Svensk rättspraxis
Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1993–1996
Av professor BERTIL BENGTSSON
Översikt av innehållet:
1 FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR 2 SKADESTÅNDET 96 ANSVAR 89 2.1 Kausalitet 96 1.1 Bristfälliga anordningar 89 2.2 Skadelidandes med- 1.2 Sport 90 verkan 96 1.3 Barn och ungdom 90 2.3 Jämkning på annan 1.4 Psykiskt abnorma 91 grund 96 1.5 Arbetstagare 91 2.4 Personskada; ekono- 1.6 Miljöskada; skada i misk skada 98
grannelag 91 2.5 Ideellt skadestånd 98 1.7 Vägtrafik 92 2.6 Sakskada 99 1.8 Ansvar för djur 92 2.7 Tredjemansskada 100 1.9 Va-lagen 92 1.10 Myndighetsutövning 93 3 ÖVRIGA FRÅGOR 102 1.11 Ren förmögenhetsskada i 3.1 Regressrätt 102
övrigt 94 3.2 Processuella frågor 102 1.12 Skada i vissa kontraktsför- hållanden 95 1.13 Grov vårdslöshet 96
Utöver rättsfall i NJA behandlas liksom i tidigare översikter1 en del hovrättsavgöranden refererade i publikationen Rättsfall — Försäkring och skadestånd (RFS) och i serien Rättsfall från hovrätterna (RH) — dock ganska kortfattat.2 Liksom tidigare har jag tagit med vissa domar om skadeståndsansvar i kontraktsförhållanden.
1. Förutsättningar för ansvar
1.1 Bristfälliga anordningar. NJA 1995 s. 274 rörde ansvar både i och utom kontraktsförhållande. Ägaren av en travhäst, som kvävts till döds i en box i ett gäststall på en travbana, krävde ersättning dels av stallägaren, dels av den arrangör som hyrt ut boxen till hästägaren. HD fann att med hänsyn till boxens konstruktion risken för sådana skador inte varit obetydlig och att den kunnat förebyggas på ett enkelt och föga kostsamt sätt (genom en tvärslå över det luftutrymme som fanns mellan tak och sidovägg). Domstolen anförde vidare att med hänsyn till vissa råd från lantbruksstyrelsen svarandena borde ha insett skaderisken samt att skadan inträffade inom ramen för en omfattande kommersiell verksamhet bl. a. med han-
1 Närmast föregående översikt i SvJT 1993 s. 771 ff. 2 Jag har försökt tillgodose önskemål från rättsvetenskapligt håll, som bl. a. gått ut på att översikten skulle koncentreras på HD:s domar och att jag där borde undvika personliga uttalanden om det rimliga i domstolarnas bedömningar (se Hellner i SvJT 1994 s. 536 ff., jfr s. 545).
tering av dyrbara hästar, något som jämte den allmänna betydelsen av ett gott djurskydd talat för ett högt aktsamhetskrav. Båda svarandena fick därför anses vållande till skadan. Någon skillnad gjordes alltså inte mellan inom- och utomobligatoriskt ansvar; i båda fallen har man vid culpabedömningen vägt skaderiskens storlek mot den kostnad det innebar att motverka den samt beaktat svarandenas möjligheter att inse risken — ett välkänt sätt att resonera särskilt vid ansvar för bristfälliga anordningar.3 Dessutom har man, av naturliga skäl, krävt mera vid näringsverksamhet än vid privat verksamhet. Hänvisningen till djurskyddets betydelse kan vidare tyda på att större omsorg fordras för att förebygga skador på djur än när det gäller annan lös egendom.
Se också NJA 1996 s. 564 (nedan i 1.11).
1.2 Sport. NJA 1993 s. 149 gällde vållandebedömning vid skada genom golfspel. En bil på en parkeringsplats intill en golfbana träffades av en golfboll; skadan drabbade alltså en utomstående. HD framhöll skillnaden mellan detta fall och när en deltagare eller åskådare drabbas av skada i samband med sportutövning; bl. a. blev inte invändningar att en deltagare accepterat viss skaderisk eller att tävlingsivern kunde ursäkta ett fel relevanta, och gällande regler för sporten kunde inte tillmätas samma betydelse (utom då de avsåg att skydda tredje man). För sportutövarens del saknades därför i regel skäl att frångå den vanliga culpanormen. HD:s majoritet fann spelaren ha handlat oaktsamt, varvid bl. a. anfördes de skaderisker golfspel innebar och att i det aktuella fallet spelaren med hänsyn till risken för bilen kunnat välja en annan spelriktning. Man kan undra, om tävlingsivern någonsin kan vara en ursäkt för ett riskabelt slag just vid golfspel, vem som än träffats.4 — Se även RFS 1995:61 (misshandel av motspelare vid fotboll).
1.3 Barn och ungdom. NJA 1993 s. 727 gällde skadeståndsansvar för tre underåriga enligt 2 kap. 2 § SkL men har intresse också för tilllämpning av jämkningsregeln i 6 kap. 2 §, eftersom bedömningen i det aktuella fallet ansågs i stort sett vara densamma. De ansvariga var alla 16 år vid tiden för skadegörelsen — mordbrand i en skola till ett belopp av 918 000 kr och beträffande en av dem dessutom grov mordbrand i en simhall med åtföljande skadeståndskrav om 27 miljoner kr. Trots den uppsåtliga brottsligheten skedde en nedsättning av skadeståndsbeloppen till 150 000 kr i två fall och 450 000 kr i det tredje, varvid inte solidariskt ansvar ålades. Motiveringen var i samtliga fall framför allt hänsyn till ungdomarnas återanpassning och motparternas (två försäkringsbolag) begränsade behov av skadestånd; beträffande branden i simhallen anfördes också att skadegöraren knappast förstått att den skulle bli så
3 Jfr Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl. 1995 s. 130 f. 4 Jfr om dessa frågor Bengtsson, Skadestånd vid sport, lek och sällskapsliv (1962) s. 119 f., 125 ff. Framställningen är delvis ganska föråldrad. — (Rättsfallet behandlas av Svante Johansson i JT 1993/94 s. 192 ff., som bl. a. diskuterar om inte det i stället varit fråga om culpös planläggning av banan.)
omfattande.5 Se också RH 1996:82 (15-årings skadeståndsansvar för skadegörelse — krossade fönsterrutor m. m. — har jämkats från ca 47 000 till 20 000 kr).
