På vilka grunder särbehandlas artbrott i dagens rättspraxis?

 

 

Av forskarstuderanden MALIN THUNBERG

I en kommentar till Andrew von Hirschs och Karin Påles artikel om artbrott försöker författaren att utröna vilka skäl som kan ligga bakom klassificeringen av olika typer av artbrott i dagens rättspraxis. Härvid ifrågasätter författaren om inte vissa brott behandlas som artbrottslighet på andra grunder än av allmänpreventiva skäl. Mot bakgrund av vikten av ett förutsägbart och enhetligt påföljdssystem argumenterar hon för att lagstiftaren skall klart uttala vilka brott som skall utgöra artbrott och på vilka grunder.

 

1. Inledning
Enligt brottsbalken skall utgångspunkten för påföljdsvalet vara att fängelse, som den svåraste påföljden, alltid skall väljas i sista hand. Genom konstruktionen ”brottets art” har emellertid även lagstöd givits för att beträffande vissa brottstyper göra avsteg från denna princip. Det är i dessa fall fullt möjligt att utdöma ett fängelsestraff som varken kan anses påkallat av brottets svårhet eller av gärningsmannens tidigare brottslighet. I förarbetena till 1988 års påföljdsbestämningsreform motiverades denna särbehandling av artbrotten med att begreppet anknöt till tidigare praxis på området där vissa brott ”främst av allmänpreventiva skäl” (min kurs.) motiverade ett fängelsestraff.1 I dagens rättspraxis särbehandlas en rad olika typer av brott under etiketten ”artbrottslighet”. På vilka grunder detta sker är emellertid svårt att klart utröna. Mot bakgrund av den kritik som kan riktas mot en helt oreglerad särbehandling av vissa brottstyper, har Andrew von Hirsch och Karin Påle i en artikel om artbrott sökt att åstadkomma en begränsning av artbrottsinstitutet genom att uppställa vissa normativa kriterier som ett brott minst skall uppfylla för få tilldelas ”artbrottsstatus”. Dessa kriterier bygger uteslutande på att det är ett hänsynstagande till allmänprevention som utgör artbrottslighetens grund.
    Mitt syfte i denna kommentar till artikeln är att försöka utröna om det kan klarläggas på vilka grunder olika artbrott faktiskt särbehandlas i dagens praxis. Är det i huvudsak av allmänpreventiva skäl? Som en utgångspunkt härvid avser jag att använda mig av det rekvisit som i artikeln kallas ”Svenssonstatus”. Detta rekvisit är

 

1 Prop. 1987/88:120 s. 100.

avsett att verka som en indikation på fall där en allmänpreventiv strategi kan ha mer effekt än vad som normalt är fallet. För uppfyllande av ”Svenssonstatus” fordras i korthet att man skall kunna anta viss mottaglighet för avskräckande effekter hos den typ av förövare som finns bakom en viss brottstyp.

 

2. Vilka brott klassificeras idag som artbrott?
Enligt propositionen till påföljdsbestämningsreformen är grovt rattfylleri, vissa brott mot vapen- och jaktlagstiftningen, olovlig vistelse i riket motsvarande 10 kap. 4 § utlänningslagen (1989:525), samt vissa former av misshandel, skattebrott och våld mot tjänsteman brottstyper som normalt faller under benämningen artbrott.2 En studie av påföljdspraxis avseende dessa brott visar emellertid att det är mycket sällan som en hel brottstyp utgör artbrott. I huvudsak hänförs endast vissa former av dessa brott till denna kategori.
    Förutom de brottstyper som uttryckligen utpekats i förarbetena som exempel på artbrott utdöms i praxis fängelse även för andra typer av brott under åberopande av artbrottslighet. Val av fängelse som påföljd sker t. ex. på denna grund för olovlig körning (grovt brott), olaga hot som passerat bötesnivån samt för överlåtelser av mindre mängder narkotika enligt 1 § narkotikastrafflagen. En genomgång av praxis från hovrätterna visar även andra exempel. I rättsfallet RH 1997:91 fann t. ex. hovrätten brottsligheten sexuellt ofredande som "så allvarlig att påföljden inte kan stanna vid ett bötesstraff” och åberopade brottets art som skäl för fängelse.3 Samma bedömning gjordes av Göta hovrätt vid val av en frihetsberövande påföljd för barnpornografibrott och olaga våldsskildring.4I andra fall har försök till sexuellt utnyttjande av en till följd av berusning djupt insomnad kvinna samt djurplågeri bedömts utgöra artbrott.5En del av denna påföljdspraxis har stöd i domstolsavgöranden före påföljdsreformen. Till viss del har emellertid på detta sätt även nya brott kommit att introduceras under ”artbrottsbegreppet”.

