Dispasch vid båtförsäkring

 

 

Av professor HUGO TIBERG

Dispasch är en sjörättslig konfliktlösningsmetod, i första hand avsedd för komplicerade uppgörelser avseende ersättning i s. k. gemensamt haveri, där en dispaschör räknar fram en ersättning varmed fartyg, laster och frakter eller försäkringsgivarna till dessa intressen skall kompenseras resp. kompensera varandra för en uppoffring som skett till undvikande av gemensam olycka. I Sverige har emellertid dispaschören utnyttjats till lösning av andra tvister angående sjöförsäkring, och dispaschörerna har menat att denna utvidgning även omfattar försäkringstvister avseende vanliga nöjesbåtar, fastän dessa försäkringar är konsumentförsäkringar.
Författaren kritiserar denna utvidgning, som tenderar att öka kostnaderna för båtförsäkringen.

 

Kan fel bli rätt genom aktiv påverkan?
Det finns en del regler och figurer bortom de juridiska allfarvägarna där aktörerna tycks kunna bestämma rättens innebörd litet hur de vill. I åratal har tvister om båtförsäkring lösts som vanliga civilmål inför tingsrätt, i förekommande fall efter ett förberedande varv i Allmänna Reklamationsnämnden. Samtidigt har förekommit dispascher om liknande ärenden, för vilka dispaschören i Göteborg betraktat sig som ensam behörig eftersom de angår ”försäkringsgivarens ersättningsskyldighet på grund av sjöförsäkring”. Det är troligt att ärendena mestadels kommit under dispaschörens handläggning till följd av försäkringstagarnas anmälan.1

 

1 Förre Göteborgsdispaschören Kaj Pineus återger i sin bok Assuradören hos dispachören, Göteborg 1978, sammanlagt 19 båtdispascher från 1948 och framåt, med en stark koncentration omkring 1975. I intet fall anges i dispaschen hur den kommit inför dispaschören. Den tidigare dispaschören i Stockholm Berndt Hasselroth publicerade mig veterligt aldrig sina dispascher. I refererade dispascher från den senare ”riksdispaschören” Jan Sandströms tid, ND 1982 s. 34, 1983 s. 58 samt 1991 s. 43, har däremot som grund för upptagandet angetts att försäkringstagaren begärt dispaschörens prövning, säkerligen på grund av hänvisning till fakultativ dispaschering enligt någon av de klausuler om fakultativ dispaschering som biträdande dispaschören Svante O. Johansson redovisat i en artikel om frågan i Festskrift till Jan Sandström, Stockholm 1997, s. 263–280. Alla försäkringsgivare som jag har frågat är emellertid överens om att det helt övervägande flertalet tvister lösts av tingsrätt genom vanlig stämning, och det kan kanske även anas av den rundskrivelse (se nedan i texten) som dispaschören funnit sig föranledd att rikta till landets tingsrätten. Något avvisande av en båtförsäkringstvist från tingsrätt har mig veterligen inte förekommit före den utveckling som behandlas i denna artikel.

Ett exklusivt forum
För något år sedan riktade emellertid dispaschören en rundskrivelse till landets tingsrätter, med meddelande om att tvister om ersättning på grund av båtförsäkring bara får upptas inför dispaschören, eftersom båtförsäkring är sjöförsäkring och tvister om sådan försäkring enligt stadgande i sjölagen 17:9 ”skall hänskjutas till utredning och avgörande genom dispasch (partikulärdispasch)”. I festskrift för den avgående dispaschören presenterade biträdande dispaschören Svante O. Johansson en artikel med samma budskap.2 Samma uppgift lär ha meddelats på en domarkurs som skall ha föregått rundskrivelsen från dispaschören. Skriverierna åtföljdes i varje fall av en serie avvisanden av talan angående båtförsäkringsersättning från allmän domstol.3 Har dispaschören därigenom lyckats få gällande rätt fastlagd efter sina önskemål? Det är riktigt att om sjölagen över huvud taget ger grund för upptagande av båtförsäkringstvister inför dispaschör, så är enligt lagens lydelse sådan dispaschering obligatorisk; lagen stadgar ofrånkomligen att de avsedda tvisterna ”skall” hänskjutas till dispasch. Samtidigt måste sägas att sjölagen knappast ger någon annan grund för dispaschörs upptagande av båtförsäkringstvist än den exklusiva forumbestämmelsen. Ett avgörande av dispaschören grundat på hänvisning i ett båtförsäkringsavtal blir alltså ingen dispasch utan ett privat avgörande av dispaschören och skall som sådant inte förses med klanderhänvisning.4 Omvänt kan en hänvisning i ett båtförsäkringsavtal knappast betraktas som ett forumavtal utan som ett meddelande till försäkringstagaren om att han (enligt lag) har möjlighet att vända sig till dispaschören. I den mån försäkringsvillkor haft denna innebörd är det utan tvivel felaktigt att de även hänvisat till allmän domstol som alternativ lösning.5 Med detta är inte sagt att båtförsäkringstvister måste vara underkastade regeln om dispasch som exklusivt forum.