1.4 Psykiskt abnorma. I NJA 1994 s. 620 har tillämpning av regeln i 2:3 SkL om ansvar för psykiskt störda kommit upp i ett resningsmål. En person som dömts till fängelse för mord och ålagts skadeståndsskyldighet fick resning beträffande påföljden, sedan det framkommit att han begått gärningen under påverkan av psykisk störning och var i behov av psykiatrisk vård. Däremot ansågs skäl för resning inte föreligga i skadeståndsfrågan. Tydligen skulle han i alla händelser svara fullt ut enligt 2:3 SkL — en paragraf som lär tillämpas med större stränghet än den liknande regeln om barn i 2:2 SkL.
1.5 Arbetstagare. I RH 1996:18 har en anställd butiksföreståndare, som utan tillstånd satt upp en skylt på gångbanan så att den medförde risk för gångtrafikanter, ansetts vållande till en inträffad kroppsskada men enligt 4:1 SkL gått fri från skadestånd. Vållandet synes inte ha varit särskilt allvarligt.
1.6 Miljöskada; skada i grannelag. I NJA 1996 s. 634 prövades, om miljöskadelagen var tillämplig när kommunala gatuarbeten hade medfört avspärrningsanordningar som försvårat tillträdet till den skadelidandes kiosk och gatukök. Störningen ansågs falla under 3 § 8 miljöskadelagen (”annan liknande störning”), fast den onekligen skilde sig till sin art från typiska miljöskador.6 — Domstolarna tog emellertid inte ställning till om strikt ansvar förelåg enligt denna lag eller om kommunen kunde åberopa att skadan på grund av sin orts- eller allmänvanlighet skäligen borde tålas (1 § 3 st.); den frågan återförvisades till tingsrätten. — Se även NJA 1994 s. 751 (överlåtelse av rätt till miljöskadestånd på stiftelse). NJA 1994 s. 162 gällde en skada i grannförhållanden som tydligen inte ansågs falla under miljöskadelagens regler på området; här var inte fråga om ”annan liknande störning”. En flygklubb som arrenderade ett flygfält upplät detta till en annan förening som skulle arrangera en tävling med modellflygplan. När tävlingsdeltagarna skulle hämta sina plan trampade de i stor omfattning ned växande gröda på en grannes åker. Grannen krävde skadestånd av flygklubben. HD konstaterade att flygfältet nyttjats så att skälig hänsyn inte tagits till omgivningen. I fråga om flygklubbens ansvar framhölls att dess nyttjanderätt — som gällt sedan 1940-talet — hade sådan karaktär att arrendatorn i ägarens ställe blivit ansvarig för att sådan hänsyn togs; upplåtelsen till arrangören var endast kortvarig, och då inga omständigheter talade för ett annat synsätt borde flygklubben enligt 3 kap. 1 § JB anses ansvarig för skadan (ca 2 500 kr). — Om något rent strikt ansvar var alltså inte fråga,
5 Se om rättsfallet Kleineman i JT 1993/94 s. 789 ff., med kritik mot jämkningsregeln i 6 kap. 2 §. 6 Bedömningen har kritiserats av Hellner i JT 1997/98 s. 197 ff.
snarare om ett ansvar för att andra personer på fastigheten visar skälig hänsyn; troligen gäller ägarens (eller innehavarens) ansvar inte bara handlingar av anställda, då 3:1 SkL i regel blir tillämplig, utan även andra som fått arbeta på hans fastighet, t. ex. entreprenörer (jfr om grävning 5 § 1 st miljöskadelagen). Man kan dock anta att ansvar för sådana personers handlande inträder bara om detta är någorlunda typiskt och förutsebart (jfr reservationen i HD:s dom om att omständigheterna inte föranledde något annat synsätt).
Också NJA 1995 s. 720 angick ansvar i grannförhållanden. I samband med husbyggnad på en tomt lade ägaren igen en bäckfåra, med påföljd att avrinningen av dagvatten från en grannfastighet försämrades och grundvattennivån steg. Grannen krävde ersättning av husbyggaren. HD fann den avgörande frågan vara vem av fastighetsägarna som det ålegat att vidta åtgärder för att avrinningen skulle ordnas på tillfredsställande sätt efter bygget; detta ansågs vara husbyggaren, som alltså var vållande till skadorna. Om något strikt ansvar i grannförhållanden var alltså inte fråga. I HD:s domskäl nämns emellertid 3 § 1 st. 3 och 5 § 1 st. miljöskadelagen (som inte gällde när skadan vållades år 1985).7
1.7 Vägtrafik. Skadeståndskrav med anledning av en bilkollision i en rondell bedömdes i NJA 1994 s. 591. Skyldigheten enligt 30 § vägtrafikkungörelsen att köra i vänstra körfältet om man skall svänga åt vänster ansågs inte gälla vid en sådan cirkulationsplats, och den trafikant som i ett sådant läge hållit i höger körfält fick full ersättning för sin skada. Se även RFS 1993:2 (bilförare, som efter att ha kört på en älg kolliderade med en buss, ansågs ej bevisligen vållande).
