HANS DANELIUS, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis: En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Norstedts juridik, Stockholm 1997, 410 s.

 

Nyckeln till förståelse av Europakonventionen om mänskliga rättigheter är Europadomstolens och Europakommissionens rättspraxis. Domstolens praxis omfattar nu över 900 fall. Kommissionens praxis omfattar nu över 30 000 fall. Även innan Europakonventionen införlivades som en del av svensk rätt (SFS 1994:1219) har svenska jurister brottats med problemet att hitta och förstå denna rättspraxis och applicera den på svenska förhållanden. Bra böcker som gör anspråk på att behandla konventionen som helhet, och med hänsyn till denna rättspraxis, finns på främmande språk, framförallt den utmärkta Law of the European Convention on Human Rights, skriven av Harris, O’Boyle och Warbrick, (Butterworths, London 1995). Dock finns det endast en sådan bok på svenska, Lysén, Europas grundlag (2 uppl. med supplement, 1994) som emellertid är avsedd bara som en introduktion till ämnet. Europadomstolens ställning som ett slags författningsdomstol för grundläggande europeiska rättigheter har dessutom stärkts med antagande av Protokoll 11, i kraft november 1998. Detta protokoll (införlivat i svensk rätt genom SFS 1998:712) avskaffade den gamla domstolen och kommissionen, som arbetade deltid, och skapade en ny heltidsarbetande domstol med obligatorisk jurisdiktion att ta emot klagomål från enskilda från ”Westport till Vladivostock”. Det är därför mycket välkommet att Hans Danelius ger ut en textbok på svenska som ämnar förklara alla konventionsrättigheter utifrån domstolens och kommissionens rättspraxis. Danelius är synnerligen väl lämpad för uppgiften att skriva en sådan bok. Han har varit ledamot i kommissionen sedan 1985 och besitter ingående kunskaper om konventionspraxis. Många svenska jurister har dragit stor fördel av hans korta referat av domstolens rättspraxis, som publiceras löpande i denna tidskrift. Den nu utgivna boken är en vidareutveckling av boken Mänskliga rättigheter, vars femte upplaga publicerades 1993. Den sistnämnda boken behandlar internationella mänskliga rättigheter allmänt, med utgångspunkt i den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter, men med många hänvisningar till Europadomstolens praxis. Den bok som nu anmäles består av 360 sidor text, samt 47 sidor bilagor. Första bilagan består av en svensk översättning av den reviderade konventionstexten efter ändringarna gjorda av Protkoll 11. Denna text skiljer sig dock på några punkter från den officiella texten (SFS 1998:712, se vidare prop. 1997/98:107). De andra bilagorna består av användbara rättsfallsregister till domstolsfall och kommissionsfall till vilka det hänvisas i boken. Boken in-

SvJT 1998 Anm. av Hans Danelius, Mänskliga rättigheter 941 leds med fyra korta kapitel om konventionens struktur, förfarandet , allmänna principer och förhållandet mellan svensk rätt och konventionen. Huvuddelen av boken (nästan 300 sidor) ägnas åt de olika rättigheternas materiella innehåll. Helt i linje med dess betydelse i domstolens praxis, och i svensk rättspraxis, ägnas 90 sidor åt artikel 6 (rätten till en rättvis rättegång).
    Boken har flera stora förtjänster. Den är skriven av en mycket kunnig ”insider”, på ett klart och tydligt sätt. Den ger en bra överblick över domstolens tolkningar av de olika rättigheterna. Framförallt beskriver och systematiserar Danelius konventionsrättigheterna på ett sätt som svenska jurister känner igen. Han bemödar sig om att hänvisa även till svensk rättspraxis och hjälper därmed till att levandegöra konventionens betydelse för praktiserande jurister. På den negativa sidan kan man invända att författaren kunde litet oftare ha visat prov på sin skarpa analysförmåga. Han tycks ibland nöja sig med att referera domstolens resonemang. Författaren är dock inte rädd att kritisera när detta är påkallat (t. ex. s. 135 om problem som har skapats för medlemsstaterna på grund av oförutsebarheten i domstolens tolkning av begreppet ”civila rättigheter” eller s. 266 om det förfärliga avgörandet i Glasenappfallet). Kritiska synpunkter är dock förhållandevis sällsynta och oftast uttryckta på ett lågmält och försiktigt sätt (Glasenappdomen ”grundar sig på en snäv tolkning av artikel 10” och ”kan kritiseras”, tolkningen av begreppet ”civila rättigheter” är svår och av stor betydelse för många konventionsstater). Jag anser även att kapitlet om förhållandet mellan svensk rätt och konventionen skulle ha vunnit på en mer analytisk – och kritisk – approach till de förvirrade och förvirrande uttalandena i de svenska förarbetena såvitt gäller lagprövningsrätten (hur kan man förena RF 11:14 med lagstiftarens önskemål att domstolarna använder sig av lex specialis eller lex posteriori- principerna för att undvika konflikter mellan konventionslagen — en överordnad norm — och förordningar?). Jag skulle också ha uppskattat flera hänvisningar till doktrin, så att den intresserade läsaren hade haft möjlighet att lätt gå vidare och fördjupa sig i ett visst ämne. Även bokens kostnad — ca 600 kr — som inte är av någon betydelse för en praktiserande jurist — kan ha den beklagliga effekten att studenter avskräcks från att köpa boken. Dessa kritiska synpunkter är dock av mindre allvarlig karaktär och undergräver inte bokens stora förtjänster. Boken är ett nödvändigt hjälpmedel för varje svensk jurist som ibland har med konventionen att göra i sitt arbete och rekommenderas varmt.
Iain Cameron