 

Dispaschregelns ursprung
Bestämmelsen om dispaschör som exklusivt forum för sjöförsäkring härrör från 1891 års sjölag, vars 264 § kort och gott stadgade att tvist angående ersättningsskyldighet som kan åligga försäkringsgivare på grund av sjöförsäkringsavtal skall hänskjutas till

 

2 Festskrift till Jan Sandström, Stockholm 1997, s. 263–280. 3 Till min kännedom har kommit votum i Stockholms TR VIII 1996-12-20 mål T 8-765-95 följt av Svea Hovrätt V 1997-04-16 mål T 1736/95, vägrat prövningstillstånd 1997-10-16 ärende Ö 2004/97, Svea Hovrätt V 1997-11-13 i mål T 153/97, samt Svea Hovrätt V 1998-01-26 Ö 3518/97. Från försäkringshåll har jag erfarit att man inte anser det lönt att längre bestrida dispaschörens ensamma behörighet. 4 Jämför Sandström i Festskrift till Kurt Grönfors, Göteborg 1991, s. 391, jfr NJA 1987 s. 639. 5 Se kritik hos Svante O. Johansson, i a. a. s. 274–276, med återgivande av skilda sådana klausuler.

utredning av dispaschör. Frågor av detta slag upptogs i refererad rättspraxis endast avseende handels- och fiskefartyg,6 varvid HD i några rättsfall om barkskepp klargjorde att bestämmelsen om dispaschering av sådana tvister var tvingande och att parterna inte kunde undgå detta genom överenskommelse om annan domstol.7 Denna bestämmelse återfanns i sjöförsäkringskapitlet, och det finns ingen antydan om att den skulle finna någon tillämpning på den båtförsäkring som förekom vid denna tid.8 Vid försäkringsavtalslagens införande 1927 överfördes sjölagens försäkringsbestämmelser i huvudsak helt till den nya lagen. Hänvisningen till dispaschering av sjöförsäkringstvister infördes dock i en särskild lag (1927:83) om dispaschörs befattning med försäkringstvister (”dispaschlagen”). Här infördes sjölagens regel i sak oförändrad9 jämte ett tillägg som saknar betydelse i vårt sammanhang.10 Samtidigt infördes i försäkringsavtalslagens 59 § en definition enligt vilken sjöförsäkring ”enligt denna lag” skulle avse ”försäkring mot fara för vilken det försäkrade intresset utsättes under sjötransport”. Som Hellner påpekat11 är det ganska sökt att se båtlivets risker som risker ”under sjötransport”, och det finns ingen antydan om att man vid tillfället avsett att inbegripa båtförsäkring under definitionen, även om en sådan läsning sedermera skall ha blivit vedertagen.12 Det fanns alltså vid dispaschlagens tillkomst knappast något som tydde på den obligatoriska dispaschregelns tillämpning på nöjesbå-

 