1.8 Ansvar för djur. NJA 1996 s. 104 gällde skada närmast i kontraktsförhållande. Ägaren av ett hund- och kattpensionat skadades av en inlämnad hund som ryckte hårt i sitt koppel. Hon krävde skadestånd av hundägaren under hänvisning till regeln om strikt ansvar i 6 § lagen om tillsyn över hundar och katter. Den skadelidande var alltså den som ”mottagit hunden till underhåll eller nyttjande” (6 § 2 st.). HD fann inte denna lag utan kontraktsrättsliga regler vara tillämpliga, vilket innebar att ansvar förutsatte vållande, och ogillade talan.
1.9 Va-lagen. I NJA 1993 s. 764 gjorde ett försäkringsbolag gällande regressrätt mot en kommun på grund av skada genom vatten från en spillvattenledning; eftersom talan fördes i va-nämnden åberopades inte överlåtelse av skadeståndskravet utan 25 § försäkringsavtalslagen, vilken som bekant föreskriver regressrätt bl. a. vid strikt ansvar. Kommunens skadeståndsskyldighet enligt 29 § va-lagen ansågs som sådant ansvar, fast det inte framgår av lagtexten utan av rättspraxis att ansvaret gäller oberoende av vållande. — I målet var också fråga om beviskravet för orsakssamband, när försäkringsbo-
7 Rättsfallet diskuteras av Grauers i JT 1995/96 s. 1122 ff.
laget påstod att vattnet trängt upp ur det kommunala spillvattennätet men kommunen invände att dagvatten trängt in genom källarens väggar och kommunen därför inte var ansvarig. Här liksom i vissa äldre rättsfall (jfr om utomobligatoriska förhållanden särskilt NJA 1977 s. 176 och NJA 1981 s. 622) ansågs det tillräckligt att bolaget gjort sitt påstående om orsaksförloppet klart mera sannolikt än motpartens.
1.10 Myndighetsutövning. NJA 1994 s. 194 har principiellt intresse särskilt genom den tolerans HD visat mot en domstols avsteg från ett prejudikat. Tingsrätten och sedan hovrätten hade, med avsteg från ett 35 år gammalt och kritiserat HD-prejudikat, förklarat en jurist för viss tid obehörig att vara ombud i tingsrätten; hovrätten motiverade beslutet ganska ingående. HD ändrade emellertid detta beslut under hänvisning till det äldre prejudikatet. Juristen krävde ersättning enligt 3:2 SkL. HD ogillade emellertid talan, varvid bl. a. framhölls att utrymme måste lämnas för domstolarnas rättsskapande verksamhet; en domstol borde ha vissa möjligheter att avvika från tidigare prejudikat, och om den anförde rimliga skäl för avvikelsen kunde en sådan rättstillämpning i vart fall inte föranleda skadeståndsskyldighet för staten. Man gick alltså på en liknande linje som NJA 1979 s. 180 (angående motsvarande avvikelse från praxis av en byggnadsnämnd); i detta fall hade dock den numera upphävda ”standardregeln” (3 kap. 3 § SkL) åberopats. Man kan nog inte vänta sig samma välvilliga bedömning om en domstol förbiser ett prejudikat som borde vara direkt vägledande i det aktuella fallet. En oaktsam avvikelse skulle i så fall kunna leda till ansvar, men inte en uppsåtlig som motiveras på rimligt vis.8 NJA 1994 s. 654 tyder på att bedömningen av felaktig rättstillämpning är mild, något som f. ö. framgår också av domskälen i NJA 1994 s. 194. En hovrätt ogillade genom två beslut yrkanden om kvarstad, med motiveringen att sådana omständigheter inte visats att det kunde skäligen befaras att svaranden förfogade över sin egendom till skada för kärandena. Detta antagande visade sig felaktigt, och sökanden yrkade skadestånd Särskilt vid det senare beslutet var omständigheterna misstänkta, och enligt HD kunde bifall till yrkandet haft fog för sig i detta fall. Ändå ogillades skadeståndstalan. Enligt domstolen kunde uppfattningen i sådana rätts- och bevisfrågor som det var fråga om här växla i sådan grad att man mera sällan kunde tala om fel eller försummelse i SkL:s mening; bara uppenbart oriktiga bedömningar kunde betraktas som culpösa. — Att märka är att den rättsfråga som var aktuell i målet knappast gällde något annat än vilket beviskrav som skulle uppställas vid tillämpning av kvarstadsregeln. I alla händelser är det tydligt att det finns en ganska bred marginal för domstolars misstag inte bara vid bevisvärdering utan också vid viss rättstill-
8 Se om rättsfallet Kleineman i JT 1994/95 s. 141 ff. och Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 2 uppl. 1996, s. 78 f.
lämpning. I vilken utsträckning detsamma gäller för förvaltningsmyndigheter är mera ovisst. Den enskilde har onekligen anledning att kräva särskild kompetens hos domstolarna när hans rätt skall tillvaratas; egentligen borde man vara ännu mera tolerant mot fel av denna typ när det gäller mindre kvalificerade instanser. Men å andra sidan är det tänkbart att domstolarnas beslut, liksom i vissa utländska rättsordningar, skulle inta en viss särställning — bl. a. genom att man skulle mer än annars kunna utgå från ansvarskänsla och omsorg hos beslutsfattarna. Det är tveksamt om bara uppenbart oriktiga misstag skulle medföra ansvar, när en förvaltningsmyndighet tillämpar lagen fel.9 I NJA 1995 s. 112 hade en osignerad tavla, som enligt ingravering på en metallplatta och ett av en sakkunnig utfärdat äkthetsintyg målats av Marcus Larsson och av en konsthandlare värderats till 30 000 kr, sålts på exekutiv auktion. Tavlan var i själva verket målad av annan konstnär. Att kronofogdemyndigheten i samband med auktionen utan reservationer angav Marcus Larsson som upphovsman ansågs inte utgöra fel eller försummelse enligt 3 kap. 2 § SkL.
