CHRISTIAN DIESEN m. fl., ”Bevis 2. Prövning av flyktingärenden”. Norstedts Juridik AB, 1998, 303 s.

 

Bevis 2. Prövning av flyktingärenden är en antologi med uppsatser, samtliga omkring temat prövning av asylärenden. Antologins huvudartikel Bevis i flyktingärenden är författad av Christian Diesen, docent i processrätt vid Stockholms universitet och, som framgår av titeln till den anmälda antologin, en flitig författare som under senare år har givit ut ett antal verk inom sitt område och framför allt inom bevisrätten. Kanske har han tagit som sin uppgift att reparera den brist som han själv påpekar består i det förhållandet att bevisproblem inom förvaltningsprocessen har varit och är ett försummat område inom rättsvetenskapen.
    Bokens övriga artiklar har namnen Rättssäkerhet i flyktingärenden — finns den? författad av Per-Erik Nilsson, Introduktion till flyktingrätten (Alexandra Wilton Wahren). Europa- och tortyrkonventionernas betydelse inom flyktingrätten (Katarina Lindholm), Sakkunniga som bevismedel i flyktingärenden (Ann Sophie Rudolph) och Förhör i flyktingärenden (Sofia Mineur). Innehållet i denna anmälan kommer huvudsakligen att beröra innehållet i Diesens artikel, som med all rätt av honom själv i antologins förord anges vara bokens teoretiska huvudavsnitt. Av övriga författares bidrag bör nämnas Katarina Lindholms artikel om Europa- och tortyrkonventionernas betydelse inom flyktingrätten, som på ett väl avvägt sätt placerar in svensk utlänningsrätt i dess internationella perspektiv. Det finns anledning att hålla med Diesen då han inledningsvis anger att bevisprövningen i flyktingärenden är en grannlaga uppgift i flera hänseenden. Det är välkänt att all kunskapsinhämtning och all värdering av fakta begränsas av de mänskliga sinnenas bristfällighet. Här är talesättet att människan är ett bräckligt käril väl på plats. På ett mera konkret plan handlar det om att den information som skall läggas till grund för bevisprövningen i asylärenden ofta finns i ett annat land. Den som främst kan skaffa fram denna information, den asylsökande, har ofta bokstavligen satsat allt och är därför också beredd att göra sitt yttersta för att tillåtas stanna i det land där han ansöker om asyl. Detta medför att han inte alltid är beredd att bistå den som har att pröva hans ansökan. Även av en annan anledning är bevisprövningen grannlaga, nämligen på så sätt att ett felaktigt beslut och därmed en felaktig avvisning av den som är i behov av skydd här i landet, kan få fatala följder för den drabbade. På ett förtjänstfullt sätt behandlar Diesen centrala begrepp, bevisteorier och beviskrav inom bevisrätten och ger därmed en god grund för en vidare diskussion om den centrala frågeställningen, nämligen hur beslutsfattandet kan bli så rättssäkert som

möjligt. Framställningen är lättillgänglig även om den besväras av ett antal språkfel, t. ex. ”inlevelse och empati”, (s. 153) och ”Man utgår med andra ord ifrån att nya inslag i berättelsen brister i trovärdighet...”, (s. 223).
    Sedan Diesen uppställt den teoretiska ramen går han i avsnittet Praktisk bevisvärdering över till att utifrån ett urval beslut som ger ”god inblick i den bevisproblematik, som gällt och gäller för politiska flyktingar i Sverige” (s. 185) dra slutsatser inte bara av Utlänningsnämndens bevispraxis utan även om huruvida nämnden (och även Statens invandrarverk) riktigt har bedömt den asylsökandes rätt till uppehållstillstånd.
    Om Utlänningsnämndens och Statens invandrarverks beslut anger han att de, liksom andra förvaltningsrättliga domar och beslut, lider brist på utförliga och klara domskäl och att besluten är så knapphändigt och ofullständigt motiverade att en utomstående inte kan tillgodogöra sig innehållet i besluten. Under redovisandet av ett antal fall A–F, avidentifierade både vad gäller namn och land, är Diesen inte nådig mot de beslutande myndigheterna. Hans kommentarer till de berörda fallen förtjänar bl. a. följande kommentar.
    Fallet A: (s. 188). I de fall då Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden bedömer att den asylsökande kan få skydd genom att förflytta sig inom sitt land, sker denna bedömning oftast efter samråd med FN:s flyktingkommissariat, UNHCR. Problemställningen återkommer även i andra fall. Fallet B: Här gör Diesen på sidan 190 det självklara uttalandet att det varken i UNHCR:s Handbok om förfarandet och kriterierna vid fastställande av flyktingars rättsliga ställning, eller av utlänningslagens förarbeten finns stöd för att den som dröjer med sin asylansökan förlorar rätten till asyl. Nej, självfallet inte. Det som gäller är ju endast att ett sådant förhållande har ansetts förringa den sökandes trovärdighet vid åberopandet av rätten till skydd. Fallet C: (s. 196). Här kritiserar Diesen Utlänningsnämnden för att man ifrågasatte en bedömning från Centrum för Tortyr- och Traumaskadade, CTD, om uppgiven tortyr, dels på den grunden att CTD anges vara ett av landets mest ansedda centrum för medicinska bedömningar i tortyrärenden, dels därför att nämnden ignorerat den kritik som i ett enskilt fall riktats mot Sverige av FN:s tortyrkommitté 1996. Begreppet tortyr är ju ett juridiskt begrepp definierat i Tortyrkonventionen och inte ett medicinskt begrepp. Precis som Diesen påpekar (s. 225) är syftet med sakkunnigbevisning att ge beslutsfattaren hjälp med kunskap som han inte besitter, men att bevisprövningen skall ske på juridiska grunder. Det vore värdefullt om en närmare diskussion omkring dessa frågor kunde komma till stånd mellan de myndigheter och andra som är inblandade i asylprövningen. För övrigt noteras att de faktiska omständigheterna i fallet C väl överensstämmer med dem i ett ärende rörande en man som våren 1998 av FN:s tortyrkommitté

inte ansågs ha visat rimlig grund för att tro att han skulle riskera tortyr vid ett återsändande från Sverige till sitt hemland. I fallet D (s. 199) tar Diesen upp ett tema som ofta återkommer bland dem som kritiserar de myndigheter som beslutar i asylärenden i Sverige: Dokumentlös — inte trovärdig, innehar pass —- inte trovärdig — inkonsekvent. Vad som Diesen och många med honom glömmer är att den som har lämnat sitt hemland i de flesta fall har gjort detta med ett pass, falskt eller äkta, och att de svenska myndigheterna har lättare att utreda den asylsökandes resväg och därmed rätt bedöma hans behov av skydd här i landet, med hjälp av detta pass. Här kan nämnas att den som ansöker om skydd enligt UNHCR:s handbok punkt 205 bör bistå den som utreder hans ärende så att alla fakta i ärendet fullständigt klarläggs. En sak för sig är att den asylsökande i något fall, som ett led i en affärsuppgörelse, kan ha tvingats lämna ifrån sig det falska pass som han har använt under resan till Sverige.
    Som en sammanfattning om Diesens uppsats kan sägas att den teoretiska delen väl kan läggas till grund för en fortsatt diskussion omkring dessa viktiga, ibland livsavgörande frågor, men att den i de delar där han drar slutsatser som baseras på enskilda beslut tyvärr inte är lika värdefull.
Tommy Lindberg