 

3. På vilka grunder särbehandlas artbrott i dagens rättspraxis?
De olika typer av brott som, i enstaka fall eller regelmässigt, har utpekats i rättspraxis som artbrott förefaller att grovt sett kunna indelas i tre olika grupper. En grupp av artbrott avser brott eller ohörsamhet riktade mot staten och dess funktioner, exempelvis mened, våld mot tjänsteman och skattebrott. Hit kan även i viss mån räknas olovlig körning (grovt brott), brott mot vapenlagen och brott mot utlänningslagen. Varför kvalificeras brott inom

2 Prop. 1987/88:120 s. 100. 3 Brottet bestod i att en man vid sex tillfällen hade ringt till för honom okända kvinnor och under falska förespeglingar ställt frågor om kvinnornas sexualliv. 4 RH 1996:87. 5 RH 1993:85 och RH 1992:9.

denna grupp som artbrott? Det är i vart fall tänkbart att en särbehandling av brottsgruppen som sådan generellt sett kan motiveras med antaganden om vissa allmänpreventiva eller uppfostrande effekter. Dessa brottstyper kan, med mer eller mindre styrka, sägas ha ”Svenssonstatus” i den meningen att brotten kan tänkas att begås av ”tämligen ordinära medborgare” utan brottsligt förflutet, som kan komma att avhålla sig från brott genom hot om ett strängt straff. Flera av dessa brott, exempelvis mened, är även av en sådan natur, dvs. utgör ett sådant allvarligt åsidosättande av respekten för staten och dess funktioner, att det i ett moralbildande uppfostringssyfte kan anses vara uteslutet att ådöma ens en förstagångsförbrytare en icke-frihetsberövande påföljd.
    När det sedan gäller särbehandlingen av grovt rattfylleri och misshandel kan följande konstateras. Grovt rattfylleri torde vara ett av de brott där karaktären av ”Svenssonstatus” är tämligen framträdande och således vissa förväntningar om allmänpreventiva effekter bör kunna åberopas. Vad gäller misshandel kan däremot pekas på en tvetydighet i dagens rättstillämpning. I stor utsträckning kan säkert misshandel under inflytande av alkoholpåverkan i nöjeslokaler kunna sägas begås av ”vanliga Svenssons”. Däremot är det tveksamt om detsamma gäller för oprovocerad gatumisshandel. Ändå är det i rättspraxis6främst vid oprovocerad gatumisshandel som fängelsestraff utdöms under hänvisning till ”brottets art”. För ”slagsmål mellan två berusade personer på krogen” utdöms ofta icke-frihetsberövande påföljder. Det kan därför ifrågasättas om allmänpreventiva effekter här överhuvudtaget eftersträvas eller om det finns andra motiv som ligger bakom en sådan rättstillämpning.
    I praxis är det vidare möjligt att skönja en typ av artbrott som till sin natur skiljer sig markant från de övriga artbrotten. Det som förefaller vara gemensamt för denna grupp är att brotten till en övervägande del är integritetskränkande och/eller innebär ett angrepp på person. Hit kan räknas exempelvis sexuellt ofredande, olaga hot, försök till sexuellt utnyttjande, djurplågeri och barnpornografibrott. Vilka motiv finns egentligen till att dessa brott har ansetts utgöra artbrottslighet? Vid ett försök att applicera ”Svenssonkriteriet” kan konstateras att det svårligen kan hävdas att någon av dessa typer av brott regelmässigt begås av ”Svenssons” på samma sätt som vid exempelvis grovt rattfylleri. Det är även tveksamt om dessa brott vanligtvis begås av en speciell typ av brottsling som är särskilt mottaglig för hot om ett fängelsestraff.
    Det är mycket svårt att ”bena upp” olika artbrott och försöka finna skälen till deras särbehandling i den praktiska rättstillämpningen. Vid vissa typer av brott, främst vid exempelvis brotten riktade mot staten, kan man enligt min mening möjligen utläsa vissa