I RFS 1994:20 har skadeståndstalan mot staten och landstinget bifallits på grund av ett oaktsamt läkarintyg, som ledde till att en pojke skildes från sin far på grund av misstanke om barnmisshandel. — Se även RFS 1993:44 (RH 1993:30), där polisen lämnat olåst en bil där en misstänkt person gripits med påföljd att gatukontoret lät föra bort och skrota ned bilen; skadeståndstalan mot staten ogillades.
1.11 Ren förmögenhetsskada i övrigt. I NJA 1994 s. 709 krävde ett försäkringsbolag ersättning för vissa kostnader föranledda av en bedräglig skadeanmälan — alltså en ren förmögenhetsskada i ett kontraktsförhållande. HD dömde ut ersättning för kostnaderna såsom skadestånd, med motiveringen att dessa icke obetydliga, särskilt angivna utredningskostnader fick anses utgöra en ren förmögenhetsskada vållad genom brott och därför var ersättningsgilla enligt 2 kap. 4 § SkL. Det gällde alltså ett skadeståndskrav i kontraktsförhållanden, där ren förmögenhetsskada normalt ersätts. Att HD inte åberopade detta utan SkL:s regel kan möjligen bero på att man tvekat att slå fast ett motsvarande ansvar om en försäkringstagare av rent slarv vållar utredningskostnader för bolaget, men några säkra slutsatser går inte att dra av motiveringen.10 I NJA 1996 s. 700 ansågs en konkursförvaltare ansvarig för ren förmögenhetsskada som han tillfogat tredje man genom en vårdslös förvaltningsåtgärd (överlåtelse av egendom som rätteligen tillhörde den skadelidande, inte konkursboet). Man har alltså gått utanför SkL:s regel, som ju föreskriver skadestånd för sådan skada bara vid brottslig gärning (2 kap. 4 §). Rättsfallet visar liksom det tidigare avgörandet NJA 1987 s. 692 (”Konemålet”) att det finns möjlighet till en viss utvidgning av ersättningsrätten utöver vad SkL
9 Jfr om fallet Bengtsson, a. a. s. 79 f. 10 Rättsfallet diskuteras av Kleineman i JT 1994/95 s. 1009 ff. och av Bengtsson i JT 1995/96 s. 525 ff.
föreskriver. Detta bör ha legat särskilt nära till hands i ett fall där tredje mans egendom obehörigen sålts. NJA 1993 s. 206 rörde ren förmögenhetsskada i samband ett antal komplicerade transaktioner med en båt; ett bolag som sålt en båt på kredit med återtaganderätt ansågs inte ha lidit skada på grund av att båten sålts från den ene till den andre, eftersom den hela tiden blev kvar i den förste köparens besittning och därför överlåtelserna inte hade sakrättslig verkan gentemot bolaget.
1.12 Skada i vissa kontraktsförhållanden. Här kan nämnas NJA 1993 s. 13, fast fallet kanske kan sägas snarare röra ersättning på grund av obehörig vinst än skadestånd. En underhyresgäst, som utan stöd i något avtal med fastighetsägaren kvarstannade i de hyrda lokalerna fast förstahandshyresgästens hyresavtal upphört, har på grund av sitt faktiska nyttjande ålagts att utge ersättning till fastighetsägaren motsvarande skälig hyra för lokalerna — en princip som torde ha förbisetts av fastighetsägaren, vilken bara yrkade skadestånd enligt 2 kap. 4 § SkL.11 NJA 1994 s. 532 gällde ett bolags uppdrag till Statens provningsanstalt att prova ett tygs gnid- och ljushärdighet. Anstalten ansågs genom en ofullständig redovisning av analysresultaten ha oaktsamt föranlett bolaget att välja olämpligt tyg för trädgårdsmöbler och ålades utge skadestånd. 2 JR ville ogilla talan, bl. a. eftersom bolaget, som var väl etablerat i branschen, med fog kunde antas tolka analysresultaten rätt och vid tveksamhet ta förnyad kontakt med anstalten eller med sakkunnig.12 Åtskilliga fall gäller rådgivning och liknande uppdrag. I NJA 1994 s. 598 ansågs en bank inte ha gjort sig skyldig till oaktsamhet vid skatterådgivning genom att underlåta att informera ett företag, som skulle företa en skalbolagsaffär, att det var osäkert hur transaktionerna skatterättsligt skulle bedömas; företagaren hade redan viss kännedom om problematiken. — I NJA 1996 s. 224 hade en revisor oaktsamt medverkat till att ge en felaktig bild av tillgångarna i ett bolag som skulle omstruktureras, vilket medförde att en sparbank beviljade bolaget en omfattande kredit. HD fann att skada för banken uppkom direkt genom kreditgivningen (i motsats till i NJA 1979 s. 157, där det krävdes för skada att gäldenärens solvens påverkats) och att revisorn därför enligt 15 kap. 2 §, jämförd med 1 §, aktiebolagslagen var skadeståndsskyldig mot banken.13 — Se även NJA 1995 s. 613 (fastighetsmäklares ansvar), NJA 1995 s. 693 (fondkommissionärs ansvar) samt hovrättsfallen RFS 1993:50 (besiktningsman), RFS 1965:63 (värderingsman), RFS 1995:66
11 Rättsfallet har kommenterats från processuell synpunkt av Lars Heuman i JT 1992/93 s. 919 ff.; se även Johan Lind i JT 1993/94 s. 596 och Kleineman i JT 1993/94 s. 890 ff. 12 Rättsfallet diskuteras av Kleineman i JT 1994/95 s. 702 ff. 13 Jfr om fallet Lars Pehrson i JT 1996/97 s. 133 ff.