6 I Nordiske Domme återges under åren 1900–1927 ett stort antal HD-avgöranden härrörande från dispascher, varav endast tre tycks avse annat än lastfartyg, nämligen ND 1912 s. 438 avseende ett mudderverk och ND 1909 s. 166 och 1925 s. 148 avseende fiskefartyg. 7 NJA 1899 s. 86 Barkskeppet Thorsten, NJA 1908 s. 455 Barkskeppet Carl Fredrik, och NJA 1913 s. 176 Barkskeppet Marie, 1908. Däremot har skiljeklausuler ansetts vara giltiga, se Sandström i a. a. s. 388. Dessutom har tvisten i ND 1925 s. 148 Wiolette, där dispaschören själv bekräftat sin behörighet rörande en fiskebåt, av HD återvisats till dispaschören för omprövning i sak. 8 Ingenting finns nämnt om båtförsäkring i samband med överförandet av sjöförsäkringen från sjölagen till FAL och den särskilda dispaschlagen (1927:83, nedan i texten). I Pineus tidigare angivna dispaschsamling Assuradören hos dispachören upptas bland den stora mängden dispascher åren 1940–1975 ingen båtdispasch före 1948 (dispasch nr 1987 B. Frejde), varefter sammanlagt 19 sådana dispascher anges, med markant koncentration till slutet av perioden, 1974–75. Det förefaller tydligt att dispaschering av båtförsäkringstvister är ett ganska sent påfund. 9 ”Vid tvist om ersättningsskyldighet för försäkringsgivare på grund av sjöförsäkring ... skall saken hänskjutas till utredande av dispaschör.” 10 Regeln upptog även återförsäkring, men eftersom det sedermera visade sig att sådan försäkring regelmässigt hänvisades till skiljedom — vilket godtas även vid sjöförsäkring — slopades denna hänvisning vid regelns återinförande i sjölagen 1967. 11 Hellner, Försäkringsrätt, Sthlm. 1965, s. 435, utförligare utvecklat i första uppl. 1959, där han anger inkluderingen av skada på ett ”lustfartyg” som en tänjning av det språkliga begreppet ”under sjötransport”. 12 Hellner, ibid. Någon grund för påståendet om ”vedertagen uppfattning” anför Hellner inte, men det kan nog vara riktigt, och jag har själv i min Båtjuridik, Stockholm 1973, s. 219 inte ifrågasatt uttryckssättet.

tar, och de fartyg som förekom i refererad rättspraxis var dittills enbart handels- och fiskefartyg.13 Situationen var alltså den att regeln endast tillämpats för kommersiella fartyg och att annat ej ifrågasatts, att denna regel så överförts från sjölagen till den särskilda dispaschlagen, och att försäkringsavtalslagen samtidigt för internt bruk infört en definition av sjöförsäkring, vilken vid tillfället knappast kan ha uppfattats som omfattande nöjesbåtar. För att de senare skulle vara inbegripna under dispaschtvånget måste tydligen de nämnda omständigheterna anses ha ändrat innebörden av dispaschregeln från den förståelse man haft av samma stadgande i sjölagen. Det är ganska uppenbart att någon sådan ändring inte kan ha varit avsedd vid tillfället.

 

Skäl till utvidgning?
Kan den utsträckning av ”sjöförsäkring” som sedermera skall ha blivit vedertagen medföra eller rentav kräva att även dispaschlagens definition vidgas till att omfatta båtförsäkring? Jag kan inte se några sakliga skäl för det, när definitionen i FAL är uttryckligen inskränkt till FAL:s eget område. Skulle man utvidga begreppet i dispaschlagen borde det kräva sakliga skäl grundade på utvecklingen av båtförsäkringen eller dispaschörsväsendet eller andra hänsyn. Vid en sådan bedömning måste man såvitt jag ser närmast komma till motsatsen; skälen att medta båtförsäkring under dispascheringstvånget har ytterligare minskat efter dispaschlagens tillkomst.
    Vid tillkomsten av 1891 års sjölag var båtlivet i ett embryoniskt stadium. De som ägde båtar värda att försäkra var förmögna, och deras båtar var dyrbara. Även om det pågick en utveckling till 1927 var förhållandena då inte väsensskilda. Båtlivet var ingen folkrörelse.
    Sedan dess har förhållandena ändrat sig. Båten har mer eller mindre blivit var mans egendom, med 1,4 milj nöjesbåtar redovisade i den s. k. Fritidsbåtsundersökningen ingående i betänkandet Båtliv 1974.14 Som följd av denna utveckling har konsumentförsäkringslagstiftningen inordnat båtförsäkringen under konsumentförsäkring, och för slitande av tvister om sådan försäkring har Allmänna Reklamationsnämnden blivit tillgänglig. I småmålslagen 1974 tillkom en möjlighet att få reklamationsnämndens avgöranden bindande genom fastställelse av tingsrätt i småmålsform,15 varifrån en regel om obligatorisk dispasch i båtförsäkringstvister skulle te sig som ett svårförklarligt undantag.

 

13 En fråga om räckvidden av dispaschregeln avgjordes sålunda i rättsfallet NJA 1912 s. 539 avseende motorfartyget M/F Rapp. 14 SOU 1974:95. 15 2 § småmålslagen (1974:8), borttaget när lagen ersattes av stadgandet i RB 1:3 a.