 

6 Se även t. ex. uttalanden i SOU 1995:91 s. 135–136 och i prop. 1997/98:96 s. 117.

resonemang om allmänpreventiva effekter. I stor utsträckning förefaller dock särbehandlingen av artbrott ske på basis av en överlappning eller sammanblandning av individualprevention och allmänprevention. Det kan även beträffande de artbrott som jag ovan hänfört till en grupp av ”integritetskränkande natur” ifrågasättas om inte påföljdsvalet mer sker med hänsyn till brottets straffvärdhet.
Det kan i vart fall misstänkas att fängelse här utdöms eftersom brotten både anses allvarliga och särskilt ”straffvärda” trots att brottets straffvärde inte ensamt utgör skäl för val av fängelse. Den i förarbetena angivna riktlinjen att brottets straffvärde utgör skäl för fängelse i fall där det aktuella straffvärdet kan uppskattas till ett års fängelse tillämpas tämligen strikt i rättspraxis. Det finns därför en viss risk för att domstolarna i fall där ”straffvärdet inte ensamt räcker till” försöker att undvika ett ”stötande resultat” med en ickefrihetsberövande påföljd genom att istället hänföra brottet till artbrottslighet.
    Finns det då verkligen stöd för att överhuvudtaget särbehandla brott under etiketten ”artbrott” på andra grunder än ren allmänprevention? På vissa håll i doktrinen framförs i detta hänseende stöd för uppfattningen att de olika skälen för val av fängelse som påföljd i 30 kap. 4 § andra stycket brottsbalken inte skall ses som fristående från varandra och att även andra typer av skäl än allmänprevention kan rättfärdiga en särbehandling av artbrott.7Vilka skäl som därmed avses har emellertid ej klart uttalats. I den proposition som följde straffsystemkommitténs betänkande uppmärksammade regeringen svårigheterna med att klargöra vilka omständigheter som idag är av betydelse för att klassificera ett visst brott såsom artbrott. Begreppet definerades ändock generellt såsom ”brott av sådan art att det bedöms lämpligt att av i huvudsak allmänpreventiva skäl”8(min kurs.) ingripa med en sträng påföljd. Det angavs vidare i propositionen att vad man härigenom förväntar sig att uppnå är ”en på generell nivå både moralbildande eller moralförstärkande effekt och en avskräckningseffekt som motverkar den aktuella typen av brott”.9

4. Avslutande synpunkter
I olika lagstiftningssammanhang åberopas i huvudsak allmänprevention som grund för en särbehandling av artbrotten. Vid en studie av de brott som idag hänförs till artbrottslighet förefaller dock i viss utsträckning även andra skäl att beaktas. Vid ett bibehållande av ett straffsystem där domstolarna tillåts att, i vissa fall oavsett straffvärde, avvika från huvudprincipen att fängelse skall väljas i

7 Ulf Berg m. fl., Kommentar till Brottsbalken. Del III (25–38 kap.): Påföljder m. m. Följdförfattningar (4 uppl.; Fritzes, Stockholm 1994) s. 245–246 samt SOU 1995:91 s. 136–137. 8 Prop. 1997/98:96 s. 116. 9 Prop. 1997/98:96 s. 117.

sista hand är det en uppgift för lagstiftaren att klart uttala vilka brott och på vilka grunder ett brott skall särbehandlas. I ett påföljdssystem som huvudsakligen betonar vikten av proportionalitet mellan brottets svårhet och straffets stränghet måste det krävas att väl underbyggda argument presenteras för att tillåta avsteg från denna princip. Om även andra typer av skäl än allmänprevention skall kunna beaktas för en särbehandling av ny artbrottslighet finns det successivt en risk för att fängelse som val av påföljd blir till huvudregel.
    Utan en lagreglering kan befaras att artbrott i slutändan endast blir en fråga om ”en domares intuition”. Av praxis kan skönjas en viss ökning av gärningar som bedöms som artbrott. Det är därför hög tid att domstolarna ges en bättre vägledning för när detta kan anses vara motiverat. De av Andrew von Hirsch och Karin Påle uppställda kriterierna borde här kunna tjäna till vägledning.