(fastighetsmäklare), samt RFS 1995:64 och RFS 1995:68 (banks ansvar mot kund).14 I NJA 1996 s. 564 gällde skadeståndskrav mot en tränare, sedan en häst som han hade i sin vård lyckats få upp låset till en boxdörr i ett stall och med dörren runt halsen i skrämseln rusat ut ur stallet, trasslat in sig i boxdörren och skadat sig. Tränaren ansågs vållande till skadan genom att underlåta att se till att boxdörren försågs med en tillfredsställande låsanordning; skadan var en påräknelig följd av denna ovarsamhet, trots att händelseförloppet onekligen var ganska säreget. Minoriteten fann att skaderisken varit nära nog omöjlig att förutse och ansåg inte tränaren oaktsam. Målet aktualiserar tillvägagångssättet vid culpabedömningen — skall riskbedömningen inriktas på det faktiska skadeförloppet, hur svårförutsebart detta varit, eller på skador av samma allmänna typ som den inträffade? — och resonemangen på båda håll har åtskilligt teoretiskt intresse.
Se också NJA 1995 s. 274 (hyresförhållande; omtalat i 1.1. ovan), och NJA 1996 s. 104 (förvaring av hund; omtalat i 1.8).
1.13 Grov vårdslöshet. Se NJA 1996 s. 118 (nedan i 2.3).
2. Skadeståndet
2.1 Kausalitet. I HD har frågan om beviskravet för orsakssamband ånyo kommit upp i NJA 1993 s. 764 (ovan i 1.9). Se vidare RFS 1993:43 (RH 1993:21; casus mixtus-ansvar vid kortvarigt olovligt brukande av bil), RFS 1994:49 (RH 1994:40; tre personer, som i samråd tillgripit en bil, ansågs solidariskt ansvariga sedan en av dem satt eld på bilen).
2.2 Skadelidandes medverkan. I NJA 1995 s. 661 hade den skadelidande medverkat till sin personskada genom ett brott som gett den ansvarige viss nödvärnsrätt. I samband med ett väpnat rån mot en butik hade en medhjälpare till butiksägaren skjutit två pistolskott och skadat en av rånarna. Hans handlande framstod som uppenbart oförsvarligt i den aktuella situationen, och han gick inte fri från ansvar på grund av nödvärnsexcess (24 kap. 6 § BrB) utan dömdes till fängelse. I skadeståndsfrågan ansågs rånaren i sådan mån ha medverkat genom grov vårdslöshet till sin personskada att han inte var berättigad till skadestånd för denna utöver vad hovrätten utdömt (1/3 av skadans belopp) och inte utsatts för sådan kränkning av den personliga integriteten att han kunde få ersättning enligt 1 kap. 3 § SkL. Bedömningen av medvållandefrågan ansluter sig väl till tidigare praxis om nödvärnssituationer.15 Se även hovrättsfallen RFS 1993:42 (RH 1993:163; ägare till hund inblandad i hundslagsmål ej medvållande när hunden skadats av den andra hundens ägare), RFS 1994 :14 (18 § 2 st. trafikskade-
14 Från det senaste året kan dessutom nämnas NJA 1997 s. 65 (besiktningsman). 15 Jfr Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl. 1995 s. 114 f. med hänvisningar.
lagen tillämpad vid kollision mellan lastbil och väghyvel), RFS 1994:40 (underlåten skadebegränsning i kontraktsförhållande).
2.3 Jämkning på annan grund. NJA 1996 s. 118 rörde tillämpningen av 3 kap. 6 § SkL — en paragraf som ansetts vara av principiell betydelse men veterligen inte tidigare prövats i domstol under de snart 25 år som lagen gällt. Där sägs att ersättning för sakskada enligt lagens regler om principalansvar eller om det allmännas ansvar vid myndighetsutövning skall jämkas, om det är skäligt med hänsyn till föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter. Framför allt innebär regeln en inskränkning av försäkringsgivares regressrätt, som i motsats till den dispositiva 25 § FAL inte kan kringgås genom att den försäkrade överlåter sitt skadeståndsanspråk på försäkringsbolaget. Bestämmelsen ger uttryck för den väsentliga tanken bakom åtskilliga av SkL:s regler, att skador om möjligt skall ersättas av försäkring och sedan stanna där i stället för att belasta den skadeståndsskyldiges ekonomi. I enlighet härmed utvecklades i motiven, att i den mån skadeståndet täcktes av sedvanlig ansvarsförsäkring det inte skulle nedsättas, medan regeln kunde bli aktuell beträffande eventuellt överskjutande belopp.16 I det aktuella fallet hade arbetare hos en entreprenör vållat omfattande brandskador — över 10 miljoner kr — genom att oaktsamt hantera en skärbrännare i samband med rivnings- och ombyggnadsarbeten. Den skadelidandes försäkringsbolag betalade skadorna och krävde tillbaka beloppet från entreprenören; dennes ansvarsförsäkring gällde emellertid vid sakskada för maximalt 2 miljoner kr, vilket också erlades. HD prövade två frågor: om arbetarnas oaktsamhet var grov, något som kunde tänkas påverka en eventuell jämkning, och om skadeståndet alls skulle jämkas. Rörande den förra frågan framhölls att visserligen vårdslöshet ”på skadestånds- och försäkringsrättens område” måste vara av mycket allvarligt slag för att betecknas som grov; särskilt med hänsyn till att det rörde sig om yrkesmässig verksamhet befanns oaktsamheten dock så kvalificerad att den innefattade grov vårdslöshet. Att yrkesmässigheten beaktades stämmer väl med vållandebedömning i andra sammanhang och kan inte anses särskilt överraskande. F. ö. kom bedömningen i denna del att sakna betydelse för utgången. I jämkningsfrågan fann HD nämligen, i belysning av de skäl som legat bakom bestämmelserna i 3 kap. 6 § SkL och 25 § 1 st. FAL, att oavsett att det gällde skada i ett kontraktsförhållande17 vållandegraden inte spelade någon roll vid tillämpningen av 3 kap. 6 § och att jämkning skulle ske ned till ansvarsförsäkringens maximibelopp; det framhölls att begränsningen av försäkringsbeloppet inte kunde anses innebära något klart avsteg från vad som vid den aktuella tiden kunde anses höra till god ordning i verksamhet av
16 Prop. 1972:5 s. 536 ff. 17 Arbetaren var visserligen anställd hos en underentreprenör, som inte tycks ha träffat avtal direkt med den skadelidande fastighetsägaren; de allmänna entreprenadvillkoren i AB 72 gällde emellertid mellan denne och underentreprenören.