Dessutom hade det skett förändringar av dispaschörsväsendet. De ursprungligen fyra dispaschörerna har — med avslutning 1975 — nedgått till en, med säte i Göteborg, vilket medfört att tvist som hänvisas till dispaschören måste föras på denna ort även om tvisten avser parter i Luleå eller andra avlägsna orter. Detta är inte så belastande för själva dispaschförfarandet, som är skriftligt, men medför att eventuellt klander måste ske till Göteborgs tingsrätt och därifrån vidare till Hovrätten för Västra Sverige, vilket kan medföra betydande kostnader för inställelse och inte minst vittnen. Olägenheterna av sådana kostnader blir påtagliga i båtmål, som ofta är av trivial karaktär.
    När sedan dispaschregeln återinfördes till sjölagen år 1967, skedde det på ett sätt som kan ge ytterligare näring åt uppfattningen att båtdispasch inte skulle ingå. Bestämmelsen infördes i kapitlet med regler om gemensamt haveri, som enbart angår handelsfartyg, och den står där på slutet som ett tillägg rörande vissa tvister om samma slags sakområde, vilka ansetts lämpliga att uppta i samma ordning.
    Är möjligen dispascheringsregeln för nöjesbåtar en bra regel vars införande kunde motiveras av lämplighetsskäl? Man har kunnat konstatera okunnighet hos domstolarna vid hantering av båttvister,16 och kunde kanske dispaschören vara en lämpligare handläggare? — Dispaschörens befattning med sitt egentliga område, handelsfartygsförsäkring, gör honom knappast som sådan särskilt skickad att hantera en konsumentförsäkring som båtförsäkringen. Att en viss dispaschör kan ha kunskaper om båtar är en ren tillfällighet. Dessutom är det ju bara försäkringsfrågor rörande båt som skulle hänföras till dispaschören, och de angår ofta stöld eller misstänkta bedrägerier, vilkas bedömning sällan föranleder några särskilda behov av kunskaper om båtliv i allmänhet.17 Med i bedömningen kommer så kostnaderna. Kostnaden för dispasch läggs enligt praxis alltid på försäkringsgivaren, även om han vinner målet18 och de kostnaderna är regelmässigt ordentligt tilltagna.19 Det kan synas konsumentvänligt att försäkringsbolaget får betala, men det medför bl. a. att tvister angående misstänkt för-

 

16 Belyst i artikeln Båtmål och rätt, SvJT 1995 s. 726 ff. 17 Ett typfall är Svea Hovrätt V 1997-11-03 T 153/97, där TR med en skiljaktig domare ville uppta tvisten för att den avsåg påstådd stöld av en båt som legat på land på en trailer. Hovrätten fann att försäkringen i dess helhet omfattades av dispaschregeln. 18 Se Sandström i Festskrift till Kurt Grönfors, Göteborg 1991, s. 397. Ett undantag för det fall att ”försäkringshavarens krav är uppenbart ogrundat” tycks aldrig ha tillämpats för nöjesbåtar, se Pineus, Assuradören hos dispachören, Göteborg 1978, s. 21 f. med not 11. 19 Dispaschören avlönas endast genom sina dispaschdebiteringar, och såsom laglig monopolist har han kunnat ta ordentligt betalt för sina tjänster. Inte heller får försäkringsgivaren sina egna kostnader tillbaka om han vinner, medan försäkringstagarens kostnader oftast täcks av samma försäkringsgivare genom båtförsäkringens rättsskyddsmoment.

säkringsbedrägeri kan drivas mot försäkringsgivaren på dennes bekostnad även om försäkringsgivarens ståndpunkt vinner, allt till men för båtägarkollektivets premiekostnader. Dessutom innebär förfarandets koncentration till en ort i Sverige, med fullföljd till domstolarna i samma landsdel, en betydande kostnadsökning, som försäkringsgivarna känner som en stor belastning, och därtill kommer att dispaschförfarandet ofta gör dessa tvister till ett treinstansförfarande, och ibland till ett fyrinstansförfarande, vilket ytterligare ökar kostnaderna.
    Det fanns alltså knappast något annat än en egen praxis som tydde på att dispaschörerna hade rätt i sina anspråk på exklusiv behörighet över båtförsäkringstvister, när nya skriverier dammade av de gamla barkskeppsdomarna för tillämpning i konsumenttvister rörande vardagens nöjesbåtar, med vilka de hade föga gemensamt. Ändå förde de fram. Men Svea Hovrätts avgörande av det första målet åtföljdes av en begäran av hovrättspresidenten om lagstiftning för att ändra det rättstillstånd som hovrätten funnit nödvändigt att fastslå.20 Det är tydligt att hovrätten uppfattat de framförda argumenten så att den de lege lata skulle vara bunden att utsträcka den obligatoriska dispascheringen till båtförsäkringen.
    Hovrättspresidentens hänvändelse föranledde en snabb remissrunda, varvid tydligen flera tunga remissinstanser stödde kravet på lagstiftning. Men ärendet har ändå lagts på hyllan en tid, förmodligen för att en annan tveksam fråga angående partikulärdispasch uppkommit och pockat på samtidig lösning21. Det gäller frågan huruvida obligatoriet kan tillämpas på handelsfartyg försäkrade i ett utland anslutet till Bryssel/Luganokonventionerna med hänsyn till konventionernas krav att försäkringstagare alltid skall ha tillgång till domstol i sin egen ort.22

