutet ställningsfullmakt, Högsta domsmakten i Sverige under 200 år, Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning Bd XVII. Del 2. Högsta domstolen och civilrätten, Stockholm 1990, s. 181 ff. och Stuevold Lassen, B., Kontraktsrettslig representasjon, Oslo 1992.


    Till grund för sitt resonemang om viljebildning och viljeutförande i styrelsen lägger Åhman rättsfallet NJA 1899 s. 341. Han konstaterar att styrelseledamöterna avger delviljeförklaring vid varje beslut. Åhman kommer bl. a. fram till att delviljeförklaringarna inte behöver avges samtidigt. Han utreder också vad som gäller om delviljeförklaringarna inte överensstämmer. Enligt min uppfattning har Åhmans utredning ett tämligen litet förklaringsvärde. Räcker det inte med att konstatera att styrelsen är ett kollegialt organ? Åhman utreder också som en konsekvens av att han uppfattar styrelsen och verkställande direktören som ställningsfullmäktiga i vad mån sedvänja kan öka behörigheten för dessa organ. Åhman förbiser här senare tids rättspraxis om ställningsfullmaktens funktion (se t. ex. NJA 1992 s. 782). Enligt min uppfattning måste det vara svårt i dessa sammanhang att konstatera om sedvänja utvecklats för t. ex. styrelser i bolag i viss bransch. Åhman hävdar att styrelsens legala förvaltningsrätt bestäms av stämmans legala beslutsbefogenheter. En fördel med ett sådant synsätt är enligt Åhman att gränsen mellan stämmans och styrelsens kompetens blir skarp. Är en sådan tolkning möjlig? I svensk rätt anses att vissa beslut

718 Litteratur SvJT 1998 skall underställas stämman utan att uttryckligt stadgande finns därom. Detta följer av den hierarkiska organisationsstruktur som präglar den svenska aktiebolagslagen. Detta ställer sig Åhman kritisk mot med motiveringen att styrelsen har en självständig ställning. Stöd för en klar funktionsfördelning finns enligt Åhman på flera håll. Att styrelsen skall ges en exklusiv befogenhet får stöd av att det enligt Åhman är så man uppfattar styrelsen i affärsvärlden. Men något belägg för att det verkligen är så har inte Åhman. Åhman menar att det är svårt att finna riktmärken som ger säkrare svar på när en åtgärd skall föreläggas bolagsstämman. Att påstå att åtgärden är särskilt viktig är enligt Åhman inte tillräckligt. Åhman uppmärksammar inte att plikten för styrelsen att vända sig till stämman måste ses i samband med ansvarsreglerna. Detta medför att Åhmans resonemang haltar kraftigt. En styrelse som är osäker om en åtgärd faller inom verksamhetsföremålet eller strider mot generalklausulen undgår ansvar om åtgärden förankrats hos stämman innan verkställighet sker. Problemet är att alla regler i aktiebolagslagen eller bolagsordningen inte är klara. Det är naturligt att det i en undersökning som är så omfattande som den Åhman presenterat finns åtskilligt som kan ifrågasättas. Den kritik som jag framför visar att jag i flera grundläggande frågor har en helt annan uppfattning än vad Åhman redovisar i avhandlingen. Det kan förklaras med att jag har en annan utgångspunkt än vad Åhman har. Åhman har presenterat en avhandling där han energiskt och tankeväckande analyserar flera viktiga aktiebolagsrättsliga frågor.
Rolf Dotevall