det aktuella slaget. — Bedömningen stämmer väl med tankegången bakom SkL, där preventiva hänsyn ansågs väga lätt inte minst i fråga om ansvaret för anställdas vållande.18 Angående jämkningsregeln i 6 kap. 2 § SkL jfr även NJA 1993 s. 727 (omtalat ovan i 1.3).
2.4 Personskada; ekonomisk skada. NJA 1993 s. 192 gällde vissa avräkningsfrågor vid personskada (jfr 5 kap. 3 § SkL). Skattefri ersättning från avtalsgruppsjukförsäkring avräknades som om den varit beskattad, medan hänsyn inte togs till att viss del av yrkesskadelivränta (bestämd enligt regler gällande före 1977) var skattefri; vidare omräknades ett tidigare utbetalt ersättningsbelopp för lyte och men i dagens penningvärde, när det avdrogs. — I NJA 1995 s. 13 fann HD:s majoritet, trots att inkomstförlust på grund av personskada som huvudregel skall beräknas utan att hänsyn tas till inkomstskatt, att trafikskadeersättning borde bestämmas med beaktande av att den skadelidandes inkomst skulle ha beskattats enligt de särskilt förmånliga reglerna om sjömansskatt, om inte skadan inträffat.
I NJA 1996 s. 639 har en ung man, som vid födseln vållats en helt invalidiserande skada (cerebral pares), ansetts berättigad till ersättning för kostnad motsvarande lön till fadern för att denne vårdat sonen i hemmet.
2.5 Ideellt skadestånd. Rättspraxis innebär här en utveckling mot allt större generositet, något som stämmer väl med framlagda lagförslag (jfr SOU 1992:84 och SOU 1995:33, som sannolikt har haft viss betydelse för domstolarnas inställning).
I NJA 1993 s. 138 ansågs ett 17 månaders barn ha rätt till ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 §, sedan det utsatts för mordförsök genom att slängas ut genom fönstret på tredje våningen i ett bostadshus. HD fann i vart fall möjligt utdöma sådan ersättning när gärningen är ägnad att tillfoga ett litet barn känslor av obehag, skräck eller ångest. Ersättning utgick med det i HD yrkade beloppet, 20 000 kr.
I NJA 1993 s. 68 har skadestånd på grund av grovt sexuellt utnyttjande av en 14-årig styvdotter bestämts för sveda och värk i anledning av psykiska besvär till 60 000 kr och för lidande på grund av kränkning av den personliga integriteten till 70 000 kr. (Se däremot RFS 1993:22, där en 14-årig pojke, som haft samlag med en 24-årig kvinna, endast tilldömts vitsordade 3 000 kr.) NJA 1994 s. 395 gällde tillämpning av regeln i 1 kap. 3 § SkL om ersättning för lidande på grund av vissa brott, när en kvinnlig polis i tjänsteutövning utsatts för grovt våldsbrott — misshandel genom knivhugg i ansiktet. HD ansåg visserligen att en polisman måste vara beredd på att mötas med visst våld, men när denna gräns passerats saknades grund för att utdöma lägre ersätttning till en polisman än till annat brottsoffer. Skadeståndet för lidande bestämdes till yrkat belopp, 30 000 kr. — Se även RH 1995:151, där
18 Se om rättsfallet Hellner i JT 1995/96 s. 1127 ff.
sådan ersättning utdömts till behandlingspersonal på ungdomshem. Inget skadestånd enligt 1 kap. 3 § utgick däremot i hovrättsfallen RFS 1993:49 och RFS 1994:26, båda om ringa misshandel, inte heller i det nyss berörda fallet NJA 1995 s. 661 (nödvärnsexcess; se ovan 2.2).
I NJA 1996 s. 687 tillerkändes en vid gärningen nioårig flicka skadestånd för sveda och värk (50 000 kr) och kränkning (200 000 kr) sedan hon utsatts för människorov och grov våldtäkt.
Vid inbrott har inget skadestånd för kränkning utgått i hovrättsfallen RFS 1995:15 och RFS 1995:57, däremot i RFS 1995:51 (RH
1995:91), där inbrottstjuven använde våningen som sin egen (ersättning 3 000 kr). — Se även om ersättning för lidande vid förtal (tryckfrihetsbrott) NJA 1994 s. 637 och vid förtal i TV RFS 1994:51.
Det kan nämnas att HD fortsatt på sin generösa linje i NJA 1997 s. 315, där domstolen för första gången utdömde ersättning enligt 1:3 SkL vid oaktsamhetsbrott (vållande till kroppsskada, grovt brott, samt grovt rattfylleri och smitning, grovt brott). Den skadegörande handlingen låg emellertid nära uppsåtligt brott — skadeståndet bestämdes till hela 90 000 kr — och av domskälen framgår att sådan ideell ersättning med nuvarande lagstiftning bara undantagsvis kan komma i fråga när uppsåt saknas.