Har rätten ändrats?
Vad som i dagsläget kan gälla om partikulärdispascher för båtförsäkringstvister är inte enkelt att säga. Det verkar tydligt att den ursprungliga sjölagsregeln inte tillämpats på annat än handels- och fiskefartyg och osannolikt att den skulle ha varit avsedd att inbegripa tidens obetydliga båtförsäkringsverksamhet. Inte heller kan regelns överföring till den särskilda dispaschlagen eller införandet av en definition av sjöförsäkring för försäkringsavtalslagens behov ha ändrat läget, ens om man skulle ha avsett att definitionen inom

 

20 Hovrättens skrivelse 97-06-22 dnr 39/97, följd av remisskrivelse från departementet 97-11-03, Ju 97/2180. 21 Svea Hovrätts beslut V 1998-02-11 i ärende Ö 5328/97. 22 Konventionernas art. 8 första stycket. p. 2. Jag hänvisar till sjörättsinstitutets vid Stockholms Universitet protokoll Sjöprocess från seminarium 6 maj 1998 med deltagande av bl. a. Svante O. Johansson, Per Kjellström och undertecknad.

lagens egna råmärken skulle omfatta båtförsäkring. Och den senare lagstiftningen ifråga om såväl båtförsäkringen som dispaschväsendet går definitivt på tvärs emot varje tanke på någon assimilering till vad som tillämpats i handelssjöfarten.
    Vad som däremot hänt är att aktörerna på området själva utvidgat dispaschregeln till att omfatta båtförsäkring. Det gäller i första hand dispaschörerna, som verkat för att båtförsäkringen skall omfattas av dispascheringsregeln, först genom att faktiskt tilllämpning, och senare genom att aktivt propagera mot domstolarnas avsteg från vad de uppfattat som en given regel. Men även försäkringsgivarna har omedvetet stött utvecklingen genom att — efter bitter erfarenhet kan man förmoda — i sina villkor statuera ohållbara regler om en båtägares rätt, men ej skyldighet, att hänskjuta klagomål till dispasch.
    Vad är då rättsläget idag, när Svea Hovrätts dom ej blivit prövad och lagstiftningsärendet skjutits på framtiden? Har det som tyckts vara fel blivit rätt, som tecken på att rätt kan skapas av aktörers envisa praxis och bearbetning? Ty visst kan enstaka aktörers handlande skapa rätt. Det är vad som händer varje gång en förledande argumentering anammas av en prejudikatsinstans till ändring av det rättsläge som kunnat visas om en objektiv utredning funnits att tillgå.
    I den aktuella frågan kan det visserligen sägas att vi tekniskt saknar bindande prejudikat, när HD trots rättstillämpningens skriande behov av ledning avstått från prövning och frågan hänskjutits till lagstiftaren för omprövning. Men det verkar ändå troligt att domstolarna skulle följa hovrätten om en båtdispaschfråga kom upp innan riksdagen sagt sitt. Detta är då ”rätt” upp till hovrättsnivå, och skulle kanske även bli det inför HD, som kan vara ovillig att rubba en uppfattning som cementerats. En kedja aktioner har i så fall lett till resultat. När utveckligen blev irreversibel må lämnas därhän. Tydligt är i varje fall att hovrätten — som inte gärna kan ha varit omedveten om motargumenten — känt sig bunden att fälla ett avgörande som man ansett sakligt olämpligt, så att bollen måst förpassas vidare till lagstiftaren. Kanske hade aktörerna spänt bågen för hårt, men att vända fel till rätt har de förmått.
    För dem som inte förmått är lärdomen klar. Stäm i bäcken innan den vuxit sig stark. En grundlig utredning på ett tidigare stadium borde ha kunnat vända utvecklingen. När fel vänds till rätt är det svårt att återställa ordningen med halvrätt!