2.6 Sakskada. En skada av säregen typ var aktuell i NJA 1993 s. 753.
En fastighetsägare som skadat en skyddad fast fornlämning på sin fastighet ansågs ha orsakat en sakskada för vilken Riksantikvarieämbetet som företrädare för kulturvården hade rätt till ersättning omfattande kostnaderna för arkeologisk undersökning föranledd av skadan. HD tycks alltså ha ansett skada på egen sak som sakskada, om den föranleder kostnader för någon annan. Situationen torde vara vanligare i kontraktsrätten — en hyresvärd skadar t. ex. sin egen fastighet med skada för hyresgästen som följd19 — men där får gränsdragningen mot ren förmögenhetsskada i regel inte skadeståndsrättslig betydelse. — HD godtog inte en invändning om jämkning av skadeståndet med hänsyn till den nytta ämbetet haft av den kunskap undersökningen gav, varvid åberopades att det inte var fråga om någon sådan ekonomisk vinning som kunde bli avräknad och att ämbetet självt borde få bestämma vilka undersökningar som skulle företas.20 Ett uppmärksammat avgörande är NJA 1996 s. 68 (”flygmotormålet”). En defekt fläns svetsades samman med en annan komponent till en kapsel i en flygplansmotor; felet medförde sedan att kapseln kasserades. Målet gällde egentligen frågan, om sakskada förelåg enligt villkor i tillverkarens ansvarsförsäkring, men HD ansåg det skadeståndsrättsliga sakskadebegreppet här
19 JR Lind åberopar (NJA 1995 s. 254) till stöd för att sakskada här skall anses föreligga prop. 1972:5 s. 581; uttalandena där har dock så begränsad räckvidd att de knappast säger något om SkL:s allmänna sakskadebegrepp. 20 Se om rättsfallet Kleineman i JT 1993/94 s. 729 ff.; det har vidare kommenterats i JR Linds särskilda yttrande i NJA 1995 s. 249.
böra bli avgörande. Domstolen tog avstånd från en tidigare inställning, att det väsentliga skulle vara om egendomen fysiskt förändrats (se särskilt NJA 1990 s. 80); man borde också beakta om dess funktion förlorats eller försämrats. I det aktuella fallet, där flygplanstillverkaren bedömt de felaktiga kapslarna som otjänliga för sitt ändamål, ansågs sakskada föreligga. Det avgörande blev alltså funktionsskadan, inte att en viss fysisk förändring tydligen skett redan genom sammanfogningen. — Den gränsdragning som HD nu stannat för är naturligtvis mera komplicerad än den tidigare men kan leda till mera tillfredsställande resultat i det enskilda fallet.
Också NJA 1995 s. 249 har tilldragit sig stort intresse i litteraturen. Staten yrkade skadestånd för två olagligen dödade järvar och tillerkändes 20 000 kr för varje järv. HD anförde i huvudsak följande: Vid olovlig jakt kan jakträttsinnehavaren bli berättigad till ersättning för skada på villebrådsbeståndet. I fråga om järv har staten att på offentligrättslig grund skydda och bevara järvstammen. Skadan kunde anses ligga på gränsen mellan ideell och ekonomisk skada. Genom att järven är fridlyst måste anses att den inte har något ekonomiskt värde, men samtidigt hade staten stora kostnader för djurartens bevarande, vilka nu till en del fick anses ha blivit onyttiga. Skadeståndets storlek fick bestämmas efter en skälighetsuppskattning med statens kostnader för den fridlysta djurarten som utgångspunkt, vilket resulterade i 20 000 kr för varje järv. — I ett tillägg diskuterade JR Lind naturen av skadan — den ansågs som sakskada — och ersättningens storlek, när inte jakträttshavaren hade äganderätt till järven och denna såsom fridlyst över huvud taget inte kunde bli föremål för jakt; jämförelser gjordes bl. a. med det nyss omtalade fallet NJA 1993 s. 753.21 — Avgörandet har ansetts som epokgörande i nordisk skadeståndsrätt genom att staten ansåg berättigad till ersättning för det kollektiva intresse järven representerade;22 i varje fall är det fråga om ett nytt sätt att värdera en sakskada. Situationen har dock varit ganska speciell, och fallet ger trots allt bara en begränsad ledning för bedömningen av ekologiska skador.
2.7 Tredjemansskada. NJA 1993 s. 41 I och II, som redan diskuterats ingående i litteraturen, gällde två pleniavgöranden — något mycket sällsynt i skadeståndsrätten. I två upprörande mordfall gick HD här ifrån en äldre rättspraxis (NJA 1979 s. 720, jfr NJA 1971 s. 78), som vägrat ersättning för psykisk skada tillfogad närstående till en dödad person som inte varit närvarande vid händelsen, och utdömde ersättning bestämd enligt regler om personskada. Härvid framhöll HD, att principen att tredjemansskada inte ersätts inte lade hinder i vägen för ersättning till den som tillfogats personskada och att man inte heller kunde åberopa principer om adekvat
21 Tillägget skedde inte ”för egen del”, varför man möjligen kan anta att övriga fyra JR (varav tre liksom JR Lind deltagit i 1993 års avgörande) delade Linds mening rörande innebörden av den domen. 22 Sandvik i JT 1996/97 s. 402; se även Kleineman i JT 1995/96 s. 101 ff.
kausalitet eller om skadeståndsregelns skyddsändamål mot ersättningsskyldighet i dessa fall, där starka billighetsskäl talade för skadestånd. Med hänsyn till pågående lagstiftningsarbete — kommittén för ideell skada höll på att utreda just denna fråga — ville dock inte HD ta ställning till ersättningsmöjlighet i andra fall än uppsåtligt dödande. Att märka är att regeln om ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 § SkL, som annars kunde tett sig naturlig att tilllämpa, inte ansågs ge skadestånd åt andra än den som utsatts för brottet.23 En ytterligare utvidgning av rätten till skadestånd för tredje man skedde i NJA 1996 s. 377. En rattfull bilist körde genom grov vårdslöshet på en elvaårig pojke, som avled. En syster som var närvarande vid olyckan och pojkens föräldrar som kom dit kort efteråt krävde alla skadestånd för psykiska besvär till följd av denna. HD:s majoritet framhöll, att enligt det numera avgivna betänkandet (SOU 1995:33) av kommittén för ideell skada föreslagits att skadestånd för psykisk chock i sådana fall skulle utgå vid allt handlande som medförde skadeståndsskyldighet, att frågan om lagstiftning på grundval av betänkandet ännu inte var slutligen avgjord och att det alltså alltjämt fanns goda skäl att vara restriktiv med att utvidga ansvaret genom rättspraxis; i det aktuella fallet hade skadan dock orsakats genom grov vårdslöshet som låg mycket nära ett uppsåtligt handlande, och skadorna borde därför trots det sagda anses ersättningsgilla. Två ledamöter hade en skiljaktig motivering som innebar att skadestånd i sådana fall borde utgå vid allt vållande till annans död. — Domstolen synes ha hållit fast vid den ståndpunkt man intog i 1993 års avgörande, att det inte spelade någon roll för möjligheten till skadestånd om de efterlevande bevittnat olyckan eller annars vistats i närheten av brottsplatsen (jfr minoriteten, som direkt uttalade en sådan mening); det äldre rättsfall som fäste vikt vid dessa omständigheter (NJA 1971 s. 78) lär numera vara överspelat. Det avgörande skulle vara brottets grovhet, och härvid tycks inte varje grov vårdslöshet ha ansetts ansvarsgrundande; sannolikt bara sådan som haft samband med ett uppsåtligt brott som rattfylleri. Den försiktiga majoriteten har till synes velat undvika uttalanden som skulle binda domstolen för hårt vid en viss gränsdragning, om inte lagstiftaren skulle lösa problemet. NJA 1996 s. 509 — det s. k. Klippanmålet — har framför allt uppmärksammats från straffrättslig synpunkt men har även skadeståndsrättsligt intresse. En mördare ålades här att till den mördades efterlevande utge skadestånd (sveda och värk) som beräknades efter svenska normer, fast de bodde i Elfenbenskusten.24
23 Jfr om fallen Hellner i JT 1994/95 s. 94 ff. och i Vänbok till Erland Strömbäck (1996) s. 179 ff., Kleineman i JT 1992/93 s. 814 ff.; jfr även Leena Sisula-Tulokas i FJFT 1994 s. 387 ff. och Sveda, värk och annat lidande, 1995, s. 231 ff. — Frågan om skadestånd i sådana situationer har också diskuterats vid Nordiska juristmötet 1996 med referat av Håkan Anderssson, som återkommit till frågan i sin bok Trepartsrelationer i skadeståndsrätten (1997), särskilt avsnitt 8; i arbetet diskuteras f. ö. alla här berörda rättsfall om tredjemansskada. 24 Jfr om rättsfallets betydelse från internationellrättslig synpunkt Bogdan i JT 1996/97 s. 782 ff.
I NJA 1995 s. 269 ålades en far, som obehörigen skilt ett ettårigt barn från dess mor — vårdnadshavare — och därför dömts för egenmäktighet med barn, att utge skadestånd till modern för personskada (psykisk skada) som han därigenom vållat henne. Skadan var på detta vis närmast en tredjemansskada — brottet var inte begånget mot modern. Som skäl för utgången åberopade HD:s majoritet vissa särskilda omständigheter, som medförde att handlandet ändå måste anses i betydande grad riktat mot henne: det förelåg svåra motsättningar mellan parterna, fadern hade tidigare samma år olovligen skilt modern från deras barn och vid flera tillfällen misshandlat modern, och gärningen innebar att hennes umgänge och kontakter med sonen (som förts till Tunisien) avbröts för en högst oviss framtid. Den psykiska skadan fick bedömas som en påräknelig och närliggande följd av handlingssättet. JR Nilsson var skiljaktig och ogillade skadeståndsyrkandet, eftersom handlandet inte visats vara så direkt riktat mot modern att hon på den grunden hade rätt till skadestånd. Rättsfallet har ansetts illustrera normskyddsläran, som för ovanlighetens skull här skulle utvidga rätten till skadestånd.25 — Domskälen ger i alla händelser intrycket av att skadestånd i denna ganska praktiska situation bara kunde utgå i speciella fall, trots att det var fråga om en förutsebar och någorlunda typisk personskada. Möjligen kan man anta att HD är särskilt försiktig med att utdöma ersättning just för psykiska skador på grund av brott riktade mot andra personer än den skadelidande.26
3. Övriga frågor
3.1 Regressrätt. I NJA 1994 s. 283 hade ett försäkringsbolag betalat hittelön till upphittaren av en stulen försäkrad personbil och ville nu utöva regressrätt mot den som tillgripit bilen. Utbetalningen bedömdes på samma sätt som om bilägaren själv betalat hittelönen och sedan fått ersättning för detta från försäkringsbolaget, och bolaget fick enligt 25 § FAL återkräva beloppet.
Se vidare ovan 1.8 om NJA 1993 s. 764.
3.2 Processuella frågor. I NJA 1996 s. 724 , där en tilltalad överklagat en fällande dom i vad han fällts till ansvar för brott och dömts till skadestånd, hade hovrätten vägrat prövningstillstånd i ansvarsdelen, varpå skadeståndstalan ogillades såsom uppenbart ogrundad. Enligt HD hade hovrätten haft att förutsättningslöst pröva frågan om skadestånd utan att vara bunden av bedömningen i skadeståndsdelen.
25 Se Hellner i JT 1995/96 s. 94 ff.; rättsfallet har också berörts av Bengtsson i Festskrift till Jan Ramberg, 1997, s. 42. 26 Motsatt utgång i det tidigare hovrättsfallet RFS 1995:54.